Sticks and stones [PRS]

bubbles

Mörkret hade nätt och jämt lagt sig utanför de stora, välputsade fönsterna som vette ut mot den lilla parken mittemot kaféet. De senaste tio minuterna hade Yuxuan putsat de runda borden ute i serveringen och var för stunden i full färd med att ställa upp stolarna, så att det var lättare att moppa stengolven under. Det var samma rutin varje dag - två timmar innan stängning gjorde de rent det minst använda handtaget i espressomaskinen, en timme innan började de soppa golven och rengöra alla bänkytor, tio minuter innan började kunde de ställa upp stolarna och börja putsa golven, samt göra rent det andra handtaget. Därefter hade de ungefär en halvtimme på sig att plocka undan alla gamla bakverk och rengöra montrar, samt tömma diskmaskinen på vatten. Enkelt, eller hur? Det gällde bara att ha rutinen ingraverad i skallen, vilket den unga mannen hade. Däremot fick han sköta espressomaskinen på egen hand, eftersom hans kära kollega inte för sitt liv verkade kunna lära sig hur man använde en skruvmejsel. Hon var inte ens i närheten av korkad heller, vilket fick honom att störa sig ännu mer på saken. Visst, det var varmt att hålla på där hett vatten nyss runnit ut med jämna mellanrum, men hon var betydligt kortare än honom vilket betydde att hon inte behövde sitta på huk för att komma åt filtret som behövde rengöras. Suck.

Yuxuan hämtade moppen som stod gömd i ett rum bakom disken, där även diskmaskinen befann sig. Han fyllde därefter hinken med varmt vatten och rengöringsmedel, som han fortsättningsvis drog runt över de smutsiga golven tills allting såg rent ut. Återigen, inga konstigheter. Lokalen var inte ens stor, så det tog inte många minuter av moppande innan allt såg acceptabelt ut, vilket var det viktigaste. De som kom in för morgonskiftet skulle i vilket fall inte ha något att klaga över.

Innan han ställde tillbaka moppen och tömde vattnet ur hinken, låste han dörren till kaféet, nu när klockan hunnit slå nio. Det sista han ville var att någon eftersläntrare sprang in och krävde en cappuccino ur den skinande rena espressomaskinen. Inte för att han hade någon obligation att faktiskt ta sig ann arbetet efter stängningstid, men gud, folk kunde vara extremt otrevliga.
När moppen var tillbaka och vattnet tömt, övergick tjugotvååringen till att tömma diskmaskinen istället. Bara strax under en halvtimme kvar, sen kunde han gå hem och kollapsa på sängen, efter att ha slängt i sig ett paket nudlar eller två. Och kolla på sina extremt dåliga tv-serier, som han aldrig tänkte medge var dåliga. För i hans ögon var de ju inte det, utan snarare underhållande. De var helt enkelt bra att slötitta på och ofta överdrivet dramatiska, till skillnad från hans egna, väldigt tråkiga liv. Allt han gjorde var liksom att jobba och sova, förutom de få gångerna han sprang en runda runt någon park eller gick ut och handlade matvaror.

Egentligen hade det där sista varit lite av en lögn, för hans liv må ha varit väldigt tråkigt, men samtidigt var det inte det. Fyra år hade hunnit passera sedan hans gener triggat igång vad som tydligen skulle anses vara en gåva, vilket det verkligen inte var. För hur kunde det vara en gåva att ligga och vrida sig i smärta i typ tre dygn, tappa förståndet och trava omkring och göra en massa skumma grejer? Först hade det mest handlat om att han ätit saker han absolut inte ville ha i närheten av munnen, typ som saker med päls eller fjädrar, men det hade blivit värre på sistone. Personen han arbetade mest med hette Madison och gud, att säga att han var grymt irriterad på henne var en underdrift, men ändå hade någon del av honom fått för sig att det var trevligt att terrorisera hennes rabatter. Ja, varje fullmåne, eller åtminstone runt den tiden, de senaste tre månaderna, hade han bokstavligen nöjt sig åt att gräva upp blommor och andra buskar i hennes trädgård. Sedan hade han även lämnat en del trevliga saker - pinnar, någons tvätt som hängde på tork, en sko och någon kanin eller två.

Efter att ha plockat undan disken och hjälpt till med att röja undan alla gamla bakverk, varav han snodde någon bakelse eller två, lutade tjugotvååringen sig mot bänken med en stor gäspning. Det var dags att röra sig hemåt och däcka i minst tio timmar.
”Har du kvällspasset imorgon också?” Undrade han och plockade åt sig av en av mackorna från montern, som han lyckades stoppa i sig i två tuggor. Matvrak. ”Eller slipper jag dig?” Frågade han fortsättningsvis och frustade till. Socialt begåvad som alltid. ”Och ja, det där var ett skämt, typ.”

”Ta lite tid och fundera på det där vet jag”, föreslog Yuxuan och vände de mörka ögonen ner mot skorna, som redan började bli täckta av snö. Nu hade han redan levt genom flertalet vintrar, men gud, han skulle nog aldrig vänja sig vid dem. Det var antingen kallt och regnigt eller kallt och snöigt, ingenting däremellan och han gillade varken eller. Somrarna var dock inte mycket bättre de, kokande och fuktiga som de hade en tendens att vara.
Tjugotvååringen huttrade till och grävde ner händerna djupare i de varma fickorna. Egentligen var det allmänt korkat att stå där och småtjafsa i kylan, men han kunde verkligen inte hindra sig själv. Det var något med just Madison som fick honom att tappa förmågan att bete sig som en anständig, vuxen människa. För det var precis så han gärna såg på sig själv - som en alldeles vanlig man i tjugoårsåldern som var både proper och organiserad, trevlig och relativt smart. Tyvärr flög ungefär allt det där raka vägen ut genom fönstret med jämna mellanrum, men det lilla faktumet hade han lärt sig att ignorera. Eller snarare förtränga.

De svarta ögonen mjuknade en smula när Madison sedan började rabbla på om hur hon var ganska så klumpig av sig och att hon tydligen hade en förmåga att halka på is. Jösses, skulle han följa henne hem bara för att vara på den säkra sidan? Helt ärligt övervägande den unge mannen det, tills konversationen slutligen flöt mot sitt slut. Nej, hon skulle klara sig. Förhoppningsvis var det inte den första gången hon pulsade fram genom snö, så det skulle nog gå bra.
”Då ses vi imorgon”, konstaterade Yuxuan och drog försiktigt på munnen, så att det skulle vara alldeles för märkbart. ”Och jag lovar att ta hand om Mr Reeces beställning, så håll knytnävarna i styr tack”, fortsatte han strax därpå, efter att ha tagit några steg och sneglat över axeln. Därefter vinkade han kort innan han grävde ner händerna i fickorna igen, bara för att pulsa vidare genom den djupa snön.

Det tog betydligt längre tid att ta sig hem än det brukade göra. Tjugotvååringen nästan stapplade in genom dörren till den lilla källarvåningen han hyrde, med kinderna alldeles illröda och undersidan av näsan täckt av fryst snor. Härligt.
”Vart har du varit?” Undrade Zhìyuan, där han satt i soffan och stirrade på sin mobil. Kunde han inte ägna sig åt något bättre? Typ som att laga mat eller diska eller vad fan som helst?
”Tja, du vet, släpat mig fram genom ett hav av snö efter att ha tjänat pengar för att kunna mata dig, som den jättebebis du är”, svarade tjugotvååringen bittert och hängde upp ryggsäcken på en av krokarna innanför ytterdörren. ”Har du suttit där hela eftermiddagen eller?” Frågade han därefter och plockade fram bakverken han snott med sig.
”Kanske, men det betyder inte att jag inte fått någonting gjort”, knorrade Zhìyuan och höll upp mobilen mot Yuxuan, som var påväg mot den lilla kokvrån. ”Ser du? De fick precis in en ny kollektion och de vill använda vackra mig som modell”, fortsatte den två år yngre brodern stolt.
”Bra, då kan du betala hyran den här månaden då.” Och där var grälet igång, precis som vanligt.


Efter att han tjafsat med Zhìyuan alldeles för länge och fått sig lite mat i magen, okej, typ ett ton med mat, spenderade Yuxuan närmare en halvtimme i duschen. Kroppen kändes alldeles mörbultad och han var tvungen att stå där och bara andas i ungefär tio av minuterna för att inte braka ihop totalt. Nåja, han blev i alla fall ren, så det var väl något positivt.
Spegeln över handfatet hade hunnit imma igen när han äntligen pallrade sig bort från det varma vattnet och torkade av sig, innan han fortsättningsvis drog på sig ett par mjukisbyxor och en T-shirt. Nu var det bara att säga åt Weimin att lägga ner läroböckerna och sova och sen kunde han själv drälla ner i sängen, stänga ögonlocken och däcka - något som var gjort på ungefär tre minuter. Hela alltet, alltså. Han låg redan nergrävd under täcket och snarkade på.

I samma sekund som väckarklockan drog igång, gömde Yuxuan ansiktet i kudden och rullade ihop sig till en boll. Trots att han sussat på i över nio timmar, kände han sig som döden själv och hade inga planer på att pallra sig upp. Så istället stängde han av det där evinnerliga pipandet och grävde ner sig under det tjocka täcket igen. Sådär, betydligt bättre. Det var fortfarande fyra timmar kvar innan han skulle behöva släpa sig till jobbet, så det kunde väl knappast skada att ligga kvar och dra sig i en halvtimme extra? Nej.

Nästa gång klockan började surra, slängde Yuxuan motvilligt benen över sängkanten och lät fötterna komma i kontakt med det svala golvet. Han vandrade därefter ut i vardagsrummet och vidare mot den lilla kokvrån, där han gjorde i ordning en kanna med te och en skål nudlar. Ja, han åt nudlar typ varje måltid, men det fick vara så. Egentligen ville han äta mer varierat och hälsosamt, men mat var dyrt och ekonomin var allt annat än på topp. Förhoppningsvis lyckades Zhìyuan bidra lite under den kommande dagen, så att de kunde köpa någonting annat än skinka, ägg och nudlar. Det var helt ärligt pinsamt när någon av dem hade vänner över - de bjöd på exakt samma sak varje gång, vilket lett till att gästerna börjat ta med sig egen mat.

Tjugotvååringen slängde sig ner i soffan efter att ha ätit upp nudlarna, med resten av teet upphällt i en mugg som han värmde händerna runt. Sedan satt han där i närmare en timme och zappade genom tv-kanalerna, bara för att snabbt komma till slutsatsen att det inte fanns något bra att kolla på, precis som vanligt med andra ord. Han slängde ifrån sig kontrollen med en suck och lutade huvudet bakåt. Urk, han ville verkligen inte jobba idag, inte gå ut i kylan och pulsa fram genom den djupa snön. Så just därför väntade han in i allra sista sekund innan han slutligen kom upp på benen igen, släpade sig bort mot sovrummet och klädde på sig. Självfallet borstade han även tänderna och håret när han ändå var igång, men det tog verkligen emot.

Att komma tillbaka ut i kylan var allt annat än roligt och hela kroppen protesterade. Det enda positiva med förmiddagen var att de yngre bröderna var ute på sina egna äventyr, vilket gett honom lite ensamtid. Rättare sagt, det hade gett honom utrymme att höra sina egna tankar.
Yuxuan grävde ner händerna i fickorna på den tjocka dunjackan och huttrade till, medan benen styrde honom i riktning mot kaféet. Fan, han ville verkligen inte stå där bakom disken och tjafsa med Madison resten av dagen. Helt ärligt kändes det nästan som om hon påskyndade hans död, då förvandlingarna blivit betydligt mer frekventa efter att han tvingats vistas i hennes sällskap under eftermiddagarna det senaste halvåret. De blev liksom alltid tillsatta samma pass och kom inte riktigt undan varandra. Tjugotvååringen hade till och med försökt byta pass några gånger, vilket inte gått någe vidare. Universum var verkligen inte på hans sida.

När Yuxuan äntligen kommit fram till kaféet, drog han snabbt på sig förklädet och tvättade av händerna. Nu kvarstod bara åtta timmar av hårt arbete. Eller det berodde ju på hur mycket folk som kom och skulle krångla till saker och ting för dem. En dag som denna, när snön låg tjock över marken och fortfarande yrde lätt i den kalla luften, var det inte så troligt att det skulle bli någon jätte rusning. Nu kunde han naturligtvis inte garantera att det skulle bli så, men hoppas kunde han allt göra. Och det gjorde han också, för han hatade när det kom tio beställningar på samma gång. Usch och fy.

Så fort Yuxuan ställt sig bakom disken hade de andra två baristorna tagit tillfället i akt och flytt sin kos. Eller ja, de hade i alla fall varit väldigt effektiva när det kom till att lämna över, slänga av sig förklädena och försvinna ut i den djupa snön. Däremot blev han inte ståendes ensam särskilt länge, då Madison snart stod där och fäste sitt förkläde runt midjan samtidigt som hon hälsade på honom med en sockersöt stämma. Fan, det hade varit så mycket roligare om hon kommit sent, då hade han kunnat skälla ut henne framför de få kunderna som satt och smuttade på sina koppar med kaffe.

”Kväll? Klockan är ett”, påpekade den äldre av de två och himlade med ögonen. ”Och nej, jag har inte saknat dig..och vet att du inte saknat mig heller, så där har vi något gemensamt”, fortsatte han svalt och fyllde en kopp med bryggkaffe åt sig själv. Kaffe var ungefär som te på det sättet, det värmde kroppen inifrån och ut på ett ytterst behagligt vis. Betydligt bättre än att vänta på att den ljumna luften skulle värma honom, någonting som skulle ta betydligt längre tid.
Tjugotvååringen tog en försiktig klunk av den varma drycken och tog därefter ett djupt andetag. Åtta timmar kvar, sen kunde han ta helg och njuta av två hela dagar av frihet. Eller okej, det där var inte riktigt sant. Fullmånen var en dag bort och den förde ju med sig motsatsen till frihet - snarare smärta och en hjärna som inte ville fungera. Men den här gången skulle han se till att låsa in sig i lägenheten och inte skrota omkring utomhus som en osalig ande. Fast samtidigt var det nästan olidligt att stanna kvar inne när Zhìyuan var där och svansade runt. Vilket dilemma.

Klockan tickade långsamt på och det dröjde inte länge förrän allting blev otroligt långtråkigt. Kunderna var få och det fanns inte direkt någonting att göra, vilket lämnade honom med ett alternativ - att föra konversation med Madison.
”Eh, så..har då något särskilt planerat i helgen?” Frågade Yuxuan och lutade sig mot raden med bänkar bakom disken och montrarna. Han pillade lite med knapparna på den långärmade skjortan, med blicken fäst på skorna. Det var alltid så otroligt stelt när det blev lugnt inne i butiken, när de hade tid över till att prata med varandra och sådär. Men det var ännu stelare att inte säga någonting och bara stå där och glo, där gick liksom gränsen.

Det var verkligen uppenbart att Yuxuan och Madison inte hade någon vidare bra relation sinsemellan, med tanke på att deras tjafsande inte ens var lekfullt. Inte ens i närheten faktiskt, utan snarare svalt och bitskt. Och visst, Madison var inte den enda kollegan tjugotvååringen inte kom sådär jättebra överens med, men ingen annan bet tillbaka på samma sätt som henne. Det var nästan en gnutta fascinerande, men det tänkte han då aldrig erkänna, varken för sig själv eller någon annan.

Att Madison lyckades spilla kaffe över Yuxuans skor när det inte ens var så stressigt, retade absolut gallfeber på den äldre av de två. Nu lyckades han som tur var släppa det hela innan han hann brusa upp ordentligt och bli lite av en demon, men det var verkligen med ett hårsmån. Tacka gudarna att det gick att torka bort utan problem, annars hade det blivit absolut kaos där bakom disken. För om det var något den äldsta Huaze brodern tvärt avskydde så var det helt klart stök. Stök och smuts och allting som inte var organiserat till punkt och pricka. Usch, bara tanken fick honom att må smått illa, så pass att han var tvungen att hälla i sig ett glas med vatten bara för att kyla ner sig. Det var helt enkelt så det blev när man bodde tillsammans med världens stökigaste människa, och bättre blev det inte när han tvingades spendera dagarna med världens kanske mest klumpiga människa. Han ville inte ens tänka på vad som skulle hända om de befann sig i samma rum, men tvivlade ändå starkt på att det inte skulle resultera i världens undergång. Hemska tankar det där, de fick honom nästan att rysa.

”Soffa och billigt vin? Låter som en ganska bra plan i mina öron”, svarade Yuxuan med en axelryckning och gnagde sig därefter låst i underläppen, medan de svarta ögonen diskret sneglade bort mot Madison. ”Kommer nog sluta med samma sak här, förutom att jag har en lillebror som dricker upp allt vin och äter all min mat”, fortsatte han med ett bistert skratt och himlade lätt med ögonen. Lögn, åh gud vad han stod och ljög. För egentligen skulle det sluta med att han låg och gnagde på ett sängben eller något liknande, alldeles från vettet och fylld till bredden med överskottsenergi. Kanske han till och med skulle lyckas smita ut och lämna en massa skit i hennes lilla trädgård igen. Helt ärligt skulle det inte förvåna honom, han hade uppenbarligen en grej för just det där. Förr eller senare skulle hon väl få syn på honom och aldrig våga sätta fot utomhus igen. Hm, nåväl, då skulle han i alla fall slippa henne på jobbet. Fast det ville han ju egentligen inte heller, även om han förvisso trodde att han ville det. Vilken röra.

De mörka ögonen strök sig över Madison ännu en gång och ögonbrynen drog sakta men säkert ihop sig. Desto mer han stirrade på henne, desto mer insåg han att det var någonting som var annorlunda. Typ märkena runt halsen på henne. Vilken jävla mysko isfläck hade hon gått och halkat på?
”Vad har hänt med din hals? Vet att du är klumpig som..jag vet inte ens vad, men..” Yuxuan tystnade och tog några steg närmare den yngre kvinnan, så att han kunde ta sig en närmare titt på den sköra huden. Inte så att han rörde vid henne eller stod alldeles för tätt inpå, men tillräckligt nära för att kunna konstatera att blåmärkena påminde väldigt väl om handavtryck. Som om några citat händerna runt halsen på henne och tryckt till riktigt hårt.
”Du kan knappast ha åstadkommit det där på egen hand”, mumlade tjugotvååringen, som bleknat markant de senaste trettio sekunderna.

Det är rätt uppenbart för Madison att den andre ljuger. Hon vet inte varför, men hon känner sig hyfsat duktig på att läsa av den två år äldre mannen, konstigt hur det fungerar eftersom att de två inte gillar varandra. Han kommer då inte sitta i soffan och dricka billigt vin, och även om hon blir väldigt nyfiken på vad det är han faktiskt ska göra så inser hon själv att hon inte har något med det att göra. En del av henne, som gömmer sig djupt där inne, vill verkligen ha något med det att göra.. men det tänker hon inte erkänna för någon, inte ens för sig själv. Faktumet är att hon kommit till att uppskatta deras dryga attityd mot varandra, deras skickliga kommentarer och den eviga frustrationen. Men än en gång, det här är inte riktigt någonting hon själv inser, det ligger djupt, djupt där inne.

”Eller hur? Det är den perfekta planen,” instämmer Madison och lutar sig mot diskbänken medan hon smuttar på sin cappuccino. Ja, att ligga i soffan och dricka vin låter fantastiskt. Samtidigt så vill hon verkligen inte gå tillbaka till lägenheten just nu. Händelsen under natten har ärrat henne, och hon är oerhört rädd för att Michael ska komma tillbaka. Dörren kommer vara låst och hon kommer titta i kikhålet varje gång någon ringer på, men ändå. Tänk om han typ sparkar ner dörren för att han är så ilsken? Tjugoåringen vet inte ens om det är möjligt, om han är såpass stark, men det är ändå en rädsla som hon har.
”Kan du inte gömma vinet? På något ställe han inte hittar. Typ i snön utanför.. men det blir ju jobbigt om det börjar smälta. Hmm.. kanske i din smutstvätt? Det är ju väldigt trevligt.. där borde han väl ändå inte gräva runt?” Babblar hon utan att riktigt märka hur mycket hon slänger ut sig. Ibland blir det bara väldigt mycket babbel från hennes sida, men just nu känns det bra, det håller hennes minnen från natten borta.

De kristallblå ögonen blir allt större när Yuxuan sedan undrar vad som har hänt med hennes hals. Egentligen borde väl Madison ha behållit den där halsduken runt nacken, men helt ärligt så hade hon inte riktigt tänkt på det, även om det är en väldigt stor sak. Hon gnager sig hårt i underläppen och rycker på axlarna. Hur hade hon kunnat gå till jobbet utan att ha kommit på en ursäkt? Jösses, hur borta är hon egentligen. Tjugoåringen tar ett djupt andetag och masserar sig försiktigt över nacken innan hon skiftar sitt fokus till cappuccinon. Såja, kom på en vettig ursäkt nu.
”Jodå, jag har åstadkommit det själv, du vet hur patetiskt klumpig jag är.” Svarar hon med ett svagt leende på läpparna. ”Jag använde locktången tidigare imorse och brände mig flera gånger. Har en tendens att göra det.” För folk som verkligen känner henne är det en förskräcklig lögn, hon har inte ens en locktång, hennes hår är naturligt väldigt vågigt och hon gillar det så. En plattång kanske hade varit bättre, en sådan har hon åtminstone.

Om Yuxuan var dålig på att ljuga så var Madison minst lika kass på det. Och trodde hon helt ärligt att att tjugotvååringen var så jävla dum att han inte kunde se skillnad mellan ett brännmärke och stryptag?
Med en djup suck drog han en av händerna över ansiktet och skakade lätt på huvudet. Han visste att hon ljög men vad skulle han göra? Tvinga ur henne sanningen? Det var inte heller någon vidare bra idé.
”Du behöver inte berätta vad som hände, men jag är ganska smart om jag får säga det själv, och jag ser att det där inte är några brännmärken”, sade den äldre efter en lång stunds tystnad och lade armarna i kors, fortfarande med de mörka ögonen fästa på Madisons hals. Usch, bara faktumet att någon kunde göra så mot en annan människa fick honom att både må illa och bli förbannad.

Efter att ha stått där och glott alldeles för länge, vek Yuxuan slutligen undan med blicken och vandrade fram till bryggkaffet. Han fyllde en av de vita kopparna och blåste sedan över den varma vätskan, försökte få den att kyla ner sig så att han kunde smutta på drycken i ett försök att lugna ner sig. Okej, det kanske inte var så smart att försöka lugna ner sig med koffein, men han visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. För han kunde ju knappast stå där och stirra på Madison resten av kvällen och inte heller kunde han tvinga henne att berätta sanningen. Det var inte ens hans ensak, så varför blev han så påverkad av det? Dum fråga, det var väl klart som fan att han blev påverkad av det? Hon förtjänade inte att bli behandlad på det där sättet, oavsett hur irriterande hon var.

”Alltså..du måste som sagt inte berätta om du inte vill och jag vet att jag förmodligen är den sista personen du vill prata med om det, men jag är inte ett monster. Vill du ha någon att prata med så finns jag här och tja, du har mitt nummer, så tveka inte att ringa om du kommer på att du vill få ut det senare”, rabblade Yuxuan och tog därefter en klunk av det heta kaffet. Det riktigt brände över tungan men han orkade inte bry sig i den stunden. Uppenbarligen fanns det betydligt viktigare saker att tänka på där och då.

Tjugotvååringen satte sig ner på en av pallarna bakom disken och kvävde en suck. Gud, han skulle inte kunna sova nu, trots att natten fortfarande var långt bort. Alltså typ tio timmar bort minst. Men det kvittade, synen av märkena runt den där sköra halsen spökade i skallen på honom, fick det att värka i hjärtat. Skulle han typ följa henne hem? Följa henne hem och spendera natten i trädgården bara för att se till att ingenting liknande hände igen? Men varför? Han gillade henne inte ens, så varför kände han sig så mån om att hålla ett öga på henne? Åh, dumma hjärna. Det var inte ens bra förslag.

Ursäkta, vad var det precis som fort ur munnen på Madison? Yuxuan vände genast tillbaka de mörka ögonen mot den yngre kvinnan, med munnen lätt på glänt och ögonbrynen mer eller mindre sammanflätade. Okej nej, det där måste ha varit ett skämt, eller hur? Till en början var han dock smått osäker på om det var det eller ej, men som tur var fastslog det där frustandet saken. Inte för att han hade någon rätt att döma om henne om det varit sanningen, men herregud. Med såna där märken kunde det väl knappast ens räknas som sex längre, utan snarare någon form av misshandel. För det såg inte direkt ut som om någon lagt händerna lite lagom hårt runt halsen på henne.
Utan att ens inse det själv, andades tjugotvååringen ut av lättnad, innan han himlade med ögonen åt kollegan. Gud, dåligt skämt. Eller vad det nu hade varit. Kanske mer av en ursäkt eller förklaring? Nåväl, hur det nu än låg till var det åtminstone inte sanningen, även om den på sätt och vis hade varit att föredra. Sakta i backarna, spola tillbaka lite - det var helt klart att föredra, för annars betydde det ju kort och gott att hon blivit just misshandlad.

Tjugotvååringens huvud hade en tendens att bli proppfullt med tankar lite då och då, men han var inte helt van vid att de spann iväg på det där sättet. För det första, varför brydde han sig ens om vilken typ av sex Madison föredrog? Det hade han absolut ingenting att göra med och han brydde sig ju egentligen inte. Punkt slut. Och för det andra, fanns det ens någonting han kunde göra för att hjälpa den andre nu när han fått en lite bättre bild av vad som faktiskt hänt? De kände inte varandra, så hon ville uppenbarligen inte blotta sig själv för honom på det där sättet. Alltså prata om såna saker med en människa hon inte ens tyckte om. Kanske bara faktumet att han erbjudit sig att lyssna hade varit att gå för långt? Varit för påträngande? Usch, hur skulle man ens hantera såna här situationer, för Yuxuan hade verkligen inte den blekaste.

Alldeles blek om nosen, smuttade den äldre mannen på sitt svarta kaffe, som fortfarande brände svagt mot tungan. Men det var trevligt, typ som ett ankare nästan, ett sätt att hålla sig kvar i verkligheten och inte låta tankarna rusa iväg alldeles.
När Madison sedan frågade om han var säker på att han inte var något monster, ryckte Yuxuan på axlarna. Svår fråga det där, han behövde nog en mer konkret definition på vad som ansågs vara ett monster. För om det handlade om typ monster under sängen så passade det ju mer eller mindre in perfekt på honom, förutom att han låg i hennes trädgård och kröp som en galen person. Handlade det å andra sidan om ett monster som njöt av att skada andra, passade det däremot inte in alls, som tur var.
”Jag vet att du skämtar men..jag vet ärligt talat inte”, svarade tjugotvååringen efter en stunds tystnad, för att sedan räta på ryggen och ta ett djupt andetag. Nej, han ville mycket riktigt inte höra det, men om hon ville få ur sig det som hänt så lyssnade han mer än gärna. För någonstans djupt därinne brydde han sig faktiskt om Madison, även om han skulle ha erbjudit vilken människa som helst exakt samma möjlighet, om dess situation var likartad.

”Kan inte direkt lova att jag kommer kunna säga någonting hjälpsamt men..äsch, ibland kan det helt enkelt vara bättre att få ur sig allting så att det inte ligger där och pyr. Det brukar liksom sluta med att man brister totalt då, förr eller senare”, mumlade Yuxuan och betraktade Madison stillsamt, utan ens ett uns av irritation eller missnöje eller något annat fjantigt i blicken. Ögonen hade nog aldrig varit så stora och runda tidigare, lite som om han aktivt försökte göra sig själv mer ”approachable”.

Hah, hur kom det sig att en så intelligent människa inte lärt sig när man skulle tiga och låtsas som ingenting? Det var väl klart som fan att hans svar på den där frågan bara skulle göra henne nyfiken, vilket var typ det sista han ville. För vad fan skulle hon göra när hon insåg att det var tjugotvååringen som grävt i hennes rabatter och lämnat små presenter utanför dörren? Ringa psyket, förmodligen. Och lyckades hon av någon anledning få fatt på hela sanningen skulle det istället sluta med att han blev något jävla forskingsexemplar. Inlåst någonstans mitt ute i ingenstans med ett gäng galningar som stack nålar i huden på honom. Ännu en tanke som bokstavligen fick honom att rysa, då bara idéen i sig var så hemsk att han nästan mådde illa. Plus att det inte bara skulle drabba honom heller, då Zhìyuan bar på exakt samma genmutation och var hysteriskt lätt att spåra rätt på.

”Kallade du mig precis snäll?” Undrade Yuxuan och drog försiktigt på munnen, medan han sneglade ner mot koppen med kaffe. Den var nästan tom igen, vilket resulterade i att han kom tillbaka upp på benen och fyllde den till bredden. Igen. Gud, hur många koppar hade han hunnit slänga i sig? Åtminstone tre och det hade knappt blivit mörkt ute ännu. Idag var nog dagen han äntligen skulle lyckas överdosera på koffein. Men det gjorde inget, då det betydde att han slapp genomgå ännu en fullmåne. Nu skämtade han såklart, fast ändå inte. Om det bara hade varit fullmånarna som var problemet hade han inte sagt ett pip om saken, men sanningen låg ju tyvärr i att det börjat spilla över, att den där kontrollen han behövde för att överleva gled rakt ur händerna på honom från absolut ingenstans både titt som tätt. Döden var helt enkelt nästan att föredra.
”Du är också snäll..men du är också så klumpig att jag inte vet var jag ska ta vägen hälften av tiden”, fortsatte han efter ett slag och frustade till, innan han satte sig ner på pallen igen.

Det var väldigt svårt att sitta där och lyssna på det Madison sade därnäst. Hur kunde någon anse att en annan människa var en bra slagpåse? Om någon var ett monster, så var det uppenbarligen hennes ex. Fy fan vilket slöseri på luft.
”Jag hoppas att du förstår att du inte är det, någon bra slagpåse alltså..du förtjänar verkligen inte att bli behandlad på det sättet”, började Yuxuan tvekandes och rynkade på ögonbrynen, med de svarta ögonen vända ner mot skorna. Gud vad patetisk han var, som inte ens kunde kolla på henne i den stunden. Bara att han tillhörde samma kön som det där kräket fick honom att skämmas.
”Du borde anmäla honom”, sade han därefter och vände slutligen upp ögonen igen. ”Kanske inte idag, men innan han hinner göra om det”, fortsatte han med en grimas och skakade på huvudet. Usch, han visste verkligen inte vad han skulle säga eller hur han skulle bete sig. ”Och..om du inte känner dig trygg med att gå hem själv i mörkret kan jag göra dig sällskap. För visst bor du inte så långt härifrån?” Hm, och hur fan visste han det?

Vilken dag, vilken jävla dag, rent utsagt. Kunderna var få och det fanns helt enkelt inte mycket att göra, vilket betydde att Yuxuan och Madison hade alldeles för mycket tid att känna av hur tjock luften blivit. Missta honom inte, det var bra att hon berättat vad som faktiskt hänt och att de talat om det, men stämningen därbakom disken var minst sagt tung. Nu fortsatte de att slänga ur sig små halvspydiga kommentarer lite då och då, däremot kvarstod faktumet att den yngre kvinnan nyss genomgått någonting alldeles fruktansvärt och att tjugotvååringen inte kunde göra något åt saken. Och det gjorde ont, av någon anledning. Visst, han hade blivit påverkad oavsett, men att det var just Madison som fått halsen intryckt och blåmärken över i princip hela kroppen skapade någon form av extra vrede inom honom. Ett väldigt obehagligt vrede, den sorten han inte riktigt hade någon kontroll över.

Han hade även hunnit stå och förklara bort varför han visste vart hon bodde i närmare tio minuter, taktlös som han var. Det bästa hade varit att ljuga och säga att han hört det från en annan kollega eller att hon mycket riktigt slängt ur sig det vid något annat tillfälle, men nejdå. Istället hade han lyckats ta en jävla omväg, med en massa onödiga detaljer som inte hade något med saken att göra. Yuxuan må ha varit relativt bok-smart, men han hade verkligen inga sociala färdigheter att tala om, något som hans sociala liv fortsättningsvis kunde intyga. Han hade exakt två vänner utöver sina bröder, och en av dem vågade inte sätta fot i källarvåningen när Zhìyuan var där. Stackarn hade blivit biten en gång för mycket, så bokstavligen ingen kunde beskylla honom för det heller.

Timmarna tickade långsamt förbi och det var snart dags att stänga, något som dagen till ära inte tog någon tid alls, med tanke på att de haft typ tre kunder den senaste timmen. Stolarna var redan uppställda på bordet, golvet färdigmoppat och bakverken som skulle slängas undanplockade. Espressomaskinen var redogjord och glänsande och soppåsarna stod vid den låsta dörren, i väntan på att bli ställda utomhus för upplockning under morgonen.

”Jag tänker följa dig hem, okej? Vem fan vet vad den där idiotien har för planer liksom”, sade Yuxuan och drog på sig den fluffiga dunjackan, för att sedan ta på sig ryggsäcken och borra ner näsan i kragen. Usch, precis som under gårdagen hade han ingen större lust att trava ut i kylan. Vinden hade tilltagit i styrka de senaste timmarna och någon gång efter åtta hade det börjat snöa igen. Inte lika kraft som under gårdagen, men eftersom det blåste skulle det ändå upplevas som extra kallt. Och blött, när iskristallerna slutligen smälte. Sommaren var helt klart att föredra, även om det var kokhett och fuktigt nittio procent av tiden. Men det var han van vid - någonting han växt upp med i hemlandet han saknade så förskräckligt. Däremot kunde han glömma att någonsin få återvända, det var alldeles för dyrt och helt ärligt vågade han inte sätta fot på ett flygplan. Fan, han åkte inte ens tunnelbana eller tåg längre eftersom han var så instabil.