Safe And Sound [Hunger Games][SV]

Okej foks.
Nästa kapitel är det SISTA. Det är redan färdigskrivet till och med. Usch, jag vill inte avsluta den här. Och nej, jag tänker inte hålla något supersentimentalt tal nu, det sparar jag till efter epilogen, för det kommer en epilog efter nästa kapitel. Så riktigt slut är det inte. Och sen har vi ju uppföljaren också.
Äh, strunt i det här, jag tråkar ju ut er. Men frågan är, vill ni ha kapitlet nu eller vänta lite?

Jag vill ha det NU!

NUUUUUUU!!!

Omg sista kapitlet...hur kan du göra så mot mig? o.o Jag kommer inte att klara mig.

Det känns som om Prim dör eftersom det är sista :c

Vänta, är det redan över? Men...men...det kändes som igår som du började med den. Jag vet inte riktigt när jag vill ha kapitlet...

Dude, uppföljaren...
Den kan jag ju inte skriva utan en liten Prim

Ge oss kapitlet nu!!!

NUUU!

I WANT TO READ IT NOW!!!
Men... men... ÄR DEN SLUT SÅ SNART!? (jag vet, uppföljaren, men rent teoretiskt så borde bara hälften vara kvar nu, vilket är på tok för lite för att jag ska överleva)

Kapitel 26: Safe And Sound
Det här är omöjligt. Omöjligt. Jag kan inte vara bland topp 4. Mitt liv borde ha slutat redan vid ymnighetshornet. 
Jag trodde att jag skulle dö direkt. Nu borde jag vara tvärsäker på det, att mitt liv är slut vilken som sekund som helst. Men konstigt nog känner jag något annat, något som inte är tillåtet här i arenan. Hopp.  
Om jag klarat mig såhär långt, varför inte hela vägen? Visserligen är deltagarna som är kvar betydligt mer välnärda och mycket starkare än mig, men... Har jag klarat mig undan två gånger, kan jag göra det en gång till. 
Jag ser upp mot den klarblå himlen när svävaren kommer med gripklon som varsamt lyfter upp flickan. 
Vad heter hon? Jag har ingen aning. 
Men jag har lovat både henne och Rue att vinna. Och det är precis vad jag tänker göra.
Jag håller hårdare än någonsin om kniven när jag vandrar vidare. 
Skogen är tyst. Dödstyst. 
Men stillheten bryts av ett högt brak som får mig att nästan tappa andan av den gamla ingrodda rädslan. 
Clove möter min blick där hon står på den överväxta djurstigen, och hennes ögon blir till smala springor. 
Och jag kommer ihåg mitt gamla löfte som jag uttalade i ren vrede över hennes skyldighet till Rues död. 
Hennes långa kniv avskräcker mig inte när jag slänger mig fram och trycker fingrarna mot hennes hals. Chocken avspeglas i hennes ögon när hon försöker knuffa bort mig, men mina fingrar har ett järngrepp runt hennes strupe och hon blir blåare och blåare i ansiktet. 
När hon dalar ner mot marken, inte död men väldigt medvetslös, tvekar jag inte utan borrar in kniven i hennes mage, hennes hjärta, hennes hals, överrallt.
Clove är död, flickan från Distrikt 2 med knivarna, hon som var favorittippad redan innan spelen börjat. Och det är jag, undernärda Primrose från Distrikt 12 som alla skakade på huvudet åt, som har dödat henne. Två kvar förutom mig.
Men det är då som en blond, enormt storväxt pojke kliver ut från den vänstra sidan av skogen. 
Hans ögon har ett uttryck av en mördares psyke och han ger ifrån sig ett avgrundsvrål när han ser den sönderhuggna Clove på marken och min blodiga kniv i min hand.
"Du ska dö!" Väser han och rösten darrar av blint raseri. 
Spjutet sitter i min mage redan innan jag hunnit tänka. 
"Nu är det över." Vad trodde jag själv? Att jag skulle klara det här? Men det gör för ont att koncentrera sig. Allt jag kan göra är att skicka mina tysta välsignelser till Katniss och mor.
Tårarna rinner nerför kinderna när jag tänker på dem. Mor kommer försvinna, om hon inte redan gjort det. Försvinna in i den där tysta, passiva världen. Katniss... Min syster som gjort allt för mig. Varför?
Och med ens hör jag härmskrikorna sjunga. De sjunger för mig, för flickan som klarat sig längst av alla tolvåringar, någonsin. 
Kanske är det här lika bra? Att jag får somna in och slippa visa mig i distriktet efter allt jag gjort. 
Mina ögon rullar lite, men jag är inte redo än. Bara en liten stund till vill jg vara kvar här. Men någonting drar i mig, vill få mig bort härifrån. 
En hög smäll ljuder och jag blir lite arg. Jag vill ha frid i mina sista minuter.
Sedan inser jag att det var mitt kanonskott.
Kraften blir starkare och jag försöker desperat klamra mig fast i jordelivet. Men ingenting kan stå emot det här. 
Och någonstans djupt inne känner jag att jag kommer vara trygg. Jag är redan död, och tanken svindlar.
Med en sista kraftansträngning klamrar jag mig fast för att kunna tänka en sista tanke på mor och Katniss.
Sedan släpper jag taget. 
--------------
Sista kapitlet...
Jag vet att det blev förutsägbart och bara dåligt, men det var svårt att få till det bra och jag gjorde mitt bästa

Ååhhh helt amazing är ditt sätt att skriva! Seriöst!
Men, dog hon? Skulle det inte bli en uppföljare? Hmm...