What the shadows tell us [PRS]

Samuel kände Audreys hand försiktigt söka sig till hans, och när mannen bakom dem fortsatte prata, med ett tonfall som kröp in under huden, blev det tydligare för Samuel vad som pågick. Hans blick vandrade snabbt mellan Audrey och främlingen bakom henne, och efter att ha hört ljudet av den obehagliga klappen på hennes rumpa var det som om något rått och obekant, exploderade i hans bröst. Han kände hur hans muskler spändes, hur blodet rusade genom ådrorna. Synen smalnade av, och det enda som fanns var mannen – den där vidriga människan som vågat röra Audrey. Samuel ville alltid tro det bästa om människor, ville tro att det fanns gott i alla. Men nu var han inte så säker. Hans knogar vitnade där han knöt sina fria hand, och en ilska han aldrig riktigt känt förut bubblade upp inom honom. Tankarna skenade, och för en stund var det som om världen tystnade. Och det var då han hörde det. En röst, lågmäld och viskande, som trängde sig in i hans medvetande. Först var den svag, men den blev snabbt klarare, skarpare. Och den kom inte utifrån. Den var inuti honom.
"Släpp taget... ge efter. Han förtjänar det."
Den rastlösa känslan, som hängt över honom hela morgonen, slog nu till med full kraft. Samuel kände hur hela hans kropp skrek efter något, även om han inte visste vad. Hans hjärta bultade så hårt att det nästan gjorde ont, och innan han ens hann förstå vad han gjorde hade han greppat hårt om mannens underarm när denne återigen sträckte sig mot Audrey.
"Hon bad dig att backa…”.
Mannens blick var dimmig, hans röst sluddrig när han fräste: "Och vem fan är du?" Men Samuel hann aldrig svara. För i nästa stund kände han Audreys grepp om sin andra hand igen, hårdare den här gången. Hon drog honom framåt, bort från mannen. Hennes kropp var stel och hennes vilja att komma bor från främlingen, gjorde att Samuel släppte taget om hans arm. Han tog ett djupt andetag, sänkte axlarna en aning, och följde henne längre fram i kön, där mannen förhoppningsvis inte skulle kunna följa efter, och när de slutligen stannade längre fram, vågade han fråga: ”Är du okej?”.


Ellis höll fast i Edmund när de vinglade fram genom korridoren. Den unge mannen var tung mot hans axel, men det störde inte Ellis som inte kunde låta bli att skratta lite för sig själv. De måste se helt galna ut, en full Edmund och han själv som försökte spela ansvarsfull.
”Så är du också– vadå?”, frågade Ellis med ett roat leende, hans röst dämpad men varm. Han kunde höra hur Edmund kämpade med orden, och även om det var en smula komiskt, kändes det också allvarligt. Edmund var inte den som brukade tappa kontrollen, och att se honom så här, gjorde Ellis en aning orolig.
”Lyssna, Eddie," började han. ”Jag måste vara tillbaka i mitt rum om en halvtimme, annars riskerar jag utegångsförbud i en månad. Men jag lovade dig att jag skulle ta hand om dig om du någonsin blev lika full som jag var inatt" Han log snett och studerade sin vän noggrant, som om han försökte läsa av hur illa det faktiskt var. "Och med tanke på hur du ser ut just nu..." Hans blick svepte över Edmund.” Jag tänker inte lämna dig ensam i ditt rum, okej?" fortsatte han, den mjuka men bestämda tonen tillbaka i hans röst. "Inte när du, som aldrig dricker, är så här stupfull. Och särskilt inte när jag vet att Audrey är borta... Så du får hänga med in till mig igen, oavsett om du gillar det eller inte”.

Även när de kommer en bit ifrån mannen så känner Audrey hur hennes leder och muskler stelnat till efter händelsen. Hjärtat dunkar hårt inne i hennes bröstkorg pågrund av en påminnande rädsla, och hon kollar bak för att se om mannen fortfarande är där. Lyckligtvis är det några som skymmer honom, men hon kan ändå se konturerna av honom, stå utanför kön och söka med blicken över den. Hon har fortfarande kalla kårar, och bryr sig inte om att några glor på dem efter de trängt sig längre in i kön. Ingen annan verkar ha sett vad som hänt, men hon blir lite orolig över att han ska bete sig liknande mot en annan kvinna som går förbi. Det har hänt flera gånger tidigare, och rädslan blir alltid lika hög. En rädsla för att det ska eskalera ännu längre. Rädslan kommer att gno inom henne, men hon vill inte låta den här främlingen förstöra deras kväll, hon tänker inte låta det förstöra den trevliga, avslappnade stämningen. Hon hade också blivit förvånad över hur Samuel gripit tag om mannens arm för att hålla honom borta, och hon hade känt sig mer säker då, hos honom. När hennes vän sedan frågar om hon är okej så nickar hon med ett svagt leende och vänder blicken tillbaka mot sin dejt. Hon är inte riktigt säker på om hon vill prata om det hela, hon känner sig bara.. tom när såna saker händer, som påminner henne om hemska händelser och får all glädje att försvinna en stund. Men när hon ser på Samuel så mjuknar de känslorna, och hon minns att inte alla är så, och att hon är trygg hos honom.
”Jag är okej.. men han var riktigt obehaglig. Hade lite lust att sparka honom mellan benen,” säger Audrey med ett lätt flin och rör sig fram i kön. Hjärtat dunkar fortfarande hårt inom henne, hon kan känna det ända ner i tårna, men hon försöker att ignorera det.
”Två biljetter till Rebecca tack,” ber hon med ett leende och tar fram kontanter ur sin lilla väska för att lägga det på disken framför dem. Hon har målat naglarna i en mörkröd färg, som skimrar fint och är noggrant applicerat.

Edmund skakar lite på huvudet åt det Ellis säger och viftar lite med handen som tecken på att de ska glömma bort det, han har faktiskt ingen aning om vad han varit påväg att säga.. men det är nog lika bra det, han skulle säkert säga något oerhört pinsamt ändå.
”Vad menar du med tanke på hur jag ser ut nu.. jag har aldrig varit snyggare,” skämtar han aningen ironiskt och tvingar sig själv att lyssna på det hans vän säger, för ja, det låter rätt viktigt. Även om han är full så vet han tillräckligt mycket att han inte vill vara orsaken till att Ellis får en månads utegångsförbud. Han vet att han kommer att hata sig själv under morgondagen, att han låtit just Ellis se honom på det här sättet.. han hade aldrig velat det, han hade inte velat visa sig framför någon alls. Om han måste välja någon skulle det vara Audrey, eller möjligen Wesley. Han har känt dem längst och sett dem i värre skick än vad han är i nu.
”Okej, okej.. men jag skulle klara mig bra i mitt rum,” envisar han och börjar röra på benen igen. Han kan kontrollera sig själv tillräckligt mycket för att prata tyst.. eller ja, iallafall tyst i hans öron. Bara att se på Ellis får honom att sakna honom, han är så dragen till honom.. men det gör ont varje gång. Hur ska han stå ut i att däcka på hans rum och möjligtvis göra bort sig ännu mer?
”Du kommer berätta det här för alla eller hur?” Säger han tyst med en lätt grimas när de kommit ut ur matsalen och till en av korridorerna mot killarnas elevhem.

Samuel kände en tyngd i bröstet när han såg Audreys ansträngda leende. Han visste att hon försökte dölja sin oro, men det var omöjligt att inte märka hur något inom henne hade rubbats. Hennes ögon, trots försöket att vara lugn, avslöjade en rädsla som inte gick att ignorera.
"Jag borde ha gjort mer..." tänkte han, även om han visste att situationen hade kunnat bli mycket värre om Audrey inte hade dragit bort dem från platsen. Nu följde han henne fram till disken och såg på medan hon betalade för biljetterna till Rebecca. Han ville inte förstöra kvällen genom att gräva i händelsen – om Audrey ville gå vidare, ville han också det det. Men han kunde samtidigt inte sluta tänka på hur mannen hade talat till Audrey, hur han hade tagit på henne, och det fick ilskan att bubbla under ytan. När Audrey sedan räckte över ena biljetten till honom såg han hur hennes händer skakade lite, knappt märkbart, men nog för att han skulle lägga märke till det.
”Ynkrygg… Han gjorde henne illa. Hur kunde du låta honom gå?”
Plötsligt var rösten tillbaka igen. Och den var inte längre ensam. Andra viskningar började sakta smyga sig in, mer hotfulla, mer påträngande.
”Han är fortfarande där ute. Han kommer att göra det igen.”
”Stoppa honom.”
”Krossa honom.”
Samuel kände hur något mörkt grodde inom honom. Det började som en vag ilska, en naturlig reaktion på vad mannen hade gjort mot Audrey, men nu hade det förvandlats till något mer. Något farligare.
”Gör något. Stoppa honom innan det är för sent.”
”Ge efter… Han förtjänar det”
Han betalade för deras dricka, överlämnade dem till Audrey och köpte sedan en stor popcorn att dela på. De tog sig in i salongen, och allt medan mörkret långsamt sänkte sig över rummet, kunde Samuel inte skaka av sig bilden av den berusade mannens ansikte. Han ruskade på huvudet, försökte få bort honom från tankarna. Och i sin plötsliga rörelse råkade han tappa popcornlådan, som föll med ett dämpat ljud och spred ut sitt innehåll över golvet mellan dem.
"Oj..." fick han fram, rösten något skärrad, medan han stirrade ner på kaoset som uppstått framför deras fötter.
”Han är fortfarande där ute... Nu har du din chans”.
Samuel svalde och rätade på sig. "Du kan väl gå i förväg och hitta våra platser?" sa han med ett försök till att verka lugn och gav Audrey ett svagt leende. "Jag går ut och köper en ny."
I nästa stund vad han borta.



”Okej, snygging. Jag gillar ditt nyfunna självförtroende,”, svarade Ellis med en ton som var både lekfull och lite retsam. Hans blick svepte över korridoren, som om han sökte efter potentiella vittnen. För sin egen del struntade han egentligen i vad som hände, men han visste att hans vän kunde hamna i trubbel om någon lärare såg honom i det här tillståndet. ”… och jag kommer absolut berätta för de andra.”
När de kom fram till elevhemmet drog Ellis med sig Edmund in på sitt rum. Han släppte ner honom på soffan, den samma de hade suttit i under förfesten kvällen innan, och kastade sig sedan ner bredvid honom med benen korsade i en avslappnad, nästan nonchalant pose.
"Så, en grej jag undrar över," sade Ellis och lutade sig framåt. "Du dricker ju knappt annars, Eddie. Så varför är du stupfull nu? Och dessutom helt ensam?”. Han granskade Edmunds ansikte noggrant, som om han försökte förstå ett mysterium. "Om du nu faktiskt var ensam?"

Det känns som att det är någonting annorlunda med Samuel när de börjar röra sig in till salongen, popcorn och dricka i händerna. Det är väl inte så konstigt egentligen, han hade säkert också blivit väldigt obekväm med den berusade mannens närvaro.
”Är du okej Samuel?” Undrar hon och lägger huvudet på sned. Audrey är fortfarande chockad över händelsen, och hon kan fortfarande känna mannens andetag mot sin nacke, hans äckliga andedräkt som luktat av stark sprit och många öl. Hennes mörka ögon stryker sig över hans ansikte, som att det ska få henne att veta exakt vad det är han tänker på, men hon får ingenting av det.. hon har alltid tyckt att hon är hyfsat duktig på att läsa av människor och deras känslor, men just nu får hon ingenting av Samuels ansiktsuttryck. Hans blick ser annorlunda ut, nästan tom med en hint av ilska och oro. Även när hon håller i drickorna så skakar hon en aning fortfarande, förhoppningsvis inte så att någon märker det. Snart däremot stannar hon upp när hon ser hur Samuel plötsligt tappar deras popcorn ner på golvet, så att de ligger nu helt utspridda under deras fötter. Audrey försöker att få en bild av vad han tänker, det känns som att han verkar försöka att se lugn ut, men hans svaga leende är som ett tecken på att det inte är fallet.
”Åh, okej.. är du säker på att du kommer hitta? Det är rätt mörkt,” säger hon, men när orden kommer ut så är han redan borta från henne. Audrey sväljer hårt och känner hjärtat sjunka lite, hon hoppas det går snabbt för honom att köpa de där popcornen, för hon vill ju vara med honom. Snart så hittar hon deras platser, som ger perfekt syn över filmduken. Den unga kvinnan ställer ner muggarna med deras dricka, och tar av sig sin långa kappa innan hon slår sig ner på det mjuka sätet, i väntan på att Samuel ska komma tillbaka.

”Nej berätta inte för dem.. de kommer att.. reta mig för resten av livet. Du också för den delen,” säger Edmund, rösten aningen ostadig, och vid det här laget har han även fått en retsam hicka. Snart kommer de fram till Ellis rum, och han glider ner i den mjuka soffan, och gömmer ansiktet i sina händer. Redan nu är han generad över hur lite kontroll han har. Det är ju precis av den här anledningen som han inte gillar alkohol, han har sett vad det kan göra mot folk, vad det gjorde mot deras pappa. När hans vän sedan börjar fråga varför han är så pass full, och dessutom ensam på egna äventyr så blickar Edmund upp mot honom med en skamsen blick.
”Jag har bara haft en del att tänka på.. *hick* så jag kände att jag behövde något sätt att slappna av på, och sedan så..*hick* stötte jag på Henry i korridorerna och.. *hick* på något sätt fick jag sällskap. Och jag älskade det, att vara borta från bekymmer för engångsskull. *Hick* men det kanske inte är värt det.” Mumlar han med långsamma ord och drar en hand genom sitt lockiga hår. Han har ingen aning om ifall han ska berätta för Ellis om kyssen de delat, men det skulle väl inte spela någon roll egentligen. Kanske det ger Edmund tillfälle att låtsas som att det varit Henry han funnit tycke för?

Samuel klev ut från biosalongen, men istället för att stanna vid popcornståndet, gick han rakt mot utgången. I huvudet ekade rösterna. De kallade på honom, eggade honom, och nu var de nästan öronbedövande. Han visste att mannen hade gått vidare, att han hade vinglat iväg någonstans. Och snart hittade Samuel honom. Ensam i en smal, mörk gränd. Mumlande för sig själv. En plats utan ögon. Perfekt.
"Du vet vad du måste göra…”
”Han förtjänar det.”
Samuel började gå framåt, och varje steg ekade genom den mörka gränden. Mannen, som nu tagit stöd mot en trasig lyktstolpe, vände sig om och hans ansikte förvreds snabbt i en ogillande grimas när han fick syn på Samuel.
"Vad fan vill du?" sluddrade mannen och försökte fokusera blicken.
Samuel svarade inte. Istället fortsatte han gå framåt, ett långsamt och bestämt steg i taget. Varje rörelse verkade dra mörkret tätare omkring dem, som om världen själv ville dölja vad som skulle hända.
Mannen kisade, vinglade lite men höll sig på benen. Plötsligt ryckte han till, som om han insåg något.
"Du... ja, just det..." Ett flin spred sig över hans ansikte, fult och självsäkert. "Du var ju med henne där inne, va? Den där bruden? Vad het hon var, men så jäävla svår att få till det med. Men du vet hur det är, va?" Han flinade bredare och ögonen glimmade av en sjuk sorts belåtenhet.
"Jag försökte snacka med henne. Ge henne lite av den gamla charmen, men hon var för fin för det, eller hur? Spelade svår" Han spottade åt sidan, som för att markera sin poäng, och fnös hånfullt. ”En sån som hon behöver veta vem som bestämmer..”.
Det svartnade framför Samuels ögon, och varje ord mannen sa fick det att bulta i hans tinningar. Han kände hur käkarna spändes hårt, hur musklerna i armarna drog ihop sig medan han knöt nävarna. Mannen framför honom flinade fortfarande, det där självsäkra flinet som fick Samuels synfält att smalna av.
”Gör det!”
Samuel tog ett steg närmare, utan att säga ett ord. Hans blick fäst vid mannen, som nu började ana att något var fel. Han såg hur mannens ögon flackade, hur han insåg att orden inte längre nådde fram, att inget han kunde säga skulle stoppa vad som var på väg att hända.
…
När Samuel kom till sans igen stod han ensam i gränden. En dov smärta pulserade genom hans hand, och när han tittade ner såg han att knogarna var såriga. Framför honom, på den smutsiga marken, låg den berusade mannen orörlig, men vid liv. Hans ansikte trasigt, näsan bruten. Hade han verkligen gjort det där? Samuel kände hur hans hand skakade lätt av ansträngning. Men något inom honom hade förändrats. Rösterna som viskande i hans huvud, var borta. Och den rastlöshet som hade jagat honom hela dagen hade också försvunnit. Han fortsatte att stirra på mannen. Känslan som fyllde honom var inte ånger. Det var lugn. En frid han inte känt på länge. Det var som om det var detta hans kropp hade längtat efter. Och nu, för första gången, var det tyst i hans huvud.

"Ledsen att jag dröjde, det var en lång kö", sa Samuel ursäktande när han äntligen fick syn på Audrey i biosalongen. Han gled ner i stolen bredvid henne, lättad över att filmen inte hade börjat än, och mötte hennes nyfikna blick med ett muntert leende. Utan ett ord sträckte han fram en popcornlåda som var betydligt större än den de haft tidigare.
"Jag tänkte att jag var skyldig oss en uppgradering", sa han med ett mjukt skratt och började dra av sig sin kappa. Det var då han upptäckte den lilla liten blodfläcka på sin ärm. Hans hjärta slog ett extra slag, och med en snabb, nästan reflexmässig rörelse vek han undan den innan Audrey hann se.



Ellis satt tyst ett ögonblick, hans blick vilandes på Edmund som sjunkit ner i soffan och gömt sitt ansikte i händerna. Det var ovanligt att se honom så här – berusad och fylld av skam. Ellis lyssnade uppmärksamt medan hans vän mumlade fram sin förklaring, och när Edmund nämnde Henry och hur han älskade att för en gångs skull vara borta från sina bekymmer, hade rynkan mellan Ellis ögonbryn djupnat. Henry. Ellis hade aldrig riktigt lärt känna den killen. Han visste att Edmund ibland umgicks med honom, men själv hade han aldrig riktigt kommit överens med honom. Trots att han hade försökt, kunde han inte sätta fingret på varför de inte klickade.
"Att dränka sina bekymmer i alkohol är aldrig en bra idé," sa Ellis med en lätt ironisk underton. Kunde inte låta bli att dra på munnen när han tänkte på allt som hade hänt under festen kvällen innan. "Tro mig, jag vet. Det kanske känns som en snabb lösning, men oftast gör det bara saker värre." Han la en lätt arm om Edmunds axel, en gest som var både vänskaplig och lite retlig.
"Så vad är det som är så betungande att du måste ta till Henry och ett par drinkar för att stå ut? Vill du prata om det?”.

Medan Audrey sitter och väntar på att Samuel ska komma tillbaka så lutar hon huvudet mot biostolens rygg. Hennes blick stryker sig över resten av människorna som sitter i salongen, det är inte särskilt fullt, vilket hon är tacksam över. Människorna runt om henne i salen är av olika åldrar och alla verkar exalterade och nyfikna över att få se om Alfred Hitchcock lyckats med även den här filmen. Hon har varit i just den här salongen tidigare många gånger, med vänner, andra, men också själv. Det finns någonting befriande med att gå och se en film på salongen helt själv. Hon tar en klunk av sin dricka i pappersmuggen och ser ner över de övriga i salongen. De verkar ha det trevligt, och hon saknar att ha Samuel här bredvid sig, men han kommer väl tillbaka snart. Det är tur att de kommit lite tidigare, annars hade filmen säkert börjat innan han hunnit tillbaka. Den unga kvinnan börjar pilla med halsbandet runt hennes hals och den vackra berlocken som hänger ner över den. Hon har på sig den varje dag, en av de få sakerna hon har kvar från sin mamma. Den är i guld, och har gått genom mammans släkt i ett bra tag, precis som armbandsuret Edmund har på sig varje dag. Då och då glider blicken mot dörren in till filmsalongen, men hon får inte syn på honom. Det tar betydligt längre tid än vad hon trott att det skulle göra, men tillslut hör hon hur dörren öppnas och stängs, och hon ser den unga mannen komma gåendes mot henne och deras platser. Audrey ser nyfiket upp mot honom och låter blicken sedan glida ner mot den stora popcornlådan han har i händerna.
”Jaså? Då klagar jag inte,” säger hon med ett mjukt skratt och tar en popcorn, för att kasta den lätt i luften och fånga den med munnen. Den verkligen smälter i hennes mun, en oerhört god smak som drar till sig nostalgi. ”Har du sett någon Hitchcock film tidigare?” Audrey spetsar lite på öronen och kan börja höra ljudet av åska brummande över dem. Åh, hon älskar åska, regn och mörkret, särskilt när det är en film som spelas framför henne. Hennes mörka ögon glider ner mot hans ena hand.. det ser ut som att han har sår över den, men hon kan inte riktigt tyda helt säkert med tanke på mörkret.
”Har du gjort illa handen?” Frågar hon tillslut med en undrande blick. Den hade väl ändå inte varit så innan? Eller? Hon hade ju hållit i den tidigare?

”Nej, det är jag väl medveten om,” säger Edmund med ett svagt leende och lutar huvudet bak mot soffans rygg. Han har ju sett vad det gör med folk, vad alkohol gör helt generellt med folk, och han har aldrig tyckt om det. Men trots det, så känner han en avslappning i hans kropp som han aldrig känt förut. Han känner sig inte lika bekymrad över skolan och alla dess krav, eller om sin förälskelse på Ellis. Om Henry till exempel hade avslöjat att han gillar Edmund när han inte varit full, ja då hade han inte vetat vart han skulle ta vägen och han skulle ha velat glida ner under golvet. Han tar ett djupt andetag, och han kan känna hur musklerna spänner sig en aning när Ellis arm glider om hans axel. Hans närhet gör det bara ännu svårare för Eddie, han vet inte riktigt vad han ska göra med sig själv. Men ändå ser han tillslut upp på sin vän och skakar lite på huvudet.
”Jag vet inte riktigt vad det är.. det är någonting som håller på att förändras men jag kan inte sätta ordet på det. Och så känns det som att jag känner ovanligt mycket,” förklarar han, även om han inte vet orden. Ska han berätta om Henry eller inte? Ellis skulle inte vilja veta det.. varför skulle han berätta? Edmund har tankar på att kanske umgås mer med Henry, att ge det en chans.. han är ju snäll, rolig, kreativ, och en musiknörd precis som han själv. Han skulle komma på andra tankar, så skåning om glömma bort eller komma över sina känslor för Ellis. Kanske det är rätt val.

Även Samuel hörde hur åskan mullrade till i bakgrunden och han kunde inte låta bli att undra om någon har hittat mannen han lämna i gränden. Kanske låg han fortfarande där, övergiven och osynlig för omvärlden, medan regnet sköljde över honom. En del av Samuel undrade om han borde känna något – ånger, oro – men insikten slog honom hårt och klart: han brydde sig inte. Mannen hade fått vad han förtjänade efter det han gjort mot Audrey. Så han lutade sig tillbaka i stolen, försökte låta sina tankar glida bort från det som hänt, och log när Audrey, med ett lekfullt skratt, kastade ett popcorn upp i luften och fångade det med munnen. Och för ett ögonblick kändes allt normalt igen.
"Jo, jag har sett Notorious och..." Han pausade, försökte minnas den andra filmen de pratat om. "...The Lady Vanishes. Har du sett något av honom tidigare?”. Snart såg han hur hennes ögon vandrade ner mot hans hand, och det var som om smärtan i de såriga knogarna blev skarpare, mer påtaglig, när hennes uppmärksamhet riktades dit. Hans egna ögon följde hennes, och han såg på såret som om han såg det för första gången. Han harklade sig, tvingade fram en axelryckning som han hoppades skulle verka bekymmerslös.
"Ah, det är inget”, svarade han, som om det verkligen var en bagatell. ”En person snubblade på vägen ut ur salongen, så jag försökte fånga upp dem och råkade skada handen mot väggen." Samuel förvånades själv över hur hur enkelt lögnen kommit till honom. Han ljög aldrig. Kanske någon liten vit lögn vid något tillfälle. Men det här var annorlunda. Han gillade inte tanken på att ljuga för någon han brydde sig om. Men det kändes samtidigt inte som rätt läge för att berätta att han just slagit ner en man och lämna honom medvetslös i mörkret.


Ellis visste hur mycket tid Edmund ägnade åt sina studier. Han hade alltid varit den i deras lilla grupp som satsade mest på skolan, den som ställde höga krav på sig själv. Det var en beundransvärd egenskap, men det kändes som om det här handlade om något mer – som om Edmund var spänd på ett sätt han inte varit tidigare, som om han bar på en tyngd som inte bara kom från böcker och uppsatser. Ellis hade tänkt mycket på deras samtal från morgonen, då Edmund öppnat sig och berättat om sin uppväxt med en våldsam förälder, om att han drogs till män i en värld som ännu inte accepterade det. Det skar i Ellis att tänka på allt Edmund bar på. Hur hade han inte sett det tidigare? Ellis kände en viss skuld – hade han varit för upptagen med sina egna problem för att märka det? Ellis ville hjälpa, ville finnas där på ett djupare sätt, men han visste inte riktigt hur. Hur kunde han lätta på Edmunds börda när han själv kände sig så osäker på sina egna känslor?
"Du vet, Eddie..." började Ellis. Han svalde och försökte hitta rätt ord, samtidigt som han kände Edmunds kropp bli spänd under hans arm. ”Jag vet att jag ofta snackar för mycket och typ missar grejer. Och jag fattar, du kanske hellre snackar med Audrey eller Wes. Men jag är också här, okej? Om du nånsin behöver prata, eller… ja, vad som helst.”. Han sneglade på Edmund och undrade om han skulle komma ihåg något av det här imorgon. Killen var rätt berusad. Med sin fria han sträckte han sig efter högen med godsaker som de burit från köket. Grimaserade lätt när hans ömma kropp svarade med en dov smärta vid rörelsen.
”Här..”, sa han och räckte fram en muffins till sin vän. ”Du behöver käka något. Och vi behöver få i dig vatten. Annars kommer du må skit imorgon”.

Åskan, regn och blixtrar är någonting Audrey verkligen funnit tycke för. Hon bryr sig inte om hon blir blöt eller om ösregn piska mot hennes ansikte, hon gillar det. Åskan och regnet har blivit ett av hennes favoritväder.. Även så här på bion, när vissa skulle bli påpeka att åskan stör då ljudet av filmen inte är lika bra, så gör åskan i hennes fall bara allting bättre. Hon gillar mörkret, och ljudet från åskan är bland annat mysigt, men också upplyftande. När hon var väldigt liten hade hon blivit väldigt rädd för åskan och blixtrarna som slagit ner, men hennes mamma hade fått henne att se det fina i det hela, och tillslut hade hon fått hennes mammas synsätt. Visserligen kan det vara mysigt och stanna inne, ha en varm choklad eller ett glas vin när åskan slår ner, men hon har börjat gilla att gå ut i regnet, med paraply eller utan, det båda två går lika bra. Så åskan just nu, som hörs genom byggnaden, är inte någonting som stör eller skrämmer henne. Än en gång kastar hon upp ett popcorn och fångar den i munnen, medan hon hör hur Samuel börjar berätta om vilka Hitchcock filmer han sett. Hennes mörka ögon stryker sig över hans ansikte, och hennes leende försvinner inte. Hon är bara väldigt glad att hon är där, med honom.
”Ja, jag har för mig att jag sett bägge två, och funnit dem rätt intressanta, men kommer inte ihåg jättemycket av dem,” förklarar hon. Hennes blick är fäst på hans sår, blåmärket som växt sig över hans hand. Nej, hon hade inte sett det förut, och hon vill helst kalla sig själv för rätt uppmärksam, även om hon har sina tvivel. Hon kan inte riktigt avgöra om Samuel ljuger eller inte, men samtidigt, varför skulle han ljuga? Hon tvivlar på att han gjort någonting annat än att försöka fånga upp någon.
”Okej.. här, ge mig den,” säger hon tyst och tar försiktigt hans hand i hennes, låter blicken stryka sig över såret. Hon har inte direkt någonting som kan hjälpa mot såret eller blåmärket, men hon är duktig på massage, armar, axlar, rygg, ben, fötter, händer. Det är en egenskap som hennes mamma lärt både henne och Edmund, att massera. Så Audrey börjar försiktigt att röra vid det ömma stället, och masserar för att få bort spänning och kanske även en del om det gör ont. Medan hon masserar så lägger hon huvudet försiktigt mot hans axel. Om han inte tycker om det hoppas hon på att han drar sig undan, eller säger till.. kanske hon är för närgången.

Det är en tystnad i rummet, och just nu hatar Edmund tystnader. Han har redan försagt sig för mycket, pratat om tyngder som han kanske inte borde ha pratat om med Ellis. För även om de är väldigt bra vänner, och han själv har en förälskelse på den andre, så brukar de inte prata om saker som deras fäder, ångest, eller mörka ämnen som skiljer sig från det de vanligtvis pratar om. Under dygnet som gått så har han haft skuldkänslor, skuldkänslor om hur han aldrig vetat den börda som Ellis gått på. Hur han varit förskräckt över faktumet att hans pappa kommer döda honom om han får reda på att han är attraherad av andra män. Eller hans känslor för Wesley, som uppenbarligen tynger honom. Till viss del vet han hur det känts, samtidigt så har han haft Audrey att prata med hela tiden, men han är osäker på om Ellis har haft den turen. När han sitter där i soffan så känner han sig seg, men han vet att det här är en viktig konversation, och han vet vad han känner. Frågan är bara om han ens kommer komma ihåg något ut av det. Den unga mannen lyssnar noga på vad hans vän har att göra, även om orden är suddiga och svåra att tyda ibland. Han har svårt att rikta sin blick. Men ändå hör han honom.. att han någonsin skulle behöva prata så skulle han finnas där. En del av Edmund har vetat det, men samtidigt vet han att en del som tynger honom kan han inte prata med Ellis om, utan att det skulle förstöra deras vänskap. Sen finns det en annan del.. en annan del som är helt främmande för honom. En känsla som han inte kan sätta ord på, som sakta men säkert bygger upp inom honom. En rädsla kommer med den känslan, men han har verkligen ingen aning om vart den kommer ifrån. Edmund kan känna hur hans ögon vattnas, men han gnuggar genast händerna över dem så att det ska försvinna.. men han lyckas troligen inte helt.
”Ditto, jag tror vi bägge två har lite liknande saker som tynger oss,” säger han med ett svagt leende. Ja, rädslan för fäderna som varit hemska, eller deras känslor för en vän, känslor som kanske och troligen kommer att förstöra en viktig relation. Den här andra känslan som Edmund har däremot.. han vet inte om han kan dela den med någon. När Ellis håller fram en muffins till honom så blir ögonen stora, känslorna förstärks i hans berusade huvud och en muffins känns precis som det han behöver.
”Tackar, åh jag är så hungrig.. visst är det komiskt hur vi båda blir fullt veck på samma helg?” Säger han tyst innan han börjar ta tuggor av sin muffins. Hans mage blir gladare, han blir gladare, sötheten från muffinsen är någonting han behöver. Men han saktar ner, särskilt när han ser sättet som hans vän rör sig på, det är uppenbart att han har ont.
”Vad gjorde han mot dig?”

Samuel blev lätt överraskad när Audrey sträckte sig efter hans sårade hand. Hennes beröring var varsam. Fingrarna, som rörde sig över hans hand, var lätta men skickliga, och snart kände han hur smärtan sakta började försvinna.
"Du är bra på det där…" sa han lågt, nästan försiktigt, som om han inte ville bryta stämningen mellan dem. Hennes händer verkade nästan ha en läkande kraft, och han förvånades över hur snabbt han började slappna av... Men när han lyfte blicken för att möta hennes, förändrades allt.
Plötsligt fladdrade någonting förbi framför hans inre syn. En kaskad av osammanhängande bilder. Det var som om han betraktade världen genom någon annans ögon. Han såg ett mörkt och klaustrofobiskt rum. Grova händer som sträckte sig mot honom – nej, någon – med en brutal bestämdhet. Händerna grep hårt, som om de försökte kväva varje försök till motstånd, och en känsla av panik sköljde över honom. Samuel ryckte till, hans kropp reagerade instinktivt, musklerna spände sig, beredda att fly. Han blinkade vilt, och lika plötsligt som bilderna kommit försvann de. Han satt där igen, i den trygga biosalongen, med Audrey bredvid sig, vars ansikte nu såg ut som det gjort innan. Hennes händer, fortfarande omslutna runt hans, fortsatte sina långsamma, varsamma rörelser över hans knogar.
Men Samuel kunde inte skaka av sig vad han just sett. Det var inte en dröm. Det kändes för verkligt. Smärtan, skräcken – det hade inte varit hans minnen. Han visste det. Det var som om han hade sett någon annans verklighet genom sina egna ögon. Men vems?
"Audrey…" Hans röst var hes, knappt mer än en viskning. Utan att förstå varför grep han tag i hennes hand, kramade den hårt. Han såg in i hennes ögon, och en tanke, långsamt växande, fyllde honom med en plötslig tyngd som knöt sig kring hans bröst. Kunde det vara hennes minnen? Hade han sett in i hennes förflutna? Tanken både skrämde och förvirrade honom. Om det var sant, vems händer hade han då sett? Vad hade hon varit med om?
Samuel svalde hårt, försökte tala igen, men munnen kändes torr, som om något höll honom tillbaka.
"Har någon… någonsin..." började han, men innan han kunde säga mer fylldes rummet av ljud. Skärmen lyste upp, och introt till Rebecca rullade igång. Samuels blick stannade kvar på Audrey, och trots den lugna atmosfären i salongen kände han ett växande mörker inom sig. Det var något han inte visste om henne. Och han var rädd för att få reda på vad det var.


Ellis kunde inte hålla tillbaka ett leende när han såg hur Edmunds ögon vidgades vid synen av muffinsen. Det var som om hela hans ansikte lyste upp på ett ögonblick. Vännen, som bara för en stund sedan varit så nära tårar, satt nu och åt med en nästan barnslig glädje, och Ellis kunde inte låta bli att skratta tyst för sig själv över hur något så litet kunde göra en sådan stor skillnad. Det var nästan komiskt, hur en enkel bakelse kunde väcka så mycket lycka. Men det var också sorgligt, insåg han, för sanningen var att de båda två var rätt trasiga inuti. Tidigare hade Ellis alltid tänkt att han och Edmund var så olika. Edmund med sitt behov av kontroll. Och Ellis, med sitt kaos. Men idag, just i detta ögonblick, började han inse att de kanske var mer lika än han någonsin förstått.
"Ja, du… vi är nog mer lika än vi trott”, sa Ellis. Orden kändes tyngre än han hade förväntat sig. Men det fanns också något tröstande i att säga dem högt, som om det bekräftade att de inte behövde bära allt ensamma.
Vad gjorde han mot dig? Edmunds fråga hängde kvar i luften, och Ellis klarblå ögon smalnade en aning.
"Inget jag inte klarar av" svarade han, denna gång med en snett leende och en lite kaxig axelryckning. "Han försökte sitt bästa, men låt oss vara ärliga – jag har varit med om värre." Han höjde ena ögonbrynet, som om det hela vore ett dåligt skämt. "Rektorn tror han kan knäcka mig med den där förbannade käppen, men... han får jobba lite hårdare om han vill det.". Han lutade sig nonchalant tillbaka. Men leendet nådde aldrig riktigt ögonen. Sanningen var att skammen fortfarande gnagde inombords. Att stå där, ensam framför rektorns massiva skrivbord, hans händer vita av hur hårt han grep om bordets kant. Och så käppen – varje slag som skar genom luften, varje rapp som träffade hans rygg med en dov smäll. Men Ellis hade bitit ihop och lett igenom smärtan, fräck som alltid. Även om varje rapp hade satt spår, både på huden och i hans själ. Smärtan, förnedringen – visst, det satt kvar. Men Ellis vägrade låta dem se det.

Det är trevligt, att ha sitt huvud vilandes mot Samuels medan hennes fingrar försöker lätta upp spänningarna i hans hand. Massagen är varsam, egentligen borde hon väl tvätta såret istället, men med tanke på att det inte är så djupt så bestämmer sig Audrey för att göra det lite senare. Hon kan känna hur han börjar slappna av mer och mer, vilket får ett leende att pryda hennes rosiga läppar.
”Min mamma lärde mig det, hon var otroligt duktig på det,” berättar hon och höjer huvudet från hans axel, hennes blick stryker sig över hans ansikte. Men avslappningen verkar inte hålla i sig, för plötsligt kunde hon se hur atmosfären förändras, hur han stelnar till, hans hand blir nästan sval. Hon rynkar på ögonbrynen, hon kan känna hur hans muskler spänner sig, som att han är rädd. Hon kan känna hur han rycker till, som från en mardröm. Audrey sätter sig lite mer rakryggad så att hon kan se honom bättre. Vad var det som precis hade hänt?
”Samuel, är du okej?” Undrar hon med oro i rösten. Han ser blek ut, väldigt blek. Hade han på något sätt väckts upp från en mardröm? Nej.. han har ju varit helt vaken nyss. Hade han tänkt på något läskigt? Så kan det mycket väl vara, men vad? Han säger hennes namn, och känner hur han kramar om hennes hand hårt. Det verkar nästan som att han är rädd, hans röst är hes och det är lite svårt att urskilja. Audrey kan se hur han försöker prata igen, men det verkar inte komma ut något. Blicken glider ner till deras händer, och hon kramar försiktigt om hans hand tillbaka. Har någon vadå? Men han blir avbruten.. varför hade introt börjat precis när det verkar som att Samuel har något viktigt på tanken. Hon blickar in i hans ögon, fortfarande väldigt osäker på vad det var som hänt.
”Vad hände? Vill du att vi ska gå ut härifrån?” Undrar hon, fortfarande väldigt orolig. Hon har inte sett honom så innan, och det får oron att stiga mer och mer.

Edmund.. Han kan höra någon säga hans namn inne i rummet, det är en bekant röst, men det är varken Ellis eller han själv. Han ser sig omkring med rynkade ögonbryn, de är helt ensamma i rummet, så vems röst är det då som ekar i hans huvud? Den låter oerhört bekant, och det får hela kroppen att rysa, samtidigt som en stor saknad stryker över honom. Det låter precis som.. men det kan det inte vara, hon har varit död i flera år. Edmund.. Det måste vara alkoholen som spelar spratt på honom. Han rynkar på ögonbrynen och känner en bländande smärta i huvudet, men han försöker att ignorera den. De mörka ögonen stryker sig mot dörren till Ellis rum, och där ser han något.. någon röra sig, som en skugga, inte fullt mänsklig, med oklara färger. Vad är det som händer? Nej han måste inbilla sig det hela. Han masserar sin tinning lite och försöker att fokusera på Ellis bredvid honom. Snart glider däremot rösten bort, efter han sagt [i]Gå bort, gå bort, gå bort[/] inuti sitt egna huvud. Edmund börjar lyssna mer noga på det Ellis säger.
”Så han slog dig med käppen?” Säger han och skakar på huvudet. Han förstår inte hur en rektor kan behandla sina elever på det sättet.. samtidigt så är det mer vanligt än han tidigare trott. ”Vill du att jag ska kolla till såren?” Undrar han med svajig röst och drar en hand över sitt ansikte. Han kan se hur hans vän försöker att le, men det är uppenbart att han blir påverkad av det hela. Han tar försiktigt tag i hans hand och kramar om den.