The cold in our bodies [PRS]

Vidomina

Alla i staden hade förberett hela staden för helgens festligheter, Nog kunde man se det. Doften av festligheterna spred sig och blandade sig med de mindre trevliga dofterna. Musik kunde höras från stora torget och barnens skratt ekade mellan husen.
Hennes ben värkte och ryggen ömmade efter skadorna hon hade men hon vågade inte göra något. Mannen som var slavhandlare ropade ut att hans slavar var de bästa och försökte locka både män och kvinnor att åtminstone titta på dem. Alices hår hängde i rufsiga testar över hennes axlar och hon svalde sitt saliv, för att få något i magen.
Försiktigt vände hon blicken och hon kunde se solen sakta gå ner vid havets ända och hon slöt sakta ögonen. Snart skulle de återvända till skeppet för natten.
"Titta hit din slyna!" Mannens grepp om hennes huvud fick henne att komma tillbaka och hon slets så hennes kedjor rasslade.
Han skulle snart föra dem tillbaka till båten för att sedan gå och roa sig. Äta mat och supa sig redig. Alice vågade inte ens kvida av smärtorna utan sträckte på sig så mycket hon klarade av och blickade tomt framför sig.

Rion hade gått med på att följa med till stadens firande av festivalen. Ivan hade väl egentligen inte gett honom något val. Men det kändes bättre av att Leo också följde med.
Ivan hade förklarat; det var viktigt att de visade upp sig, visa att de var en del av staden och stöttade. Skitsnack, tänkte Rion som visste att Ivan egentligen bara hade suget efter att få sätta tänderna i någon.
Var de än gick fick de blickar på sig. Eller rättare sagt, Ivan fick det. Han var greve och hade stort inflytande på stora delar av landet. Men han höll sig för det mesta i staden, i hans slott. Rion och Leo hade väl strykt omkring där också, till stor del. Men de var inte lika bundna till plikten, såsom Ivan, så därför kunde de resa mera fritt och syntes därefter mindre.
Flera bugade när de gick förbi och gjorde plats åt de så att de kunde passera förbi och se händelserna som pågick runt omkring.
De höjda rösterna om slavarna fångade Ivans uppmärksamhet. Slavarna var en lätt munsbit för vampyrerna. Han gick mot platsen i ett lugnt tempo. Leo och Rion följde efter.
Ivan ställde sig så att han lättare kunde få en överblick på människorna fängslade i kedjor. Blicken fastande på en kvinna med rött hår. Hon stack ut från mängden. Det var inte bara hennes utseende. Bakom all smuts och trasor, fanns en skönhet. Men det var något mer. Vad det var kunde Ivan inte sätta fingret på. Det gnagde honom och han ville få reda på det snart.
Han höjde en hand och pekade mot den unga kvinnan. "Henne ska jag ha. Du får ett guldmynt för henne."

Mannen vaknade till liv när han såg Ivan och de andra närmade sig. Han sträckte lite på ryggen och började utropa ännu en gång. När han väl såg att de hade styrt sina steg mot hans håll slutade han ha sin höga röst och log nu stort.
"Hon här?" Han pekade på Alice och log. Han visste vem den nya greven var och ville inte bråka med honom. De hade inte ens tagit sig en närmare titt på henne vilket fick honom att fundera men log ändå lika stort.
"Självklar min herre." Han gick fram medan han fiskade upp nycklarna. Snabbt gjorde han Alice fri och tog hennes arm och såg på henne. Böjde sig fram och väste i hennes ansikte.
"Bråka inte med mig." Han började leda henne mot sällskapet och log svagt.
"Ni är allt för snäll min herre." Han log och stannade framför dem. Han kunde känna doften av parfym och kläderna var ytterst vackra. Nog hade de pengar alltid. Ett guldmynt var lite för mycket för en slav men det ville han inte säga. Ju mer han fick ju mer kunde han dricka i kväll.
Alice var nu emellan dem och kände mannens hand mot sin rygg. Försiktigt höjde hon blicken och hon kände själv hur illa hon stank. Benen värkte efter att hon stått hela dagen. Varför ville mannen köpa henne? Alice kunde inte dagdrömma hela tiden. Hon svalde flera gånger för att försöka mjuka upp sina stämband så hon inte skulle låta som kråkorna när hon väl skulle tala. Försiktigt blickade hon på de tre och sänkte sakta huvudet. Hon var deras sak att göra vad de ville med. Hon hade inga rättigheter och skulle aldrig få det. Hon höll ena handen mot kroppen för att hålla kläderna på plats och hon synade Ivan med skrämda ögon.

Ivan tappade ett mynt i slavhandlarens handflata utan att titta åt mannens håll. Han hade bara ögonen för kvinnan.
Vid det här laget hade Ivans handling fångat Rion och Leos uppmärksamhet. Rion förstod ju förstås varför Ivan hade köpt henne. Hon var bara mat. Men det hade varit något mer med henne som fick Rion att reagera. Kanske var det hennes doft. Hon stank, som de andra slavarna där, men det fanns något mer. Han kunde inte riktigt sätta fingret på det.
Och just när Ivan skulle ta med sig Alice i armen gick Rion fram för att hindra honom, eller iallafall rikta Ivans uppmärksamhet åt något annat håll.
"Vad heter du?", frågade Rion kvinnan och sökte hennes blick. Ivan såg häpet på Rion, men lugnade sig något. Det var folk runt omkring och han ville inte dra till sig alltför mycket oönskad uppmärksamhet.

"Tack så mycket min herre. Vill ni ha ett rep? Så Ni kan leda henne utan att vidröra henne?" Slavhandlaren såg på Ivan och sedan en snabb blick på Alice. Vände sig sedan om mot de andra slavarna.
Alice i sin tur skakade av rädsla och höjde sakta blicken när hon kände hur Ivan närmade sig. Kunde se hans hand sträcka sig mot hennes men där tog det stopp.
Den ena av dom som hade följt med hade ryckt in. Hans röda hår var något rödare än hennes egna vilket passade honom oerhört bra.Hans kläder var oerhört vackra och han doftade inte illa som hon. Lite skamset sänkte hon blicken men såg snabbt upp igen. Han hade frågat henne något.
"Mitt namn?" Kraxade hon fram, torr i halsen efter timmar utan någon dryck. Inte hade hon talat på timmar heller om det inte hade blivit till dagar.
"Alice sir." Sa hon efter ett tag och neg lite klumpigt. Skulle hon göra det? Var det inte så man gjorde mot finare folk? Det snurrade i huvudet och benen ville helst vika sig under henne men hon koncentrerade sig på att hålla sig uppe. Hennes blick fastnade på hans ansikte igen och hon begrundade honom ännu en gång. Nog var han vacker alltid och luktade inte svett som hon själv gjorde.