Wizards in Wonderland

- Ett spöke alltså? hur är de är de roliga? frågade Yuuki nyfiket. Yuuki såg på hattmakaren och hans gäster
- Jag äter inte upp er om ni inte försöker äta upp mig. sa hon vänligt

James såg på hattmakaren, som just frågat honom om han var god eller ond.
- Världen är inte uppdelad mellan goda och onda, varje person har lite av varje i sig. Det är vilken av vägarna man väljer som är det viktigaste. Och alla är goda enligt deras egna synpunkt. sade han och smuttade lite på det äckliga teet. Sedan toppade han det med lite Jack Daniel's för bättre smak. (sixx sixx sixx ^^)
- Han där är definitivt galen. sade hattmakaren.

(haha eller hur xD ta lite heroin me xD)

Yuuki såg på James som slog sig ner och tillslut satte sig Katara med. Yuuki såg frågande på James som hälde i något i teet
- är det inte lite tidigt för sådant? frågade hon ochs skrattade

- Spöken är ett underbart sätt att kommunicera med folk från andra tider då man skulle vilja vara, Mary levde udner 1700-talet. En intressant tid, och jo,. sa Eizabeth med en blick mot pojken. Jo han är för ung för det.
Elizabeth smuttade lite på sitt te som nästan var slut.
- Får jag fråga om ni kan berätta om er själva? Jag är så facinerad av andras historia! sa Hattmakaren och log mot oss.

Yuuki såg på den galne mannen och ryckte på axlarna
- Jag heter Yuuki och kommer från Japan. jag är en renblodigt vampyr som är förlovad med en annan renblodig vampyr vid namn Kaname. vi bor i en herrgård eller så går vi på min fars skola. för tillfället vill Kanames morbro döda honom och gifta sig med mig. har jag glömt något? nej jag tor inte det. skrattade Yuuki och spetsade sitt tee med en blodtablett

- Jag är Elizabeth Sorrow, jag hade ett annat efternamn innan, men eftersom ingen kände mina föräldrar fick jag Sorrow, eftersom dem aldrig sett någom mer ledsen än jag. Jag har levt på en vind, kan man säga, jag sover int emycket alls. Jag bor i ett hus från 1700-talet med Helena, en tokig gamal dam och Mary spöket. Jag älskar att sjunga och har ett stort behov av att aldrig prata. sa Elizabeth och ryckte på axlarna.
Hattmakaren sa högt och tydligt och ännu mer säkert.
- Dem ÄR galna.

Yuuki såg på Hattmakarn
- Det är ni som sitter och ha teebjudning ute och kastar koppar, serverar äckligt tee och ser konstiga ut. påpekade Yuuki

- Konstiga ut?! Eliza bär en klänning!, utropade Hattmakaren. Elizabeth himlade med ögonen.
- Jag är ju en flicka, sa ELizabeth. Hattmakaren stirrade på henne.
- Är du säker?

Yuuki skrattade, de är verkligen veliga på det här stället.
- Det är lika konstigt att hon har klänning som det är att du har en gigantiskt hatt!

Elizabeth log lite då plötsligt en boll studsar på bordet. Elizabeth kväver ett litet skrik av förvåning. (NU KOMMER EN PÅHITTAD KARAKTÄR) En kille i kanske Elizabeths ålder eller ett år äldre uppenbarde sig. Han hade svart och vågigt hår, med solbränd hy, och mörka ögon.
"God dag, Hattmakaren! Gäster ser jag?" sa pojken.
"Ja, ELiza, Yuuki, och två andra" sa Hattmakaren tillbaka. ELizabeth sträckte ut handen för att hälsa på pojken. Han tog den och kysste den.
"Bonjour mademoiselle, qu'est-ce une belle robe!" sa pojken med äkta fransk dialekt.
"Nous vous remercions, monsieur, vous ne regardez pas si mal non plus" sa Elizabeth tillbaka. Pojken släppte hennes han doch log.
"Jag är John" sa han.
"Elizabeth" hälsade Elizabeth leende.

(Behöver ni en översättning?)