Efter Hogwarts (rollspel)

Jag följde efter Elëazar och Cara på kvasten och såg trött på dem när de eldade upp ett par hus och åkrar.
Jag ville inte arrestera honom men han var inte mycket till hjälp, tänkte jag tyst medans jag började släcka och jag kännde mig än mer irreterad på den där idioten.
Och vad höll Cara på med?, tänkte jag surt.
Brandkåren kom och jag slängde en glömskeförtrållning över allt ihop och avlägsnade mig från platsen.

jag visste att Laura förföljde mig och släppte ner hunden och la förtrollningen över mig så hon inte skulle hitta mig. jag orkade inte med hennes utskällning just nu. jag ville bara för en gångs skull göra något som jag ville och inte alla andra. jag ville göra något för mig. jag vandrade tyst i skogen och undrade om jag skulle förstöra någon annans liv bara för att jävlas

Eleazar ignorerade det faktum att Cara var alldeles i närheten. Han ville hålla sig till att hålla sig för sig själv. Han lämnade den brinnande byn och återvände till sin väldiga herrgård. Trädgården hade sedan länge varit övervuxen. Färgen på byggnaden hade flagnat och fallit av. Dörren var väderbiten och vissa fönster rutor var krossade. Han öppnade dörren och gick in över det knarrande ek golvet. Han satte sig ner på ett trappsteg och såg ut över rummet.

jag såg Eleazar pasera en bit ifrån mig men igronerade honom och transfererade mig till London och tittade på banrhemmat som min far bott på som liten. tänk att det fanns kvar. jag satte eld på byggnaden och barnen och personalen kom utspringande rätt åt dem. varför ska de vara glada o inte jag? jag gick därifrån och log elakt när byggnaden rasade, ingen av dem hade dött eller skadas så de var väll inte all sorg i världen. jag fortsatte längs en gata i London och tittade på milenium-bridge och log elakt och tömde den på folk innan jag spängde den i luften och skrattade tort och gick sedan vidare lite gladare, altlid har jag ställt till det för någon

Jag var så himla trött på de båda två.
Varför var jag tvungen att va den snälla som tog hand om allt?
Inte för att jag kände att bränna ner byar men ändå, tänkte jag trött och avlägsnade mig snabbt då brandkåren kom tjutande.
Fick jag tag på dem båda, tänkte jag ilsket och satte upp på kvasten.
Cara var ingen idé att leta efter för sökaren kunde inte hitta henne men den där andra, tänkte jag irreterat medans jag steg snabbt upp i luften.

Eleazar stirrade tomt framför sig och rättade till den sneda mattan med foten. Det såg genast inte så "luffar"- aktigt ut. Men det var fortfarande inte en speciellt trevlig miljö att bo i.
Han suckade, reste sig och gick in i sovrummet. Han lade sig ner på sängen och slöt ögonen. Han skulle inte kunna somna, men han tyckte att det var ganska trevligt att få alla tankar att försvinna och sedan domna bort, försvinna.

Jag flög fram till Hergåden och landade utanför och gick in genom grinden och inget hände.
Varför hade han inte satt ut skyddsförbannelser, tänkte jag förvånat och gick upp för trappan och undrade hur jag skulle göra.
Jag ville ju inte göra honom nått dumt utan bara snacka med honom.
Så jag höjde handen och knackade på.

jag hörde hur folk skrek och inte förstod alls vad som hände och det var nästan som under kriget och först log jag sedan blev jag bitter igen när alla som gick förlorade gjorde sig påminda. jag tittade på Themsen och undrade om man skulle drunkna i fall man hoppade ner? men sen tänkte jag på Mina, jag ville inte att hon skulle få växa upp utan en mor. jag suckade och frös floden och fnyste när människor kollade förvirrat på den, det var sommar och ändå fryser floden och jag skrattade tort, inte för att någon kunde höra mig. jag tittade på Big Ben och stannade tiden bara för att och sedan så gick jag vidare och puttade undan folk i trängseln inna jag suckade och transfererade mig till Oxford och satte mig i univursety park och avlägsnade förtrollnignen, jag satte mig vid en liten bäck som flöt igenom och hröde barnen som lekte bakom mig, jag ritade cirklar i luften framför mig och struntade i fall någon såg, kommer det några aurorer och vill spärra in mig får jag väll slänga förtrollningen över mig igen

Eleazar ryckte till vid det plötsliga ljudet. Knackningar? På hans dörr? Det var nästan ofattbart. Med släpiga steg gick han emot dörren och såg ängsligt på kappan som hängde över en fet krok på klädhängaren. Det var väl bättre att låta den hänga där. Han tryckte ner det sega handtaget och öppnade dörren. Han såg rätt på Laura och öppnade dörren lite mer så att hon skulle ha kunnat gå förbi honom. Han nickade till hälsning och öppnade munnen för att fråga vad hon gjorde där. Men istället för den vanliga kalla tonfallet sa han halvt om halvt vänligt: "Hejsan, Laura. Hade du vägarna förbi kanske?", han log halvhjärtat. Han riktade staven emot husets insida och snart var det omvandlat till en flott herrgård, som såg ny renoverad och fräsch ut. Alla ljuskronor lyste de i taket liksom de på väggarna. Han såg undrande på Laura.

Han öppnade dörren och han hälsade mig faktiskt vänligt och jag log mot honom.
- Jo, jag tänkte komma över på en kopp te om du bjuder?, sa jag vänligt och såg på medan han frächade upp herrgården.
- Varför gjorde du inte sådär innan?, det ser mycket trevligare ut, sa jag glatt och klev in, ställde ifrån mig kvasten och hängde upp ytterkläderna på en krok.
- Så var är köket?, sa jag och log lätt mot honom.