Fängelset 2 [rollspel]

Zemy skrattade lite hånfull.
"Blodet på mina händer kommer från både barn och vuxna, men du har rätt, anfaller du mig nu så dör jag troligtvis, och du hamnar i en av sidogårdarna, utan människor, och utan blommor." sa hon elakt och spottade ner på marken. "Vad gör du?" frågade hon igen. Hon kunde bara inte förstå det, vem ville göra sådär?

"Jag har dödat förut utan att hamna där. jag sitter här nu för att jag behövde lugn och ro. jag kan inte ha människor runt mig jämt för de leder bara till att de skadas" sa hon och ryckte på axlarna och log sedan, hon visste inte hur många hon faktiskt skadat och om nån av dem dött. Hon stannade mitt i snurren och såg p kvinnan
"Jag snurrar och blåser bubblor om det inte var uppenbart" sa hon och ryckte till när hon såg sin fars spöke och han gick mot henne. Hon backade och började skrika. Hon ramlade baklänges och fick tag på stenar som hon kastade mot spöket

Zemy rynkar ögnbrynen.
"Och nu då?" frågar hon och ser bistert på henne. "Döda inte för många bara," hon tittar ointresserat bort. "Ingen vill hamna här." säger hon högt. Lite för högt, jävla drog! Hon suckar och ler, en formulerad tanke! snart skulle drogen kanske avtagit i verken, och då dröjde det flera timmar till nästa dos. "Är du rädd?" frågar hon. Zemy kan inte låta bli att undra hur det känns att vara rädd, det var så länge sedan..

Modesty hörde henne inte. allt hon såg var sin fars spöke. mannen som alltid hemsökte henne även när hon dödat honom. hon såg hans hemska leende och hans händer som sträcktes mot henne och hon kastade fler stenar mot honom men de åkte bara igenom. hon backade in i väggen och slog händerna för öronen och slöt ögonen och började skaka huvudet fram och tillbaka samtidigt som hon sjung en sång som hon lärt sig som liten. hon visste inte hur länge hon satt så men när hon tittade upp var hennes far borta och hon andades ut och reste sig sedan upp och gick fram till såpbubblorna och tog upp dem. det mesta hade ramlat ut men hon hade fortfarande lite kvar. hon såg upp på kvinnan och la huvudet på sned
"Sa du något?" frågade hon leende

Zemy ruskar på huvudet och ler lite. "Du är galen eller hur?" frågar hon med ett elakt skratt på läpparna. Igentligen är hon också det, en dålig fråga. Men det kändes lite smart att fråga det endå. Hon betraktar henne fundersamt. "Vad står det på pappret?" frågar hon nyfiket och vilar handen på grenen ovanför, ifall hon skulle få ett uttbrott och klättra efter henne, hon rörde sig klumpigt efter drogen, men att klättra var som att andas för henne, även om hon skulle behöva ett försprång. Om hon kom till toppen skulle kvinnan knäcka trädet med hennes tyngd. Varför var de placerade i samma gård? Hade de glömt henne?

Modesty såg på henne och log lite
"Det beror på vem du ställer frågan till" sa hon enkelt. det var inte svårare än så. Hon själv ansåg inte sig själv galen för henne var allt logiskt och självklart men för andra var hon galen och instabil. Men kunde någon klandra henne efter allt hon gått igenom? det var kanske därför de var så varsamma mot henne, de var aldrig elaka utan alltid så snälla. vårdarna behandlade henne som en blomma som kunde gå sönder när som helst. Hon tittade sedan upp på kvinnan och log
"Det står inget på pappret" sa hon vilket var sant, det stod inga ord utan var bara linjer som bildade en ritning "och varför intresserar det dig?"

"Vadå?" fräser hon.
"Brukar du gå omkring med stora papper i fickorna?" frågar hon irriterat. "Får jag se?" frågar hon och blir bara mer och mer nyfiken. Igentilgen hoppades hon på en plan ut ur fängelset, och hon skulle aldrig sluta hoppas. Hon såg med stora ögon på henne. Försökte se snäll ut, igentligen misstänkte hon att hon misslyckades sorgligt mycket. Men hjärnan var fortfarande i snurr, och kroppen kändes avlägsen och musklerna ville olika saker.
Hon förstod vad Modesty menade, fast ingen behandlade henne längre som en vas, som fortfarande kunde lbli ett mästerverk, snarare som en vas som de försökte motstå frestelsen att ta söner, slänga..

"Vad jag brukar göra angår bara mig" sa Modesty enkelt "Och ja det brukar jag kanske göra" sa hon enkelt och funderade på om hon skulle hjula lite. hon ställde ner såpbubblorna och började hjula över gården, det var en grej som alltid fick henne att känna sig fri. Hon försökte att inte tänka på kvinnan för hon verkade bara vilja komma åt hennes plan. hon kanske ville hjälpa henne men hon kanske ville rapportera henne till dem och då skulle hon aldrig komma ut. Hon kände inte smärtan som uppstod när småstenarna skar in i handflatorna utan hon fortsatte bara hjula tills muren fick henne att stanna och då hjulade hon tillbaka. vad hon inte märkte var att hon tappade kartan

Zemy fäster blixtsnabbt ögonen på pappret, om hon var så angelägen om att ha det hemligt.. Hon ruskade på sig och försökte få hjärnan att arbeta snabbare när hon klättrade ned från träden, hon hoppade de sista två metrarna och rusade mot pappret, kroppen lydde någolunda men ville inte röra sig fortare.. fortare.. snälla fortare!

((Kan hon få ta 'kartan?' xD om du vill kan du få ge hennes spö i gengällt.. x) ))

(Tanken var att hon skulle få ta kartan )

Modesty stannade när väggen uppenbarade sig på andra sidan och hon ruskade på håret för att få ordning på allt innan hon satte sig ner och började ta ut stenarna som fastnat i handflatorna. Hon såg på blodet men det var inget ovanligt att de var täckta med blod så hon reagerade knappt