Efter Hogwarts (rollspel)

- Har ingen aning om varför du skulle hata barn, vissa gör det bara, sa jag leende.
- Men då säger vi det, du kommer till oss klockan 6 idag och äter middag med oss och jag godtar inga ursäkter.
Om du inte kommer, kommer jag och hämtar dig, sa jag bestämt och log glatt mot honom.

( Ha det så kul, där )

jag stirrade på gravarna, om de bara kunde prata med mig. jag skulle göra vad som helst för att få höra deras röster igen, men det var lönlöst, jag la mig i gräset och hörde hur någon var påväg, det var en mugglare, en av de som alltd hade hackat på mig för att jag varit annorlunda, jag tog fram stavenoch kastade crucio över honom bara för att ge igen för allt. jag hörde snart Harry och Rons röster
"Vad har det tagit åt Cara?" sa Ron när han raderade mugglarens minne
"Jag vet inte men vi måste få henne på andra tankar annars kommer det bli precis som när Voldemort levde" sa Harry
"Ja, men hur ska vi lyckas med det, vi kan ju inte ens hitta henne" sa Ron förfärat och jag log elakt, kul att jag är tre meter ifrån dem och de ser mig inte
"Du pratar med Draco och Mina och jag tar Laura" sa Harry och de försvann och jag fnös. Laura har fullt upp med Eleazar, Mina har tvillingarna och Draco ja han har knappt umgåtsmed mig på tre år så han vet knappast vad det är med mig. ja kanske skulle försvinna och starta ett nytt liv nån annan stans och bygga upp pappas verksamhet, fast om jag vill göra det så vill jag göra det i England
"Var du tvungen att göra livet så svårt för mig?" sa jag till min fars grav som inte svarade

Sökaren började pipa och jag tittade förskräkt på Eleazar.
- åste sticka Harry söker mig och han får inte veta var du är, sa jag tog min kvast och flög iväg och mötte Harry.
- Vad är det?, sa jag oroligt och såg på honom.
- Det är Cara hon börjar bli ond, sa Harry.
- Ja och det var nått nytt?, sa jag roat och Harry såg osäkert på mig.
- Jajaja var är hon?, sa jag.
- Vet inte vi kan ju inte spåra henne men en man blev utsatt för crusio, sa Harry och berättade vart det var.
Säkert Cara, tänkte jag trött och transfererade mig dit.
Jag såg mig om och upptäckte gravarna.
Jag gick fram till deras gravar och satte mig ner.
Som förr när hon hade lämnat Mina och inte visat sig för mig så hade jag en känsla att det var där hon var.
Så jag såg på gravarna och log.
- Ska vi ta över världen och anlita dödsätare?, sa jag gravalvarligt och undrade vad hon höll på med och hoppades att hon var där.

Jag hörde någon komma och såg att det var Laura, som jag trodde var det henne de skickade. Ja Laura var väll inte bara den bästa auroren utan den som förstod mig bäst. Hon satte sig inte så långt ifrån mig och jag la huvudet på sned när hon pratade och jag visste att hon visste at jag var här. Och trotts att hon lät allvarlig så skämtade hon. Vad skulle jag svara henne? Jag var trött på att vara super snäll och göra som alla andra vill, men ta över efter pappa var inget jag funderade på seriöst. Jag drog upp luvan och tårarna rann, varför blev allt så komplicerat? Jag undrade om Laura skulle skicka mig till Azkaban? Men jag ville inte att hon skulle vara arg på mig för att allt kaus jag ställt till med. Jag lät förtrollningen falla och blev åter synlig, ville hon prata med mig utan att skicka mig till Azkaban skulle hon få det, annars kunde jag försvinna igen

Eleazar såg efter henne och hörde hur dörren slogs igen. Han muttrade, sköt ut stolen och reste sig upp. Middag hos en auror, det var ju nästan komiskt.
Han vankade av och an i köket, funderade på om de var lönt att ta sig dit.
Vad skulle hennes familj tycka om det? Han skrattade torrt men återgick sedan till att vara allvarlig.
Han funderade igenom saken, om och om igen och bestämde sig sedan för att besöka Laura.
Det var ju trots allt en inbjudan, så han skulle inte vara en börda.

Cara blev synlig och jag såg att hon grät.
- Hur är det gumman?, sa jag mjukt och satte mig vid henne och kramade om henne.
Allt hon hade ställt till med glömde jag bort, eller jag struntade i det och jag visste att man kan inte begära vad som helst av alla.
- Orkar du inte vara snäll eller?, sa jag och höll om henne.

Jag såg på Laura och lutade mig mot henne när hon kramade om mig och jag var glad att hon inte var arg på mig
"jag vet inte, jag orkar väll inte vara elak heller" sa jag trött och Laura såg på mig och ville ha ett bättre svar "ja men jag gör ju alltid det alla förväntar sig av mig, jag ställer alltid upp för alla och vill alltid hjälpa alla. Ta bara Eleazar av någon anledning känner jag mig skyldig att hjälpa honom och jag borde egentligen inte varit elak mot honom. Det är de grejen är, hur elak någon än är mot mig så hämnas jag typ aldrig, ja visst jag kan skrika på folk men jag erbjuder ändå min hjälp" sa jag och stirrade på min fars grav och undrade vad han skulle tyckt. Jag suckade lite
"sen slo det mig, när gjorde jag senast något för mig? När såg jag till att jag var glad och struntade i andra? Och vet du vad jag kom faktiskt inte på någon gång. Jag har inte gjort något för bara mig på hur länge som helst. Så jag kände att jag behövde förstöra lite saker bara för att få ur mi alla känslor, men det gjorde mig bara mer förvirrad" suckade jag och skakade på huvudet "är du arg på mig?" frågade jag försiktig och precis som alltid ville jag inte vara ivägen

Jag nickade och log.
- Varför skulle jag vara arg på dej?, du har inte gjort nått att bli arg för, sa jag enkelt och log.
- Jag mena en sen vad du gjorde mot de där mugglarna, de klarade dig ju eller hur?, sa jag vänligt och höll om henne.
- Och vet du va?, jag har tagit hand om Eleazar och bjudit honom på middag, sa jag vänligt.
- Så du behöver inte bry dig om honom, och Draco kan ta hand om Mina, så nu har du dej själv.
Vad vill du göra? Något för din egen skull, sa jag frågande till henne.
- Lägg av, du vet att du aldrig är ivägen för mig, sa jag vänligt och en eningen roat för jag hade läst av vad hon kände just då.

Jag log svagt mot henne
"säkert? Jag trodde du skulle bli jätte arg på mig Ron och Harry såg inte så glada ut" sa jag och la huvudet på sned och nickade sedan, jag hade ju inte skadat nån egentligen
"bjöd du honom på middag?" sa jag lite förvånat och log sen, han förtjänade det. "det är den andra saken just nu känns det som jag är ivägen och onödig, vad hon än säger. Jag menar du har ju Eleazar att ta hand om, Mina har tvillingarna och verken Draco eller jag vet väll vad vi gör" sa jag lite sorgset och tänkte sen efter, vad ville jag göra?
"jag vet inte vad jag vill göra. Jag brukar ju aldrig ha tid med mig själv, jag har ju alltid fullt upp med alla andra. Egentligen vill jag antigen bara vara på ett ställe där jag slipper tänka, jag kanske ska ta en tur till Japan" sa jag försiktigt och log sedan mot Laura innan Harry och Ron dök upp och jag såg lite oroligt på dem
"så du fick tag på henne!" sa Ron
"ja men du har inte lämnat in henne än. Du vet att hon borde ställas inför rätta för det hon gjort" sa Harry och såg på mig och jag undvek deras blickar

- Jag, Harry och Ron har lite delade åsikter i vad som är fel.
Jag har väll levt på den mörka sidan hela vårt sista år så jag har lärt mig att förstå den, och jag förstår mig på dej och det gör inte de, sa jag förklarande och log mot henne och himlade sedan med ögonen.
- Snälla Cara jag har alltid tid för dig, du ligger först bland de jag vill vara med, förstår du inte det?, sa jag undrande och log sedan.
- Åk till Japan du och ta med dej Draco om du vill Mina kan bo hos oss under tiden, sa jag leende och såg sedan upp på Harry och Ron.
- Fick tag och fick tag, hon visade sig för mig, sa jag åt Ron och vände mig sedan till Harry.
- Jag tänker inte lämna in henne, alla gör vi fel och skulle alla komma in till rätta för det så skulle alla sitta inne i Azkaban.
- Ta mig t.ex. jag har inte ens blivit inkallad fast jag har torterat och umgåtts med dödsätare, så varför skulle Cara in?, sa jag frågande till dem och höll armen skyddande om Cara.