Rollspel: Marodörernas tid

(Sirius)
- Sorry, Snorgärsen vi hade stannat längre men, vi ska på lektion. Sa jag och vände mig om när Evans gick.

(James)
- Visst det var trevligt så länge det vara, sa ja och viftade till med staven och Snape föll ner som en säck.

(Sirius)
- Komm nu vänner, dags för lektion, sa jag och la armen om Remus och James. Och vi började gå upp till slottet.

Remus lät sig föras med, han sa ingenting. Såg bara ut som när han vaknade på morgonen. Tom och kall.
Han såg ner i marken medan han funderade på olika saker.

(Sirius)
Vi gick mot lektionen och satte oss vid bänkarna, jag och James framför Remus och Peter.
Jag vände mig om och såg oroligt på Remus.
- Hur är det egentligen Måntand du ser lite dyster ut?

(James)
Jag hörde Sirius fråga och vände mig om.
- Ja du ser inte ut att va på topp, när till och med jag märker att något är fel då är något fel.

"Det är okej, ingenting speciellt.", svarade Remus och klämde fram ett halvhjärtat leende. Han såg på sina vänner och Peter knackade honom på axeln. "Ja?", frågade han. Peter såg ängslig ut. "Kan jag skriva av dina anteckningar?", frågade han. Remus himlade med ögonen och sköt pergament rullen emot honom. "Visst."

(James)
- Är det bara ditt lilla Månproblem, kanske? sa jag med ett flin eftersom att Remus värkade må bättre.

(Sirius)
- Men snälla Peter, lyssnar du ens på lektionerna då behöver man inte anteckna, sa jag med himlande ögon.

(James)
- Ibland undrar jag om du har svalt din hjärna eller nått? Det är inte så svårt Peter, sa jag och flinade åt min korkade vän.

Peter såg besvärad ut. "Men... Remus antecknar bättre än jag!". Remus skrattade och nickade sedan åt James. "Antar det", svarade han lågt.

(Sirius)
- Men snälla Peter, sa jag och himlade med ögonen.

(James)
- Men det Måntand är inget som inte vi kan fixa, vi ställer alltid upp för dig när det gäller, och föresten älskar jag våra utflykter, sa jag och log mot remus och skrattade sedan.

Remus skruvade på sig och skrattade. "Men det gör inte jag! Kanske efteråt!", sa han. "Men det är inte bara det... den här dagen har bara sugit just idag. "Ödet" har varit elak mot mig idag!", sa han och log svagt.

(Sirius)
Jag tittade forskande på min vän något var inte bra det var något som inte stämde.
- Hur är det egentligen, du vet att du kan berätta allt för oss?
Men kän dig inte pressad, tala om när du är redo.
Jag vände mig om och fortsatte lyssna på proffessorn.

(James)
- Ja du vet väll att vi alltid ställer upp, och jag kan säkert bemästra ödet åt dig om du vill, sa jag med ett leende och följde Blacks exempel och vände mig om mot proffessorn.

Remus nickade och såg på Peter. Han var djupt koncentrerad och hade lämnat tillbaka pergamentet till Remus. Han log emot sin vän och såg sedan på professorn som dillrade om massor av skit, enligt Remus själv. Fullmånen var välkommen.