PRS Lupple & Medi

Hon reste sig upp och gick mot dörren och öppnade den och slog armarna om Dorian.
"Hej." Hon log mot Lathan.
"Tack för att vi fick låna ert kontor." Hon sträckte fram handen mot honom och såg sedan på Dorian.
"Kan vi åka iväg för att hämta medicinen samt äta på glassbaren igen? Förra gången gick det ju inte så bra." Hon log mot honom och kom på att hon glömt kameran. Hon var snabbt tillbaka och log smått.
"Kan jag få sitta vid min dator sedan? Jag har lite jobb att göra." Hon visade kameran och log varmt mot Alexander.
"Tack igen och nästa gång säg till innan så folk tror jag inte blir mördad."

Dorian besvarade kramen och var glad över att han hade polotröja på sig. Han borde ha kläder som skyddar varje gång han är med henne för hon förstår ju inte riktigt problemet med korset för honom.
Men den håller henne säker även från honom. Så på ett sätt var det värt det.
"Absolut! Och vi ska kika på klänning till dig." Flinade han och såg henne springa iväg igen och var nästan lika snabb tillbaka.

Alexander nickade. " Jag lovar, nästa gång ska jag ge dig en varning." Sa han lugnt och stängde igen sin väska. Dorian log lätt innan han drog med henne bort mot ytterdörren.
"Redo?" Flinade han och såg på henne.
"Ska vi åka bil in?" Sa han lugnt och log.

"Det kan vi göra." Hon hade kameran med sig runt halsen och hon log mot Dorian. Hon kände sig så trygg med honom.
"Är vi så långt ut på landet så vi behöver bil?" Hon lade huvudet på sned och hon klade lite på plåstret.
"Förlåt om jag mosade din hand. Jag avskyr verkligen sprutor. Du måste tycka jag är en mes."
Hennes hår gnistrade från solens sken och hon såg på en vacker sportbil.
"Varför ska ni ha bal egentligen? Visa vemsom har mest pengar eller vadå?"

" Man kan gå också men det tar tid." Flinade han och klev ut i solljuset och gick mot bilen.
"Det är lugnt, jag tål rätt mycket men nålar na jag gillar dem inte heller." Sa han och såg på henne. Så vacker med ljuset på sig. Hon borde vara omringad av ljus inte mörker som han och hans familj. Hon hade så mycket framför sig.
"Det är en bal för välgörenhet, donationerna går till sjukhuset speciellt barnavdelningen så ja det handlar om pengar om att spendera." Sa han med ett lätt flin och öppnade passagerardörren åt henne så hon kunde kliva in i den.

Hon skrattade.
"Då har vi något gemenskap iallafall. Vi hatar nålar." Hon satte sig ner och hon log mot honom.
"Kommer alla ha brickor med namn på eller ska jag ha en för jag ska vara fotograf?" Hon lade huvudet på sned.
"Ska jag äta mat i köket med de andra som jobbar eller kommer jag få äta med er?" Hon lade huvudet på sned och hon kände hur bilen skrek till och snart var de på väg in mot staden.
"Så får jag fråga en sak. Varför bor du hemma fortfarande? Du är väl myndig att flytta hemifrån?"

Dorian såg på henne och stängde dörren efter att hon satt sig och gick själv och satte sig på förarsidan och började sedan backa ut från grusplanen.
"Du har så mycket frågor." Flinade han och såg på henne.
"Ingen kommer ha en bricka och det är klart att du får äta med oss." Sa han lugnt men tänkte för sig själv att hon antagligen var en av få som faktiskt skulle äta.
Om han var myndig? Han hade varit myndig väldigt länge men han skrattade lätt.
" Jag är fri att flytta men jag gillar att bo hemma. Och jag har väldig stor frihet. Det stör inte mig att bo hemma. " Sa han lugnt.

"Nu är det min tur." La han till och såg på henne.
"Bor du hemma med dina föräldrar ? " Sa han lugnt.

"Då kommer jag ha svårt att minnas namn." Hon log försiktigt.
"Du får gärna vara min tolk med för jag är rätt usel på Italienska." Hon log men blev sedan tyst.
"Jag bor ensam. Mina föräldrar dog när jag var fem." Hon suckade och vände sin blick mot honom.
"Bilolycka så fråga inte." Hon log sorgset och vände blicken mot en vinåker.
"Du måste säkert älska din familj trots att ni bråkar. Speciellt med din bror."

" Du behöver inte kunna några namn, jag kan dem." Flinade han och skrattade sedan.
"Absolut, jag hjälper dig." Log han men slutade le när hon slutade och lyssnade på det hon sa.
"Jag beklagar det måste har varit hemskt. Syskon eller annan släkt?" Sa han försiktigt och studerade henne.
Hon hade upplevt sorg, som så liten. Stackare.
Men när samtalet åter igen fördes till honom så satt han tyst en stund.
"Jag älskar dem. De är rätt fantastiska även Zaire. Men som vilken familj som helst så bråkar vi." Sa han med ett svagt leende.

Wilow skakade på huvudet.
"Ingen familj alls. Mormor dog året innan mina föräldrar och farmor och farfar hade dött innan jag hade föds."
Hon såg på honom och log mot honom.
"Jag mår bra det är bara att jag är avundsjuk. Du har syskon och föräldrar." En ensam tår rann ner för hennes kind.
" Så vad vill du veta mera?"

Han såg på henne med en oroad min.
"Så du växte upp i fosterfamilj?" Sa han försiktigt, försökte förstå henne. Detta var djupare än han hade trott att hon var.
Han såg hennes tår och torkade försiktigt bort den med ett finger.
"Var inte avundsjuk. Familjen handlar inte alltid om blod eller släktskap man kan göra sina egna familjer och du kommer hitta din." Sa han med ett uppmuntrande leende.
"Jag vill veta allt om dig men berätta det du känner för och så frågar jag om jag kommer på nått." Sa han som ett förslag och fortsatte att köra in mot staden.