När Harry och dom är stora (rollspel)

Taget saktade in.

Tåget saktade in och jag klev ensam av och såg framför tåget.
Skulle jag dö så kunde jag lika gärna hoppa framför tåget, tänkte jag och gjorde mig berädd på att dö.

*Allt som dessa tjejerna fick göra om loven förundrade Deena. Det lät nästan som skryt i hennes öron när de skulle åka hit och dit och göra de mest fantastiska grejer, men hon förstod att sådan var vardagen för de med mycket pengar.
Hon var ändå tacksam att någon hade velat ta hand om henne som familjelös femåring med konstiga krafter. Dock hade det hela inte skötts av vanliga socialen utan genom trolldomsministerites familje-avdelning. De hade förklarat för Deenas fosterfamilj vad det innebar att ta hand om henne, och de hade accepterat. Visst hade hon haft en bra uppväxt, men hon mådde aldrig bättre än när hon var på Hogwarts.*

- Varför jag stannar på skolan över jul- och påskloven är för att min familj redan har tillräckligt med munnar att mätta. Jag trivs så bra på skolan, så jag kan lika gärna stanna för att underlätta för mina föräldrar, svarade hon Laura.
- Självklart stannar jag i laget om du fortfarande tycker att jag håller måttet. Det kan ju kanske komma någon som är bättre?

*När dörren öppnades till kupén tystnade Deena och slängde på med ett vänligt leende, men tittade snabbt ut genom fönstret. Det hade börjat mörkna så landskapet som flög förbi låg i dunkelt skymmningsljus. Fönstret var nu mer som en spegelbild av kupén och Deena granskade den nykomna tjejen.*

( Kan du inte göra ännu ett inlägg så du är på samma ställe som oss?
Du kan väll läsa igenom det du har missat? ♥ )

((Jo, det ska jag göra. Jag hade inte sett att ni kommit så långt. Sorry!))

*Deena ryckte till och slog upp ögonen. Var var hon!? Hon såg sig snabbt om och märkte att hon var i kupén på tåget, men den var tom. Utanför fönstret såg hon perrongen och alla elever som var på väg av från tåget. Snabbt hoppade hon upp och började dra i sin koffert uppe på hyllan. Den föll hårt i golvet och hon var tvungen att hoppa undan. Snabbt var hon tvungen att fiska upp den svarta Hogwartsmanteln för att hänga över sig. Hon skulle inte hinna byta om helt nu. Varför hade de inte väckt henne? Hon mindes inte ens när hon hade somnat. Det var nog strax efter den där flickan som hette Sally hade kommit in. Då Deena återigen hade antagit rollen som tapetblomma, och det så bra att de till och med glömde väcka henne innan de gick ut.
Aningen sårad skyndade hon sig ut från tåget.
Det var inte många kvar på perrongen nu, men hon fick syn på Laura som stod för sig själv. Hon såg upprörd ut över något så Deena gick fram till henne.

- Har det hänt något? frågade hon med andan i halsen.

( Lungt det )

Jag såg upp på Deena förvånad över att nån brydde sig.
Såg sedan på rälsen framför tåget och undrade om jag borde hoppa när tåget startade.
- Det är bara det att alla hatar mig och ingen gillar mig.
Och alla tror att jag är snobbig, och att ingen vill vara min vän, sa jag rabblande och undrade när tåget skulle starta.
- Så jag tänkte ta livet av mig eftrsom att ändå ingen bryr sig, sa jag frånvarande knapt medveten om att jag pratade med nån.
Det ända jag visste var att det var bäst för alla om jag dog.
Jag hörde tåget start och jag gjorde mig berädd.

*Deena hörde Lauras ord, men trodde först det var ett dåligt skämt. Vad hade egentligen hänt när hon sov? Var var nu Caroline och Sally? Hade de bråkat? Hur hårt hade hon sovit egentligen?
Sen blev hon väldigt rädd. För hon såg vad som var på väg att hända. Hon och Laura stod långt fram på perrongen precis framför lokets nos. Hon hade hört hur det väste från ångmotorn när tåget gjorde sig redo för start, och i samma stund hade hon sett hur Lauras kropp spände sig, redo för ett hopp.
Hennes ord skönk in och Deena gjorde det första som föll henne in. I samma stund som tåget började röra sig och hon såg hur Lauras kropp hoppade uppåt och framåt, hävde sig Deena också framåt och fick armen runt Laura och de båda föll mot marken medans tåget ökade farten och försvann från perrongen.*

Jag kände dunsen och såg att jag låg på perrongen med Deena vid min sida.
Jag hörde tåget avlägsna sig och jag stönade inombords.
Varför kunde jag inte få ha dött?, ingen skulle ju ändå bry sig.
Jag låg där på perrongen och kände mig helt slut.
Jag började sakta gråta och hela kroppen skakade i snyftningar.
Varför kunde jag inte få ha dött, varför, varför?, tänkte jag förtvivlat när jag låg där på perongnen.
Det kändes som om jag var helt ensam och jag var inte medveten om nått runtomkring.
Jag hade en svag känsla av att det var nått med Deena men jag orkade inte bry mig.
Varför skulle jag bry mig?, Ingen ville ju ändå vara med mig? Eller ha med mig att göra.
Kunde jag inte bara få ligga där på den kalla perrongen och dö.

( Måste sova nu, hörs ♥ )

*De få som hade varit kvar på perrongen kom nu springandes mot Deena och Laura och ropade upprört saker som "Vad hände?" och "Hur gick det?". Deena kände att hon hade slagit i huvudet i marken och det verkade blöda en aning för det kändes varmt och fuktigt längs med tinningen.
Hon kröp fram den lilla biten som var till Laura som låg och grät och skakade. Hon såg väldigt ynklig och liten ut. Som ett litet barn som behöver sin mamma. Men det var något som brast hos Deena. Hon kände en enorm vrede. Laura hade verkligen skrämt henne. Utan att hon riktigt förstod vad hon gjorde började hon skrika på henne. Hon tog tag i hennes axlar så hon skulle sluta skaka och låg böjd över henne.*

- Vad tusan håller du på med!? Är du helt från vettet!? skrek hon. - Påstår du att du inte har något att leva för? Tänk på Kingsley som tog sig an dig som sin egen dotter! Vill du krossa hans hjärta på det sättet?

*Hon lugnade ner sig en aning och satte sig i stället ner bredvid Laura. Men fortfarande var hon ganska högröstad och de som hade börjat springa dit hade stannat blick stilla och stirrade nu bara förvånat på dem på avstånd.*

- Jag vet mycket väl hur det känns att vara föräldrarlös och ensam fastän det finns en så kallad familj. Men den blir ändå aldrig densamma som ens biologiska. Och tro mig, det finns så många gånger jag skulle vilja göra slut på allt, men så tänker jag genast på alla som uppoffrat något för mig. Hur ledsna och besvikna de skulle bli. Hur otacksam jag skulle vara mot dem. Och det vill jag aldrig vara!

*Plötsligt märkte hon hur hon satt och grät och hulkade. Nu när ilskan var borta kände hon mest sorg. Chocken över vad som hade kunnat hända mitt framför ögonen på henne för bara någon minut sen hade slagit hårt emot henne. Hon kände sig bara enormt trött över allting.
Försiktigt fumlade hon efter Lauras hand och fann den. Hon tog tag i den och viskade -Förlåt!*

Caroline;
Jag hade stannat och pratat med Oscar Wood, Oliver Wood´s son, när jag hörde tåget starta och såg allt som hänt efter det.
Jag sprang snabbt fram till dem.
"Laura, vi måste prata, nu!" Sa jag.
Hon nickade bara och följde efter mig avsides.
De flesta följde oss med blickarna.
"Laura!" Började jag.
"Hur kunde du?! Tänk på Kingsley! Är du helt dum?!" väste jag.
"Nej, förlåt, så där borde jag inte ha sagt, jag blev bara så arg..." Sa jag och skakade på huvudet.
Var det en idiot jag hade blivit vän med, eller var hon psykiskt-sjuk? Tänkte jag, men visste att det inte var så snällt att fråga, så jag höll tyst.
"Laura.." Började jag igen.
"Du kunde ha dött" sa jag och såg på henne.