Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Skam

Forum > Fanfiction > Skam

1 2 3 ... 12 13 14 15 16
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Mintygirl89
Elev

Avatar

+1


Nu har jag äntligen tagit mig tid att läsa! Här kommer en sammanfattning på båda avsnitten!

Kapitel 17: Det var ett gripande avsnitt! Ellie har det tufft, men det vet jag efter att ha läst Borgen. Slutet blir en cliffhanger!

Kapitel 18: Ännu ett bra kapitel! Oj, några blir förvånade av att Metrimona är mugglare. Slutet blev liksom laddat med elektricitet. Får se hur det går.

Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

13 apr, 2024 20:14

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+3


Skrivet av Mintygirl89:
Nu har jag äntligen tagit mig tid att läsa! Här kommer en sammanfattning på båda avsnitten!

Kapitel 17: Det var ett gripande avsnitt! Ellie har det tufft, men det vet jag efter att ha läst Borgen. Slutet blir en cliffhanger!

Kapitel 18: Ännu ett bra kapitel! Oj, några blir förvånade av att Metrimona är mugglare. Slutet blev liksom laddat med elektricitet. Får se hur det går.


Tack så mycket för att du läser och kommenterar! Både genom DM, Skam, Prinsen och Borgen vet vi att Elli har det tufft. Nu får vi hoppas att ungdomarna bevarar Metrimonas hemlighet, och hon deras.

Zendaya, tack för tummen!

Er feedback betyder mycket för oss. Här kommer ännu ett fantastiskt kapitel av Elzyii, denna gång ur Dracos perspektiv. Hon ger verkligen liv åt hans karaktär!

I kapitlet är det sent på höstterminen 1997.



Kapitel 19

Idka umgänge

Smärta. Det var det enda som snurrade i Dracos huvud. Från insidan och ut strålade den fasansfulla smärtan, den som var så stark att han inte kunde andas. Efteråt, efteråt när den äntligen upphört, skulle den ändå stanna kvar i varje andetag han drog. Varje andetag som han kippade efter skulle bränna som en drakes eld i hans lungor. Ibland önskade han att hon skulle döda honom istället. Döden kunde inte vara värre än det här. Döden var evig, men om det här var hans nya evighet skulle döden vara en befrielse mer än som en bestraffning. Det var samma procedur varje gång. Så även den här gången. Efter några minuter som kändes som timmar sänkte hon staven. Lät de sista gnistorna flyga över honom där han låg i en hög framför hennes fötter med armarna över huvudet i något försök att skydda sig mot det som inte gick att skydda sig ifrån. Han kippade efter luft och elden brann i bröstet. Samma sak, varje gång.
Hon skrattade. Ett kallt, elakt skratt. Sedan ryckte hon tag i hans klädnad och drog halvt upp honom. Tvingade honom att se henne i ögonen.
”Draco Malfoy”, sa hon sakta, som om hon smakade på varje ord. ”Du kommer aldrig att ta dig upp. Du är så avskyvärt klen. Jag förstår att din far skäms över dig.” Hon släppte taget och han föll återigen ner på det hårda stengolvet. Han hade redan så ont att han ingenting kände när hans huvud smällde i stenhällen. Draco slöt ögonen. Så önskade han, som så många gånger förut, att han inte skulle behöva öppna dem igen.

”Draco.” Lucius viftade sin son till sig. I vanlig ordning valde han att inte se Draco i ögonen, och Draco följde hans exempel. Det var oklart om Lucius inte vågade eller ville se på sin son.
Eller – det som fanns kvar av honom. Dracos ögon var blanka av tårar efter Cruciatusförbannelsen som fortfarande ömmade i hela hans kropp. Han blinkade frenetiskt bort dem medan hans far låtsades som ingenting. Draco var rädd att hans far skulle se att Draco hade tårar i ögonen och kalla honom för vekling. En ynk som inte kunde klara av smärta utan att duka under.
”Jag har en överraskning åt dig. Eller rättare sagt… Mörkrets herre har en överraskning åt dig.”
Draco svalde ner klumpen av rädsla som växte i halsen på honom. Han satte sig bredvid sin far vid bordet och lutade hakan i händerna, försökte ge ett intryck av likgiltighet.
”Jaså? Vad då för något, far?”
”Det får du snart bli varse om. Mycket snart.” Lucius log. Draco lade märke till att leendet aldrig nådde ögonen. Han fick lov att bita sig hårt i tungan för att inte rösten skulle skaka till när han återigen tilltalade sin far. ”Har det att göra med resan, resan som ni talat om ofta på senaste tiden?”
”Ha tålamod, Draco.” Lucius nickade till hälsning åt Jessica och Avery som kom in i salen.
Draco rös ofrivilligt till när han såg hur Jessica torkade av sin trollstav.
”Det är inte bra att tappa ansiktet, Draco, har inte far din lärt dig det?” Jessicas ton var hånfull. Hon gav Draco en blick, en blick som fick honom att förstå att om han inte valde sina ord rätt så skulle det bli ännu en omgång på golvet. Han valde att inte svara alls utan tittade ner i bordet.
Han kunde känna, snarare än se, hur Jessicas leende blev bredare.
”Hur går det med Dracos studier?” Averys fråga bröt den obehagliga stämningen något sånär och Draco kunde andas igen.
”Det går framåt”, svarade Lucius.
”Jag skulle kunna ta över en del av undervisningen”, sa Avery. ”Jag har ju en viss erfarenhet av att undervisa, och jag tror att det vore bra för Draco att inte komma alltför mycket efter.”
”Om du tror att du skulle kunna lära den där pojken någonting, så ska inte jag stå i vägen. Men jag bör varna dig – till och med Potter fick bättre betyg än honom.” Lucius såg med avsky på sin son som fortfarande stirrade stint ner i bordet. Jessica skrattade till men Avery förblev tyst. Istället lutade han sig fram och lade en hand på Dracos axel. Draco lyfte blicken och såg på honom, bara för ett ögonblick men tillräckligt länge för att Avery skulle avslöja honom.
”Jag ordnar material under dagen, Draco. Så fortsätter vi där Carrows slutade.”
”Carrows ja…” Jessica tog en klunk av sitt te innan hon försiktigt ställde ner koppen. ”De håller visst till på Hogwarts nu, parkerade där av Herren.”
”Där gör de väl minst skada, skulle jag tro”, instämde Lucius. ”Hogwarts…”
Draco reste sig upp. ”Får jag gå?” Han fokuserade på Lucius och försökte radera ut Jessica som hade följt hans rörelse med blicken. Det var hon som svarade honom i Lucius ställe.
”Ska du lämna oss redan, Draco? Är vi inte ett tillräckligt trevligt sällskap för dig?”
”Låt honom gå.” Avery gjorde en gest för att visa att det var okej för Draco att lämna rummet. ”Sammankomsten börjar ändå snart, och Herren vill att den bara ska ske i kretsen av de närmaste.”
Lucius gav sin son en tyst nick och Draco skyndade ut ur rummet. Hans hjärta slog hårt i bröstet som det alltid gjorde när Jessica närvarade. Han var livrädd för henne, räddare än vad han någonsin varit för någon annan genom hela sitt hela sjuttonåriga liv. Han ville bara komma bort, så långt bort från henne han kunde komma och hans rum var det bästa stället att hålla sig på.
Draco slängde sig på sängen och stirrade som så många gånger tidigare upp i taket. Han fingrade på sin trollstav. Strök med spetsen över ett färskt sår som löpte över hans hand. Han måste ha fått det när han ramlade. Eller kanske hade förbannelsen rispat honom. Han hade så många sår att han inte orkade hålla reda på vart alla kom ifrån längre.

Avery höjde handen mot dörren. Han stannade upp i själva rörelsen, som om det tog emot att knacka. Sedan bestämde han sig och knackade. Det hördes ett vagt hasande, som om någon satt på golvet och mödosamt reste sig upp. Sedan öppnades dörren och unge Malfoy uppenbarade sig. Avery kunde inte hjälpa känslan av vanmakt som sköljde över honom allt oftare när han såg på pojken. Draco hade vuxit på längden men inte på bredden. Trots att han var längre än Avery själv så verkade han mindre. Hans smala armar hängde slappt ner för sidorna och de beniga axlarna var något uppdragna, som om han spände sig av blotta åsynen av Avery där i dörröppningen. Pojkens ansikte var insjunket och blekt. Hans spetsiga kindben var översållade av rivmärken och små sår. Tvärs över ögonbrynet löpte ett en centimeter långt ärr som Avery väl mindes hur han fått. Han fick anstränga sig för att dölja en rysning.
”Draco Malfoy.” Avery harklade sig innan han fortsatte: ”Jag kommer med lite material.”
Draco svarade inte men flyttade sig så att Avery kunde komma in. Han gick sedan tvärs över rummet och satte sig på sängen. Avery gick efter och slog sig ner på den bräckliga pinnstolen en bit ifrån.
Han visade upp boken han hade haft med sig.
”Du kommer att behöva mer än det här. Jag kommer under dagen att bege mig till Hogwarts för att samtala med Snape om vad du kan tänkas behöva för att komma ikapp och slutföra din examen.”
”Examen.” Draco fnös fram ordet. ”Som om det är något jag skulle ha användning för nu.”
”Det är nya tider, Draco”, svarade Avery. ”Men att ha en slutförd examen gör mer nytta än skada oavsett var i tiden vi befinner oss.”
Draco sa ingenting nu heller men Avery kunde se att han genom att nämna Hogwarts hade väckt hans intresse. Eller vad det fasa? Avery kunde inte avgöra det.
”Är det något du vill att jag ska hälsa Snape?” frågade han medan han plockade fram ännu en bok ur innerfickan på sin klädnad. ”Något särskilt du önskar att jag framför?”
”Nej.” Svaret kom hastigare än Avery förväntade sig. Han iakttog Draco som nu hade rest sig och börjat vandra runt i rummet. Konversationen hade gjort honom synbart stressad och Avery visste väl vad det berodde på. Han kastade en blick mot dörren, ville fråga men var orolig att det fanns flera öron som lyssnade så förblev tyst. Långsamt reste sig Avery. Han ställde sig framför Draco och tvingade honom att stanna upp i sitt vandrande.
”Ta och läs kapitel två och fyra. Jag beger mig till Hogwarts efter lunch och beräknas vara tillbaka framåt kvällningen.” Avery gav Draco en klapp på axeln. ”Om du kommer på något du vill att jag ska framföra till Severus Snape så vet du var du hittar mig fram till dess.” Avery kramade om Dracos axel, vände sig om och gick mot dörren.
”Avery”, sa Draco plötsligt.
Avery stannade upp mitt i steget och vände sig om.
Draco tvekade. Avery kunde se att grabben ville säga honom något, men att han inte visste hur.
”Det var inget”, sa han efter några sekunders tystnad.
Avery gav honom en sista blick innan han försiktigt stängde dörren efter sig.
Känslan av vanmakt hade inte minskat.


”Jag tror inte att pojken mår bra av att sitta isolerad här dag ut och dag in. Han behöver få träffa jämnåriga, komma ut.” Averys röst var osäker men samtidigt bestämd.
”Så du vet vad som är bäst för min son, Avery? Du som vid flera tillfällen gett Mörkrets herre fördärv snarare än tjänst. Låt oss minnas händelsen vid Mysterieavdelningen. Om jag inte missminner mig så gav du inte bara felaktig information till Herren, utan blev dessutom besegrad av smutsskallen Granger och Sankte Potter och förd till Azkaban? Vi fick lägga stora resurser på att få ut dig därifrån och jag tror inte Herren är intresserad av en sådan skandal en gång till.”
Lucius röst var kall och hård. Han tittade på Avery utan att blinka. Läpparna var ihopknipna så där som de alltid var när han var riktigt upprörd.
”Jag begick flera misstag och Herren har förlåtit mig för dem. Jag har tagit mitt straff och ska betraktas som lika respektabel som dig, Lucius.”
”Struntprat!” Lucius höjde rösten. ”Du ska inte betraktas som något annat än en bedragare. Om det inte vore för Jessica så skulle du varit död nu. Inte för att jag förstår varför hon ville ha dig i livet, men det är inte min synd att bära.”
”Titta på din son, Lucius. Han tynar bort här.”
”Han blir MAN här, Avery! Draco får för en gångs skull lära sig att hans handlingar och val får konsekvenser. Det lärde min far mig och det har inte skadat mig, tvärtom. Om Draco återvänder till skolan finns det en risk att han tappar allt vi lärt honom. Allt jobb vi lagt ner, jag lagt ner, för att få honom att bli en acceptabel anhängare för Mörkrets herre vore förgäves.”
”Jag tänkte att umgänge med Severus Snape kanske skulle få honom ännu mer på banan…”
Ett hånfullt leende formades i Lucius ansikte. Han tog ett steg närmare Avery, som ofrivilligt backade. Försiktigt smekte Lucius sin trollstavsspets över Averys kind. Leendet blev bredare och han lade sin vita, beniga hand på Averys stadiga axel.
”Jag hör att du inte känner min son så väl som du vill tro. Du förstår, Avery…Severus är inte den enda som Draco skulle idka umgänge med. Draco har en svaghet som jag skäms för att erkänna ens för mig själv. Den svagheten gjorde honom sårbar. Det fick honom att äventyra hela uppdraget en gång för mycket. Hade inte vi dykt upp i rätt tid och avslutat det han inte klarade, så hade allting gått förlorat. Jag tror, och hoppas”, Lucius grepp om Averys axel hårdnade, ”att du är lika införstådd som vi andra i detta. Annars bör vi meddela Herren att du tvivlar på hans bedömningar.”
Avery svalde hårt och backade ytterligare. Lucius hand föll av hans axel.
”Tänk dig noga för, Avery. Någon som du har inte utrymme att yttra dig i närhet av sådana som oss. Glöm inte det.”
Draco backade sakta bakåt tillbaka in i rummet.
Även om de båda männens röster hade hållit en relativt låg ton hade han hört vartenda ord.



Kapitel 19 på wattpad




Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

20 apr, 2024 10:18

Detta inlägg ändrades senast 2024-04-20 kl. 18:35
Antal ändringar: 9

Mintygirl89
Elev

Avatar

+1


Oj! Vilket makalöst bra kapitel! Riktigt spännande! Draco är på dåligt humör, när Avery anländer. Frågan är vad som ska hända nu. Umgänge med Snape, låter ju, som jag minns lite grann av från Borgen, som om det blir fyllt med konflikter!

Lite tips:

”Draco Malfoy”, Avery harklade sig innan han fortsatte. ”Jag kommer med lite material.”

Kommatecknet känns lite "malplacerat", så jag skulle vilja byta ut det mot en punkt. Använd gärna kolon-tecken efter fortsatte.

”Draco Malfoy.” Avery harklade sig innan han fortsatte: ”Jag kommer med lite material.”


I övrigt är det jättebra!

Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

20 apr, 2024 16:11

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+3


Skrivet av Mintygirl89:
Oj! Vilket makalöst bra kapitel! Riktigt spännande! Draco är på dåligt humör, när Avery anländer. Frågan är vad som ska hända nu. Umgänge med Snape, låter ju, som jag minns lite grann av från Borgen, som om det blir fyllt med konflikter!

Lite tips:

”Draco Malfoy”, Avery harklade sig innan han fortsatte. ”Jag kommer med lite material.”

Kommatecknet känns lite "malplacerat", så jag skulle vilja byta ut det mot en punkt. Använd gärna kolon-tecken efter fortsatte.

”Draco Malfoy.” Avery harklade sig innan han fortsatte: ”Jag kommer med lite material.”


I övrigt är det jättebra!


Tusen tack för att du följer Elzyiis underbara berättelse i vårt gemensamma universum. Ja, det lär bli konflikter med Snape, vilket vi vet från Borgen. Tack för tips bra tips också!

Zendaya, tack för tummen!

Nu kommer ett nytt kapitel i Skam, tillbaka hos Elli på Hogwarts! Spänning, minnen och kyssar utlovas i det underbara kapitlet av Elzyii! Men jag kan lova att Metrimona inte har en aning om vad som händer Elli i detta avsnitt.



Kapitel 20
Tunnlar i djupet

”Regler är regler, Jacobsson. Jag är ledsen.”
Professor McGonagall gav mig en blick som tydligt talade för att meningen hon yttrat inte var annat än sanningsenlig. Ändå väcktes frustrationen i mig.
”Varför? Ni måste kunna ge ett svar på varför!”
”Jacobsson.”
Professor McGonagall stannade till utanför cellen. Jag tyckte att hennes ögon såg fuktiga ut.
”Ni är tryggare här ett tag. Tro mig.”
”Men…”
”Inga men.”
För ett ögonblick var den gamla McGonagall tillbaka. För första gången gjorde hennes barska tonläge mig lugn.
”Du vet att det här är den bästa bestraffningen du kan tilldelas i nuläget. Hade någon av de andra fått ta hand om det här hade det slutat betydligt mer smärtsamt. Jag hämtar dig imorgon kväll. Hitta inte på några dumheter. Då kanske Severus inte är lika skonsam nästa gång.”
Hon betraktade mig ytterligare ett par sekunder medan hon låtsades rätta till hatten. När hon vände på klacken kunde jag se hur hon frenetiskt blinkade.
Långsamt lät jag ryggen glida nedför cellens kalla stenvägg. Fängelsehålan var precis lika deprimerande som jag hade föreställt mig den. Jag vände huvudet uppåt, lyssnade.
Tanken på att Slytherins sällskapsrum fanns rakt ovanför mig skänkte mig ingen tröst.
”Tack så mycket, kära professor Snape”, muttrade jag högt för mig själv. ”Det var verkligen fint av dig att använda fängelsehålan som bestraffningsmetod. Självklart är jag oerhört tacksam.” Jag fick tag i ett par småstenar som fanns framför mig och slängde i väg dem. Det ekade ödsligt när stenarna träffade väggen på andra sidan. Jag reste mig upp och lade händerna kring gallerpinnarna. Ruskade dem lite, så som jag sett på film, men det landade inte någon nyckel framför mina fötter. Det var tyst. Så väldigt tyst. Det enda ljud som hördes var vattnet som droppade från taket och råttor som ilade över golvet. Jag kom att tänka på boken som jag läst på tåget den dagen jag reste till London. Samma känsla som fallit över mig då kom över mig nu. Om jag bara hade fått stanna kvar i Sverige så hade jag besparats så mycket smärta. Om jag bara varit mitt gamla jag, fortsatt mitt gamla liv, med mina gamla vänner.
”Men det tänkte du väl inte på, mamma?” sa jag rakt ut i ingenstans. ”Vad tänkte du på, egentligen? Det kommer du aldrig att kunna berätta. Men om du ser mig nu, så kan du väl åtminstone ge mig ett tecken på att du ångrar dig?” Samtidigt som jag uttalade den sista meningen tog jag ytterligare en näve sten och kastade.
En av stenarna träffade skallen på en sedan länge död korp som låg i en sorglig hög i ett av hörnen.
Suckande lutade jag huvudet i händerna. Hogwarts – sett som den bästa och främsta skolan för häxor och trollkarlar någonsin. Jag kunde minnas hur avundsjuka mina klasskamrater hade varit när jag berättade att jag skulle få börja där. Jag hade nästan blivit arg på dem. Arg för att de inte förstått att jag gjort vad som helst för att få stanna på den svenska trollkarlsskolan Magisterium, trots att den i jämförelse med Hogwarts liknade en grå cementklump. Nu saknade jag den ännu mer - skolan där alla med magisk förmåga, oavsett ursprung, var välkomna.


”Tänk om du får gå i samma klass som Harry Potter”, hade min vän Simon sagt med vördnad i rösten och förväntan i de mörka ögonen. ”Tänk om du till och med får prata med honom.”
Jag log lite vid tanken på samtalet för över ett år sedan. Det hade varit sommar, terminens sista månad och den annars så gråa himlen hade varit klarblå. Att jag mindes det så tydligt var för att det hade varit ”Dagen B” som vi kallade den. Dagen för det årliga första doppet i Rösjön, en rutin som jag och mina bästa vänner Lucas, Simon och Alice hade kommit på. Vi hade träffats efter skoldagens slut vid ”Dödsklippan”, en liten klippavsats som skilde av en bit strand från den välbesökta och populära badplatsen. Vi brukade alltid möta upp Alice där eftersom hon gick i en mugglarskola inne i staden. Jag mindes som om det var igår hur hon hade suttit där och väntat på oss, med det långa ljusa håret fladdrande i den friska sjöbrisen. Som alltid tecknade hon; fjäderpennan som hon fått av mig i födelsedagspresent i den ena handen och blocket i den andra. Hon log stort mot oss och hennes leende värmde upp mig inifrån och ut – som det alltid gjorde. Alice hade den inverkan på folk, mugglare som magiker. Hon gjorde ingen skillnad och det gjorde inte vi heller. Ända sedan den dagen vi funnit varandra i lekparken hade vi varit vänner. Att jag hade kunnat få sandkornen i sandlådan att förvandlas till fjärilar med mina bara händer hade inte förändrat någonting.
På min vänstra sida gick Simon. Hans ögon, så mörkt bruna att de såg svarta ut, glittrade.
Det mörka, lockiga håret låg som vanligt huller om buller på hans huvud. Hans vackra ansikte lyste upp när han såg Alice och han gav henne en varm kram.
”Fryser du?” frågade han när han lade märke till hennes knottriga armar. Innan hon hann svara hade han dragit av sig sin lila hoodie och gett den till henne. Simon, en gentleman i egen hög person och många tjejers våta dröm. En dröm som ingen skulle få besannad då Simon sen yngre tonåren bara haft ögon för killar.
”Fryser du nu? Du måste driva!” Lucas, bar överkropp som alltid. Musklerna spelade när han rörde sig; alltid lika full av outtröttlig energi och svårt att sitta stilla. Han drog fingrarna över sitt snaggade hår, tittade på oss med busig, nästan lite vild blick innan han med ett vrål kastade sig ut från klippan, dök rakt ner i det virvlande vattnet från en höjd som ingen av oss andra någonsin skulle komma på tanken att hoppa ifrån.
”Vargen har talat”, fnös Simon och hasade ner till klippan ett par meter under.
Han tog sats, tvekade lite. Fick syn på Lucas självbelåtna min, bestämde sig och hoppade.
Han landade med ett plask, långt ifrån så graciöst som Lucas dyk. Jag och Alice satt kvar på klippan och iakttog skrattande hur killarna kivandes försökte trycka ner varandra under ytan. Solen sken och det kändes som om sommaren var oändlig…
”Elli!” En välbekant men väldigt malplacerad röst väckte mig ur den härliga drömmen. Förvirrat tittade jag mig omkring.
”Blaise!” Jag studsade upp på fötter och skyndade fram till gallret.
På andra sidan stod han likt en hägring. Bredvid honom anade jag Notts skepnad och jag kände hoppet sakta infinna sig mitt i chocken.
”Vad gör ni här?”
”Räddar dig såklart”, väste Blaise. ”Flytta på dig!”
Jag gjorde som jag blivit tillsagd och Blaise riktade sin trollstav mot låset.
”Alohomora”, viskade han och till min förvåning hördes det ett välbekant klick och den tunga järndörren gled upp.
”Skämtar ni med mig?” Jag stirrade på den öppna dörren. ”Hade dem verkligen bara ett hänglås?”
”Det finns fördelar med en del Dödsätare, Travers till exempel. Stor, dum och inte särskilt bra på att ordna säkerhetsanordningar.”
”Men… hur kom ni förbi Dödsätarna? Det måste väl varit någon som…? Nej förresten, jag vill inte veta”, sa jag när jag såg hur Blaise kastade en snabb blick på Nott.
”Vadå, vi har inte…” började Blaise, men jag hyschade honom.
”Vi måste ta oss härifrån. Snabbt.”

Vi lät Theodore ta täten och följde efter i hans kölvatten. Det märktes att han kände väl till fängelsehålorna. Trots att han var i sin mänskliga skepnad så rörde han sig lika mjukt och lätt som en fladdermus. Vi fick småspringa för att hinna med och passa oss noga för att inte snubbla över all bråte (högst troligt av obehagligt slag) som låg lite varstans i de slingrande gångarna.
Slutligen nådde tunneln som vi följde sitt slut och Nott ledde ut oss till en plats som jag kände väl igen.
”Den förbjudna skogen”, mumlade Blaise. ”Toppen.”
”Om du insisterar…” Nott visade med handen att Blaise för hans del fick vända tillbaka ner i tunneln igen, och Blaise skakade våldsamt på huvudet.
”Då rör vi oss då.” Nott vände blicken mot mig och jag nickade.
”Vi borde vara tillbaka innan gryningen. Den här vägen…”
”Gryningen!?” ekade Blaise. ”Hur långt bort är vi egentligen?”
”En bit bort”, svarade Nott kort, märkbart irriterad över att ha blivit avbruten.
”Varför tar vi inte vägen som går runt sjön?” Blaise pekade. ”Det borde gå fortare än att gå rakt in i…”
”Sådana som mig tar inte den vägen.” Notts ögon blixtrade till och jag rös ofrivilligt.
Samtidigt hade nyfikenheten väckts inom mig.
”Varför inte?” Jag småsprang för att hinna ikapp honom. ”Varför går inte vamp…Eh, sådana som ni den vägen?”
Nott stannade till och tittade på mig. Hans ögon var klara och ljusa, nästan skimrande. Han betraktade mig ett ögonblick. Det kändes som om han kunde läsa mina tankar.
”Okänt territorium”, blev hans korta svar innan han började gå igen, ännu snabbare.
Jag förstod att diskussionen var avslutad och slog ner en aning på tempot så att Nott ensam fick ta täten. Blaise hade slutit upp bredvid mig. Han himlade med ögonen och vi log i samförstånd. Sedan kände jag hans hand i min. Våra fingrar flätades samman och han var så nära att jag kunde känna värmen från hans andedräkt när vi sida vid sida ömsom pulsade, ömsom snavade över den ibland snötäckta, ibland bara skogsstigen. Jag var glad över både min vinterklädnad och över hans hand i min. Det fick mig att känna mig trygg, inte minst för att jag vid mer än ett tillfälle snavade till, en gång så pass att jag lyckades ramla och slå i huvudet. Blaise hjälpte mig snabbt på fötter medan jag svor över min klumpighet och kunde räkna ännu en bula till min redan imponerande samling. Theodore hade bara sin tunna klädnad med den lilla silverormen vid brättet. Hade det inte varit för att jag redan visste att hans hud var kallare än is så hade jag förvånats över hur han inte ens huttrade i den kyliga decembernatten.

Slutligen skymtade vi slottets tinnar och torn framför oss. Det lyste välkomnande som det alltid gjorde i de massiva fönstren på slottets framsida, och det var nästan som om jag för ett ögonblick glömde av hur det låg till. Nott påminde mig abrupt genom att vaksamt se sig om över axeln för varje steg han tog och jag återvände med en suck till verkligheten.
”Våra vägar bör skiljas nu”, Nott hade stannat vid foten av trappan som ledde ner till Slytherins sällskapsrum. Det verkade inte som om han direkt väntade sig något svar, utan redan var på väg att spatsera iväg när jag höll honom tillbaka.
”Tack, Theo.”
Han tittade på mig utan att blinka. Jag kunde ana ett sting av värme någonstans bakom den blå irisen.
”Ingen orsak.”
Jag log och i nästa blinkning var han borta. Kvar stod jag och Blaise. Jag synade honom utan att han tycktes lägga märke till det. Han var inte lika spinkig längre utan hade växt till sig under sommaren. Håret var kortklippt utan att vara för kort. Huden solbränd i perfekt kontrast till det mörkbruna håret. Hasselnötsbruna ögon under markerade, svarta ögonbryn. Perfekta, skarpa ansiktsdrag som vittnade om att han hade urinvånarnas blod rinnande i sina ådror.
Jag insåg med ens hur snygg han blivit. Hur hade jag inte kunnat lagt märke till det tidigare?
Han kändes plötsligt så vuxen, inte alls lik den klena, taniga pojken som jag lärt känna ett år tidigare. Blaise hade märkt att jag tittade på honom och gav mig ett frågande leende.
”Du är typ… vacker”, sa jag tyst utan att ta blicken från honom.
Han höjde på ögonbrynen, skrattade till lite. ”Hur hårt slog du i huvudet egentligen?”
Hans ögon glittrade mot mig där vi stod mittemot varandra i den svagt upplysta korridoren, och innan jag hann ändra mig så kysste jag honom. Förvåningen i hans ansikte byttes mot förtjusning och han förde upp sina händer till mitt ansikte och höll dem kvar där medan han kysste mig tillbaka. Hans läppar var mjuka och han doftade gott. Motståndet jag kände motade jag bestämt åt sidan, vägrade sluta kyssa honom även om en liten röst inom mig sa att det var fel. Efter ett par sekunder släppte vi taget om varandra. Blaise leende fick hans vackra ögon att glänsa som en hematit och jag besvarade leendet utan att känna mig obekväm.
”Vad gör du?” frågade han mjukt och strök mig över håret.
”Det jag borde gjort för länge sen”, svarade jag och kysste honom en gång till.



När jag sömndrucket vandrade ner för spiraltrappan morgonen därpå var Blaise den första jag fick syn på. Han väntade på mig vid foten av trappan och när jag kom fram till honom gav han mig ett nervöst leende.
“Hej Elli”, sa han lågt och iakttog mig med sina bruna ögon. “Hur mår du?”
“Fint”, sa jag och sträckte på mig. “Men jag vet inte om jag kommer må lika fint när Snape märker att jag inte sitter i fängelsehålan och väntar på att bli utsläppt.”
“Åh, oroa dig inte för det du, miss Jacobsson”, hördes en stram stämma bakom oss.
Vi vände oss snabbt om och fick syn på professor McGonagall som tyst betraktade oss under porträttet av Gargamel den gaggige, som likt McGonagall hade ett strängt, men något frånvarande ansiktsuttryck. Jag log tacksamt mot henne: “Tack, professorn.”
“Låt det inte bli en vana bara, Jacobsson. Alla sagor har inte lyckliga slut och en riddare som kommer på en vit hippogriff - eller två”, lade hon till med en bister blick på Nott som kommit smygande på sitt vanliga, tysta vis.
“Nej, professorn”, sa jag och kunde svära på att ett väl dolt leende lekte på McGonagalls läppar när hon gav mig en sista blick innan hon vände på klacken och marscherade iväg mot sitt klassrum.
“Frukost?” frågade Blaise och jag kastade en blick på Nott.
“För syns skull”, svarade han när han såg min blick och Blaise sneglade nervöst på honom. “Jag går på en speciell diet”, sa han med ett tonläge som nog var tänkt att vara lugnande, men Blaise såg ännu mer vaksam ut.
“Kom då”, sa han hastigt och försökte ta min hand. Jag låtsades inte som om jag märkt något utan snabbade på stegen.
Inne i stora salen var det förvånansvärt tyst och dystert. Ingen Dumbledore som leende plirade mot oss med sina himmelsblå ögon över kanten på sin favoritkopp. Ingen Hagrid som med sin bullriga stämma ropade: “E allt bra me dej Elli?” och inga tjattrande elever som försökte överrösta varandra medan de diskuterade kommande lektioner, skvallrade om senaste bilagan av The Daily Prophet eller jämförde dagens ranson av ugglepost. Visst viskades det, men det var betydligt färre och betydligt lägre röster som hördes i salen, som för första gången verkade alldeles för stor.
Jag stannade till och gav Blaise och Nott en menande blick. “Ja, jag ska väl…” Jag gjorde en gest mot Gryffindorbordet, som aldrig känts mindre inbjudande än nu.
Innan jag hann få ett svar gick jag längst bort och slog mig ned. Ett par stolar längre fram satt Ginny, Neville och Virginia. Det var bara Neville som försökte fånga min blick när jag passerade och jag log ansträngt åt honom.
Längst bort vid slytherinarnas bord, som var mer välfyllt än de andra borden, såg jag Blaise slå sig ned bredvid Dracos vanliga liga - Crabbe, Goyle, Pansy och Millicent. Pansy sa något spydigt åt Blaise medan hon nickade åt mitt håll. Blaise låtsades inte höra utan tog istället för sig av det rostade brödet med blicken sänkt. Det hade aldrig slagit mig förrän nu vilken hackkyckling han faktiskt var. Ända sedan jag träffade Blaise för första gången hade hans kamrater retat honom. Draco hade inte varit bättre - faktum var att han oftast hade varit den ledande i det eviga översitteriet som pågått mer eller mindre varje dag. Jag skämdes nästan när jag kom på att jag knappt frågat Blaise någonting om hur han haft det tillsammans med det där järngänget i alla år, och lade på minnet att jag skulle göra det nästa gång vi var ensamma. Jag fick en känsla av att Blaise å andra sidan ville göra andra saker när vi var ensamma. Rodnaden steg på mina kinder och jag skänkte en tyst, tacksam tanke åt Ginnys ryggtavla som med all säkerhet hindrade Neville från att komma rultande bort till mig. Vad hade det tagit åt mig egentligen? Varför hade jag gjort så där? Jag gillade Blaise - men på det sättet? I ena stunden kändes det fullt logiskt, i andra helt osannolikt. Jag kunde känna hans blickar bränna mot mig borta vid Slytherinbordet. Förr eller senare skulle han konfrontera mig. Vad skulle jag säga? Jag visste ju inte själv varför eller vad jag menat med den där kyssen. Det hade varit så enkelt om jag bara bestämde mig för att han var den enda rätta. Det borde vara honom jag blev kär i. Blaise var ödmjuk, smart och omtänksam. Han var lätt att prata med och en god lyssnare - vilket var ytterligare två tydliga anledningar som fick mig att på allvar ifrågasätta sorteringshattens val att sätta honom i Slytherin. Han var inte bara trevlig på insidan utan hade dessutom ett tilltalande yttre. Så varför var det inte honom jag tänkte på?

“Hör här!” Jag spetsade öronen när Ginnys röst stegrades. Jag skymtade en upplaga av Daily Prophet i hennes händer. “Under de senaste dagarna har fler och fler offer skördats i spåren av Mörkrets herres framfart”, läste hon och jag förstod att det måste vara den på slottet numera strängt förbjudna Hört och Sett som doldes inuti den uppslagna tidningen. Daily Prophet hade, ända sedan Dödsätarna tog över Ministeriet, slutat att rapportera om de dödsfall dessa var ansvariga för. Istället hade Hört och Sett tagit på sig den rollen, och om någon kom på Ginny med den skulle hon bestraffas, som Luna när hon låsts in i Astronomitornet. “Fler försvinnanden än vad trollkarlsvärlden sett under sjutton års tid har chockat och förfärat alla. - Inte nog med alla mugglare som ligger lemlästade på öppna gator, säger Iwona Baggins, författare till storsäljaren Mörkrets hjärta och boende i ett av de värst drabbade områdena. Nu har mugglarfödda börjat försvinna också. Med tårar i ögonen berättar Iwona om sina goda grannars son Terry Boot, som försvunnit från bostaden där han hållits gömd den senaste månaden efter att ha blivit utkastad från Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, där Terry var klasskamrat med Harry Potter i sex år. - Terry är en förtjusande pojke, säger Iwona med gråten i halsen. Duktig på magi och alltid så artig. Hans föräldrar är förkrossade, ja, det är vi alla. Och Terry är inte den första mugglarfödda som har försvunnit. Häromveckan…”
“Usch så hemskt”, hörde jag Neville utbrista, så högt att de andra tilldelade honom varsin irriterad blick. “Vad tror ni hänt?”
“Han hamnade väl i klorna på Malfoy, det vidriga avskummet”, väste Ginny ilsket och jag hörde hur de andra mumlade instämmande. Jag rös till och satte nästan pumpasaften i halsen. Jag hade träffat Terry ett par gånger under förra året och bara tanken på att han var försvunnen fick det att knyta sig i magen.
Jag kastade en blick mot Colins och Dennis Creeveys gapande platser och kunde inte låta bli att fundera på om samma sak hade hänt dem.

Kapitel 20 på wattpad

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

27 apr, 2024 16:48

Detta inlägg ändrades senast 2024-05- 1 kl. 21:20
Antal ändringar: 3

Mintygirl89
Elev

Avatar

+1


Jättebra kapitel! Stämningen är laddad, som den har varit tidigare. Oj, Terry har försvunnit och ingen vet vart han har tagit vägen! Det hela blir riktigt läskigt!
Förstår att Elli känner sig trygg när hon hör hur McGonagall blir barsk. Men det är det som gör McGonagall bra som karaktär. Hon är sträng men ändå ödmjuk. Inte undra på att Maggie Smith fick rollen.
Undrar hur det ska gå.

Får hålla ögonen öppna!

Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

27 apr, 2024 17:12

Zendaya
Elev

Avatar

+2


Keep it up!!!!

28 apr, 2024 00:09

Mintygirl89
Elev

Avatar

+1


Avis Fortunae, jag upptäckte en pytteliten grej som jag vill tipsa om. (Måste ha varit så förtrollad när jag läste kapitlet första gången, att jag missade den lilla detaljen, haha! )

I alla fall kommer tipset här:

”Jacobsson.”
Professor McGonagall stannade till utanför cellen. Jag tyckte att hennes ögon såg fuktiga ut.
”Ni är tryggast här ett tag. Tro mig.”
”Men…”
”Inga men.”
För ett ögonblick var den gamla McGonagall tillbaka. För första gången gjorde hennes barska tonläge mig trygg.


Egentligen är det inget fel på de röda orden, men jag skulle vilja böja ett ord så det låter bättre när man läser texten högt, samt sätta en synonym.

”Jacobsson.”
Professor McGonagall stannade till utanför cellen. Jag tyckte att hennes ögon såg fuktiga ut.
”Ni är tryggare här ett tag. Tro mig.”
”Men…”
”Inga men.”
För ett ögonblick var den gamla McGonagall tillbaka. För första gången gjorde hennes barska tonläge mig lugn.


Hoppas det var okej att jag kom med förslag i efterhand.

Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

1 maj, 2024 19:00

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+4


Skrivet av Mintygirl89:
Jättebra kapitel! Stämningen är laddad, som den har varit tidigare. Oj, Terry har försvunnit och ingen vet vart han har tagit vägen! Det hela blir riktigt läskigt!
Förstår att Elli känner sig trygg när hon hör hur McGonagall blir barsk. Men det är det som gör McGonagall bra som karaktär. Hon är sträng men ändå ödmjuk. Inte undra på att Maggie Smith fick rollen.
Undrar hur det ska gå.

Får hålla ögonen öppna!
Skrivet av Mintygirl89:
Avis Fortunae, jag upptäckte en pytteliten grej som jag vill tipsa om. (Måste ha varit så förtrollad när jag läste kapitlet första gången, att jag missade den lilla detaljen, haha! )

I alla fall kommer tipset här:

”Jacobsson.”
Professor McGonagall stannade till utanför cellen. Jag tyckte att hennes ögon såg fuktiga ut.
”Ni är tryggast här ett tag. Tro mig.”
”Men…”
”Inga men.”
För ett ögonblick var den gamla McGonagall tillbaka. För första gången gjorde hennes barska tonläge mig trygg.


Egentligen är det inget fel på de röda orden, men jag skulle vilja böja ett ord så det låter bättre när man läser texten högt, samt sätta en synonym.

”Jacobsson.”
Professor McGonagall stannade till utanför cellen. Jag tyckte att hennes ögon såg fuktiga ut.
”Ni är tryggare här ett tag. Tro mig.”
”Men…”
”Inga men.”
För ett ögonblick var den gamla McGonagall tillbaka. För första gången gjorde hennes barska tonläge mig lugn.


Hoppas det var okej att jag kom med förslag i efterhand.


Tusen tusen tack för kommentar och bra tips! Och visst är Maggie Smith bra!!! En otrolig skådespelerska perfekt för rollen som den stränga lärarinnan med det varma hjärtat.

Och angående Terry Boot ... nu får vi se vad som hänt.


Skrivet av Zendaya:
Keep it up!!!!


Tusen tack igen, denna support får oss att fortsätta skriva och redigera

Elzyii ♥♥♥


Kapitel 21
Resklar

Det var så tyst kring det stora, avlånga bordet att ljudet av en knappnåls fall mot golvet hade skrällt lika högt som ett lejons rytande. Allas blickar var vända mot mannen, eller varelsen, som en gång hade varit världens mäktigaste trollkarl. Även om Lord Voldemort i denna dager inte liknade den man han en gång varit så fanns det inga tvivel om hans styrka. Lika orubblig som berget själv satt han där i sin tron och blickade ut över sina undersåtar. Det var ett dussin trollkarlar och enbart två häxor som befann sig i sin herres yttersta närhet den här eftermiddagen. Alla satt de och väntade andäktigt på att han skulle fortsätta tala. Alla bar de svarta klädnader och en grinande dödskalle på sin vänstra arm. Det som skilde dem åt var deras sinnesstämningar. En del verkade njuta varje sekund i sin herres närhet, medan vissa hade ansiktsuttryck som vittnade om djupaste rädsla trots deras försök att dölja det. På var sin sida om Lord Voldemort satt en kvinna. Bellatrix Lestrange satt på hans högra sida. Hon hade ständigt sin uppmärksamhet riktad mot Voldemort och för varje gång han talade darrade hennes överläpp av vördnad. Hennes ögon var så vilt uppspärrade att de nästan lämnade sina hålor. Bellatrix andades häftigt och lutade sig då och då framåt, ty blott herrens ord täckte inte hennes törst efter närhet. På Voldemorts vänstra sida satt Jessica Raven. Hon var den enda i församlingen som tycktes ge ett neutralt intryck. Hon var varken överväldigad eller skrämd. Hela hennes väsen utstrålade säkerhet, perfektion. Hon syntes vara nästintill lika rak i ryggen som herren själv. Längst bort i det svagt upplysta rummet satt Lucius Malfoy och Avery, ingen av dem ens i närheten så avslappnade som Jessica.
”Vi behöver bli fler.” Voldemorts röst var tonlös men ändå befallande. Han var så blek att han tycktes utstråla en pärlskimrande glans.
”Så många av oss som dukat under i senaste årens stridigheter med Harry Potter.”
Han gav upp ett skratt som fick flera av Dödsätarna vid bordet att rysa.
”Så många som hellre dött en plågsam död än att tjäna den sanna herren, och det, mina vänner”, han slog ut en kritvit arm, ”är det största sveket en av oss någonsin kan ertappas med. Straffet är och förblir…döden.” Han vred på sitt ormlika ansikte och riktade sina röda, glödande ögon mot en av Dödsätarna, en man med vild blick och ett leende så stort att det tycktes målat på hans läppar.
”Vi minns väl alla vår käre vän Igor Karkaroff, gör vi inte?”
Dödsätaren som Voldemort riktat frågan till gav upp ett kluckande skratt.
”Om vi gör, herre.”
”Skrek han när du dödade honom, Rookwood?” Voldemort knäppte fingrarna och lade huvudet lite på sned så att den beniga halsen blev synlig. ”Bad han inte om förlåtelse? Om att han och hans familj skulle skonas?”
Mannen vid namn Rookwood log ännu bredare.
”Om han gjorde, herre. Vi dödade barnen först. Vi ville att han skulle få höra dem skrika…”
Voldemort skrattade igen. Det ormliknande ansiktet lystes upp och springorna till näsborrar blev ännu mer framträdande. Han var den enda vid bordet som skrattade.
”Så styggt av er, Rookwood. I den här världen är det tyvärr de stygga som vinner. Det ska Potter snart få uppleva en gång för alla. Den här gången ska jag se till att inte bli vårdslös. Den här gången ska jag vara den som dödar Harry Potter.”
Ett gillande mummel hördes runt bordet. Bellatrix hade nu lutat sig så långt fram att hennes ansikte bara var några centimeter från Voldemorts, som inte tycktes planera att mota bort henne.
”Lucius?”
Lucius Malfoy reste sig så snabbt att stolen slog i golvet med en smäll.
”Ja, herre?”
”Din son…”
Lucius svalde.
”Draco…Jag har planer för honom. Jag tänker att alla förtjänar en andra chans. Det vore ju synd om jag skonat era liv i onödan.”
Lucius harklade sig för att få rösten stadig.
”Vi tar med glädje emot er förlåtelse, herre. Draco ska inte göra er besvikna igen. Det ska jag se till…”
”Bra, bra”, svarade Voldemort och klappade sakta händerna.
”För annars måste jag tyvärr döda er. Det vore ju tråkigt om vi skulle bli ännu färre… och vem ska då sitta barnvakt åt valparna om de kommer? Om din fru Narcissa varit här nu hade hon förstås varit mycket stolt över sin systerdotter som valt att äkta en varulv…”
”Hon är inte vår systerdotter, herre!” skrek Bellatrix och greppade Voldemorts beniga hand.
”Vi har inte haft kontakt med vår syster sen hon gifte sig med den där smutsskallen! Direkt när vi nåddes av det motbjudande beskedet att flickebarnet gift sig med det där odjuret så beskar vi vårt släktträd!”
”Givetvis gjorde du det, Bellatrix”, sa Voldemort och kramade hennes hand. ”Jag skulle aldrig antyda något annat.”
Bellatrix, som nyss rodnat ilsket av förödmjukelse, blev nu röd i ansiktet igen, denna gång av förtjusning.
”Tack Herre!” Hon torkade glädjetårarna ur ögonen.
Voldemort vände sig återigen till Lucius.
”Jag tänker att din son ska vara på slottet en kortare tid. I skenet av ‘studier’ ska han rekrytera nya medlemmar. Alla från femton år och uppåt är intressanta för mig.”
”Är verkligen femtonåringar användbara, Herre?” Jessica Raven hade höjt ett ögonbryn och gav nu Voldemort ett ansiktsuttryck som var så nära ifrågasättande som någon skulle våga yttra. ”Det är fega snorungar, urusla på magi och utan självrespekt.”
”Min kära Jessica, det glädjer mig att du frågar.” Voldemort tog hennes hand mellan sina beniga fingrar, lutade sig fram och gav den en lätt kyss. Bellatrix Lestrange gav upp en flämtning av djupaste avundsjuka. Jessica besvarade hennes hastiga andhämtning med ett hånfullt ögonkast innan hon fokuserade sin intensiva blick i Voldemorts röda ögon, som glänste besynnerligt i brasans sken.
”Du förstår”, fortsatte Voldemort utan att ta någon som helst notis om det tysta maktspelet som utspelade sig mellan de båda kvinnorna. ”Barn är bra till mycket. Inte minst som försökskaniner. Om jag inte missminner mig tycker många i motståndsrörelsen om att spela hjälte. Inte minst Harry Potter.” Han gjorde en liten paus innan han fortsatte, återigen vänd mot Lucius:
”Alla möjliga, renblodiga rekryter mellan femton och arton år är av intresse. Jag ber Severus hålla ett öga på Draco och framställa en lista med namn som verkar lovande. Är pojken resklar?”
Den sista meningen var ägnad åt Avery som nästan lika snabbt som Lucius reste sig upp vid yttringen av sitt namn. ”Om några veckor bara, herre. Severus Snape avgör när det är dags. Han ville invänta julledigheten för att hinna förbereda både sig själv och pojken inför hans ankomst tillbaka till skolan.”
”Utmärkt!” Voldemort slog ihop händerna. ”Då får vi se om ni ska leva eller dö den här gången då, kära Lucius. Jag hoppas att det känns tryggt att ert öde återigen vilar i din räddhågade sons händer.” Spridda skratt hördes runt bordet. Det var uppenbart att alla njöt av Malfoys förödmjukelse ännu en gång. Lucius satt stilla på sin plats med ett sammanbitet uttryck i det bleka ansiktet och den grå blicken stint stirrandes ner i bordet. Det tycktes tydligt att han inte delade deras glädje.
”Så, nog nu.” Voldemort satte upp en benvit hand och skratten upphörde genast. Han fokuserade återigen sin glödande blick på Lucius medan han strök Nagini, som ljudlöst kommit ringlande över bordet, över den ryggradslösa, breda kroppen med en ömsint handrörelse. Den väldiga ormen lät höra ett förnöjt väsande och lade sig tillrätta runt Voldemorts axlar. Även hon stirrade på Lucius, som tycktes ännu mer obekväm än tidigare.
”Se till att Draco för hit Zabini. Jag vill inte göra hans förtjusande mor besviken en gång till. Det vore ju en skam för hela vårt släkte, och skam, det vet väl du allt om vid det här laget, Lucius?”
Lucius svalde och mumlade ner i bordet.
Voldemort rynkade pannan. ”Är du rädd för att se på mig, Lucius? Eller är det bristen på respekt som visar sitt fula ansikte?”
”Nej, absolut inte herre!” Lucius tvingade sig själv att möta Voldemorts blick. Hans pupiller darrade till i sina hålor och läpparna var så hårt sammanpressade att de liknade ett streck. ”Det är en ära att få bli tilltalad av er, herre. En ära att få meddela Draco…”
”Underbart!” Voldemort slog ihop händerna och Lucius gjorde inget försök att fortsätta sin mening.
Ett gnisslande hördes plötsligt från den tunga trädörren och en kort, darrande man kikade in. Han såg så rädd ut att Lucius med ens framstod som både modig och självsäker.
Det tycktes tydligt att den nyanlända mannens närvaro inte uppskattades av alla. Jessica Raven rynkade ogillande på näsan och Bellatrix såg ut som om hon skulle spy.
”Å, nu kommer Slingersvans med din middag, Nagini. Jag började nästan oroa mig för att du skulle förse dig själv med den…” Voldemort vinkade in den kortväxta, råttlika mannen in i rummet. På ben som tycktes skaka så kraftigt att det var förvånansvärt att han ens tog sig framåt, stapplade han in. Han lämnade ett märkligt silversken kring sig. Voldemort gav mannen en tyst, nästan osynlig nick och han gjorde en sådan snabb helomvändning att han var nära att fara omkull. Med ett stön av ansträngning tog han tag i det som låg på golvet halvt utanför dörren och började dra det efter sig in i rummet. Det var en kropp.
Ett blekt, nästan vaxartat pojkansikte stirrade upp i taket med oseende, porslinsblanka ögon.
Han var död.
Alla ansikten i rummet vändes mot den orörliga pojken på golvet.
Avery vände bort blicken. Lucius fortsatte att stirra ner i bordet. Bellatrix fnissade förtjust medan hon frenetiskt tuggade på sina naglar.
”Terry Boot”, sa Voldemort högt. ”En av alla de orena missfoster som Dumbledore envisades med att ta in på skolan. En av de elever som han lade under sina vingars beskydd, följd av sina tankar och värderingar, värderingar om att dessa parasiters kött och blod inte är så olika oss…”
Det hördes små läten av förståelse kring bordet.
En av Dödsätarna spottade på golvet.
”Terry Boot, smutsskalle och klasskamrat till Harry Potter”, fortsatte Voldemort. ”Ikväll har vi lyckats eliminera ännu ett av de hot som infekterar trollkarlsvärlden. Vår uppgift är att radera varenda en av dem. Vi tar ingen hänsyn till ålder, talang eller talan. Varenda en av dem behöver förstöras så att vår sort kan bevaras. Den av oss som går emot, den som i enlighet med Dumbledore yttrar sig om att vi är jämlika dessa parasiter, den ska också utrotas.”
Vid denna sista mening höjde Voldemort armarna i luften, som om han förde ett tyst segerjubel. Dödsätarna runt omkring honom gjorde detsamma. Över ett dussin armar höjdes i luften, nävar knöts över bordet och någon hurrade.
Terry Boots kropp låg orörlig. Smutsig efter att ha släpats, sårig efter kampen som han sina snart sju år på Hogwarts till trots hade förlorat, och helt ovetande om att han bara var en av alla som skulle gå samma fruktansvärda öde till mötes.
”Middagen är serverad, Nagini”, sa Voldemort mjukt, och den enorma ormen gled från hans axlar och ner på golvet.

”Draco?”
Draco for upp från sängen. Han slet fram trollstaven och riktade den mot skepnaden som uppenbarade sig i dörröppningen. När han såg vem det var sänkte han den.
”Du behöver inte oroa dig för att jag ska överfalla dig.” Avery hade en bekymmersam rynka i pannan. Pojken hade verkligen blivit paranoid. Fast det var kanske inte så konstigt med tanke på vad han varit med om sista tiden.
”Severus Snape bad mig ge dig denna. En liten… förberedelse inför din resa till Hogwarts.”
Avery väntade på en inbjudande gest. När det inte kom någon tog han ett eget initiativ och steg in i rummet. I famnen bar han en skål. Den var genomskinlig och nästan självlysande. Nu var det Dracos tur att rynka pannan. ”Vad är det där?”
”Ett minnessåll. Snape tyckte att det vore bra om du…rensar lite innan du åker tillbaka till skolan.”
”Ett minnessåll”, ekade Draco medan han gick närmare för att få sig en närmare titt på föremålet.
”Du vet väl vad ett minnessåll är?” frågade Avery försiktigt.
”Självklart vet jag vad ett minnessåll är!” fräste Draco irriterat. ”Jag förstår bara inte vad Snape tror att jag får för användning av ett sådant.”
”Han bad mig hälsa att det vore bra om du rensar lite innan din återresa”, upprepade Avery medan han ställde ifrån sig den märkliga skålen på Dracos skrivbord. ”Det var allt.”
Draco stirrade efter Averys ryggtavla när han försvann ut ur rummet och stängde sedan dörren efter honom. Han slängde sig ner i stolen framför skrivbordet och stödde hakan i händerna medan han stirrade på den dimmiga substansen som virvlade omkring därinne, redo att ta emot alla hans minnen som han helst ville glömma att han hade. Ingen vet vad han höll tillbaka. Han svalde ner den bekanta klumpen i halsen och knöt näven. Hans ansikte speglade sig i skålen och han fick lust att ge upp ett glädjelöst skratt när han såg sin egen spegelbild. Skulle någon ens känna igen honom?
Det knackade på dörren igen. Draco stönade, om möjligt ännu mer irriterad än första gången.
”Vad är det nu då, Avery?” fräste han och reste sig för att öppna. Men när han slet upp dörren var det inte Averys fårade ansikte han mötte.

Kapitel 21 på wattpad

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

5 maj, 2024 19:19

Detta inlägg ändrades senast 2024-05- 9 kl. 20:47
Antal ändringar: 2

Mintygirl89
Elev

Avatar

+1


Makalöst bra kapitel, som alltid! Åh, nej! Terry Boot är död! Hur ska det nu går?! Åh, himmel! Sorgen kommer att bli oändlig för hans stackars familj!
Stämningen är för övrigt spänd i första stycket. Som ett lock av smärta, som gör det svårt att andas.

Slutet tyder på en cliffhanger. Vem kan det vara som står utanför? Vad kan hon eller han, vilja? Det återstår att se! Får hålla ögonen öppna.


Läs gärna Tårar från himlen :D <3 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fmedia.tenor.com%2F0p-qPPA7sk4AAAAM%2Fcat-look-at-you.gif

6 maj, 2024 19:29

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+1


Skrivet av Mintygirl89:
Makalöst bra kapitel, som alltid! Åh, nej! Terry Boot är död! Hur ska det nu går?! Åh, himmel! Sorgen kommer att bli oändlig för hans stackars familj!
Stämningen är för övrigt spänd i första stycket. Som ett lock av smärta, som gör det svårt att andas.

Slutet tyder på en cliffhanger. Vem kan det vara som står utanför? Vad kan hon eller han, vilja? Det återstår att se! Får hålla ögonen öppna.



Tack raring för din fina kommentar!!! Ett lock av smärta, så bra uttryckt. Och visst är det hemskt med Terry Boot. Sjunde året är ett mörkt år i HP och denna Elzyiis berättelse lyfter fram det på ett effektfullt sätt, tycker jag. Nu får vi se vem som besöker Draco ... det är någon vi känner, kan jag avslöja!


Trezzan
Tack för tummen och för det mysiga besöket hos dig! Skrivlusten fick en riktig boost, kan jag säga Hoppas vi kan träffas alla tre i sommar och skriva!


Kapitel 22
Kampen mot monstret

”Draco Malfoy?” Kvinnan i dörröppningen hade ett oroat, men ändå lugnande uttryck i det välskapta, rena ansiktet. Hon var ungefär ett huvud kortare än Draco, men hennes slanka kroppsbyggnad fick henne att se längre ut. Håret var långt och mörkt och ögonen likaså. Hon såg snäll ut vilket fick henne att kännas väldigt malplacerad med tanke på umgänget Draco vanligtvis tvingades röra sig med.
”Ja?” sa Draco frågande, medveten om att han lät mer osäker än vad han tänkt sig. ”Vem är ni? Vad gör ni här?”
”Jag heter Metrimona”, sa kvinnan. Hon hade en djup, tyst röst och Draco tyckte att han hört den förut, men kunde inte komma på var. ”Jag arbetar deltid på Hogwarts som rektor Severus Snapes sekreterare.”
”Vad gör ni här?” upprepade Draco utan att ta någon notis om det kvinnan precis berättat. ”Vad vill ni mig?”
”Bara presentera mig”, sa hon och tog försiktigt ett kliv in i rummet.
”Eftersom vi kommer att stöta på varandra en del tänkte jag att det vore bra om vi bekantat oss lite. Dessutom tänkte Severus att om det skulle vara så att du behövde någon hjälp…”
”Jag behöver ingen hjälp!” avbröt Draco henne abrupt, väl medveten om att han lät som en tjurig barnunge. ”Jag är inget barn.”
”Nej, det ser jag att du inte är”, svarade Metrimona sakta och Draco rodnade ilsket när han insåg hur fånigt det måste ha låtit. ”Men Severus vill att du ska veta att möjligheten finns, om det är något du skulle…”
”Hälsa Snape och tacka så mycket”, sa Draco ironiskt och försökte dra igen dörren i ett försök att få henne att lämna rummet.
”Draco, jag har träffat din före detta inneboende skolkamrat Eleonora på Hogwarts.”
Draco hejdade sig mitt i rörelsen.
”Hon verkar må okej. Jag tänkte att du ville veta det.”
Metrimona försökte fånga Dracos varggrå blick men misslyckades.
”Adjö, Draco. Ta hand om dig så ses vi om en vecka, om inte tidigare.”
Draco svarade inte. Han stod fortfarande blickstilla med blicken stint riktad in i väggen som om blotta benämningen av Ellis namn gjort honom till en färglös, trasig staty.

Metrimona hade tårar i ögonen när hon vände ryggen mot den nu stängda dörren.
Om hon vetat hur illa det var ställt med pojken så hade hon förberett sig bättre. Hon hade fått anstränga sig med all den viljestyrka hon hade för att klara av att möta hans blick. Och sedan när hon nämnt flickan för honom, då var det som om luften gått ur honom totalt. Hon hade träffat Draco Malfoy i bara några minuter men var redan övertygad – kom han inte därifrån snart så skulle han gå under.





Dagen hade börjat som vanligt. Det vill säga katastrof.
Klyftorna mellan främst Slytherin och Gryffindor hade vuxit sig större än någonsin. Medan Ravenclaw och Hufflepuff valt att hålla sig för sig själva så hade lejonet och ormen skapat varsin allians. En allians som mestadels gick åt till att hata varandra.
Nya ”regler” började uppkomma allt oftare. Så gott som varje dag satt det en ny liten lapp på stora tavlan nere vid entrén.
Den nyaste löd:
Från och med idag ska bara elever från samma elevhem umgås med varandra. Detta innebär att det är strängt förbjudet och därmed straffbart för elever att tala med någon som tillhör ett annat elevhem.

Jag läste lappen tillsammans med ett par förtvivlade hufflepuffare, varav den ena hade sin bror i Ravenclaw. Trängde mig förbi skaran med upprörda elever, skyndade genom korridoren. Jag var tvungen att hitta dem. Vid foten av trappan stötte jag ihop med en förvirrad Neville som ville veta vad som stod på. Jag svarade bara något hastigt, hänvisade honom till stora entrén. Jag kunde känna hans oroliga blick i nacken när jag vände honom ryggen. Visste att jag borde stanna men kunde inte förmå mig till det. Inte nu.
Theodore och Blaise satt tillsammans i biblioteket. Det som varit mitt och Hermiones tillhåll var nu mer vårt.
Blaise höjde förbryllat på ögonbrynet när jag damp ner bredvid honom på den skrangliga stolen.
”Vad har hänt?” frågade han innan jag hann öppna munnen. Hans blick var lika orolig som Nevilles.
”Nya restriktioner”, svarade Nott i mitt ställe.
Blaise såg förvirrad ut och Nott fortsatte: ”Jag läste dem tidigare. Inga elever mellan elevhemmen får idka umgänge.” Han återgick till hornet av ben han satt och ristade.
”Idka umgänge?” Blaise såg frågande ut. ”Vad menas med det?”
”Att det vi gör just nu är strängt förbjudet och i högsta grad straffbart”, svarade Nott lugnt.
”Och du har läst lappen men inte sagt något?” sa Blaise upprört.
Nott ryckte på axlarna. ”Vad gör det för skillnad? Förr eller senare straffas vi ändå.”
”Det är helt sjukt!” Blaise gjorde en huvudrörelse för att visa hur upprörd han var. ”Vad gör vi nu?”
”Vad kan vi göra?” Jag suckade. ”Ingenting har blivit bättre sedan Dödsätarna kom till skolan.”
Blaise öppnade munnen för att svara men kom aldrig så långt. I stället gav han upp ett vrål av smärta som till och med fick Nott att lyfta blicken. Förövaren satt nedanför Blaise ena ben och stirrade upp på honom med elaka, gula ögon.
”Mr Filchs katt.” Jag hade rest mig upp och sträckt ut min trollstav. Nu sänkte jag den sakta i takt med att klumpen i magen växte. ”Inte bra.”
Mrs Norris vred på huvudet och fick syn på Nott. Hon sköt rygg och gav upp ett högljutt fräsande. Nott fokuserade sin isblåa blick på henne. Det fick katten att backa bakåt medan hon fortsatte utstöta sitt väsande, som mer och mer övergick i ett morrande. Nott särade på sina läppar och i samma stund som hans sylvassa hörntänder blottade sig tog Mrs Norris till flykten.
”Hon springer rakt till Filch.” Jag tittade efter katten medan jag drog Blaise i armen. ”Vi måste härifrån.”
”Ni ska ingenstans.” Amycus Carrow tornade upp sig framför oss. Bakom honom två Dödsätare till.
Alla tre höll trollstavarna framsträckta med spetsarna pekande mot vårt bröst.
”Om ni försöker minsta lilla”, sa Amycus med blicken riktad på Nott, ”så dödar vi er. En efter en.”
Alecto slet upp Blaise på fötter. Den andra Dödsätaren, som jag med en viss bävan hade fått lära mig att känna igen som Mulciber, tog tag i mig medan den tredje med ett vaksamt ansiktsuttryck gestikulerade åt Nott att han också skulle resa sig upp.
”Det gäller dig också, Nott”, sa Alecto. ”Vi vet vad du är.”
”Så intressant”, väste Nott. ”Jag blir smickrad.”
”Om du så mycket som avviker en centimeter, dödar vi henne framför ögonen på dig!”
Amycus höga tonfall avslöjade att han var rädd. Hans trollstav skälvde till. ”Förstår du?”
Nott svarade inte. Han reste sakta på sig utan att ta blicken från Dödsätaren som motvilligt hade tagit tag i hans klädnad.
”Då går vi.” Amycus tog täten.
”Vart ska vi?” Jag insåg att det hördes att jag var rädd och det irriterade mig.
Amycus log. ”Så ryktet om din nyfikenhet tycks stämma. Synd att inte Potter är här och kan rädda dig den här gången. Nu behöver du ta konsekvenserna av valen du gör, Jacobsson.”
Han ledde oss ned mot fängelsehålan men istället för att ta trappan som ledde upp mot Slytherins sällskapsrum gick vi bara längre och längre ner. Slutligen stannade Amycus vid en tung järndörr. Han viftade med staven medan han mumlade något ohörbart och framför våra ögon gled dörren långsamt upp och blottade ett stort, ovalt rum. Jag kände en hård stöt i ryggen när min Dödsätare knuffade mig framåt. Vi klev in i rummet. Jag upptäckte till min fasa att det inte var tomt. Framför oss stod ytterligare tre Dödsätare.
Mulciber riktade sin trollstav mot oss. Amycus och hans kumpaner backade undan.
”Ni tre, ställ upp er här.”
Jag tittade först på Blaise, sen vidare på Nott.
Blaise såg rädd ut och han darrade lite. Notts ansikte var uttryckslöst och han gjorde som han blev tillsagd på ett nästan mekaniskt vis. Jag och Blaise ställde oss på varsin sida om honom.
”Så ni tre, är alltså… vänner.” Mulciber smakade på ordet. Han fick det att låta fult och förbjudet. För att förtydliga just det budskapet gjorde han en grimas. ”Två från Slytherin… kallar sig vänner med en från Gryffindor. Ja, jag vet inte vad ni säger, men för mig låter det… motbjudande."
”För mig också, Mulciber”, sa Alecto och stirrade stint på oss med sina kalla, elaka ögon.
Mulciber skrattade till. Sedan fortsatte han tala.
”Modigt av er att trotsa reglerna på ett sådant häpnadsväckande vis. Att du, miss Jacobsson, tycker om att stå i rampljuset har väl inte gått någon förbi. Men jag trodde att ni andra två var lite mer åt det introverta hållet. Nåväl, låt oss se hur stark er vänskap verkligen är!”
Mulciber slet fram en kniv ur bröstfickan och riktade den mot oss.
”Nej, snälla!” Blaise stirrade på kniven och sedan på Mulciber, som skrattade ett högt, hest skratt. ”Zabini, Zabini. Nu skulle mor din se dig. Sin tappre pojke, darrandes inför ett knivblad som inte ens är avsett för honom.”
Han vände sig mot först mig, och sedan Nott. ”Ni två däremot.”
Han lät knivspetsen dansa över min bröstkorg. ”Här blir det intressantare. Jag har nämligen fått indikationer på att Theodore här har lite svårt att kontrollera sina lustar emellanåt. Låt oss nu se om er vänskap kan komma emellan blodtörsten från det monster han innerst inne är!”
Mulciber kastade sig fram och slet tag i Nott som var snabb, men inte tillräckligt snabb den här gången. Han satt som ett skruvstäd i Mulcibers armar.
Alecto Carrow hade plockat upp kniven som Mulciber tappat när han slängde sig mot Nott.
Hon viftade lite med den framför mig, och med ens förstod jag vad hon tänkte göra. En isande skräck vällde upp inom mig, och för första gången bevittnade jag en glimt av rädsla i Notts ögon.

Han hade precis som jag insett vad de tänkte göra med kniven. Blaise verkade fortfarande inte förstå någonting. Han pendlade mellan att skrika åt dem att släppa oss och att be dem om det. Inte förrän Alecto tog ett steg fram mot mig, slet tag i min handled och rispade till, gick det upp ett ljus för honom. Han stirrade först på blodet, som nu rött och färskt sipprande fram ur såret i min handled, och sedan på Nott.
Nott hade slutit sina ögon, men jag såg hur det ryckte i hela hans kropp.
”Nu ska du få ångra att du någonsin satte din fot här på skolan, Jacobsson.”
Mulciber väste fram orden. Alecto tog tag i min hand och drog fingrarna genom den varma röda vätskan. Sedan lät hon blodet droppa från fingrarna och ner på marken. Jag såg det hända som en scen ur en mardröm. Notts ögon, som han nu hade öppnat, förändrades. Från att ha varit isande blå till att anta en mörkt röd nyans.
Hela hans kropp skakade. När han talade lät han som ett skadeskjutet djur.
”Ge. Er. Iväg”, väste han mellan tänderna. Jag såg hur han kämpade emot det som fanns inuti honom. Viljan. Lusten. Besten. Mulciber släppte taget om Nott, och knuffade honom mot mig. I samma stund gav Nott upp ett fruktansvärt vrål, och mitt hjärta frös till en sekund.
”Fly om ni kan, fly bara! Så får ni väl se hur mycket vänskapen var värd!”
Med deras ord ringande i huvudet tog vi till flykten. Det sista jag såg var hur Nott gick ner på alla fyra, lapade i sig mitt blod, för att sedan höja huvudet och le ett vansinnigt leende innan han tog språng mot oss.
Jag vet inte varför vi sprang.
Jag kände Nott tillräckligt väl för att veta att vi aldrig skulle kunna springa fortare än honom. Jag visste också att den Nott som han var bortanför monstret, kämpade för att få tillbaka sin kropp därinne någonstans. Jag visste att det inte var säkert att han skulle vinna den kampen. Jag visste vad en sådan förlust kunde leda till. Visste att vi inte hade en chans att komma undan. Att våra trollstavar var maktlösa. Ändå sprang vi. Vi sprang och vi sprang tills det pep i lungorna. Vi sprang och vi sprang tills det inte var stengolv under fötterna längre utan jord och snö, tills skogen omgav oss istället för slottets väggar. Jag kunde känna blodet droppa och höra Blaises väsande andhämtning framför mig. Ibland kunde jag mer känna än höra Nott närma sig, ibland fick jag en glimt av honom. Men varje gång han närmade sig, kom upp jämsides och jag visste att det var slutet, såg jag hur han kastade sig själv åt sidan. Han försökte rädda oss från sig själv. Från sin egen hunger. Frågan var bara om han skulle lyckas.

Kapitel 22 på wattpad

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

11 maj, 2024 18:29

1 2 3 ... 12 13 14 15 16

Bevaka tråden

Forum > Fanfiction > Skam

Du får inte svara på den här tråden.