Fängelset 2 [rollspel]

Zemy tar kartan och ramlar ihop på asfalten. Hon stönar och reser sig upp, hon vacklar till ett ögonblick men tvingar sin drogade kropp att springa tillbaka. Hon klättrar flåsande upp i trädet. Hon kommer knappt tre meter upp i trädet fören hon sätter sig på en gren, hon flåsar och hjärtat bultar som en bastrumma i bröstet på henne.

Modesty har tagit ut alla stenar ur händerna och betraktade kvinnan när hon sprang upp i trädet och hon kände genast efter kartan och greps av panik när hon inte hade den. hon förstod att kvinnan hade den.
"Ge mig pappret!" skrek Modesty argt och började gå mot trädet "det är inte ditt!" sa hon och började klättra

Zemt flåsar men klättrar högre upp i trädet. Hjärnan känns nästan helt vaken nu.. Hon klättrade högre och högre upp, hon tittade ner, det var säkert två meter emellan henne och galningen. "Låt m-mig va!" flåsar hon-

"Du stal från mig" sa Modesty argt och klättrade efter henne. Hon var egentligen inte super bra på att klättra men nu var hon koncentrerad på ett mål och hon kom tillslut ikapp kvinnan och hennes ögon var helt svarta
"Ge mig lappen eller så puttar jag ner dig!" sa hon kallt

Hank öppnade ögonen igen. Hur länge hade han slumrat till? Nu märkte han varför hans ögon tvingats upp, en av de elaka fångvakterna stod framför honom.
"Om du inte reser dig nu ska jag slå av det där fula flinet från ditt vackra lilla pojkansikte! Ute-stunden är slut, upp med dig!" Hank gjorde det visaste och lydde, han sattes i handkolvar igen och fördes till sin cell där han satte sig ner på den obekväma sängen efter att han befriats från armarnas fångenskap.

Zemy log ondskefullt. Hon öppnade munnen och skrek! "IIII!!" det ekade längst väggarna och vårdarna och vakterna kom genast rusande, men innan de tog ned men gömde hon den i den döda grenen. Drogerna var borta nu, och log elakt, "Ledsen."

Modesty kände hur vakterna tog tag i henne och försiktigt lyfte ner henne och höll i henne när hon ville hoppa på den andra kvinnan men hon var inte stark nog att ta sig loss och när hon fick lugnande började de föra tillbaka henne till cellen. De låste in henne och hon satte sig ner på golvet och stirrade rakt in i väggen. ilskan var borta för stunden men hon var tvungen att få tillbaka sin karta

Hank såg sig omkring i rummet och gick till spegeln. Han tog upp sin hårgelé de gett honom och började att spetsa till tupp-kammen, som blivit lite rufsig efter allt bråk. Han flinade igen, och såg plötsligt sin mor i sitt eget ansikte. Hans leende bleknade bort och hans ansikte förvreds i ilska. Han hatade den där döda nummer fem i hans lista. Han kände blodet rinna ner från hans hand efter att ha slagit sönder spegeln, och förstod inte varför de satt in en riktig spegel, istället för en metallplatta. Han antog att de inte brydde sig om en eller en annan fånge försvann då och då. Han rev av lite av lakanet och lindade det runt sina knogar efter att ha plockat ut spegelbitarna, såren såg inte så fruktansvärda ut. Hans papp- Nummer sju hade lärt honom om sår och att se hur illa såren var genom att bara titta på dem, innan han dog av hans egna hä- Av olyckan som hänt för så längesedan.

Modesty kände hur det lugnande i kroppen försvann, det var ingen stor dos de gett henne och hon var snart sig själv och hon började fundera. hon kunde måla en ny karta helt klart men hon ville inte att hennes första karta skulle kunna vandra runt så vem som helst kunde få se den. men hon behövde verkligen börja tänka ut en plan. Hon bestämde sig för att göra en ny karta och började skissa på den samtidigt som hon sjung på sin vanliga sång och vaggade fram och tillbaka.
"Håll käft" skrek en av männen mitt emot henne och hon såg upp på honom
"Hindra mig" sa bara Modesty elakt och började sjunga högre för att jävlas med honom

Han vände sig om igen och försökte att ignorera den barnsliga sången, som ökade i volym, bara för att han skrikit. Allt han velat ha var lite lugn och ro. Sedan insåg han en sak, om denna personen kunde sitta och rita och sjunga glatt i det här stället borde hon vara galen nog för att vilja fly härifrån. Han lutade sig närmare gallret.
"Du! Ursäkta för vad- Kan du tona ner det lite?! Ursäkta för att jag skrek, men jag tror att du skulle kunna vara gal- Jag menar, smart nog för att kunna fly härifrån tillsammans med mig, och kanske några andra. Vad sägs?" sade han, och ansträngde sig för att låta så snäll som möjligt, även om han bara ville strypa den där sjungande halsen just nu.