Efter Hogwarts (rollspel)

- Tjenare, Cara, sa jag glatt och flög ner och ställde mig vid dem.
- Så har ni det trevligt här i skogen, sa jag vänligt och log mot dem båda.

"Nej, det gjorde jag inte. Jag gick ut ur den gamla herrgården för frisk luft! Det är allt!", sa Eleazar uttryckslöst och slog ut med armarna.
Kunde hon inte sluta spela hotfull. Det såg bara så patetiskt ut. Han satte upp en mur för sina tankar så att hon inte längre kunde "komma åt" honom.

(Måste gå)

Jag bara stirrade på honom men sa inget
"det var det tills jag sprang på honom" sa jag trött och la huvudet på sned och studerade honom där han stod. Han såg så patetisk ut när han försökte skrämma mig och dölja alla sina hemligheter
"men vi borde kanske lämna vår Kära vän åt sitt misslyckade liv och sorgliga tankar. Jag orkar nämligen inte lyssna på hans tomma prat och ynkligs hotelser. Jag har en familj att återvända till" sa jag och log elakt och började sedan gå bor från dem och undrade om Laura skulle arrestera honom? Jag undrade varför han var så envis med? Hade han bara varit trevligare hade jag hjälpt honom. Jag följde stigen och studerade hans hus och suckade o gick förbi det tills jag kom ut på andra sidan skogen

(vad synd )

Jag suckade åt Cara och satte mig ner i gräset.
Ibland måste man låta folk få tid på sig, tänkte jag och gömde staven i ärmen, för säkerhets skull.
Och väntade på att han skulle göra nått.

(Vi väntar väll tills i morgon eller? )

(j det är nog bäst :p vi har ju vårt andra rollspel )

(Precis )

(Men tjenare, är jag ett andrahandsval nu också XD Nej, jag skojade bara. c: )

Eleazar himlade teatriskt med ögonen. "Men gå då! Varför håller du på att hacka på mig hela tiden? Skaffa dig ett annat offer, jag vill dig ingenting! Förstår du det va, Cara?", fräste Eleazar och hade stor lust att... ja, vad hade han lust att göra. Tortera henne kanske? Nej, det var att överdriva. Det ända hon gjorde var ju att komma med massa tomma hot och prata smörja. Hon var inte värd "ansträngningen".

(ja nej men vi kunde ju inte fortsätta utan dig xD)

jag hörde Eleazars röst och suckade, varför kan han bara inte ge sig och bara vara vänligare och faktiskt ta i mot nån hjälp?
"Dödsätare" muttrade jag surt och önskade min far fortfarande levde så han kunde säga till dem. jag log lite roat när jag tänkte på Rockwood som velat att jag skulle fortsätta min fars arbete och han var inte den enda. jag fnös tort, de är hopplösa. varför kan jag inte få träffa de vättiga dödsätarna? jag tänkte på Severus och Bella som var döda, både hade jag lätt förstått mig på, Lucius och Narciossa hade gått vidare och jag var glad över att de var okej och sen tänkte jag på Yaxley och log svagt. han var i alla fall förnuftig nog att ta sitt straff utan att klaga, men ja gönskar att jag hade kunnat göra mer för honom, ja att han slapp sitta bakom galler. jag saknade att ha honom vid min sida, han var som en bror. jag gick över ängen och hittade en stor sten som jag slog mig ner vid och lutade mig mot och drog upp luvan. det höga gräste vajade i vinden runt mig och jag log lite svagt. "ja jag önskar ni hade fått vara här" sa jag tyst och tänkte på alla jag förlorat och några tårar började rinna

Eleazar blängde hatiskt efter Cara och vände sig hastigt om och gick tvärs över skogen och ut i en liten mugglarby. Han lutade sig ner vid knuten av ett hus, pekade med staven emot trät och använde samma besvärjelse som han tänt brasan med tidigare. Träet fattade eld och vart han än riktade staven spred sig elden åt det hållet. Han riktade den emot nästa hus och snart kunde han höra skrik ifrån både barn och vuxna. Ljudlöst backade han in i skuggorna bland träden tills han var osynlig i mörkret. Mugglare rusade ut och såg när deras hem brann till grunden. Barnen och kvinnorna grät. Männen stod antagligen för sig själva eller hos sina familjer. Eleazar var däremot van vid att förstöra för andra, då han hade varit en av Voldemorts anhängare. Han undrade om Cara eller hennes dumma vänner skulle se detta och förhindra det. Men han tänkte inte så noga på det, han bara stod där och såg på medan elden slukade hela hus i sina väldiga, varma lågor.

jag hörde skrik långt bort och kände lukten av brandrök och reste mig genast upp men elden var inte påväg åt mitt håll. jag torkade tårarna och drog upp luvan och bara visste att Eleazar var i farten och jag gick långsamt men bestämt mot mugglarbyn som låg i närheten och såg familjerna stå samlade runt sina brinnande hus och log lite elakt, jag kunde inte låta bli. det var länge sedan jag gjort något elakt. jag fick syn på Eleazar bland skuggorna och suckade och drog fram min stav och satte eld på deras åker och släpte lös djuren som skrämt sprang iväg, jag plockade upp en hundvalp som kom springande förbi och vände mig sedan om, Elaazar ville ändå bara fnysa åt mig och familjerna var okej så varför stanna jag återvände in i skogen och log elakt över att jag för en gångs skull inte varit den snäll som räddat alla