What the shadows tell us [PRS]

Samuel väntade tålmodigt medan Audrey gled in på passagerarsätet. Han såg på henne i ett ögonblick, fängslad av hennes leende, innan han försiktigt stängde dörren. Därefter rundade han huven, tog plats bakom ratten och när han förde in nyckeln i tändningslåset och vred om, hördes det välbekanta rullandet av motorn som vaknade till liv med ett dovt men behagligt brummande.
”Ungefär fem månader sedan. Strax innan jag flyttade hit”, svarade Samuel när Audrey nyfiket frågade hur länge han hade haft körkort, och han försökte dölja den stolthet som smög sig in i hans röst. Samuel visste att han borde ha berättat om körkortet för sina vänner, men han hade aldrig gillat att skryta om saker. Han var medveten om hur privilegierad han var. Under dessa år när kriget fortfarande kastade sin skugga över världen, var en bil en lyx som flera familjer inte hade råd med. Att dessutom ha en bil extra för deras son att köra runt i var otänkbart för många.
”Jag har alltid gillat tanken på att köra själv,” fortsatte Samuel, och med en smidig rörelse lade han i första växeln och bilen började långsamt rulla framåt. Det var något särskilt med att ha friheten att köra, att kunna ge sig av när som helst, vart som helst, utan att behöva förlita sig på någon annan.
”Så, vad hoppas du på att de visar på biografen ikväll?” frågade Samuel när de körde ut från parkeringen och lämnade internatskolans stenmurar bakom sig. Gatljusen kastade långa skuggor över vägen framför dem, och Samuels hjärta slog lite snabbare. Den här kvällen, med Audrey vid sin sida, kändes som början på något alldeles särskilt. Han sneglade lätt på den vackra unga kvinnan som satt på sätet bredvid honom. Att hon hade tackat ja till att följa med honom på bio kändes fortfarande lite overkligt, som om han var huvudpersonen i en av de filmer de snart skulle se.

Audrey är fortfarande förundrad över bilen. Hon känner inte någon i deras ålder som har körkort än, än mindre som har en egen bil. Hon själv har väldigt nästintill aldrig suttit i en bil, det har alltid varit tåg som gäller. Hennes föräldrar hade inte råd med någon bil, och även om syskonens moster är relativt rik så har det aldrig riktigt kommit på tal att skaffa en bil. Mostern har inget körkort, och hennes döda man lämnade inte heller någon bil efter sig. Kvinnan har till och med en egen chaufför som tar henne dit hon vill. När hon och Edmund kommit till henne så hade hon välkomnat dem med öppna armar, och även om hon dricker lite väl mycket och röker konstant så är det pågrund av henne som de ens har möjlighet att gå på skolan. Men att Samuel skulle ha en egen bil, det hade Audrey definitivt inte förväntat sig.
”Jag med, skulle jättegärna ha ett körkort och kunna köra vart jag vill när jag vill.. jag kan tänka mig att det ger en stor känsla av frihet.” Instämmer hon och ser ner på hans hand som lägger in första växeln, vilket får bilen att rulla framåt. ”Det är fortfarande inte så många kvinnor som har körkort, skulle väldigt gärna skaffa ett snart,” lägger hon till och ser intresserat på hans hand som är placerad på ratten, och hur han styr bilen framåt. Audrey har hört att nu under 40-talet så kommer fler och fler kvinnor lära sig att köra, åtminstone familjebilar. Men tidigare har det inte ens varit en tanke på att kvinnor skulle ha rätten till att ens göra det. Även om hon inte pratar så mycket om det så är hon rätt engagerad i kvinnorörelsen och har många tankar om ämnet, vissa av de hon har gått ut med har irriterat sig något förskräckligt på det. Till och med blivit arg på henne att hon kan tänka och tycka på det viset, men hon tvivlar på att Samuel är en av de männen.. hon hoppas iallafall inte det.
När mannen bredvid henne frågar vad hon hoppas att de ska visa på biografen under kvällen så glider ett fundersamt ansiktsuttryck upp över henne.
”Hmm.. jag har hört om The Maltese Falcon, jag tror den skulle kunna vara bra. Den är lite av en rysare tror jag, tycker såna filmer kan vara rätt spännande. Filmen Gaslight har jag också hört mycket bra om. Sen så har jag hört om animerade filmer.. jag har aldrig sett en sån, även om de kanske är mer för barn..” svarar hon med ett lätt skratt och börjar pilla lite med en lång hårslinga. ”Du då, vad hoppas du på?”

Audrey's fascination för bilen och hennes vilja att ta körkort sken igenom i varje ord, och Samuel insåg att för henne var det inte bara ett praktiskt verktyg – det var ett sätt att bryta sig loss i en tid när samhället fortfarande hade starka åsikter om vad kvinnor borde och inte borde göra. Samuel kunde nästan känna hennes längtan, och det väckte något inom honom, en nyfikenhet och en vilja att stötta henne i hennes strävan.
”Du kanske vill prova att köra någon gång?” sa han plötsligt, Orden hade fallit ur Samuels mun nästan innan han själv hade hunnit tänka dem. Han log lite osäkert, men fortsatte ändå. ”Det finns en stor grusplan några kilometer från skolan. Vi skulle kunna åka dit en kväll, så får du testa”. Ett ögonblick av tystnad följde, och han kände en nervös pirr i magen. Hade han sagt för mycket? Det lät nästan som om han frågade efter en andra dejt, innan de ens varit på deras första. Var det för hastigt, för oförsiktigt? Men han kunde inte ta tillbaka det nu, och något inom honom ville inte heller göra det. Så han log, ett försiktigt leende som dolde osäkerheten som bubblade under ytan, men som också innehöll en äkta värme och uppmuntran.
Farten ökade något när Samuel tryckte lite hårdare på gaspedalen, och snart började träden och husen susa förbi i ett suddigt mönster av grönt och grått. Han hummade tyst när Audrey undrar vilka filmer han hoppas på att de visade på biografen ikväll.
”Jag har också hört att The Maltese Falcon ska vara bra,” sa han och funderade vidare. ”Cecilia berättade att hon såg Rebecca för några veckor sedan, du vet, Hitchcock-filmen. Hon sa att den var riktigt bra, lite mystisk och kuslig.”

Orden som kommer från Samuels mun är några Audrey verkligen inte förväntat sig. Du kanske vill prova att köra någon gång? Hon hade verkligen inte varit förberedd på att få det erbjudandet, men när hon väl fått in orden så sprider sig ett genuint, och glatt leende upp över hennes läppar.
”Menar du det? Jättegärna! Jag lovar att inte förstöra din bil,” säger hon och låter blicken stryka sig över hans ansikte. Faktumet att han ändå kan tänka sig att ge henne möjligheten att provköra är ett gott och fint tecken. Tänk vilken frihet det skulle ge om hon kunde få ett körkort.. alla ställen hon skulle kunna åka till utan att behöva vara beroende av någon annan. Buss och tåg funkar såklart bra, men det ger inte lika mycket frihet. Bilen har ingen tidtabell, och den har inte massa andra människor som doftar av svett eller för starka parfymer som kittlas i näsan. Nu kommer hon inte få ett körkort på ett bra tag, men bara att prova att köra skulle vara riktigt roligt, och hon blir oerhört glad över att han erbjudit det. Audrey blickar ut genom fönstret där naturen glider förbi. Skolområdet är väldigt vackert, med en sjö en bit nedanför entrén, höga träd som speglar sig vackert i vattnet. Men snart är de utanför skolområdet, och åker förbi fler hus och skogar påväg mot byn.
”Åh ja, jag hörde också om Rebecca, från vad jag hört låter den riktigt spännande. Skönt att vi inte är helt oense om vad för slags genre det ska vara,” säger hon med ett leende och drar en hand genom sitt långa, lockiga hår. De bägge två verkar gilla lite mer mystiska och kusliga filmer. Nu kan Audrey hitta charm i romantiska komedier också, men det är inte riktigt de hon föredrar.
Snart slingrar sig bilen in i byn, och gatlyktorna lyser upp vägarna i det lätta höstmörkret. Det verkar vara en del som är ute så här pass, ute och äter, på pubar eller ute och dansar vid någon jazzklubb. Det är åtminstone lite liv i staden, trots det hemska kriget som påbörjat runt omkring dem.
”Jag tror vi kan ställa oss där borta,” säger Audrey och pekar mot några lediga parkeringsplatser en liten bit bort. Det finns lite parkeringar här och var inne i stan, men det är nog inte så ofta man får tillfälle att ta någon ut av dem. ”Är det svårt att parkera? Känns som att det skulle vara otroligt svårt..”

Samuel log brett när han såg hur Audreys ansikte lyste upp och det värmde honom att se henne så entusiastisk.
”Javisst, du kan säkert bli en utmärkt förare med lite övning,” sa han med en uppmuntrande ton, samtidigt som han såg hennes leende bli ännu bredare. Det var tydligt att förslaget hade betytt mycket för henne.
När de närmade sig byn, saktade han medvetet ner farten. Det var något med höstkvällens lugn som alltid hade tilltalat honom, och han ville ge dem båda tid att njuta av stunden. De körde förbi upplysta pubar och jazzklubbar, och Samuel kunde se hur Audrey’s ögon följde gatlyktornas sken och det liv som pågick runt dem. Trots att kriget pågick, verkade byn fortfarande ha kvar sin charm, något som gav honom en känsla av hopp.
”Om jag ska vara ärlig var jag riktigt usel på att parkera i början”, svarade han när Audrey frågade, och pekade på de lediga platserna. ”Men efter ett tag lärde jag mig att det bara handlar om att ha rätt teknik och lite tålamod. Det är inget man lär sig över en natt, men med övning blir det mycket lättare. Jag kan visa dig några knep sen.” Med ett säkert grepp om ratten svängde Samuel försiktigt in på parkeringsplatsen och stängde av motorn. Det hade tagit honom tid att bemästra parkering, men nu gjorde han det nästan utan att tänka. Efter att ha parkerat bilen klev han snabbt ut och gick runt till andra sidan för att öppna passagerardörren åt Audrey. Han visste att det var en liten gest, men han ville gärna göra det för henne.


Det var redan långt in på eftermiddagen när Ellis till slut samlade tillräckligt med ork för att resa sig upp från sängen. Kroppen protesterade när han ställde sig upp; varje rörelse en påminnelse om rektorns bestraffning. Ändå kände han sig något piggare nu, som om timmarna av sömn hade lindrat åtminstone en del av utmattningen. Men den nyvunna energin förde med sig en annan känsla – en gnagande hunger som inte gick att ignorera. Han tänkte tillbaka på vad han ätit senast. Endast en ensam rostad macka från Edmunds frukostbricka som hastigt slukats på morgonen, och det kändes som evigheter sedan nu. Bara tanken på mackan fick hans mage att kurra ännu högre, som om den protesterade mot minnet av den magra måltiden. Han visste att han måste göra något åt det, och det snabbt. Utegångsförbudet skulle börja om bara en timme, och han var tvungen att vara tillbaka i sitt rum innan dess. Ellis hade blivit straffad med utegångsförbud så många gånger att det nästan kändes som en del av hans dagliga rutin. Lärarna visste allt för väl om hans benägenhet att trotsa reglerna och smita ut ändå. Därför hade de börjat skicka olika personer från personalen för att kolla upp honom under kvällen. Om de upptäckte att han inte var där, skulle straffet omedelbart förlängas, eller så skulle de hitta något nytt sätt att plåga honom. Så, hungrig och beslutsam, klev han ut genom dörren, fast besluten att hitta något att äta innan tiden rann ut.

Av någon anledning så blir Audrey förskräckligt glad över hans ord. Det är någonting med att någon tror på en, hon har inte fått så mycket av det under sin uppväxt. Eller ja, bortsett från sin tvillingbror, men det är skönt att få det av någon annan av honom, även om hon är hemskt tacksam för honom.
”Tror du det? Tack, det skulle jag väldigt gärna bli.” Säger hon med ett genuint och glatt leende över sina läppar. Hennes mörka ögon stryker sig över samhället som glider förbi framför dem. Det känns som att det är ovanligt charmigt. Med tanke på att det regnar så hade hon nästan tänkt sig att det skulle vara en död by, med inga människor runt omkring, men så fel hon haft. Det är livligt och välkomnande, regnet gör det bara ytterligare mysigt. Hon lyssnar på vad han säger och kan inte undgå att skratta till. Audrey kan tänka sig att det är jobbigt att parkera, att kolla bakåt för att se så att parkeringen är tillåten.
”Det känns som att det skulle vara jättesvårt, jag kan ha lite svårt med tålamodet.” Snart stannar de på parkeringen, och hon följer Samuel med blicken när han kommer gåendes till hennes sida och öppna dörren åt henne. En riktig gentleman verkar det som, ingen har öppnat dörren för henne på en bil under hennes tidigare dejter, så hon blir väldigt positivt överraskad.
”Tackar,” säger hon med ett leende på läpparna, innan hon går ut ur bilen och ser sig omkring i byn. Hon kan höra röster från pubarna, och musiken från jazzklubbarna. Det är otroligt charmigt och välkomnande. ”Har du varit i biosalongen här tidigare? Du har ju inte varit här så länge.” Undrar hon och rör sig mot trottoaren. Parkeringen ligger vid en av pubarna, och hon kan känna en mans blick brännandes mot sig, men det ignorerar hon.

Efter Edmund hade sagt adjö till sin syster och Samuel så hade han rört sig tillbaka mot sitt egna rum vid killarnas elevhem med två vinflaskor gömda bakom ryggen. Hans rum är välkomnande, massvis med målningar och skisser hänger uppe på väggen. En staffli står vid ena hörnet av hans rum, där hans nya projekt vilar. En av hans talanger är att måla, rita och skissa, han har gjort det sen han var väldigt liten, och han älskar det fortfarande. När han inte studerar eller är med vännerna, så målar han eller så spelar han fiol, någonting han också gjort sen barnsben. Men på vägen till sitt rum så hade han stött på någon, Henry som är lika gammal som honom själv och en vän sen några år tillbaka. Han är inte lika nära honom som med sina andra vänner, men han är omtänksam och rolig. De hade delat på vinet, pratat länge på hans rum, lyssnat på musiken från grammofonen. Edmund hade blivit betydligt mer berusad under kortare tid än Henry, den andre är mycket mer erfaren än han själv.. och sen hade han fått världens chock när henry berättat att han har lite förvirrande känslor för Edmund, och kysst honom. Det stannade vid en kyss, för Edmund hade blivit allt för förvirrad och osäker.. och Henry hade gått efter en liten stund efter det. Nu har inte han gått särskilt långt på den fronten än, men ändå. När Henry gått hade han stannat i sin fåtölj i tystnat under ett bra tag och druckit upp det sista av vinet. Kanske det är en korkad idé, men snart befinner han sig i korridoren påväg till matsalen med lite vingliga ben. Han har inte ätit något på mer än ett dygn och magen kurrar likt förskräckligt.

Samuel fällde upp paraplyet på nytt och höll det över deras huvuden, ett skydd mot det ihållande regnet som föll i tunga, rytmiska droppar. Han kastade en sista blick mot bilen, säkerställde att den var ordentligt låst innan han började röra sig mot trottoaren tillsammans med Audrey.
"Nej, jag brukade ibland gå på bio med några vänner från min gamla skola, men jag har aldrig varit här..." svarade Samuel efter att ha låtit tystnaden vila mellan dem en stund. Det var som om han för ett kort ögonblick förlorade sig i minnena, sveptes tillbaka till en annan tid och plats. Han mindes hur han och hans gamla vänner brukade träffas vid biografen på hörnet, en liten charmig byggnad där doften av popcorn alltid låg i luften. Han hade alltid älskat det – mörkret i salongen, ljudet av filmprojektorn som surrade, och den stora duken som drog in dem i en annan värld, långt bort från krigets skugga. Och nu, att få uppleva detta tillsammans med Audrey, kändes som något alldeles särskilt.
”... så du får visa vägen. För jag gissat att du varit här förut?”, fortsatte han och kunde inte undgå att känna hur hjärtat slog ett litet extra slag när han såg hur hennes ögon lyste upp i det svaga skenet från gatlyktorna. Det var något med henne, något som fick världen att kännas lite mer spännande, lite mer levande. Och han var så uppslukad av hennes närvaro att han inte märkte mannen som börjat följa efter dem.


Ellis stod mitt i skolans köksavdelning, fullt medveten om att han befann sig på en plats där elever egentligen inte fick vara. Runt omkring honom glänste kastruller och högar av rena tallrikar, medan doften av nybakat bröd fyllde luften och fick hans mage att kurra. Hans armar var fyllda till bristningsgränsen med bröd, kakor och andra godsaker han hade lyckats rota fram ur skafferiet. Men mitt i sin triumf stelnade han till när ljudet av fotsteg ekade ute i matsalen.
”Fan,” muttrade Ellis och sjönk hastigt ner bakom ett stort köksskåp. Han visste att om någon av de stränga kökskokerskorna upptäckte honom här inne, skulle han få betala dyrt – kanske inte med livet, men definitivt med alla framtida chanser att få en extra portion efterrätt. Vem det än var, så fick de absolut inte få syn på honom – inte med halva skafferiet i famnen! Ellis höll andan och kikade försiktigt runt hörnet. Hans hjärta dunkade hårt när han såg en skugga röra sig i hans riktning. Men när han till slut såg vem det var, lättade trycket i bröstet. Det var bara Edmund. Ellis reste sig försiktigt och förberedde sig på att smyga fram, men något fick honom att tveka. Edmund rörde sig inte som han brukade. Han såg... vinglig ut? Ellis kisade mot sin vän och såg hur Edmund tog sig framåt med ostadiga steg.
"Vad håller han på med?", mumlade Ellis tyst för sig själv och kände hur nyfikenheten tog över. Han rätade på sig och gjorde sig synlig för sin vän.
”Edddie… Vad gör–” började han, men stannade upp när sanningen gick upp för honom, och ett skratt undslapp honom. ”Edmund Abbot… Är du full?”

Det är någonting nytt, Audrey har ingenting emot när det blir tyst mellan dem. Det är på något sätt lugnande och välkomnande, de båda njuter av varandras sällskap vare sig det är intensiv konversation eller en tystnad. Det är någonting annorlunda. Den unga kvinnan kan ofta finna tystnader obekväma, hon vill att det ska finnas ljud och hon behöver bli stimulerad, men med Samuel är det annorlunda. Det är som att en stor lättnad har lyfts från hennes axlar när hon är i hans sällskap, ingenting obekvämt, stelt eller påträngande. Hennes mörka ögon stryker sig över hans ansikte när han pratar om sina vänner på hans gamla skola.
”Saknar du dem?” Undrar hon och glider in under paraplyet, medan benen börjar sätta fart mot biosalongen. Kanske han är obekväm med att prata om sina gamla vänner, kanske saknaden drar över honom, det hade Audrey inte tänkt på.. men hon vet att han inte kommer svara på frågan om han inte vill det. Om hon skulle behöva byta skola längre bort så skulle hon sakna sina vänner något extremt, men kanske de fortfarande har kontakt?
”Åh ja, jag har varit här några gånger,” svarar hon med ett varmt leende och stoppar ner sina händer i jackfickorna. Filmsalongen är något hon besöker rätt ofta, hon älskar att se nya filmer på den stora duken, med kanske lite popcorn i handen. ”Det är inte särskilt långt,” lägger hon till och rör sig genom byn. Hon kan höra fotsteg bakom dem, och när hon sneglar bakåt så inser hon att det är samma man som stått och glott på henne när de gått ut ur bilen. Hon rynkar lite på ögonbrynen innan hon undermedvetet börjar öka hastigheten på sina steg. Inte så mycket, men ändå lite noterbart.
”Känner du doften av popcorn? Åh jag tänker köpa oss en stor popcorn,” Hennes röst är lätt och hon låter inte sin osäkerhet skina igenom. Snart kommer de två fram till en kö in till biosalongen. Det spelas musik inifrån och utanför finns det ett litet bås där man kan köpa biljetter. På väggen till tegelbyggnaden så är en del affischer upphängda på relevanta filmer. ”Kolla! De har Rebecca filmen.”

Egentligen är det väl nästan ett under att Edmund tar sig så långt som han gör. Det hade inte direkt kommit som en överraskning om han ramlat ner på golvet och däckat.. även om det skulle vara otroligt karaktärsbrytande. Men magen knorrar och hungern börjar ta över. Det verkar som att med alkohol i kroppen så känner han sig åtminstone hungrig igen, och sugen på någonting.. han har ingen aning om vad dock. Hur ska han ens hitta någonting att äta? Tänk om en lärare skulle stöta på honom ute på sin promenad, uppenbarligen berusad? De hade definitivt blivit chockade, precis som Edmund egentligen är själv.
När han plötsligt hör en röst så skriker han till och hoppar av rädsla. Hans blick stryker sig över rummet tills den landar på en person.. den person som han allra minst vill träffa. Eller ja, egentligen vill han oerhört gärna vara med Ellis, men med tanke på att han alltid blir ledsen i slutändan så är det en dålig idé. Det här däremot tänker han inte riktigt på nu. Edmund blänger på honom med sina stora ögon och skakar ivrigt på huvudet. Full? Gud nej.
”Nej.. nej det är jag inte,” svarar han med en släpande röst. Den unga mannen börjar gå fram mot Ellis, och hans gloende blick glider ner på all mat i hans famn. ”Du kan inte ta allt det där för dig själv! Jag behöver också..” Säger han och drar åt sig bröd och en kaka.

Saknade han dem? För några månader sedan hade svaret varit ett rungande "ja", men nu var saker annorlunda.
” Jo... eller, vissa mer än andra" svarade Samuel eftertänksamt. ”Vi hörs ibland, pratar i telefon. Och jag brevväxlar med en av dem”. Det var svårt att sätta ord på en saknad som hade förändrats så mycket över tid. Förut hade han nästan desperat försökt hålla fast vid minnena – alla skratt och den där tryggheten som bara långvariga vänskaper kunde ge. Då, när han först flyttat, hade varje dag utan dem känts som en plåga, som om han hade lämnat en del av sig själv kvar i den gamla staden. Men tiden hade gjort sitt, och saknaden hade långsamt börjat mattats av. Och allt var tack vare hans nya vänner – Ellis, Audrey, Edmund, Wesley och Cecilia. De hade hjälpt honom när han var ny, när han känt sig ensam i en okänd stad. De hade inte bara erbjudit vänskap – de hade gett honom en plats där han hörde hemma. Samuels blick mötte Audreys, och han såg hur hennes mörka ögon glimtade till när hon pratade om biografen. Hon var en av anledningarna till att han trivdes så bra här.
De ställde sig i kön, och musiken från biografen blandade sig med småpratet runt dem. Audrey pratade om popcorn, och hennes röst hade den där glada tonen som alltid fick honom att le.
”Så, vad säger du? Ska vi ge Rebecca en chans?”, frågade han glatt. Men något kändes plötsligt fel. Samuel kände en kall kår längs ryggraden och när han vände sig om upptäckte han en främmande man som var uppenbart berusad. Mannen stod alldeles för nära Audrey, med ett obehagligt flin på läpparna, och Samuel kände hur hela hans kropp spärrades upp när främlingen lade sin hand på den unga kvinnans axel. Det var en lätt beröring, men han såg hur Audreys kropp genast stelnade. När mannen sedan talade var det med en släpig och störande ton som fick Samuels händer att knyta sig.
"Du, tjejen... vi har setts förut, va?”.


Edmund skrek till, och Ellis kände hur han nästan tappade allt han bar på.
”Herregud, lugna dig, det är bara jag!”, utbrast han och kastade en snabb blick över axeln, orolig för att någon skulle höra dem. Att bli upptäckt mitt i ett nattligt matrazzia i skafferiet var inte hans idé av en lyckad kväll. Men när han såg Edmund vingla fram med en blick som mest liknade en förvirrad ugglas, kunde Ellis inte låta bli att dra på smilbanden. Edmund – den mest städade människan han kände – dyngrak?
”Vad i helvete, Ed? Vem visste att du kunde festa?" flinade Ellis brett medan Edmund började sno åt sig av mackor och kakor direkt ur hans famn. Det var något han aldrig trott att han skulle se – den ordentliga Edmund roffa åt sig kakor som om det inte fanns en morgondag.
"Okej, kompis. du kan vräka i dig så mycket du vill, men vi måste dra härifrån”. skrattade Ellis. "Du vill väl inte bli ertappad med handen i kakburken, eller hur? Speciellt inte när du knappt kan stå rakt”. När Edmund nu hade tagit över en del av maten, kunde Ellis använda sin fria arm för att stödja sin vän. För just då såg det ut som att Edmund kunde snubbla över sina egna fötter när som helst.

Det är fint, att Samuel fortfarande har kontakt med några av dem. Brevväxlingen låter extra trevligt.. det var ett tag sen Audrey skrev ett brev, men hon har alltid funnit det mysigt att ha kontakt på det viset. I början när hon själv och hennes tvillingbror börjat på skolan vid femtonårsåldern, så hade de då och då skrivit till deras moster. Deras moster har alltid varit en omtänksam kvinna, med ett sinne för humor och ironi. Det är mycket av hennes karaktärsdrag som smittat av sig på Audrey själv, hon har alltid sett upp till henne. En så självständig kvinna som driver sin döda makes herrgård, hon har verkligen pondus.
”Absolut det tycker jag, Cecilia brukar ofta ha bra smak när det kommer till filmer,” säger hon med ett leende, trots att hon är oerhört obekväm. Inte pågrund av Samuel, utan pågrund av mannen bakom henne. Hennes hand glider försiktigt upp mot Samuels, av två anledningar.. ett, hon vill känna sig lite säkrare med att hålla i honom, och två, så har hon sett hur hans händer knyter sig. Audrey kan känna hans andetag mot nacken för att han står så nära, och hela kroppen ryser. Hårsen på hennes armar ställer sig upp och hon skakar på huvudet.
”Nej det har vi inte, kan du backa undan?” Ber hon sammanbitet, med en sval röst. Audrey har varit i liknande situationer många gånger, och hon har inte hittat ett bra sätt att hantera det på. En del av henne har nästan tänkt att hon kanske borde bli van med det. Övergrepp hade börjat för henne i tidig ålder pågrund av hennes pappas kompis, men trots att hon stuckit ifrån så har hon inte helt undslapp trakasserier.
”Jag är säker på att vi setts förut.. hörru lyssnar du på mig?” Säger han med sluddrig röst då Audrey dragit med Samuel några steg framåt i kön för att undslippa mannen bakom henne, för hon är helt säker på att hon känt något mot sin rygg. Precis när han sagt det hade han slagit henne på rumpan, och hela hon stelnar till än en gång. Audrey har slagit till en man tidigare för liknande beteende, men då hade hon åkt illa till, så hon bestämmer sig för att inte agera. ”Du är väldigt vacker.. vet du det?” Säger han med ett flin och vinglar lätt på stället. Audrey griper ett hårdare tag om Samuels hand, och börjar dra med honom bort från mannen, längre in i kön så att de ska slippa honom.

”Men du skrämde mig!” Utbrister Edmund tillbaka och blänger lätt på Ellis. Så vad gör han här? Det verkar som att han inte fått i sig tillräckligt med mat under dagen heller. Han drar en hand genom sitt fluffiga, rena hår och rycker på axlarna. Han hade inte riktigt planerat att någon skulle se honom så här.. det är pinsamt, och han blir aningen besvärad över att inte kunna bete sig normalt framför Ellis. Men det finns inget han kan göra åt det, han får helt enkelt ha grov bakisångest dagen efter.. eller en månad efter. Det är inte något han riktigt orkar tänka på nu.
”Jag har bara mycket och tänka på, så det så, det är inget roligt!” svarar han och tar en tugga av en kaka. Hans mage knorrar förskräckligt av hunger, men den börjar lugna ner sig när han får i sig kakan. Egentligen är det rätt roligt, för han känner sig lycklig, något han inte varit på ett väldigt bra tag.
”Okej, okej.. vi ska gå härifrån,” instämmer Edmund med hackande röst och nickar lite för sig själv. Han försöker ta några steg framåt, men han är ostadig. Riktigt ostadig. Men snart kan han stödja sig mot Ellis, och han blir alldeles varm och lycklig i bröstet. ”Så.. är du också