Femte året (Rollspel)

Var det här en vink? Men jag tog till modet och sa..
- Men vi kan väl gå då? Men jag lät väldigt nervös..

Plötsligt exploderade hela jag inombords. Hon frågade mig! hon frågade mig!!
- Ja! Det vore kul! sa jag entusinastiskt utan att ens bry mig om att låtsas fundera på det

Hon lyste upp och dom hade väldigt roligt resten av lektionen, sen så började dagarna närma sig till Lördagen..

Jag blev mer och mer nervös för varja dag som gick. Jag vandradae medvetet omkring i trapporna mer och mer i hopp om att träffa Hermione igen, men eftersom att vi nästan aldrig hade lektioner tillsammans så var det inte lätt!

Jag vaknade på lördagsmorgonen, det var tidigt, igen. Så jag bestämde mig för att göra ett nytt försök med perfekternas badrum, det var mycket finare där än vad uppehålsrummets sunkiga duschar var

Jag vaknade tidigt och tänkte gå ner till prefekternas badrum innan frukosten. Så jag tog på min bad-dräkt och gick ner men när jag skulle gå till polen såg jag.. Draco!
Men hon bara skrattade och sa
-Hej!

När jag hade satt mig i poolen och startat alla de olika kranarna så kom Hermione in i rummet. (Ja, den här gången var jag säker på att det var hon)
-Hej! sa hon. och jag svarade glatt,
- Heej! Hoppa i! sen blinkade jag. Hon måste ha sett det, för hon blev helt plötsligt väldigt upptagen av att hänga upp handduken som hon hade haft virad runt sig.

Åh, han var väldigt gullig när han satt där, och ärligt talat ganska snygg. Men jag hoppade i och fick skum överallt. Vi skrattade

Jag hade aldrig förr känt så här, egentligen inga känslor alls, men jag hade framför allt aldrig varit kär. För det var det jag var nu, jag var kär. Kär i Hermione Granger. Vi skrattade tillsammans åt skummet som hon hade över hela ansiktet. Sedan insåg vi att vi kanske var tvungen att börja stänga av kranarna. Så vi började från varsitt håll, och sen möttes vi i mitten. Jag kollade in i hennes vackra ögon och jag blev hert förförd. Sen log jag, jag log ett brett leende och sa
- Vad vacker du är. Jag rrodnade inte, jag ångrade inte att jag sa det. För en gångs skull kändes det helt rätt.

Jag log mot honom och sedan kysste jag honom.. en lång underbar kyss , som jag aldrig ville ska ta slut. Sen så gav jag honom en kram och böjde mig fram och sa "du med".

Hermione log, det vackraste leende som en mänsklig varelse skulle kunna ge, sen böjde hon sig fram och tryckte sina läppar mot mina. Jag slöt ögonen, det var underbart, underbart. Men den tog slut alldelens för tidigt, hon gav mig sen en liten kram och sa:

-Du med.

(Asså förlåt, men nu kan jag inte skriva nått mer för ikväll, måste plugga :< )