Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Den sista veckan före balen tycktes ha sprungit iväg, men Rowan anade också varför det kändes så. Det här var något han hade förberett, längtat efter halva livet. Det som blivit hans största mål i livet. Det var nu det var dags att sätta det hela i rullning, och det var både skrämmande och exalterande. Det skulle inte finnas någon återvändo efter denna kvällen, då var det vinna eller försvinna - inget mer gömmande. Det kändes helt overkligt efter år av tyst planering i skuggorna. Sinnena var på helspänn, och han kände av att även Camenag var orolig. Han hade flugit sedan balen börjat, något som Rowan inte kunde sätta fingret på exakt hur han visste.
Rowan själv stod något i bakre delen av balsalen, följde Erland med blicken då vännen gick iväg mot några förfriskningar längre bort. De hade försökt att hålla sig runt utgångarna och där det var flest vakter, ifall att någonting skulle hända - kanske inte så mycket ännu, då det skulle märkas ifall dem höll sig där hela kvällen. Men i takt med att gemålerna började kliva fram och därav snart också Rowan skulle dem närma sig sina platser. För Rowan kändes det ovant att inte längre behöva hålla sig i skymundan, utan tillät sig faktiskt att ses och ta plats - han trivdes som fisken i vattnet. Det kändes lite som hemma igen, utan att gömma vem han var. Nu hade han visserligen inte avslöjat det ännu, ögonen var fortfarande den där tråkiga, gröna färgen. Men kläderna var idag högadliga - rättare sagt på kunglig nivå. Men störst skillnad var kanske hur han förde sig. Hållningen var stolt - visserligen hade han väl varit stolt även som vakt, men inte alls på samma vis. Där hade han på nåt vis försökt göra sig så liten som möjligt och osynlig, här bar han huvudet högt och stolt. Visade snarare med hela kroppsspråket att han visste vad han pysslade med, att det var här han hörde hemma.

Dagarna hade passerat förbi fort. Visserligen hade Thessa varit upptagen med de sista förberedelserna inför balen och hållit sig sysselsatt. Men det var med blandade känslor som hon mötte kvällen. Det var en avgörande tid för hennes framtid. Så mycket förstod hon. Thessa var inte helt säker på hur mycket hon ville spela med sitt öde, när hon gjort sig uppklädd för festligheterna. Hon tänkte på hennes far, Clavius. Han hade inte gett något tecken på att han var de på spåren, men trots detta så kände hon sig inte övertygad. Han var listigare än vad hon visste. Den här kvällen kunde innebära Clavius sista tid som kung över Vrale.
Tankarna hade farit till Rowan igen. Det var en betydande kväll för honom med. Alla förberedelser och tid hand lagt ner, säkert mer än vad Thessa kunde tro, hade lett honom hit. Det var nu allting drogs till sin spets. Hon ville tro att de gjort det rätta och först var det lätt att hoppas på det. Men när hon satt på sin plats, vid sidan av sin faders tron och blickade över folkmassan av gäster, fick det henne att tveka. Det blev en annan verklighet för henne. Hon fick lita på Rowan helhjärtat nu. Det var upp till honom och hans rebeller nu.
Thessa kunde dock inte fortsätta sina funderingar över de andra då fokus i denna stund föll på henne.
Precis som Rowan berättat för henne inne på värdshuset, flera kvällar sedan, hade Clavius kallat dit gemåler som han ansåg var passande gällande hans dotters hand. Det handlade inte om kärlek. Mera om makt. En bra affär. Detta sårade Thessa djupt då hon hoppats på att det bara varit ett rykte, även fast så mycket hade pekat på det. Tanken att Rowan och de andra skulle störta Clavius kändes mer tröstande då, även fast det handlade om hennes far.
Balen hade börjat med mingel, följt av Clavius välkomsttal för att sedan fortsätta med gemålernas hälsning till kungen av Vrale och ett tal för att övertyga Clavius varför just de var den bästa lösningen för Thessas framtid och deras. Vidrigt. Men det kunde hon ju såklart inte visa. Hon kom på sig själv att andas i små andetag. Ilskan blandad med sorgen omfamnade hennes sinne så att hon inte kunde göra annat än att blicka tomt på den kandidat som talade om varför just han var det rätta valet för henne. Och det var inte upp till Thessa att neka eller tacka ja. Det var upp till Clavius. Clavius spelade med sin dotters framtid.

"Ers höghet!" En man med välkammat silvrigt hår och skägg i samma silvriga färg trädde fram. Thessas ögon blev allt större, om så var möjligt. Han var för gammal. Alldeles för gammal. Men Clavius tycktes inte reagera på detta. Av den utstyrsel som mannen var klädd i, tydde det på att han var en förmögen man. Broderade detaljer i guldtråd över hans kavaj och smyckad med blåa stora diamanter. Han hade gjort till sig för kvällen. Iallafall kände Thessa så.
Han bugade djupt för Clavius och Thessa och rätade sig sedan för att se upp på Clavius.
"Jag har färdats långt för att erhålla om er hand, prinsessan." Han såg på Thessa, men Thessa visade inget tecken på att hon hade hört på. Mannen blickade tillbaka på Clavius som satt stolt och nöjt i sin tron.
"Mitt namn är Duncan, ers höghet." Han placerade en hand över sitt bröst för att förtydliga. "Sir Duncan." Clavius satt tyst, lyssnade.
"Jag kan erbjuda hennes höghet ett liv av rikedomar, och en makt som skulle förena mitt rike med erat. Jag har hört rykten, ers höghet, rykten om er magi och vet att med min styrka, mina arméer, skulle vi vara oemotståndliga för våra fiender."
Clavius reste sig upp. Tydligt ilsken. "Du kommer hit med stora ord, sir Duncan.", sa han med en höjd röst. "Vad är det som får dig att tro att just du är värd min dotters hand? Du säger att du kan erbjuda henne ett liv med rikedomar, men jag ser bara mörker. Du är svag, sir Duncan. Du är inte en värdig kandidat för henne."
Sir Duncan stod stilla och mötte den ilskna kungens blick, men bugade då han insett sin förlust och backade sedan undan, klart förödmjukad.

Rowan hade svårt att förklara alla känslor som rusade i kroppen. Han skulle absolut inte kalla sig rädd, men han var spänd då vad som helst kunde hända och mycket kunde gå fel. Samtidigt så trivdes han som fisken i vattnet här. Det var här han hörde hemma, han hade saknat det mycket mer än vad han hade trott. Men det var kanske inte så underligt, han hade levt halva livet med att behöva hålla sig i slummen och till varje pris dölja sin äkta identitet - det klart man saknade att få visa vem man egentligen var. Adeln här verkade faktiskt inte ha ändrats alltför mycket sedan hans tid vid hovet, han trodde att han lyckats räkna ut ifrån vilka släkten de flesta där kom ifrån. En del kände han till och med igen. Den lilla fördelen han hade i det var ju att det var nästan 10 år sen han varit vid hovet sist, så chansen att någon skulle känna igen honom var ytterst liten. Han sökte blicken upp emot tronerna, rättare sagt emot Thessa. Han anade att hon var långt ifrån nöjd där, men förhoppningsvis skulle allt det här inte behöva fortgå länge till. Ärligt talat så var han lite nervös även över hennes reaktion - han hade bara sagt att han skulle ta tillfället i akt när folkets uppmärksamhet var på gemålerna, inte att han faktiskt skulle vara en utav dem.
Blicken drogs lite ner igen då ännu en gemål hade klivit fram. Denna var något yngre än den föregående, men ändå äldre än Rowan. Kanske runt 30-årsåldern? Rowan trodde att han kom ifrån ett av grannländernas högre adel. Han klev fram och knäböjde framför Clavius, talade med ett respektfullt nerböjt huvud.
"Ers höghet. Mitt namn är Sir Eriok, här för att erhålla om din dotters hand." han gjorde en konstpaus.
"Jag vet att jag skulle kunna erbjuda henne ett bra liv som min maka, att vi ihop skulle bli både produktiva och farliga för våra fiender." fortsatte han, men fick snabbt inse sitt nederlag.

I takt med att mannens lilla tal kom till sitt slut började Rowan röra på sig. Det fick vara nog nu, han tänkte inte sitta och lyssna på allt det här längre. Han svepte med blicken över salen, rebellerna tycktes alla vara på sina platser - förhoppningsvis skulle det bli en onödig åtgärd. Han utbytte en blick och nickning med Erland som en sista signal att det äntligen var dags. Det var en helt overklig känsla efter alla dessa år. Efter att Eirok hade försvunnit ut i folkmängden och folket just hade börjat småtala med varandra igen klev Rowan fram i det lilla tomrummet som hade bildats för gemålerna att kliva fram framför Clavius. Men först efter att han låtit hans ögon återgå till sin äkta, gyllene färg. Först tycktes det inte väcka för mycket av folks uppmärksamhet. Det var dock när han stannade upp och fortsatte stå upp, med blicken stadigt och stolt fäst på Clavius som han hörde hur det viskades ut ibland folket.
"Clavius." sade han, nu hade han antagligen redan mannens uppmärksamhet men ändå. Det var inte bara för uppmärksamheten han sade det. Han vägrade varken buga eller kalla mannen för kunglig längre, det var dags att visa det. Han ville tro att han gjorde just det även med sitt kroppsspråk, både hållningen och blicken - blicken var på nåt vis stolt, beslutsam.
"Jag är här för din dotters hand. Jag vill tro att hon skulle få det bättre som min drottning än som dotter till kungamördaren." fortsatte han, det var den enklare delen av talet. Den mer normala. Han lät blicken svepa bort emot Thessa snabbt, som för att leta efter hennes reaktion. Då han tog till orda igen tog han sig tiden att snurra runt ett varv och tala mer till folket.
"Mitt namn är Rowan Bertherlam. För nästan exakt 10 år sen mördade denna mannen mina föräldrar, enbart för sin egen makts skull. Det är dags att hämnas dem och det liv i exil du gett mig, för de oskyldigas liv du tog." han mötte stadigt Clavius blick igen.

Det hade hjälpt att Clavius nekat friarna. Än var det ingen som verkade imponera på kungen av Vrale. Det lättade Thessa lite och hon lyckades återgå till sin normala andning efter att varit så paralyserad av nervositet. Men det skulle inte dröja länge till förrän hon på nytt slogs av nervositet då Rowan stigit fram ur folkmängden. Trots hans tal, trots planerna som de gått igenom gång på gång, som Thessa tyckte sig kunna utan och innan, var hon lycklig över att få vila blicken på den underbara man hon fattat så mycket tycke för. Men det var när han började tala som pulsen hos henne ökade tempo.
Han ord hade helt klart chockerat alla inne i balsalen. Först en tystnad. Sedan ett sorl av viskningar som spred sig bland de. Osäker och ifrågasatte om de faktiskt hade hört och sett rätt. Var den där mannen.. prinsen av Vrale? Prins Bertherlam? Och kung Clavius.. en kungamördare?
Men Thessa var inte där än. Det var hans ord som ekade i hennes huvud. Han ville ha henne. Han hade friat.. till henne. Hela hon ville utropa att ja, mest av allt i världen så ville hon det. Men hon hann inte dit, hon hann inte besvara hans ord då Clavius, den anklagande för att mördat kungaparet och tagit tronen som sin, reste sig på nytt från sin tron för att kliva närmare Rowan, men höll sig kvar på ytan där trappstegen skiljde markplan till tronerna.
"Du.. Hur vågar du..?!", väste han ilsket och Thessa kunde se i ögonvrån hur de samlade packet hennes hemstad gjorde sig beredda för anfall- de ställde sig tillrätta, beredd på utfall och greppade taget om sina vapen. Thessa flämtade när hon för ögonblicket av en tiondels sekund fick bilden i huvudet av Rowan som krossades framför henne. Tiden var knapp. Och hon förstod att det var nu eller aldrig det gällde. Därför fyllde hon lungorna med ny luft och öppnade munnen för att skrika rakt ut "Neeeeej..!, men hennes röst skulle inte höras, för Clavius skrek desto högre. "Ta honom!"
Thessa reste sig och ville rusa fram för att knuffa Rowan därifrån, men de andra var snabbare.

Det var inte bara gäster från Vrale där. Inte bara de mänskliga och andra varelser i detta rike. Utan en blandad skara varelser från flera olika riken som samlats för att delta på festligheterna.
En del av deltagarna var de odöda från Garkhauth. De personer som dyrkade den mörka magi och kunde få de döda eller avlidna att uppstå igen. En väldigt mörk och till synes syndig magi för de som inte förstod den. De liknade inte folket i Vrale. De hade tomma blickar utan liv och munnar som gapade som stora hål. Skelett, spöken och vålnader. Det var kläderna som skvallrade om livet. De var klädda lika som de andra på balen, men beväpnade för skyddet till Clavius.
Dessa personer på denna bal var anhängare till Clavius och gjorde allt för att hedra och skydda sin vän.
De gav ifrån sig ett hissnande ljud då de störtade mot Rowan, utan en vetskap om att rebellerna faktiskt också var där och skulle skydda sin prins. Den rätte kungen av Vrale.

Rowan hade hoppats på att Clavius inte skulle våga göra någonting framför folket, men uppenbarligen var han snarare förblindad av sin egen ilska. Men Rowan var faktiskt ganska nöjd ändå - det bevisade ju bara för folket att han hade rätt. Clavius gjorde sin egen fälla. Dem hade ju även dem förberett sig på att förhoppningsvis kunna stå emot honom.
"Vågar du inte möta mig som en man?" ropade Rowan tillbaks, skulle helst av allt bara vilja ha en mot en strid emot honom. Men han visste att det var lönlöst. Mannen var alldeles för feg för det. Rowan anade också att han inte skulle ha en chans att komma åt mannen idag - han förstod snabbt att det skulle bli svårt nog att ta sig ut härifrån. Dessutom så trodde han inte att han kunde med att göra det framför ögonen på Thessa.
Han fick inte mycket tid att fundera på något alls. Hade kungen anat något? Med tanke på dessa... Ja, varelser som nu rusade emot dem. Clavius var dock inte den enda som kommit förberedd. Rowans män hade snabbt samlats till honom, och Rowan sträckte sig till höftens svärdsskida för att dra svärdet. Dem hade turen att Thor, en av hans rebeller, var illusionist och hade fått det att se ut som om ingen utav dem kommit beväpnad in på balen.
"Vi får bara försöka ta oss ut." sade Rowan till Erland bredvid honom, som nickade enkelt till svar i samma stund som de första odöda nådde fram till dem. Dem var fler, men rebellerna var också skickliga - dem behövde inte heller besegra dem helt. Det räckte att dem kom utanför dörrarna så skulle dem vara säkra. Rowan hade åren efter flykten levt med en grupp legosoldater, och det hade inte varit lätta år - men han var otroligt tacksam över dem. Han kunde inte ha fått bättre stridsträning än där, vilket var något han hade otrolig nytta av just nu. Han hade varit lite osäker på hur svåra dem skulle vara att döda, men det visade sig vara som vem som helst än så länge. De lyckades backa emot dörren, sakta men säkert. Rowan tyckte sig också höra Camenags vingslag över ljuden ifrån svärdsklingorna och tumultet - men han anade att det var Camenags sätt att låta Rowan veta att han var där, han visste inte ifall alla hörde det.
Det kändes som om det tog en evighet innan de nådde dörren, även om det egentligen gick relativt fort. Men det var väl alltid så det var i en strid, tiden tycktes gå många gånger långsammare än normalt. Adrenalinet höjdes och kroppen och dess sinnen gick på högvarv. Väl vid dörren var han orolig att dem skulle bli överraskade med vakter på utsidan, men dem tycktes ha hållit alla sysselsatta i balsalen - som tur var. Det var inte med råge som dem höll de odöda ifrån sig. Camenag var mycket riktigt på plats, och Rowan kom sig snabbt upp på drakens rygg - där han skulle få hålla sig ett tag, tills dem förhoppningsvis inte hade några blickar efter sig längre.

Det var lönlöst för Thessa ta sig fram till Rowan. Folk sprang från olika håll antingen mot honom eller från striden. Den, till något närmare, trevligare tiden var över. Festen var över. Striden var här.
Hon hade hoppats på att kunna dra med sig honom därifrån, ja, eller någonting för att rädda honom från det. Men händer som greppade tag om hennes armar drog henne därifrån. Ett grepp hon inte lyckades ta sig ur. Det var vakter som Clavius skickat för att föra bort Thessa. Hon hade inga vapen på sig och för ögonblicket förbannade hon sin far igen för att tro så litet om henne. Hon kunde skydda sig själv. Dessutom hade hon hjälp. Rowan hade hjälp. Det hade varit fel personer som dragit henne därifrån.
Det var rebellerna. Vännerna till Rowan, de trofasta och lojala. Personer av olika slag som känt till sanningen, levt med den länge för att nu ta tillbaka makten till deras igen. Det var hopplöst att slita sig loss fingrarna med naglarna som borrade sig i hennes skinn. Det var lönlöst att ta sig loss. Hon fördes bort från platsen till flera rum därifrån, något som skulle fungera som ett skyddsrum. "Nej! Nej, låt mig vara!", skrek hon, men det var inge idé.

Inne i balsalen tycktes de odöda ha övertaget för Rowan och rebellerna då de var fler. De var klart att de inte skulle vinna med en strid, då Rowans soldater var skickliga och rörde sig därifrån. De lyckades stoppa varelserna för att tillfångata de. En av rebellerna, en någon bara några år äldre än Rowan vid namn Dougal, siktade med sitt svärd över benranglet till soldat så att knotor föll till golvet och samlades i en hög. Han flämtade av ansträngning, men fick återhämta sig snabbt då nästa högg efter honom och han parerade så slaget missade.
De hade rört sig mot utgången för att på så sätt kunna fly. De hade ingen chans att vinna striden, men de skulle inte dö på kuppen. Hade de kommit såhär långt ville de alla leva för att se den sanne kungen på tronen.
Dougal tog ett nytt tag om svärdet i sina händer och ropade mot Erland och de andra. "Vi kommer inte vinna det här! Vi måste fly! Nu, om vi vill ha livet i behåll!!"

En liten del av Rowan var orolig för att Thessa skulle råka illa ut, men hon skulle vara den första som skyddades. Dessutom så trodde han inte att det fanns något som skulle kunna koppla henne till honom, han hoppades åtminstone inte det. Han hade dock inte mycket tid till att fundera på sådana saker. Han lyckades precis parera ett slag med svärdseggen bara för att rikta ett mothugg emot den odöde, som fick den att falla ihop. Dem här varelserna förundrade honom, det var första gången han ens sett sådana - att slåss emot dem hade väl inte direkt varit optimalt, men han tvivlade inte på att dem skulle klara av det. Visserligen skulle det vara en utmaning - men det var inte långt kvar till utsidan nu, och han trodde på sina rebeller. Det handlade bara om att försöka ta sig ut helskinnade.
"Vi klarar oss ut! Ut!" Ropade han till alla, han höll sig främre delen av truppen - eller ja, inåt balsalen sett. Han kände någon ta tag i hans arm och rycka han bakåt, han vände genast på huvudet för att se Erland ha ryckt han bakåt.
"Vi har inte råd att förlora dig, du ska väl för fan först ut." kommenterade vännen, och Rowan förstod honom motvilligt - även om han ville vara i främsta ledet, det var ju han som orsakade alla dem andra fara. Men han kunde ändå förstå deras perspektiv på saken. Han kommenterade inte saken vidare då i stridens hetta, utan koncentrerade sig istället bara på att försöka få ut dem.
Det kändes som en hel evighet innan dem nådde dörrarna, men till slut var dem där och Rowan hade aldrig varit gladare att få se Camenag utanför. Också Fredrik var på plats med vagnen, och i samma stund som dem fått upp dörrarna sprang rebellerna emot vagnen och Rowan emot Camenag, som lyfte i samma stund som Rowan tagit sig upp.

Frustrerat och ilsket spottade Clavius och hytte med nävarna åt Rowan åt de andra. Han hade låtit sina vakter och vänner gett sig efter prinsen för att själv hålla sig på avstånd och på så sätt hålla sig helskinnad. Det förbannade honom att han inte vetat om rebellerna, att han inte räknat med någon strid. Och Rowan.. Det kokade i honom av ilska att avkomman till den tidigare kungafamiljen stod på sina ben, levde och anklagade Clavius för mördare för att på så sätt också vara bevis på att han var den rätte kungen för Vrale. Den sanne kungen.
Clavius soldater fortsatte efter rebellerna, men just som de kommit utomhus stannade alla upp vid åsynen av den gigantiska bevingade besten. Draken. Camenag. Rebellerna var för smidiga, snabba, och det var tydligt att de haft en plan för att kunna ta sig därifrån. De odöda soldaterna hann inte med när Rowan slängt sig på ryggen på draken och de andra till hästarna som tog de därifrån. Kvar stod de och försökte sedan åt olika håll komma ifatt de, men det var förgäves. Rebellerna hade kommit undan.
"Hör mina ord!", ropade Clavius och spottade av ilska. "Rowan Bertherlam är anklagad för mordförsök på kungen och döms till döden när han samlats till mig. 10 000 guldkronor till den som ger mig honom död. 100 000 guldkronor för den som ger mig honom levande så att jag själv kan lära honom lite hyfs!"
Det var stilla i balsalen efter striden, som om den inte varit där. Kung Clavius var själv med sina nu. Gästerna borta. Bara dekorationer och de dukade borden skvallrade om att de varit en festlig högtid där.
Soldaterna och vännerna inne i balsalen jublade åt Clavius ord.
Thessa hade inte hört på. Hon var långt därifrån och kunde bara ana deras jubel då de stämde in på hennes faders ord.
Ledsen och uppgiven hade hon sjunkit ner på golvet och begravde sitt ansikte i sina händer för att snyfta. Det var inte såhär hon hade trott att det skulle gå. Det var med ilska och frustration som hon tänkte över sin faders handlingar och hon förbannade honom i tysthet. För att tagit striden med Rowan. Hennes kärlek. Den enda, hon nu förstod, betydde något för henne.
"Rowan..!", suckade hon och snyftade till. Det gick några sekunder och sedan tog modet över. Hon var tvungen att tänka klart och nyktert. Hon skulle ta sig därifrån. Till honom. Tillsammans skulle de störta Clavius och ta tillbaka det som var Rowans, precis det som hon lovat honom. Hon ville inget annat.

Rowan och Camenag hade flugit en lång bit uppåt bergen innan dem vänt tillbaka för att istället flyga emot jägarstugan. Han hade hoppats på att Clavius skulle behålla lugnet så att dem hade sluppit strid, men han hade underskattat hans galenskap. Men ärligt talat var inte Rowan alltför missnöjd, han hoppades att detta skulle hjälpa honom få folket på sin sida - nu hade han bevisat sin galna sida för alla. Det kunde väl inte tolkas på annat sätt än att Rowan hade rätt. Dessutom hade hans folk klarat sig ut helskinnade, och det var trots allt det viktigaste. Han var fortfarande något orolig för Thessas skull men försökte intala sig att hon skulle vara trygg. Hon var trots allt hans dotter.
Efter en god stund landade Camenag intill den gamla stugan. Det var en relativt liten stuga, som endast fungerat som en samlingsplats och övernattningsstuga men som övergetts för några år sedan. Rowan hade varit där någon gång som barn, men inte många - han hade precis fått börja följa med sin far ut på jakter då allt det där tagits ifrån honom.
”Det verkar som om det här får bli vårt hem ett tag framöver.” Suckade han, fick ett nästintill kurrande ljud till svar ifrån Camenag som var fullt upptagen med att lägga sig ner. Rättare sagt värma marken med sin andedräkt innan han lade sig där.
”Så länge har du inte flugit.” Log Rowan lite, fick en fnysning till svar denna gång och skrattade lätt till. Han var helt säker på att han inte skulle ha klarat den här tiden utan Camenag, han hade varit hans enda stöd.
Han klev in i den lilla stugan, det var ändå bättre än att sova utomhus. Han hade allt sovit på sämre ställen - och förhoppningsvis skulle han snart ha ett hem igen.

Det hade varit en märklig tid, de närmaste dagarna som passerat. Thessa kunde inte lämna slottet. Hon var övervakad av soldater och alldeles för många gånger blev hon överröst med frågor som hon inte kunde svara på, eller vägrade svara på för att hon ville skydda Rowan. Såklart, efter händelsen under balen, hade Clavius börjat misstänka Thessa för att gå bakom hans rygg. Varför skulle Rowan annars fria till Thessa? De kände väl varandra? Men hur? När hände det?
Thessa hade tigit gång på gång och varje gång så kände hon sorg över att inte veta hur det var med honom. Det hade gått alldeles för länge sedan hon såg honom. Men envisheten och beslutsamheten fick henne att ändå behålla hoppet uppe. Hon skulle till honom igen. Jägarstugan, påminde hon sig, tyst i sina tankar och fortsatta neka alla frågor och misstankar som Clavius eller de andra yttrade till henne.
Det var när Clavius talade till de andra, inne i tronsalen, som Thessa såg sin chans. All uppmärksamhet hade Clavius lagt på att hitta Rowan, så han hade inte ögon för att se efter att han enda dotter smög bort i skuggorna, ut från palatset.
"Jägarstugan..", viskade hon för sig själv som för att påminna sig om var hon var påväg och drog manteln närmare sig när hon kände den svala vinden susa förbi.
Hon skyndade på stegen när hon kommit bort till skogen och tänkte för ett ögonblick att hon kanske skulle få syn på Camenag. Den bevingade besten som hon också så lätt hade kommit att tycka om. Och det verkade ju som att han accepterade henne med. Men så fokuserade hon sedan på vägen dit. Försökte komma ihåg var hon sett den lilla stugan. Den som inte såg ut att varit bebodd i på länge. Ett ruckel kanske, i andras ögon.
När hon tillslut tagit sig igenom skogen och kommit ut till den plats där stugan stod i sällskap av träden och vattnet som rann bara en bit därifrån, log hon lättat. Hon kände energin komma tillbaka till henne när hon också förstod att Rowan var nära. Tanken att hålla om honom, vara honom nära, gav henne ny kraft och hon skyndade på stegen mot stugan. "Rowan..!", flämtade hon. Hon kunde ju inte ropa. Thessa kunde inte riskera att bli påkommen.