Andravärldskriget berättelse

Jasså, det säger du! Fixa själv!

Ska!

Gör det då!!! Helst innan nästa dag gryr...

Förlåt. Kunde inte igår, men här kommer fortsättningen!


Kap. något

Pricken över i:et fast stjärnan över julgranen. Granen blev jättefin. Så fin så man nästan ville omfamna den men det skulle man inte göra hade Etele lärt sig den hårda vägen, för då kunde man bli stucken av alla vassa barr.

Trots det så hade Etele en känsla av att det här skulle bli den bästa julen någonsin.


Nästa morgon vaknade Etele av att hon kände en svag lukt. Hon kunde inte identifiera lukten men det doftade sött, lite som skinka. Hon gick ner i köket fastän det fortfarande var mörkt ute men det brukade ljusna senare på vintern. Nere i köket möttes hon av en ovanligt glad tant Greta som stod och sjöng “nu är det jul igen och nu är det jul igen och julen varar än till påska!” medan hon försiktigt rörde om i en kastrull full med någon underlig, vit gegga. Här och var var det några små bruna saker som tittade upp.

•Nämen Etele! utropade tant Greta glatt. Inte ska väl du vara uppe så tidigt på julafton! Till och med farbror Åke sover!


•Nä, det kanske jag inte ska men jag vaknade när jag kände den ljuvliga doften som kom nerifrån köket så jag gick ner för att titta efter. gäspade Etele fram.


•Gå upp och lägg dig du! sade tant Greta. Sov så du blir pigg och så är frukosten serverad när du vaknat!


Etele gick uppför trappan och in på sitt rum. Hon lade sig ner i sängen och somnade nästan ögonblickligen. När hon vaknade igen var gardinerna uppdragna och morgonljuset strömmade in genom hennes fönstren. Hon kände sig fortfarande trött men när hon kom på att det var julafton blev det fart på henne igen. Hon halvt sprang halvt snubblade ner för trappan. Den här julen skulle bli hennes första och bästa!
När Etele for in i köket med högsta hastighet var tant Greta i färd med att servera farbror Åke en skål utav den där vita slemmiga geggan hon lagat tidigare under morgonen. Hon var på väg rakt in i skåpet där tant Greta förvarade sina finaste porslinstallrikar. När hon lade märke till det tvärbromsade hon. Konsekvenserna av att hon tidigare haft så hög hastighet och nu tvärbromsade var att hon föll pladask ner på golvet som en säck potatis. Där låg hon på golvet, iklädd en för liten pyjamas hon haft med sig från Budapest och gapskrattade. Själv visste hon inte varför hon gjorde det men skrattet bara for ut ur munnen på henne och det gick inte att hindra. Det var hennes första riktiga skratt sedan hon flyttat till Sverige.

Den här delen gillar jag

Super, så kul det där med "som en säck potatis"!

TACK!!!

Kul att du gillade det! (Det var jag som skrev det!)

Hur ofta tycker ni att vi ska lägga upp? Och hur långt?Lollo16tjenaLunaLovegood

Jag vet inte, en gång i veckan.
Förresten fantastiskt kapitel