PRS Vidomina & Lupple

"Ja, trevlig.", sa Astral instämmande då han såg hennes flin och flinade själv över sitt ordval. "Alla i landet kan inte vara fienden. Det är inte de här vi attackerar. Det är soldaterna, kungen. Inte deras folk.", sa Astral med låg stämma då han ville vara noga att ingen hörde på. Han tog en sista tugga av maten och lade ner besticken på tallriken för att skölja det igen. Gott. Mättande.
När Melanie menade att de kunde sova inne i staden eller i skogs såg han ut att fundera en aning genom att vila blicken förbi Melanie. "Jag föredrar en säng inatt. Det finns säkert rum att hyra här. Jag kan betala ditt.", sa Astral som ännu hade några mynt kvar.
Men när Melanie också verkat ha upptäckt personen Astral lagt märke till tidigare såg han upp. Personen verkade fortfarande se åt deras håll. "Hm. Jag kanske får gå dit och se till vad är frågan om.", sa Astral som utan att tveka förde handen mot sitt svärd igen, ifall de skulle bli överraskade av en attack. Men han visste att den risken var minimal. Härinne var en sådan stämning där skratt, diskussioner och lycka var nyckelorden. Ingen skulle vilja förstöra det. Det nästan kändes i allas närvaro.
"Ehm.. Det..", sa Astral för att börja svara på hennes fråga, men var samtidigt i tankar för hur han skulle konfrontera personen i fråga. ".. Det kostade något mynt mindre. Jag kollade inte så noga.", sa Astral, lite borta i tankarna. "Nej, jag vinner ju på det. Vi har ju mat.", sa han och såg sedan på Melanie igen. Den här gången med en beslutsam blick. "Jag ska se till vad som försiggår.", sa han och reste sig upp. Han sträckte på sig en aning och kikade på Melanie innan han stegade åt det håll personen satt, som inte verkade orolig över att Astral närmade sig henom.

Hon såg på honom med ett svagt leende. Hon ville inte att han skulle betala allt, vilket han i och för sig redan har gjort. Hon fortsatte att äta av maten och svalde lite. "Då får vi gå igenom staden för att hitta rum." Sa hon med ett litet leende på läpparna. "Var försiktigt. "Viskade Melanie varnande och och såg på honom med orolig blick. Men blev nyfiken när han började svara på hennes fråga. "Så vem bestämmer vad det ska kosta? " Frågade hon och rynkade lite på ögonbrynen och la huvudet på snedden.
Hon skakade lite på huvudet. Visst de hade mat men det fanns ju saker av mer värde än ett par mynt. Hennes huvud gjorde bokstavligen talat ont i huvudet av all information. Hon försökte så väl förstå men nickade sedan när han beslutade att gå ifrån. "Okej." Sa hon och vände blicken och såg på honom när han gick bort till personen.

När Astral närmade sig personen upptäckte han att det var en kvinna. Först kände han inte igen henne. Hon bar en mörk mantel med en huva över huvudet som dolde det mörka håret. Men när deras blickar möttes log hon mot honom. "Astral.", sa kvinnan och Astral stannade upp. De hade mötts, för längesedan, hon hade varit en av de som hjälpt honom i hans vandringar. "Iona.", sa han då hon ställde sig upp. De omfamnade varandra. "Vad gör du här?". Iona vandrade också en del, men av alla ställen hade han aldrig gissat att stöta på henne här. Och för en kort sekund funderade Astral över om hon också var på uppdrag efter föremålet. Iona var ju trots allt magiker hade säkerligen ett intresse av föremålet, ja, om hon då kände till det vill säga.
"Jag bor i utkanten av staden just nu. Jag vandrar bara igenom, ska vidare norrut sedan.", sa Iona och Astral nickade. Han kom med ens ihåg varför han först sökt sig till henne och ursäktade sig. "Iona, kom, jag vill presentera dig för min vän.". Han nickade åt det håll Melanie satt och Iona nickade.
Samtidigt som de gick tog hon av sig huvudet så att en diadem i guld syntes. Håret var långt, men det mesta gömt innanför manteln. När hon gick släpade hon det gröna klänningstyget längst golvet, så hennes fötter syntes inte riktigt, bara tårna, när hon tog sina steg.
"Melanie, det här är Iona, en vän till mig.", sa Astral och visade med handen åt Iona som ställde sig bredvid Astral.
Hon log då hon upptäckte Melanie och blev genast mer nyfiken när hon upptäckte att hon var av annat släkte än människa. "Godkväll.", sa Iona och log varmt åt hennes håll. Hon iakttog Melanie, försökte att inte stirra, men hon var så vacker, så.. magisk. Iona log och försökte skaka bort tankarna för att inte skrämma Melanie ifall hon stirrat för mycket.

Melanie satt helt stilla och iakttog Astral som gick till främlingen, hon var orolig. Så orolig. Astral var hennes första vän sedan hon vaknat upp och resterande var säkert döda. Kanske att hon hade några vänner kvar bland alverna men det var nog det enda. Så att Astral utsatte sig för fara, vem kunde veta vad denna person ville? Vem det var? Gjorde att hon själv greps av panik och hon satt och övervägde ifall hon skulle springa fram och rädda honom men de båda vandrade snart över till henne.
Hon såg kvinnan, såg hennes klänning, hennes diadem. Håret och det tog inte lång tid för Melanie att lista ut att denna kvinna var magisk. Diademet var ett mäktig föremål om inte Melanie mindes fel.
Melanie riktade sin blick mot Astral med ett leende på läpparna men såg sedan på kvinnan, Iona och blev lite chockad över att kvinnan verkade vara nyfiken på henne själv, det var underligt för det intressanta här var ju just Iona.
"Iona, magisk?" Frågade hon lågt, nyfiket och reste sig upp och greppade tag om kvinnans klänningstyg. Det var så lent. Hon var vacker. "Jag heter Melanie. " Sa hon lyckligt och släppte sedan taget om kvinnans klänningstyg. Insåg att det inte var det bästa sättet att presentera sig på. "Väldigt vacker klänning. "Log hon och samlade sig, satte sig ned igen och gestikulerade mot både Astral och Iona att sätta sig ned.

Iona verkade inte chockad över Melanies närgångenhet. Tvärtom, hon fnissade lite då Melanie kände på hennes klänning och nickade. "Ja, tyget är inte härifrån. Vad kul att du gillar den. Tack så mycket.", sa hon och iakttog Melanie med fortfarande nyfikenheten i behåll. "Ja, Iona är magiker.", sa Astral för att svara på Melanies fråga och förtydligade för Iona att sätta sig ner till bords med de när han satt sig ner efter Melanies tecken.
"Melanie..", sa Iona, som för att smaka på namnet och log ett litet leende. Utan att fråga, eller vänta på tillåtelse sträckte hon sig över bordet för att röra vid Melanies arm. "Du besitter själv magi, inte sant? Visst är det det jag känner?". Hon tittade mot Melanie och släppte sedan taget om hennes handled när hon kommit på sitt framfusiga beteende.
Astral drog själv lite på läpparna när han insåg att han hade två personer av den nyfikna karaktären hos sig. "Melanie...", började Astral. "..Jag tror Iona kan hjälpa oss. Hon kan hjälpa oss husrum för natten.". Iona såg då på Astral och log stort. Hon nickade långsamt. "Ja, utan kostnad. Det är en enkel boning, men det är varmt och tillräckligt stort för oss alla att finna plats för natten, åh säg att ni stannar..!", sa Iona som fylldes av iver och ville sträcka sig efter Melanie, men hejdade sig och lät händerna falla i sitt knä istället.

Melanie skrattade lyckligt och nickade. "Magiker." Viskade hon och lutade sig över bordet mot Astral. " Intressanta personer du känner, jag och så Iona." Log hon mot honom. Att Iona sökte sig efter hennes arm reflekterade hon inte ens över utan vände sig bara mot henne och fnissade lite. "Schyy. Hemligt." Viskade hon lurigt men flyttade en blomma som stod vid fönstret till sig och rörde lite vid den och en rot tog sig ur vasen och slingrade sig om Ionas handled. Som för att hälsa.
Hon vände blicken mot Astral när hon hörde honom säga hennes namn och lyssnade. "Det är så bra Astral. Så bra." Sa hon leendes och såg sedan på Iona. " Vi stannar. " Log hon lyckligt och vände sig sedan mot Iona och iakttog henne. Lutade sig mot hennes öra. "Kan du göra exploderande stenar? Jag vill väldigt gärna ha en." Viskade hon men såg sorgset på henne. "Jag förstår att det är dyr magi. Jag har inga, ehm mynt. " Viskade hon och fångade in sitt hår. Hon öppnade sin väska och rotade runt och fiskade upp ett hårspänne av silver, prydd med stenar i alla möjliga färger. "Denna kanske räcker." Viskade hon och höll den i båda sina händer mot henne.

Iona log varmt mot Melanie. Hon kände av hennes kärlek, hennes känslor, det verkade dansa i henne, verkade vilja komma i uttryck. Hon var inte säker, men Iona fann Melanie ytterst fascinerade och pep till en aning då hon upptäckte hennes magi. "Melanie..!", sa hon när hon beundrade blomman som rörde sig kring hennes handled. Som vana ville hon analysera magin, sätta henne i någon slags kategori, men genast skakade hon bort tanken för att låta sig uppleva magin till fullo. När stjälken ringlat sig om hennes handled såg hon upp på Melanie och höjde sin fria hand.
Iona höll fingrarna uppåt och öppnade upp handen så att först ett ljus syntes. Ljuset övergick snabbt till snö, för att bli till is och forma en isbubbla. Hon lade ner handen och lät den det lilla frostklotet rulla över mot Melanie innan det smälte och rann ner över bordet. "Hoppsan.", sa Iona och log än.
Astral hade sett på deras magiska tricks och verkade road. Han gillade att Iona utan några konstigheter accepterade Melanie, de verkade ha hittat varandra snabbt. En egenskap Astral själv saknade.
När Melanie sedan frågat Iona om att skapa exploderade stenar fnissade hon igen och höjde en hand över munnen som för att gömma skrattet. Han kikade på Astral som inte hade hört orden. Han verkade inte förstå och höjde bara frågande på ögonbrynen. "Ja, det kan jag. Jag har tyvärr ingen på mig, men hemma. Där har jag någon du kan få.", svarade hon lika lågt i volym tillbaka.
Han såg förvånat upp då Melanie sedan räckte över hårspännet och lade en hand över det, som för att känna på det. "Nej, Melanie. Det blir min gåva till dig. Och vem vet när du kan behöva ditt hårspänne?". Hon drog tillbaka handen och vände sig till Astral. "Jag tror det är dags att vi beger oss, mina vänner."
Astral nickade instämmande, blickade på Melanie och reste sig upp när han upptäckte att Iona gjort så.

Melanie log mot henne men när hon höjde sin fria hand och såg på det hela med gigantiska ögon. Följde varje skiftning det tog, från ljus, till snö sedan till is och ett klot. Hon försökte fånga det med stor entusiasm men det blev till vatten. "Wow." Viskade hon och lutade sig mot Astral. "Hon är en mäktig magiker." Viskade hon allvarsamt.
När hon fick svaret att Iona kunde göra de där stenarna så log hon om än möjligt större. Att det skulle vara en gåva gjorde henne självklart lycklig men också lite illa till mods. Det kändes viktigt att betala för sådan mäktig magi. Melanie slöt sin hand om hårspännet och klappade lite på blomman så att den skulle släppa taget om Iona. Hon la ned sitt hårspänne, drog på sig sin kappa och hängde väskan över ryggen och reste sig när de andra hade gjort det. Hon slöt upp intill Astral och log. "Vi båda kommer ha stenarna. "Viskade hon allvarligt och rörde sig sedan ut från byggnaden och började först gå rakt emot skogen innan hon stannade. Det var nog bäst ifall Iona visade vägen till hennes egna hem.

Astral gick efter de ut ur värdshuset och sneglade på Melanie då hon närmade sig honom. Han hade hållit med om att Iona var en mäktig magiker, men han såg nog inte på Iona på samma sätt som Melanie gissade han. Iona var en gammal vän till honom, så det skulle vara märkligt att höja henne så, men han förstod att hon kanske hade imponerat på Melanie. "Stenarna?", ekade Astral först oförstående. Men han förstod snart vad hon menade och nickade samtidigt som han log. "Ja, det låter som en bra idé. De kan komma väl till hands.", sa Astral och iakttog Iona som ledde de från staden.
Han undrade var exakt hon skulle bo när hon berättat att hon bodde i utkanten av staden. Hon verkade leda de från byggnaderna, förbi slottsmurarna mot.. skogen. Han sneglade på Melanie igen för att se ifall hon verkade gilla idén. Astral tänkte för sig själv att det kanske inte hade varit någon idé att fråga Iona om husrum om de ändå skulle sova bland blad och grenar. Iona drog på sig sin huva för att täcka huvudet. Astral gjorde likadant. Kanske det var ett sätt att gömma sig. Han visste om skogen, var bekant med dess magi och varelser, men.. han försökte sortera tankarna när han senast befann sig här. Alldeles för länge. Fanns det ett hot?
Astral såg sig om och bland träden. De hade vandrat i tystnad. Inte en pinsam sådan, utan i iakttagelse och beundran. Det krävdes inte några ord. Dessutom kände sig Astral trött. Han tänkte inte längre så klart som vanligt.
"Den här vägen.", sa Iona då de kommit in en bit i skogen och svängde av. Astral kunde höra rinnande vatten och någon fågel, som lät något som en uggla. Han försökte upptäcka den, men lyckades inte. Det var för mörkt.
Träden som växte här var gamla, grova och breda. Bladen hängde trötta mot marken och lät mystiskt i takt med vinden. Nu skymtade Astral ett ljus. Ljuset kom från fönsterrutorna i en stuga.. men, det var inte bara en stuga. Stugan satt i trädet, som om de var ett. Taket, som var täckt i halm stack fram, men baksidan av huset var stommen till trädet. När Astral böjde på huvudet kunde han se trädkronan som stod bred och högt upp. Det såg en aning kusligt ut i detta sken. "Välkommen in.", sa Iona och viftade med handen så att eld uppstod i vardera fackla vid stugans ingång. Hon öppnade dörren genom att dra den utåt och klev sedan in.
Astral stannade vid öppningen kort för att se in. Det verkade större än vad det sett ut på utsidan. Han klev in och lade genast märke till böcker. Fullt av de. Som om någon bara kastat in de. De låg på golv, i hyllor, en del täckta i ljus. Han kunde svära att han såg ett skelett ovan på en bok, men bestämde sig för att inte undersöka saken närmare. "Välkommen.", sa Iona och hängde av sig sin mantel på en krok i rummet. Precis vid ingången verkade det som en hall, med krokar, sedan något slags kök där en eldspis verkade koka något i en kittel. "Det finns rum för er på övervåningen. Jag sover här nere i natt.", sa Iona och nickade åt en soffa längre bort i rummet. Astral hade inte upptäckt trappan och blev igen chockad över storleken på stugan. Han nickade och drog av sig huvan. Han såg mot Melanie. "Vi är säkra här inatt.", sa Astral som för att övertyga henne, men han försökte mest övertyga sig själv.

Att de gick mot skogen fick Melanie att le större och större och när de andra drog på sig sina luvor drog hon av sig sin och lät det ljusa, skimrande håret flyga fritt i vinden. "Skogen Astral, skogen." Viskade hon lyckligt och rörde vid varje träd de passerade, stannade vid några och viskade några ord.
När de nådde till hennes hem, stugan i trädet! Melanie greppade tag om Ionas arm och lät sin glädje föras över till henne. "Skogen." Sa hon igen men denna gången till Iona.
Hon hoppade till vid Ionas viftning och såg att eld uppstod i facklorna. Hon stirrade storögt på det och fnissade. Magi var något som verkligen imponerade på Melanie. Hon visste att många andra, nästan alla andra såg hennes förmågor som magi men för henne var det mer en kontakt till naturen som var så stark att den fann inom henne. I varje cell av hennes kropp.
Hon följde med in och hängde sin kappa på kroken, lät sin ryggsäck fall till golvet. Melanie såg leendes på Astral. " Jag vet. Skogen berättade det. " Log hon, kramade vänligt om hans hand och såg sedan på Iona och skakade på huvudet. Greppade tag om hennes händer. "Nej nej, sov du i sängen. Jag finner min plats högt över marken." Log hon ärligt och började sedan vandra runt i stugan. Rörde vid alla böcker och öppnade några men de var inte några hon förstod men hon var lika intresserad av dem ändå.