Fjärde årselever

Jag log mot Janson, jag fattade precis.
- Klart jag fattar det har hänt mig ett flertal gånger, hela min skoltid faktiskt.
Hade jag haft en bror så hade jag gjort likadant, men nu har jag inte det så nu skyddar jag Albus istället, sa jag glatt och log mot den yngre pojken.
- Bättre nu?, sa jag vänligt och han nickade.

[Vi säger att jag sitter där]

"Jag fattar. Min storebror har blivit mobbad. Han heter Scorpius", säger Lucy som varit tyst fram tills nu. "Jag blir själv mobbad och blivit det sen jag började på Hogwarts."

Det kändes som ett knytnävsslag i magen på Will. Jovisst kände han igen det. Om Dylan eller lilla Amephist kommit till Hogwarts skulle de säkerligen behandlats som Will. Och Will skulle ha gjort allt för att hindra det.
Sakta nickade han, och gav Albus en lätt klapp på axeln.
"Ta det lugnt. Förhoppningsvis har de lärt sig något idag. Annars, skulle jag säga att jag både är stark och träffsäker."
Will visste inte om det var av medkänsla eller ilska som han sa så, men han kände sig svagt nöjd över sig själv.

Lucy fortsätter att skriva i sin anteckningsbok. Hon har skrivit:

Jag heter Isabella Salvatore, även känd som Bella Swan, fast numera lyder mitt efternamn Cullen. Och jag, jag har en hemlighet. En hemlighet som ingen vet, inte ens min familj, Alice, Jasper, Carlisle, Esme, Rosalie, Emmett och Edward alltså, de enda som vet är mina bröder, Stefan och Damon Salvatore

Jag satt i soffan tillsammans med Edward och Jake i den vita soffan. Jake och Edward hade på något konstigt sätt kommit bra överens. Fast i ärlighetens namn, skulle de ogilla varandra starkt fortfarande om det inte vore för mig. Det sprack på bröllopet. Jag tvingade Edward och Jake att bli vänner. Jag trodde i början att det inte skulle fungera eftersom, kraften inte funkar på vampyrer av min sort. Men tydligen fungerade det på de ”glittrande” vampyrerna. Jag förde en konversation med dem när det knackade på dörren. Jag reste på mig för att gå och öppna dörren med Esme han förre.
- Vi söker Bella, sa den ena.
Det var en mycket välbekant röst. En röst som mycket troligt tillhörde min bror Stefan Salvatore.
- Stefan fick jag fram och rusade fram till dörren. Kanske lite för snabbt och gav honom en kram. Jag såg i ögonvrån att Edward såg sårad ut. Jag visste inte vad han trodde men han fick mycket väl tro vad han ville för tillfället.
- Ja då? frågade någon bakom Stefan.
- Damon, är det du? sa jag frågande och frigjorde mig från Stefans kram.
- Vem annars?
- Jag har saknat dig med, sa jag och gav honom en kram.
Men vad får er två Damon och Stefan Salvator att komma till Forks, jag trodde ni båda, från era mail trivdes bra i Mystic Falls. Plus att jag tror inte att det är för mig. Vad har ni gjort?
- Salvatore, mumlade Jasper, jag känner igen namnet, men vart?
- Trubbel, en stad som letar efter vampyrer, jag täcker över alla spår, ger dem någon ört allt sådant trevligt för att täcka alla spår.
- Han dödade Lexi också för att täcka spåren, sa Stefan.
- Damon är det sant?
- Kanske, men jag tror inte att du eller vi har lust att diskutera problemet bland din familj antar jag, om våra problem i din hemstad.
- Det har du rätt i. Damon, Stefan det här är, Carlisle Cullen, Esme Cullen, Rosalie Hale, Emmett Cullen, Alice Cullen, Jasper Hale, och till slut min make Edward Cullen, sa jag medans jag pekade på varandra i tur och ordning.
- Isabella begär du skilsmässa? frågade Damon retfullt.
- Damon sluta med det där, sa jag hotfult.
Jag kände hur någon lade en kall hand på min axel och jag såg upp på Edward.
- Älskling vad menade han med det där? frågade Edward, med ett styng av oro i rösten.
- Inget, Damon är som han är och han älskar att reta upp folk på det mest opassande sätt och tillfällen.
Han nickade och flinade elakt.
- Bella tror du vi kan gå ut och prata? frågade Stefan.
- Visst.
Jag började gå ut och kände hur Edward gick bakom mig.
- Nej Edward, själva familjeproblem.
- Jag tänker inte lämna dig i fred med någon som dödat den där Lexi.
- Edward, jag klarar mig, Edward tvinga mig inte.
- Okej, men om du inte är tillbaka inom en kvart då kommer vi efter.
Jag suckade och följde min bröder ut. Vi gick en bit bort innan vi började springa ut i skogen. Det var uppfriskande, det var väldigt länge sedan. Jag hade inte kunnat göra det på några månader. Eftersom jag undvek skogen av säkerhetskärl jag ville inte stöta på någon av Cullen´s och nu var det ännu svårare, när vi levde under samma tak.- Vad har hänt? frågade jag.
- Du måste hem, sa Stefan.
- Jag kan inte.
- Vi behöver dig.
Så stod vi där och tjafsade om det när jag hörde något i skogen. Jag svor tyst för mig själv och såg Edward tillsammans med Jake i vargform. Var det värkligen nödvändigt? Så hörde jag det, ett ljud ur Damons strupe.
- Damon, nej, varnade jag.
- Men, det är en varulv, sa han med en ogillande röst.
- Det finns andra sorter, Damon inte bara Tyler sorten. Ser du en fullmåne Damon. Nej.
- Hon har rätt Damon, sa Stefan.
- Stefan ta Damon med dig bort här i från, hem jag kommer efter. Fort, spring jag bryr mig inte om Edward får reda på det, han måste ändå vet för eller senare. Så kände jag ett vinddrag och de var borta. Jag suckade och klappade Jake på nosen. Du kommer inte gilla det här tänkte jag. Jag såg på Edward han såg förskräckt ut och undrade troligen över det han såg. Jag skakade på huvudet. Han var så omedveten om omvärlden. Om häxor, månstenen, varulvar. vampyrer. (En annan sort såklart.)

- Edward jag måste hem till Mystic falls och hjälpa mina bröder. De behöver min hjälp. Jag kan inte svika dem. Jag är ledsen, jag ska berätta när tiden är inne, men inte nu och Jake, när du väl får reda på det, kommer du inte gilla mig.
Jag gick fram till Jake först och såg in i hanns vargögon.
- Kom ihåg det du såg, jag har åkt med dem hem. Men gå hem till Cullens. Vi möts där, jag måste berätta en sak innan jag åker
Sedan gjorde jag samma sak på Edward fast lite annorlunda
- Glöm allt du såg, glöm det jag sa till Stefan och Damon, jag åkt med dem, du behöver jaga kom inte hem förrän om två timmar, och började vandra hemåt. Till Cullen´s. Så kände jag ett vinddrag och de var borta. Jag suckade och klappade Jake på nosen. Du kommer inte gilla det här tänkte jag. Jag såg på Edward han såg förskräckt ut och undrade troligen över det han såg. Jag skakade på huvudet. Han var så omedveten om omvärlden. Om häxor, månstenen, varulvar. vampyrer. (En annan sort såklart.)

- Edward jag måste hem till Mystic falls och hjälpa mina bröder. De behöver min hjälp. Jag kan inte svika dem. Jag är ledsen, jag ska berätta när tiden är inne, men inte nu och Jake, när du väl får reda på det, kommer du inte gilla mig.
Jag gick fram till Jake först och såg in i hanns vargögon.
- Kom ihåg det du såg, jag har åkt med dem hem. Men gå hem till Cullens. Vi möts där, jag måste berätta en sak innan jag åker
Sedan gjorde jag samma sak på Edward fast lite annorlunda
- Glöm allt du såg, glöm det jag sa till Stefan och Damon, jag åkt med dem, du behöver jaga kom inte hem förrän om två timmar, och började vandra hemåt. Till Cullen´s. Jag gick upp till mitt sovrum och plockade i ordning lite kläder och lade det i en ryggsäck, sedan gick jag ner. Jag tog ett djup andetag. Det var ännu molnigt ute, så solen skulle inte bränna mig. Jag pillade lite på min ring, inte Edwards utan den andra, jag hade den vanligtvis runt halsen som ett halsband, men inte idag. Jag hade inte Edwards ring på fingret överhuvudtaget den låg någonstans i botten på min väska, jag brydde mig om den, men den här var viktigare. Emmett avbröt mig i mina funderingar.
-Vad är det för ring Bella?
Jag fick den av Stefan och Damons föredetta flickväns kompis.
- Få se sa Emmett och nappade åt sig den.
- Emmett, nej.
Jag försökte få tag på min ring genom mänskliga sätt, men det funkade inte.
- Alice, när sa du att solen skulle titta fram?
- 5 minuter eller något sådant.
Jag nickade och vände mig mot Emmett.
- Du kommer ångra det här.
- På vilket sätt, du är människa du kan inte skada en stor vampyr som mig.
- Man kan önska, mumlade jag och fällde honom på marken med ett duns.
- Nu då?
- Nej, sa Emmett, han verkade inte reagera på att jag just fällt honom till marken. Något inte en ända människa skulle kunnat göra.
Jag reste på mig och såg Emmett i ögonen. Han log skrattretande mot mig.
- Jag undrar hur långt Damon har tagit sig... sa jag tyst, onaturligt tyst.
Jake skakade förskräckt på huvudet.
- Jake ta det lugnt, du är inte en varulv på det sättet Damon tror, du är skepnadskiftare det är en annan sak.
- Vad pratar du om? undrade Carlisle.
- Inget särskilt mumlade jag.
- Emmett, ringen. Jag kastade en blick på himmelen molen började skingra sig. Emmett det är ingen lek, jag behöver den där ringen.
- Emmett hon ljuger inte, sa Alice. Hon hade sätt det, hur jag brände i solen när det tittade fram bakom molnen.
- Emmett! skrek jag.
- Bella akta, sa Alice och putade mig i från fönstret just i tid när solen tittade fram. Men Alice var lite sen, för jag hade redan börjat känna hur det började brännas, fast det var bara handen. Jag öppnade handen och på handflatan såg jag ett brännmärke. Men det hade sakta börjat läka. Inte så fort som det brukade, men det var ett tag sen jag fick i mig mänskligt blod.
- Bella! sa Emmett.
- Emmett, förstår du, ge hit ringen.
Han kastade den mot mitt håll och jag fångade den. Jag satte den på fingret och gick och satte mig på fönsterbrädan. De tittade konstigt på mig.
- Vad? frågade jag lite irriterat.
- Du är i solen, men du brände dig precis, sa Alice.
- Kära Alice det är ringen.
- Men varför brinner du i solen? frågade Carlisle.
- Enkelt, jag kunde fälla Emmett, jag är en vampyr original vampyr.
- Hö? sa Emmett.
- Jag ska berätta, men det har lite med någon i det här rummet att göra. Eller hur Jasper?
Alla stirrade på mig och Jasper stirrade också på mig. Det kändes som om det försökte se rakt igenom mig.
- Salvatore, mumlade Jasper, Damon Salvatore, Stefan Salvatore, 1843... Isabella Elisabeth Marie Salvatore? Bella är du, Isabella Elisabeth Marie Salvatore, hon som försvann mystiskt år 1864, strax efter sin brors död och min bästa vän Damon Salvatore?
- Du glömde att min bror Stefan Salvatore också dog då. Men du har rätt Jasper, jag är Isabella Elisabeth Marie Salvatore. Men nu gjorde jag fel.

"- Salvatore, mumlade Jasper, Damon Salvatore, Stefan Salvatore, 1863... Isabella Elisabeth Marie Salvatore? Bella är du, Isabella Elisabeth Marie Salvatore, hon som försvann mystiskt år 1864, strax efter sin brors död och min bästa vän Damon Salvatore?"
Han stirrade på mig, jag såg tillbaka på honom.
- Trevligt att du kommer ihåg mig nu Jasper, lite sent kanske, men det kanske beror på att ni "glittrande" vampyrer glömmer bort era mänskliga minnen.
- Vad pratar du om? frågade Rosalie.
- Mitt förflutna. Jag ska berätta men ni får inte säga ett ord.
De nickade och jag började berätta.
- År 1944 föddes min bror Damon Salvatore. År 1846 föddes jag Isabella Salvatore, ett år senare alltså år 1847 föddes min yngre bror Stefan Salvatore. Vi flyttade till Mystic falls när jag var runt 17-18 år. Där mötte vi några andra familjer. Familjerna Forbs, Gilbert och Lockwood, och Fells, tillsammans blev vi grund familjerna. Sedan år 1863, några månader Damon Salvatore gått ut i kriget kom han tillbaka. Med en mycket trevlig vän.
- Mig, sa Jasper. Han tvingade med mig. Han sa åt mig att hans yngre syster var en vacker flicka och ville att vi skulle träffas så jag följde med. Vi skulle vara borta en månad. Jag och Isabella, eller Isa som hon ville kallas sig på den tiden, fattade tycke snabbt för varandra.

Hon älskar att skriva, Lucy, och dikter.

Ja jag fatar. Sa Rose.
- Ja men nu kanske vi ska prata om något roligare eller vad sägs om det? Sa Rose för att få upp stämmnignen lite.
- Som typ vad gjorde ni sommras?

"Jag slog till tre killar som mobbade och slog mig", säger Lucy tyst. "Jag skrev också på min roman och ritade lite."

Will såg på Rose, ryckte på axlarna.
"Umgåtts med min familj, gjort vanliga mugglar-saker. Varit otaliga gånger på badhuset, bland annat."

(( Körtkörtkört ))

-Okej vad tevligt! Sa Rose.
jag har varit i italien och varit med vänner och badat och massor av annat. Sa hon.

(Förlåt att jag inte skrivit, och jag följde väl med in i kupé 36?^^ Och känner inte Harrys son Hermiones dotter? ♥)

Caroline;
"Hälsat på faster Ginny och Harry, åkt till Spanien och Grekland; Kreta..." Sa jag leende.
"Och så har jag såklart gjort klart allt skolarbete, och läst igenom nästan alla böcker, enligt mamma, Hermione, är det typ livsviktigt..." Sa jag och himlade med ögonen.

- Jag har inte gjort något kul alls, vi badade i en sjö en gång, sa jag tyst och tystnade sedan helt.
Alla hade en familj att göra nått med utom jag.
Jag slog ner blicken och satt tyst och kollade ut genom fönstret.
Varför kunde jag inte ha en normalfamilj? Varför var jag tvungen att bo på barnhem?.