Efter Hogwarts (rollspel)

Eleazar ryckte på axlarna åt hennes lilla kommentar. "Köket ligger ditåt.", sa han vänligt och pekade emot ett dörrvalv på höger sida om den väldiga trappan. Han pekade på det med trollstaven, vilket fick det att börja flyga en te servis till bordet och teet var i stort sett redan färdigt. Han log emot henne och gjorde en gest emot köket.

Jag nickade och gick till köket och satte mig på en stol och såg mig om.
Köket var ricktigt trevligt och jag tog en kopp och log glatt.
- Är det din Herrgård eller?, den är väldigt vacker, sa jag vänligt och blåste på teet.

Eleazar skruvade lite på sig. "D-den tillhörde min far tidigare. Men jag lät den förfalla och... ruttna!", han skrattade strävt och gick in i köket.
Han satte sig ner mitt emot henne och betraktade henne lugnt.
"Men nu undrar jag varför du kom hit från första början?", han väntade tålmodigt på svar.

Jag nickade, jag visste att det var nått med hanns familj men jag ville inte pressa honom.
Och jag trodde nog att det inte var nån trevlig historia inte.
- Tycker att det var dumt att du lät den ruttna, den är ju mycket trevligare så här, sa jag vänligt och såg sedan på honom.
- Jag ville inte att du skulle göra nått dumt som att ta livet av dej eller nått.
Sen så har aurorerna upptäckt att du existerar så jag tog på mej uppdraget att hitta dej så att du slapp bli infångad, sa jag och väntade på hans reaktion.

(Förlåt om jag stack igår D: Var tvungen. Kände mig som en dissare :c)

Eleazar såg fundersamt ner på bordsskivan innan han såg upp på henne. Hennes kommentar om herrgården var redan glömd.
"Det skulle jag nog aldrig kunna, om jag ska vara ärlig. Jag är för... rädd för Döden", han sade det tyst. "Det var väldigt omtänksamt av dig, då är det väl bäst att jag "håller mig gömd", annars blir jag väl infångad och skickad till Azkaban!", han rös vid blotta tanken på fängelset. Dementorer som skulle driva en till vansinne. Han var redan nog galen, så bara efter en dag skulle han nog vara död.

( Lungt det )

Jag nickade och log men sa inget alla var väll rädd för nått.
Och en dödsätare som var rädd för döden, var väll ändå ganska självklart.
Låter andra dö istället för en själv.
- Hålla dig gömd behöver du väll inte men du behöver väll inte göra nå dumma saker, som att tända eld på den där mugglarbyn var väll onödigt, sa jag vänligt jag visste att han var tvungen att göra så ibland jag hade ju levt med Cara och hennes nycker.
- Sen är det jag som har uppdraget att leta efter dig och ingen annan kan hitta dej, det kan jag se till.
- Jag hoppas bara allt är okej med dej, du verkar inte vara lycklig, sa jag och undrade varför han inte var det.

(Det gör inget ♥ )

jag hörde någon flämta till bakom mig och tittade på några barn som studerade cirklarna jag ritade i luften jag blängde surt på dem och de backade. jag hörde hur några transfererade sig en bit bort och tittade sedan på Harry och Ron som kom gående mot mig och de tittade på mig
"Cara? du vet att man inte får använda magi framför mugglarna" sa Ron och Harry raderade deras minne
"Jag orkar inte med alla regler" sa jag surt och killarna tittade förvånat på mig
"Hur är det egentligen Cara?" sa Harry lite oroat
"Jag är trött på er och era dömma regler! jag orkar inte vara snäll och trevlig hela tiden" fräste jag surt och killarna såg oroat på varandra
"Cara? vad menar du?" sa Ron
"Ja du tänker väll inte ta upp vad din far gjorde för tre år sedan?" sa Harry men jag svarade inte utan bara stirrade rakt fram
"CARA! du kan inte mena allvar" sa Ron förfärat
"Jag sa inte att jag tänker göra som min far men jag orkar inte vara trevlig hela tiden. varför ska jag vara den snälla hela tiden? varför får jag inte göra något för mig själv? något jag själv vill" sa jag vast och de ryggade tillbaka lite
"Cara om du planerar något sådant här måste vi ta med dig till förhör" sa Harry
"Lycka till" sa jag kallt och slängde förtrollningen över mig och de såg sig förvirrat runt efter mig
"vi kanske borde prata med Laura eller Draco" sa Ron och de nickade och försvann, lycka till. de får ändå inte tag på mig! jag vill nog inte göra som min far gjorde, men jag orkar inte vara snäll idag. jag började gå längs en stig i parken och tänkte först förstöra den men sen orkade jag inte, den var fin och jag orkade inte med allas skrik just nu, jag skulle bara få huvudverk. jag lämnade Oxford och återvände till kyrkogården och satte mig vid gravarna och bara stirrade. ta över efter pappa? jag har aldrig tänkt på det innan, men nej det kan jag inte, eller?

Eleazar skrattade torrt, glädjelöst. Lycklig, bara det ordet var som en outforskad planet.
"Om man inte har något att bli lycklig av så är det väl uppenbart om man inte är det, eller hur?", han log halvhjärtat.
"Det är någon annan som behöver lyckan mer än mig.", sa han.


(Idé torka, därför blir inläggen korta nue cx)

- Skaffa dej nått att bli lycklig av då, jag kan hjälpa dej.
- Skaffa dej ett jobb, eller nått annat, gå ut och träffa folk eller nått, jag fattar att det inte är lätt men nått måste du göra, sa jag vänligt.
- Du är alltid välkomen hem till oss när du vill, tvillingarna skulle säkert gilla dej, du gillar väll barn?, sa jag frågande.
- Kom gärna över på middag så får du träffa dem, och varför skulle inte du få vara lycklig som alla andra?
Och vem skulle behöva vara mer lycklig än du?, sa jag undrande och såg på honom.

( Lungt det, de brukar jag också få )

Eleazar skruvade besvärat på sig. Han visste inte vad som skulle kunna göra honom lycklig. Ett bättre liv kanske?
"Tack för inbjudan. Varför skulle jag hata barn egentligen?", han skrattade kort. Det var dumt av honom att ens tänka tanken att gå på middag hos Laura. Men det lät ganska trevligt.

(Måste sticka nu, ska till stallet c: )