Sagan om ringen (Privat Roll)

Tamara nickade, men satte fötterna i hästens sidor och började trava fram, nu mer uppmärksam.
Hon nickade åt en kulle, "Där bakom är dvärgarnas ödelaggda..." hon han inte längre försen ett dovt trumpetljud hördes och minst två dussin dvärgar blev senliga på kullens krön. "Tydligt är inte staden ödelaggd längre, eller så har de hört om vår ankomst."

Roran höll in Quirinus som nervöst kastade med huvudet. Hingsten visade ögonvitorna och försökte förgäves att vända sig om och galoppera iväg. Roran tvingade hingsten att stanna kvar. Quirinus brukade inte reagera såhär starkt på 'överraskningar'. Roran klappade hingsten lugnande på halsen med ena handen medan den andra höll hårt om svärdsfästet.

Nienna fuktade läpparna och riktade tveksamt blicken mot dvärgarna. De såg allt annat än nöjda ut, men Nienna visste ju för sig att dvärgar ofta använde sig av just det ansiktsuttrycket. Hon höll in Finwë, men en del av henne önskade att hon bara kunde vända hästen och rida därifrån. Men på kom hon att tänka på hennes mors missnöjda ansikte. 'Du är ung Nienna, väldigt ung. Ditt mod kommer svika dig, du kommer att få se.' Hon skakade långsamt på huvudet, och höll sin min stadig. Hon hade blivit utvald till det här uppdraget, och hon skulle inte vika av bara för att hennes mod sviktade till vid åsynen av vad som kanske var två dussin med buttra dvärgar. De är sannerligen inga vackra varelser, tänkte hon medan hon studerade dem.

Tamara undrade vad de skulle göra typ säga något i stil med, Hejssan, pluttisar vi tänkte komma och ta er ring. Vad gömmer ni den, eller kan ni bara kasta hit den? Nej, det fungerade inte, de måste sköta det här smidigt. Hon slänger en blick på den som tycktes leda gruppen, tydligen deras konung med tanke på kläderna. Något glimar till om hans finger och Tamara känner igen den, ringen. Nu var det bara att få den på fredlig väg.

[Alltså, jag måste bara be hemskt mycket om ursäkt för förra inlägget. Det var så jävla halvhjärtat. ,_,]

All tålmodighet och förmodligen allt förstånd lämnade Roran i samma stund som han såg guldringen på 'dvärgkungens' finger. Roran skänklade på Quirinus som motvilligt började gå emot dvärgkungen. Hela tiden höll han ett stadigt öga på ringen. De dvärgar som stod sida vid sida med kungen makade sig närmare. Beredd att försvara sin kung. Under mantelns skydd och skugga hade Roran lagt handen om svärdets fäste åter igen. Han gjorde halt framför dvärgkungen.
"Ers.. hm... höghet.", sa han med antydan av ett hånfullt leende på läpparna. Han ryckte ljudlöst en dolk ur skidan bredvid långsvärdet. Dvärgarna märke ingenting, det granskade honom bara med bittra miner.
Trevliga satar, tänkte Roran och lutade sig emot dvärgkungen. Dolken vilade lätt i hans hand och han väntade bara på rätt tillfälle. Han sträckte fram handen, som en vänlig hälsning. Det brukade funka. Det kanske inte var dvärgarnas sätt att visa respekt, men han var människa och det syntes.
Dvärgkungen räckte honom handen, precis som planerat och det var då han helt enkelt bara agerade. Han skar av dvärgkungens tjocka finger och fångade det i handen. Han drog loss ringen och kastade sedan stumpen i ansiktet på en av dvärgkungens anhängare.
"Jag visste väl att ni skulle vara villiga att samarbeta.", sa han samtidigt som han skänklade på Quirinus.
"Satmaror, raska på!", ropade han åt sina följeslagare.
En ring i deras våld, nu var det bara några kvar då.

En flämtning undslapp Niennas läppar när hon insåg vad Roran sysslade med. "Roran, din förbannade dåre!", skrek hon och började sedan att svära en lång ramsa. Han hade, bokstavligen, huggit av dvärgkungen en av hans tjocka fingrar. Och han hade beslagtagit ringen på kuppen. Att utföra en sådan handling var utan tvekan oacceptabelt, även om det handlade om en dvärg. Hon kände hur ilskan och oron steg inom henne, och hon behövde bara snegla på dvärgkungen för att uppfatta att han var alldeles röd i ansiktet av ilska. Han marscherade fram mot dem med sina korta ben, och han vrålade av ilska på ett främmande språk. Nienna bet sig i läppen och drog en av sina shuriken. Hon kunde inte hålla sig längre, Roran hade utan tvekan gått för långt. Så hon kastade iväg den mot hans ansikte i hopp om att åtminstone åstadkomma en rispa på hans hud.

"Va i helvette gör du." Tamara svär en lång ramsa medans hon illsket drar en av sina dolkar. "Det var meningen att vi skulle ta det här på fredlig väg, din förbannade idiot."
Hon vänder sig tvärt mot dvärgakungen, han svär mot dem och håller i sin blödande hand. "Ja, klart du är arg. Och ja jag ska personligen hugga honom i småbitar." svarar Tamara dvärgen på dvärgspråk. Sedan försöker hon berätta orsaken till deras uppträdande även om det inte var det enklaste eftersom hon endast fick kvädesord och hotelser tillbaka.

Roran duckade instinktivt då en av Niennas kaststjärnor kom farande genom luften emot hans oskyddade ansikte. Dock duckade han inte tillräckligt. Kaststjärnans vassa egg skar ett jack i hans vänstra axel. Roran svor till och kastade en hastig blick på Nienna. Han andades ut, och drog ned pilbågen ifrån sin axel. Koncentrerat lade han pil på strängen och siktade emot dvärgkungen.
"Tamara.", sade han lugnt med ett hotfullt, mordiskt flin på läpparna.
Han var inte alls intresserad av att mäkla fred.
"Vill du ha din ring, dvärg? Om det är det du vill, tyvärr. Jag har en annan plan för den." Han sänkte bågen och sneglade på Nienna. Såret sved till och han grimaserade lätt. Men inte kunde en patetisk liten reva hindra honom från att fortsätta. Det hånfulla, galna flinet lekte på hans läppar. Det som så många gånger stämplat honom som en galen mördare. Han väntade otåligt på att Tamara skulle bli klar med att mäkla fred med den där odugliga halvmannen.

Ett ljud som lätt kunde misstas för ett morrande steg ur Niennas strupe. "Sänk pilbågen, din odugliga människa! Vi kom hit med fredliga avsikter, och om du inte accepterar det så kommer gladligen jag, Tamara och dvärgarna hugga av ditt patetiska, dumskalliga huvud! Din förbannade idiot! Du är en sådan oförsiktig, mordisk och tokig jävla stålle, och jag kan inte på något vis förstå varför Elrond ville ha med dig på det här uppdraget! Du bryr dig inte ett piss om att förstöra det återstående ringarna, eller hur? Allt du bryr dig om är dig själv, ditt välmående och din jävla ära, trots att du för helvete inte har någon! Så sänk nu ditt vapen, eller så gör jag slut på dig!" Hon knöt ilsket nävarna om tyglarna och blängde hatiskt på honom. Sedan drog hon fram två dolkar ur sitt bälte, och svingade sig ur sadeln. Finwë frustade till och trampade otåligt på stället, men Nienna hade inte tid att lugna ner honom, inte nu. Allt hon såg var rött, och gång på gång så spelades en blodig och brutal scen upp i hennes huvud. En scen där hon skar halsen av Roran, gång på gång. Alla tankar på att hon inte skulle tappa kontrollen över sitt humör i en människas närvaro var som bortblåsta.

Tamara såg på Nienna, "Kunde inte sagt det bättre själv, men nej vi ska inte döda honom. Och inte skada honom, han har redan blivit skadad tillräckligt." sa Tamara med lugn röst och svalde sin illska.
Hon såg åter på dvärgen som såg förvånat på Nienna. "En alv som tappar behärskningen, intressant." säger han på dvärgarnas guturala språk och en av hans soldater kommer och lindar om hans hand. "Ja, intressant." svarar Tamara och ser på dem båda.
"Roran du är en idiot, så sänk ditt vapen och be om ursäkt. Nienna, uppför dig." sa hon bestämmt till dem.