Efter Hogwarts (rollspel)

Jag tittade på klockan som slog fem och Draco skudlle säkert börja undra var jag är. Lika bra att berätta, jag trollade fram papper och penna
Hej Draco. Jag behövde tänka ett tag så jag gick ut. Kommer tillbaka så fort jag kan. Syns snart, puss och kram
Det var inte den bästa förklaringen men den får duga. Jag silade iväg brevet med flampulver och tömde glaset och reste mig och lämnade trött lägenheten och smällde igen dörren och låste
"vad håller du på med?" snäste en sur gubbe i huset bredvid och jag blängde argt på honom
"det angår inte dig" fräste jag
"försöker du göra inbrott snorunge" sa han och kom ut ur huset och jag studerade honom, han var runt 60 men såg ändå pigg ut, han hade grått i håret men inte hela hade förlorat den ursprungliga bruna färgen. Hans blåa ögon stirrade argt på mig
"vad är vitsen med att göra inbrott i sin egen lägenhet" sa jag trött
"det är inte din, en Mr Snape bor där" sa han bestämt och jag blängde argt på honom
"Severus dog för tre år sedan, jag är hans guddotter så lägenheten är min" sa jag sammanbitet och han stirrade på mi och skulle just protestera när jag slängde tunglås över honom ickeverbalt och lämnade mannen. Jag följde gatan ner till floden och började sedan vandra längs den precis som Sev hade gjort varje gång han skulle träffa Lily

Jag såg på sökaren att han försvann från mig.
Var han rödd?, eller trodde han att det var nån som ville får tag på honom?
Jag flög efter honom och landade på marken, en bit bort från där han var.
Vad skulle jag nu göra?

Eleazar fortsatte i snabb takt igenom skogen. Träden satte inte stopp för honom men det fick honom att vara tvungen att sakta ner. Snart när han antog att han var långt borta stannade han och sjönk ihop med slutna ögon.
Vad flydde han ifrån?

Jag stannade på en äng och såg ut över den och stannade. Jag hade inte lust att gå in i mugglarområdet. Jag transfererade mig till en tyst skog och började vandra runt. Det var länge sedan jag var helt själv och jag visste inte om det var bra eller inte? Tankarna skrämmer mig ibland. Jag hörde en korp långt bort och log och svepte den svarta manteln tätare runt mig och stannade när jag hörde en gren knäckas och vände mig om och såg Eleazar sitta ner på marken. vad gjorde han där, jag tog fram staven och höll den i handen: Jag stod blickstilla i skuggorna och undrade om jag skulle säga något eller låta honom vara? Han såg lite andfådd ut och jag undrade om han sprungit och kunde inte låta bli att störa honom, han störde var fika nu kan jag störa honom
"vad flyr du ifrån? Och säg inte ditt samvete för de lämnade du bakom dig för länge sedan" sa jag tort

Jag hörde röster i skogen och flög dit och svävade ovanför.
Sedan dalade jag sakta ner och satte mig i ett träd och väntade på vad som skulle ske.
Jag hade perfekt utsikt och såg båda två därifrån.

Eleazar ryckte till och vände huvudet så att hans tomma ögon stirrade på Cara. "Jag flyr inte!", fräste han och reste sig smidigt upp och blängde hatiskt på Cara under huvan. Vad gjorde hon här? Hade hon inte bättre för sig än att sätta andras ensamhet i ruiner. Tydligen inte. "Sänk staven din satans idiot! Jag är inte precis beväpnad", spottade han fram under skuggan av huvan. Han lutade sig emot ett träd med armarna korslagda.

Varför går han utan sin stav?, tänkte jag och himlade med ögonen.
Det var ganska så trevligt att sitta där uppe i trädet, fast de skulle säkert märka mig.
För jag gömde mig inte.

Jag tittade skeptisk på honom och sänkte staven en an ing och log sedan glädjelöst
"så du är bara ute och springer utan anledning?" sa jag tort och la huvudet på sned "jag ville vara ifred men så råkade du korsa min väg så egentligen är det ju du som stör mig i min ensamhet" sa jag och log lite gladare och undrade vad han egentligen gjorde här, men ville han inte berätta skulle jag inte säga något jag sänkte staven helt men stoppade inte undan den "så varför springer du runt i mörkret utan stav? Jag trodde du var smartare än så? Du vet ju om att det är en rum värld? Du kan ju råka ut för något hemskt" sa jag lite skämtsamt och undrade om jag inte egentligen borde lämna honom, men jag var nyfiken varför han kommit fram efter allanår

"Om du ursäkta så inkräktar du i min skog, på min mark. Har tanken slagit dig att världen inte kretsar kring dig?", fräste Eleazar nonchalant och såg upp emot trädkronorna. Han stirrade häpet då han fick syn på Laura. "Vad i...?", utbrast han och handen vilade på staven i hans innerficka.

Jag fnyste åt honom, visst vill han vara otrevlig så
"jag har inte sagt att världen kretsar runt mig och jag har aldrig velat ha de så heller. Men den kretsar knappast runt dig heller. Och jag ber så mycket om ursäkt för att jag går på din mark, ers höghet" fnös jag och blängde ilsket på honom och log sedan "hej Laura" sa jag vänligt utan att titta upp, jag visste att det var hon och antar att det var gned närvaro, vi var för bra kompisar för att jag inte skulle känna på mi i fall hon var i närheten. Jag tog inte blicken från Eleazar och undrade vad han planerade "så du flydde från Laura?" sa jag elakt och undrade varför han blivit rädd för henne