Skam
Forum > Fanfiction > Skam
Användare | Inlägg |
---|---|
Elzyii
Elev |
Kapitel 13
Styrka Han kunde höra henne komma trots att hennes höga klackar knappt rörde vid golvet. Han avskydde henne så starkt att han till och med hade lärt sig hur hennes fotsteg lät. Han hatade hennes vita hy, genomträngande ögon och den där blicken som alltid verkade se på honom med sådan avsky. Han hatade hur hon alltid verkade ge rätt svar, veta allt, kunna allt. Hatade hur alla, till och med Mörkrets herre, alltid fick en särskild glimt av beundran i ögonen när hon talade. Mest av allt hatade han hur hans far svansade efter henne, fjäskande och full av en äcklig sorts beundran som Draco aldrig hade sett hos honom tidigare. Han blundade och hoppades att hon skulle sätta sig någon annanstans. Öppnade ögonen. Självklart inte. Hans grå blick mötte hennes och det kändes som om den brände hål genom hans kropp; rakt igenom den isbarriär som han så omsorgsfullt byggt upp i alla dessa år och rakt in i hans innersta, där det fanns ett hjärta som pumpade lika mycket känslor som någon annans. ”Du har mycket i tankarna, Draco”, sa Jessica Raven på sitt tysta, kyliga sätt. Trots att hennes röst var låg var den full av styrka. ” Det är inte bra att ta hand om sådant på egen hand. Låt mig hjälpa dig”. Hon log, men det fanns inte ett enda uns av värme i det leendet. ”Hur kan jag stå till tjänst?” ”Jag behöver inte din hjälp!” Draco kämpade med att stå emot impulsen att kasta sig upp från stolen. ”Du behöver väldigt mycket hjälp, lilla vän”. Jessica fortsatte att le medan hon snurrade sin trollstav mellan fingrarna; lät den sakta glida från hand till hand. ”Det är flickan, eller hur? Du kan inte släppa flickan...” ”Låt mig vara ifred!” Draco förlorade över impulsiviteten och stolen flög i golvet när han reste sig upp. Jessica lyfte blicken och såg honom rätt i ögonen. Sekunden efter genomborrade smärtan Dracos bröst, och han föll skrikande ihop på golvet. Där låg han som en sprattlande patetisk hög och kippade efter luft. ”Kära Jessica”, Bellatrix kom släntrande mot dem. Hennes svarta hår dansade över axlarna och klädnaden var söndertrasad och blodig. I ena handen höll hon ett blodigt stycke; resterna efter ett mugglarbarn. Hon vaggade det döda barnet en stund, nynnade lågt vartefter hon gav upp ett galet skratt och slängde det ifrån sig. ”Jag ser att du tar lite tid tillsammans med lilla Draco på egen hand.” Jessica svarade inte utan såg bara med ett visst mått av avsky på det blodiga livlösa stycket. ”Vart har du fått tag i det där, Bellatrix?” Bellatrix hade sjunkit ner på huk bredvid Draco. Hon strök en hårslinga ur hans panna, lutade sig ner och kysste honom på pannan. Sedan tittade hon upp mot Jessica. ”Bara en liten present till min herre, ja MIN Herre. Han vill helst ha dem färska...Men föräldrarna gjorde ett sådant motstånd. Jag kunde inte låta bli att slakta det framför ögonen på dem, förstår du, kära Jess.” ”Kalla mig inte Jess”, sa Jessica kyligt. Sedan vände hon uppmärksamheten mot Draco som fortfarande låg kvar. ”Res på dig.” Dracos kropp värkte efter förbannelsen men han vågade inte trotsa henne ännu en gång. Förödmjukat krälade han upp på fötter. Han trampade nästan på det blodiga byltet, och kände vågen av illamående strömma genom kroppen. Han vände sig bort och kräktes kraftigt. Jessica och Bellatrix betraktade honom. När han var färdig räckte Jessica honom en näsduk. ”Du måste få starkare mage, Draco. Nästa gång tvingar jag dig kanske att äta upp det.” ”Var inte så hård, Jessica. ” Jessicas bror, Avery, stod plötsligt bredvid dem. Av alla i sällskapet så var det honom som Draco tyckte bäst om. Han hade aldrig hånat eller skadat honom, dessutom hade han hjälpt Draco en hel del. Nu la han armen om sin syster, som stod helt stilla i hans omfamning. Hon njöt inte av det men verkade inte misstycka heller. Fortfarande gav hon Draco den där blicken; den som fick honom att känna sig som en öppen bok. Han vände sig för att gå därifrån, men en brännande smärta i vänsterarm fick honom att stanna till. Tydligen hade de andra känt samma sak, för Jessica sa: ”Det är dags”. Utan en blick på någon tog hon sig ur Averys omfamning och försvann bort mot Rummet. Draco kallade det så. Rummet där de höll sina små möten. Han visste mycket väl vad smärtan i dödsätarmärket betydde. Voldemort hade kallat dem till sig. Ännu ett uppdrag, eller någon att bestraffa. Någon som hade förrått eller gjort Herren besviken. Någon som kanske inte skulle lämna salen levande i natt. Draco bad en tyst bön om att det inte skulle vara han eller hans far som skulle bli offer för de andras underhållning. Jessica däremot skulle det inte röra honom i ryggen om det blev. Draco var dessvärre fullt medveten om att den önskan var helt onödig. Jessica tillhörde herrens favoriter. Henne skulle han aldrig bestraffa, för hon skulle aldrig ge honom en anledning till det. Neville kröp ihop i den sorgliga hög som han var. Tårarna hade bildat små rännilar i hans ansikte, och kinderna var fortfarande alldeles våta efter deras framfart. Den avbrutna trollstaven höll han i ett hårt grepp, trots att den aldrig mer skulle kunna användas. I öronen hörde han fortfarande deras skratt när de bröt den på mitten. Neville visste att han inte borde vara arg på dem för det. De hade bara behandlat honom såsom alla andra alltid hade gjort, och på det viset som han förtjänade. Att dem gick två årskurser under honom hade ingen betydelse. Han var den eviga nollan. Pojken med det runda ansiktet som bodde hos sin konstiga mormor och som inte kunde utföra en enda besvärjelse rätt. Pojken som alla Gryffindorare skämdes att ha i sitt elevhem. Pojken utan vänner. Insikten fick honom att börja gråta igen. Han snörvlade så högt att det tog flera minuter innan han insåg att han inte var ensam. Förskräckt tittade han upp och mötte en annan pojkes blick. Pojken satt uppflugen på stenmuren och iakttog honom bistert. Neville kände igen honom. Ännu en Slytherinelev. Hur kunde han ha sådan otur? ”Gör det fort då!” Neville reste sig upp och ställde sig framför pojken. ”Här, gör det på en gång! Du kan ju alltid fortsätta där dem andra slutade!” skrek Neville och viftade med sin avbrutna trollstav. ”Jag kanske har något annat du kan förstöra. Vänta...” Han grävde i sin ficka och fick upp sin minsalt, som han fått av sin mormor under sitt första år. ”Här! Varsågod!” Han sträckte fram den åt Theodore Nott. Nott tog inte emot den. Nevilles händer skakade så kraftigt att minsalten åkte i golvet och rullade in under en gammal rustning. Med ett kvidande läte sjönk Neville återigen ner på golvet i fängelsehålan med händerna för ögonen. Om han låtsades tillräckligt mycket, så kanske han slutade existera. ”Du fattar väl att du måste stå upp och slå tillbaks. Annars kommer dem aldrig att låta dig va.” Neville blev så chockad att han slutade gråta. Han tittade upp på Nott med rödsprängda ögon. ”Va?” ”Sanningen.” sa Nott sakta. ”Ont ska med ont fördrivas.” ”Hur då?” Neville viftade med sin brutna stav. ”Jag kan inte...” Nott klev fram till Neville och tog staven ur hans hand. Han stirrade ett ögonblick på den, och räckte sedan över den till Neville igen. Trollstaven var hel. Neville gapade. ”Hur gjorde du...? Vänta! Vart ska du nu?” Neville hade ingen lust att vara ensam i fängelsehålan längre, och småsprang efter Nott. ”Min stav!” flåsade Neville. ”Du lagade den! Hur? Jag menar , du bara...” ”En del frågor är bäst om dem inte besvaras”, svarade Nott kallt. Neville stannade tvärt. Insikten slog honom plötsligt. ”Det var du”, sa han sakta, mer till sig själv än till Nott. ”Det var du som kastade patronusen. Det var du som räddade oss!” Neville slet tag i Notts arm och tvingade honom stanna. Han var så upphetsad och skrämd på samma gång att han inte riktigt visste vart han skulle ta vägen. ”Du jagade bort alla dementorerna! Men...varför?” Neville rynkade pannan. ”Varför? Du är en Slytherin, varför skulle du...”. ”Vi går jämt ut nu”, sa Nott. ”Vi är kvitt.” ”Men, jag förstår inte. Hur? Vart ska du?” Neville gjorde ytterligare ett försök att följa efter Nott, men ormen som dolde ingången till Slytherins sällskapsrum slog ihop framför näsan på honom. Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 27 sep, 2020 02:31 |
Avis Fortunae
Elev |
just därför håller jag på och förbereder en historia, bara för dig. Jag tror att det här är något du kommer att älska!
Åh jag dör av spänning...lägg ut det nu snälla ♥ Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 27 sep, 2020 02:32 |
Trezzan
Elev |
”Kära Jessica”, Bellatrix kom släntrande mot dem. Hennes svarta hår dansade över axlarna och klädnaden var söndertrasad och blodig. I ena handen höll hon ett blodigt stycke; resterna efter ett mugglarbarn.
Asså????? vad fan XDDDD älskar Bella Och dig såklart, som skriver så makabert att man inte kan låta bli att fastna! Alltså, för det första är det så jäkla synd om Draco och han är så ledsen... Men samtidigt känns det som han har sig själv att skylla... Dock får vi väl komma ihåg att val och vägskäl kan vara svåra... Och återigen såg jag förändringarna, för visst är " sa Jessica Raven på sitt tysta, kyliga sätt. Trots att hennes röst var låg var den full av styrka." en ändrad rad? Det känns som det! Delen om Neville är strålande, älskar hur Nott är så nonchalant men ändå, på ett ganska tryggt vis,tar han om Neville. ♥ Han sitter där på sin mur... Undrar om det är som Neville säger, att det var Nott som frammanade patronusen... Jag har svårt att tro det, och Nott är kryptisk! 27 sep, 2020 02:46
Detta inlägg ändrades senast 2020-09-27 kl. 14:08
|
Avis Fortunae
Elev |
Oj vad sjutton det ÄR ju ute?
*läsa* Sååååå fruktansvärt läskigt och bra skrivet... EDIT efter min första spontana reaktion vid tretiden på natten när jag var hög på adrenalin eller endorfiner eller vad fasen det nu är. Början alltså! Ja, suveränt berättad, som alltid. HAHA ja Lucius är lite sugen minsann. När Narcissa är borta...fy sjutton. Draco är lite sådär pigg på att få Jess som styvmamma, misstänker jag. Isbarriären och det av känslor pumpande hjärtat är dock något de har gemensamt. Men OMG vad gör Jessica med honom egentligen??? För att få honom att släppa 'flickan'... Och okej, sedan kommer SKRÄCKDELEN. Det är såhär med mig nämligen att jag nästan inte fixar skräck. Kan inte se sådana filmer och knappt läsa sådana böcker heller. Har liksom inget filter, lever mig in alldeles för mycket vilket för det mesta är en gåva när man läser men när det är för hemskt innehåll så blir det för läskigt helt enkelt. Och det värsta är när det är barn inblandade PLUS att det är bra och levande beskrivet med dina outstanding berättargrepp. Ja, du fattar. Bellatrix kan jag till viss del distansera mig ifrån; hon är så fullkomligt galen. Det är värre med Jessica, som jag innerst inne vet avskyr alltsammans. 'Föräldrarna gjorde ett sådant motstånd' alltså det är bara för hemskt...och Draco kräktes i exakt samma ögnblick som jag trodde att jag själv skulle göra det, vilket ökar min sympati för honom ganska rejält. Och Jessica som försöker spela lika galen som Bellatrix...Avery kommer in i rätt stund och avbryter det hela. Lite som i Trezzans senaste kapitel där han får samma roll. Han balanserar upp den värsta galenskapen på något sätt. Undrar vad han tänker egentligen...det är inte första gången jag frågar mig hur det hade sett ut från hans perspektiv. Jag gillar hur du ofta delar upp dina kapitel i två helt olika delar. Plötsligt är man med Neville ur hans perspektiv och på så sätt skapas variation. ÅH FINA NEVILLE DU ÄR JU BÄST MEN DU HAR INTE FATTAT DET ÄN. Och där sitter Nott uppflugen på stenmuren. Han gillar att sitta på saker, haha Åh Neville raringen som räcker fram minnsallten. Fattar så jäkla väl precis hur han känner. Det finns en sorts styrka i den känslan också, när det liksom inte kan gå mer åt skogen. Liksom Nott har en poäng i det han säger. Är detta ögonblicket när Neville vänder och ändrar riktning? Ont ska med ont fördrivas, passande ordspråk här. Åh jag blir ju nästan kär i Theo! Visst kan han han verka fyrkantig och känslokall men han gör tamejfanken många väldigt bra saker. ♥♥♥ Nu ska jag väl inte bli någon Thelli-shipper bara för det men hoppas definitivt på mer Theo och vänskap mellan dem! Fantastiskt välskrivet, mäktigt och överväldigande kapitel. Liksom all inspiration under helgen. En källa att hämta kraft från under kommande höstdagar! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 27 sep, 2020 02:57 |
96hpevanescence
Elev |
Först och främst, så bra kapitel. Alla kapitel med Draco är utomordentliga kapitel. Så skönt att vi har en överenskommelse att dela på honom ♥
Och omfg. BELLATRIX. Älskar din framställning av henne, för jag älskar när hon är ett monster (missförstå mig inte, jag är inte för barnamord, för det är det hemskaste man kan göra, men det finns inget så ångest-fyllt och härligt som en riktigt mörk fanfiction. Det är min favorit-typ av alla Dramione-fics, Trezzan vet nog vad jag talar om ). Och så har vi den otroliga Jessica (som jag någon gång kommer läsa alla fanfics om också, ska bara komma dit rent mentalt). Din beskrivning av henne och Dracos känslor är så, så, sååå bra. Speciellt det här: Öppnade ögonen. Självklart inte. Hans grå blick mötte hennes och det kändes som om den brände hål genom hans kropp; rakt igenom den isbarriär som han så omsorgsfullt byggt upp i alla dessa år och rakt in i hans innersta, där det fanns ett hjärta som pumpade lika mycket känslor som någon annans. Draco är min älskling och jag tycker så synd om honom när han kräks, men jag förstår verkligen också det Jessica säger, av just den anledningen hon själv yttrar. Hur hemskt det än är och hur ung han än är, så spelar det ingen roll med tanke på vilken position han sitter på. Stackarn </3 Hoppas det blir någon ljusglimt för honom snart Och sen har vi Neville, som du verkligen inte gör det lätt för! Jag gråter nästan med honom, för gud vad man tyvärr kan relatera med hans självplågande tankar. Men sen är Theo där och omg, jag vill så GÄRNA veta mer om honom!!! Superbra kapitel som vanligt. Älskar det du gör och det du skriver och det är alltid mer än ett nöje att få läsa dina otroliga kapitel ♥ KRAAAM ♥ 9 okt, 2020 20:54 |
Elzyii
Elev |
Ni är så underbara!
Jag är så tacksam för mina få, men hängivna läsare ♥ Jag vet inte vad jag skulle göra utan er! Det är bara så, så sjukt tacksam! Har och är fortfarande förkyld så har inte haft någon ork att sitta vid datan ♥ Hade tänkt att jag skulle hinna rätta klart kapitlet, men inte hunnit. Men vi får se, ska göra mitt bästa, för er! Annars kommer det förhoppningsvis imorgon. Tack till er som läser, er som kommenterar ♥ Ni är så guld! Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 11 okt, 2020 20:57 |
Avis Fortunae
Elev |
Jag längtar så otroligt mycket efter kapitlet, fina du! Hoppas, hoppas att det kommer imorgon. ♥ Undrar om det kommer att vara ur Ellis perspektiv nu? Vad händer efter hennes tid i sjukhusflygeln? Jag är så spänd på att få veta.
Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 11 okt, 2020 21:04 |
Elzyii
Elev |
Kapitel 14
All vänskap är inte godkänd vänskap Alla fyra flög upp när Neville kom inspringande. Han flåsade som om han hade sprungit ett maratonlopp och pannan var våt av svett. Jag såg hur Ginny rynkade på pannan, men jag låtsades inte se det. ”Det var han!” tjoade Neville. ”Det var han, den där läskiga konstiga snubben i Slytherin! Nål, eller var han nu heter! Det var han som besegrade dementorerna!” ”Vilka dementorer?” Ginny såg oförstående ut, och jag stirrade på henne. Neville kom av sig helt och gjorde detsamma. ”Jamen...Va? Dementorerna. Han gestikulerade med händerna. ”Som anföll oss i skogen. Mig, Elli, Seaumus och Dean. Ginny brast ut i gapflabb, så även Dean och Seaumus. ”Vad du hittar på! Nog för att du tar till desperata åtgärder för att få uppmärksamhet, men det här tar ändå priset.” ”Men Elli... Hon dog ju nästan. Visst?” Han tittade skeptiskt på mig, som för att undersöka om jag också blivit galen. Jag skakade på huvudet åt honom. Jag förstod inte heller någonting. ”Ginny, mår du bra?”, frågade jag försiktigt. ”Toppen!” Hon fnissade och torkade tårarna. ”Jag förstår inte”, sa Neville och gled ner i soffan. ”Igår ville ni inte prata om något annat, och nu låtsas ni som ingenting.” ”Du är rolig du Neville!” Dean dunkade honom i ryggen, påjagad av Seaumus. ”Dementorer! Här! Nog för att dödsätarna verkar kunna hitta på allt möjligt, men dementorer... Jag är tillräckligt glad över att jag blev insläppt på slottet trots att jag är ett halvblod. Det är ju rätt tomt här nu mer, menar jag”, sa han och nickade menande mot det nästan tomma uppehållsrummet. ”Men dementorer...” Han och Dean gick skrattande upp mot pojkarnas sovsal. Neville gav mig en frågande blick, och jag skakade avmätt på huvudet. Inte nu. Senare. Men nog hade det satt giller i huvudet på mig också, och jag såg till att komma i säng långt före Ginny som stannade kvar nere i sällskapsrummet och spelade trollkarlsschak tillsammans med bröderna Creevey. Hon kom inte tillbaka förrän klockan var en bra bit efter midnatt och jag låtsades sova när jag hörde hur hon försiktigt gläntade på min sovrumsdörr. Hade det verkligen varit Theodore Nott som räddade mitt liv? Varför skulle han göra sig det besväret? Jag bestämde mig för att fråga honom kommande dag. Men så blev det inte. På anslagstavlan nere i stora salen fanns det en ny regel uppskriven när jag kom ner till frukosten. En regel som delade oss halvblod från de renblodiga även under lektionstid. Jag, vars mamma var mugglare, hamnade tillsammans med Seaumus och en annan handfull elever som jag aldrig pratat med förut. Vi såg alla likadana ut. Bleka, trötta och med stora mörka ringar under ögonen. Vi undervisades inte heller i slottet utan hade alla våra lektioner bakom Hagrids stuga, bevakade av två dödsätare. Det låg en viss ironi i att Hagrid undervisade oss. Han hade blivit relegerad under sitt tredje år på Hogwarts och hade givetvis inte lärt sig mer utöver det han redan kunnat. Lektionerna var totalt värdelösa, och jag plågades utav att se Hagrids högröda ansikte, fullt av blåmärken och rispor efter bestraffningarna som dödsätarna tilldelade honom under varje lektion för hans dåliga undervisande. Hösten slog till på riktigt i Oktober och det blev kallt. Jag stötte ihop med Nott nere i biblioteket. Eftersom vi halvblod förbjöds att använda våra skolböcker så brukade jag försöka komma över ett par på egen hand inför varje helg. Bibliotekarien Madam Pince brukade vara vänlig och släppa in mig utan bevakning. Vi hade en tyst överenskommelse; hon berättade inte för någon att jag var där och lånade böcker, och jag inte för någon att hon i hemlighet smugglade in tidningar som hon sedan lät oss läsa. Artiklarna fick mig att förstå hur illa det hade blivit utanför slottets murar. Trollkarlsvärlden förberedde sig på ett krig som inte liknade något annat som skett tidigare. Jag fick syn på Nott nästan direkt när jag klev in i biblioteket den där morgonen. Det var som om han stod och väntade på mig. Med tveksamma steg gick jag fram till honom, hela tiden med en blick över axeln. ”Tack”, sa jag. ”För att du räddade mitt liv”. ”Ett liv för ett liv, min skuld är återgäldad”, svarade han med sin svävande röst. Jag förstod inte vad han menade, och det måste synts i mitt ansikte, för han fortsatte: ”Du varnade mig för brygden. Kanske hade den kostat mig mitt liv.” En liten klocka plingade till i mitt huvud, och jag mindes. ”Ingen fara. Jag tror faktiskt att jag räknar dig som en utav mina vänner, Theodore”. ”Du dyker alltid upp på märkliga ställen, och det du gjorde för Neville var verkligen fint.” ”Allting har sina sidor”, sa han tyst. ”Vänner”, hans röst var alldeles uttryckslös. ”Det har jag inte haft några förut. Är du fortfarande inte rädd för mig?” ”Nej”, sa jag. ”Det är helt andra saker som jag är rädd för. ” Ett litet leende lekte i hans mungipa, och för första gången insåg jag hur vacker han var när han log. Det bleka ansiktet lystes upp och trots att leendet aldrig nådde hans isblå ögon så var det ett förundrande men härligt ögonblick. Nej jag var inte rädd för Theodore Nott trots att han var det han var. Jag kände en tillit till honom som var svår att beskriva. Det fick mig att vilja stanna i närheten av honom. ”Vänner”, sa Nott igen. ”Vad gör man som vänner?” Jag log. ”Mycket. Jag lär dig.” Sen den dagen i biblioteket följde Nott mig som en skugga. Även om jag inte alltid såg honom, så kände jag hans närvaro. Ibland i form av en skugga, ibland en fladdermus. Han var alltid där. Jag märkte ganska snart att det inte bara var mina vänner som skydde hans närvaro. Dödsätarna gjorde likadant. När han kom så backade dem undan, skrämda av något som de inte kunde rå på. På honom hjälpte inte deras förbannelser. Blaise accepterade Notts närvaro, även om jag såg att han helst av allt velat slippa honom. Jag förstod att han var rädd. En dag glödde gallionen som jag fått utav Ginny i min ficka. Hon hade verkligen legat i. Tolv stycken traskade in i Vid-Behov-Rummet och anslöt sig till vad dem kallade för ”Dumbledores arme”. Ginny stelnade till när jag klev in med Nott och Blaise i släptåg. ”Vad gör dem här?”, sa hon med en röst hon aldrig använt tidigare mot mig. ”De ansluter sig också.” ”De är Slytherinelever!”, väste Ginny och stirrade mordiskt på stackars Blaise, som såg ut som om han helst ville sjunka genom golvet. Han som följt med för min skull. ”Jag vet”, svarade jag så nonchalant jag kunde. ”Jag tror inte att det slåss sämre för det.” ”Du VET vad jag tycker! Vad vi tycker”, rättade hon sig snabbt. ”De är inte pålitliga Elli. Jag vet att du tycker det, men tro mig, jag har gått här längre än du. Faktum är att det var din dödsätare till pojkvän som såg till att min bror och hans vänner råkade riktigt, riktigt illa ut förra gången som vi använde oss utav DA. Du har dessutom släpat hit en utav dem som inte ens är mänsklig! Han kanske är ditt harmlösa lilla husdjur, men jag tycker inte att blodsugare platsar bland oss!” Hon var så arg så hon kippade efter andan. Känslorna slogs om plats inuti mig. Jag var chockad över hur Ginny, min vän Ginny, kunde vara så elak. Samtidigt förstod en liten del utav mig henne. Det funkade inte såhär för dem. Gryffindor och Slytherin var två skilda världar som hatat varandra i decennier. ”Vem är du som kan komma här och tro att du kan förändra något?” Ernie Macmillan, en kraftig pojke från Hufflepuff, hade ställt sig bredvid Ginny. ”Ginny har rätt.” ”Ja”, svarade jag sakta. ”Ja du har nog rätt Ginny. Vi platsar nog inte här.” Jag vände på klacken, och gick utan att beröva henne med så mycket som en blick. Men jag kunde känna hennes blickar bränna i ryggen på mig, och det gjorde mig tårögd. Neville gjorde en ansats att följa efter oss, men hölls tillbaka av Ginnys vrede. Blicken hon gav Neville talade sitt tydliga språk: ”Om du går efter så behöver du inte komma tillbaka.” Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 12 okt, 2020 21:31 |
96hpevanescence
Elev |
Well hello. Precis vad jag behövde denna dag, ett nytt kapitel ♥
Lol, dog när han sa “Nål”! Neville har nog det sämsta namnminnet xD Men hallå guys Vad har hänt med deras minnen? Vem har lekt med dem? Har Madam Pomfrey varit i farten?? Eller kanske den som ev. gjort något skumt med Madam Pomfrey? HMMM? Många frågetecken nu som jag längtar tills jag får svar på! Och gud vad hemskt med Hagrid :’( hela den situtionen faktiskt, att de blir undervisade UTOMHUS. Man bara, “Du Voldy, om inte jag minns helt fel har ju inte du det renaste blodet heller : ))))” och för första gången insåg jag hur vacker han var när han log. I can imagine ♥ (alla Slytherin-pojkar makes me weak. Utom Marcus Flint. Och Crabbe och Goyle har aldrig varit för mig heller. Men de flesta andra.) Och omg GINNY. Vad hände?? Sen iofs, detta är en relativt rimlig reaktion I guess. Hon är fullblodshäxa, uppvuxen med endast trollkarlar och häxor och där alla i hennes närmaste familj är Gryffindor. Hon är fullproppad med fördomar. Minst lika fullproppad som exempelvis Draco Malfoy, även om han är fullproppad med massa andra fördommar. Men superbra kapitel (as usual my darling). Jag har haft en skitdag och att få läsa lite fanfiction är alltid ett bra sätt att göra den bättre ♥ Så tack för det och tack för att du finns och tack för att du orkade läsa min superflummiga kommentar (jag är inte bakis den här gången, bara trött och stressad). Kram och tack ♥ 14 okt, 2020 22:18 |
Avis Fortunae
Elev |
Jag slukade naturligtvis det här kapitlet så fort det kom ut - även om kommentaren har dröjt. Det var ett otroligt efterlängtat kapitel som ger svar på en del frågor, men istället har skapat nya. Grymt spännande!
För det första verkar både Seamus, Dean och Elli har glömt dementorattacken. HUR har det gått till? Vi måste prata/skriva snart igen! Det står ju 'Jag förstod inte heller någonting' om Elli. Ja, du vet ju min teori om vem som har lyft Imperiusförbannelsen från dem...men var Elli också förhäxad? Så många frågor, och så spännande! Hon låtsas ju som ingenting när Neville berättar om Nott, men sedan...verkar hon ju förstå och minnas att hon varit i livsfara. Då, när hon ligger i sovsalen och funderar på om det var Nott som räddade henne. Och det blir bara värre och värre i borgen. Halvblod undervisas utomhus av stackars Hagrid som blir fysiskt bestraffad...och Ellis mamma är mugglare! En förändring från DM? För där har jag precis för mig att hon är 'renblodig'. Men det passar med den här storyn att hon skulle vara halvblod, så att hon får inblick i hur de behandlas. Älskar att det blir höst och oktober, synkat med verkligheten. Det ger alltid en speciell känsla. OMG, halvbloden förbjuds att använda skolböcker, med fina Elli söker såklart kunskapen ändå! ♥ Heja Madam Pince, hon är ju riktigt mysig i denna! De mörka tiderna tar fram de bästa sidorna hos vissa Åh, jag är definitivt lite kär i Theo, han är fin på något sätt i all sin fyrkantighet. Älskar hur du beskriver hans och Ellis relation och hur hon ska 'lära' honom vänskap. Superbra också att han kan ge Elli skydd och att till och med Dödsätarna backar undan. Och nu hettar det till med Ginny. 'Din Dödsätare till pojkvän'... ja, visst går det att förstå henne, men samtidigt är det ju just när forna fiender slår sig samman som mörkret kan besegras. Dessutom gör hennes rädsla för Theo att det uppstår en fientlighet...och splittrade läger. Undrar hur Neville nu kommer att tänka angående DA. (Och Elvira. Stannar hon kvar)? Tack för ett superkapitel, som ger mig inspiration till att fortsätta med Borgen och det som nu kan hända där...sååå taggad på att skriva med dig Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 18 okt, 2020 18:31 |
Du får inte svara på den här tråden.