Sagan om ringen (Privat Roll)

Nienna såg på Tamara med stora, uppspärrade ögon. Menade hon allvar? Tydligen. Förbannat också.
Hon hade tvingats stå ut med Roran tillräckligt länge för att veta att kommentaren om Veneris så kallade "exklusiva hårprodukter" var så typiskt han att säga. Så hon valde därför att inte kommentera det. Hon kände att det inte var det viktigaste just då.
Efter en lång stunds tystnad så suckade Nienna frustrerat och började vilt att gestikulera med armarna i luften. "Det finns inte en chans att jag kommer tillåta den där smutsiga, svekfulla barbaren...! Åh okej då!" Hon suckade uppgivet. Hon riktade återigen blicken mot Roran, blängde på honom. "Tänk inte ens tanken på att sticka iväg med ringen igen", sa hon sammanbitet. "För då gör jag slut på dig. Förstått?" Utan att vänta på svar så vände hon sig mot Veneri.
"Det var... ett tag sedan, hrm", muttrade hon. Och som jag njöt av tiden utan dig, tillade hon bittert i tankarna.

Tamara såg granskande på Veneri med skeptiskt höjda ögonbryn. "Elrond är smart han skulle inte skicka oss någon för att sköta vårat hår. Det klarar vi själva." sa Tamara sarkastiskt till alven och slängde sitt långa blonda hår över axeln.
Sedan vände hon sig till Roran. "Roran du stannar här, du tillhör brödrarskapet." sedan vänder hon sig till alven som hon mer än gärna skulle vilja ge en käftsmäll. "Du försvinner här ifrån snabbast möjligt, för man riskerar kluvna toppar och brutna naglar på detta uppdrag och jag är inte säker på att dina nerver klarar av detta svåra faktum." säger hon silkeslent och ler mjukt och ser sedan på Nienna och hennes utbrott.
"Självklart har du rätt." säger hon behärskat och ser på Roran. "Ett snedsteg till, och du är död unge man." sa hon ser alvarligt på honom och sen på Veneri. "Försvinn nu." sedan går hon fram till hästarna, gömmer ansiktet i Nyx man och andas tunga djupa andetag för att inte brusa upp, inte skrika, inte bråka med de andra. Hon skulle bara hålla sitt vanliga, självbehärskade, kyliga lugn, men det kostade på och hon kände att snart gick hon sönder innombords.

Roran slog sig ned vid en trädstam och såg tomt framför sig, kände ilskan bubbla inom honom. Men utbrottet kom aldrig.
Den långa alven, Veneri såg stött på resten av följet.
"Jag tänker inte trotsa Elronds order, Tamara av Rohan", svarade han och rätade på sig. Förbannade snobb.

[Sorry, idétorka och annat privat skit har hindrat mig ifrån att svara. s:]

Nienna himlade med ögonen och skrattade halvhjärtat. "Jag tvivlar på att han talar osanning. Ni förstår, Veneri måste vara alvsläktets sämsta lögnare. Hela han börjar skaka som i rädsla för att bli upptäckt, plus att hans öron blir röda." De tog emot att säga det, eftersom att hon inte under några omständigheter ville ha med honom på uppdraget. Det skulle bli outhärdligt. Två människor med extrema humörssvägningar och fåfänga Veneri som alltid gjorde sitt yttersta för att imponera på alla i sin omgivning. Men om det verkligen var Elronds vilja, så vad var det då för mening med att trotsa honom?

(Jag har börjat läsa på Sagan om Ringen, och snappade upp lite nödvändig fakta om de här ringarna då. c: Som att alvernas tre ringar är i tryggt förvar hos alverna, och att människornas sju ringar är tja, försvunna. Dvärgarnas däremot.. hmm, I can't remember. xd)

"Kunde Elrond inte valt någon bättre kandidat? En alv som inte kan ljuga och är rädd för att bryta en nagel." sa hon sarkastiskt men satte sig upp på Nyx.
"Ja, ja är det Elronds vilja så är det. Det är bäst vi fortsätter, ingen ide att stanna här." säger hon med kyligt lugn och får Nyx att trava iväg.
Med denna alv kände hon att resan skulle bli rent utsagt outhärdlig.

( Bra, bra C: Människorna som hade ringarna...blev ju Nazguriel eller vad de heter ^^ fast de dog ju när ringen förstördes tror ja xD )

[Alltså jag får så dåligt samvete. ;_; Jag har låtit detta rollspel sjunka. Ska försöka svara då jag kommer på någonting att skriva. Det lovar jag.]

Roran drog ett djupt andetag och började gå fram till hingsten som tuggade i sig en stor grästuva. Han förstod att hästen måste vara utmattad, men det var ingenting man kunde göra åt för tillfället.
"Vi får se till att han håller tyst då, om han kan hantera vapen så duger han i alla fall", muttrade han lågt och satt upp.
Den blonda alven satt upp på sin mörka hingst, ett klokt val av häst. Om det hade varit en ljus häst hade Roran säkert fått ett bryt, Veneri och Niennas ljusa hår drog till sig tillräckligt med uppmärksamhet. Han skänklade på den motvilliga hingsten och följde efter Tamara.

[Bytt medlem från Vhagar till denna, tänkte att ni kanske borde få veta det. Eheh. x)]