Life - Lupple & Medi PRS

Hon log och reste sig upp ochn tog fram skålar och sedan tog fram ett dyrt glasspaket.
"Så nu ska vi fira!" Hon lade upp i skålarna och ställde fram och nickade.
"Så jag har en fråga till.
"Hur länge har detta hus stått här?"

Gabriel ryckte på axlarna och såg på henne. "Ingen aning. "Svarade han ärligt innan han började att äta av glassen.

Hon nickade sakta innan hon såg sig om.
"Jag börjar bli ganska trött så ska ni sova eller ska ni inte sova? Jag måste göra i ordning rumm ifall.#" Ho gäspade och slöt ögonen för någon sekund och lutade sig mot Gabriels axel.

Gabriel blev ganska chockad över hennes plötsliga närhet och visste inte alls hur han skulle reagera på det. Hans vänner, livvakter - ja närmaste flockmedlemmar hade vett nog att vända bort blicken och studera något helt annat, trots att det inte fanns mycket. " Jag tänker.." Började han med tystnade när han kände lukten- vampyrer. Sekunder senare så knackade på dörren, det var en lätt knackning samtidigt som den var intensiv.
"Jag söker vägledning och skydd. " Sa en röst mot dörren, det var en flickröst men den klingade rakt in i köket- där dem stod.

Hon log bara mjukt innan hon spratt till, såg upp och lade huvudet på sned.
"Vägedning? Jag..." Hon såg mot Gabiel och lade sedan huvudet på sned.
"Ska jag öppna dörren?" Viskade hon.

Gabriel stirrade mot dörren, länge och i tystnad men tittade snart tillbaka på Olivia. " Det är din plikt." Svarade han enkelt, för det var sant. Ingen kom hit för att bråka, det var inte ens möjligt att bråka i detta hus det både stärkte och försvagade alla varelser som vandrade här.

"Snälla." Manade flickan, det var inte direkt en ömklig ton, det var snarare en stark ton.

Hon gav ifrån sig en suck.
"Säg inte plikt, låter så fånigt när du säger det." Hon öppnade köksdörren och såg på vampyrer.
"Kan jag hjälpa? Varför tog du inte andra dörren? Köksdörren ser bara tråkig ut." Hon log svagt.

" Det är ju sant." Viskade han och sträckte lite på sig i stolen och samlade sig inför mötet.

Flickan, hon var omkring fjorton år tittade upp och mötte hennes blick, med kalla - blå ögon. "Du kan hjälpa honom." Förklarade hon och tvingade fram en man som såg väldigt sjuk ut. Det där om köksdörren fick henne att le. " Den var närmast, jag ber dig- ättling av ...(namn, första som bodde där) att släppa in oss. " Log hon och höll mannen intill sig, gav honom stöd att stå upp.

Hon stelnade till av flickans ord och klev åt sidan.
"Välkommna in. Jag har inte hört hennes namn på år." Hon suckade.
"Det måste varit min mormor mormor mormor mormors mor eller sådant." Hon kliade sig i nacken.
"Gammal släckte."

" Gammalt men ett gott släkte. "Log flickan och tog sig innanför dörren och släppte ned mannen på närmaste stol. " Jag vet inte vad som är fel." Sa hon oroligt och såg på honom. " Jag tror han behöver en mänsklig doktor, men det innebär vissa komplikationer. " Förklarade hon sakligt och såg på henne. " Kan du hjälpa?" Frågade hon med en orolig blick.