PRS Lupple & Medi

Hon kunde inte sluta le och hon såg sig om och suckade.
"Tror din syster är efter oss igen. Ska jag säga till henne?" Hon orkade inte egentligen men hon ville vara ensam.
"Snälla få bort henne."

"Hon kommer att vägra." Han såg på sin far med en sorgsen blick.
"Vi fick inte välja och när det kommer till ritualen kommer hon försöka rymma. " Han nickade.
"Men han ska hämta det om några dagar och hitta den första oskulden. Vi behöver en hel person plus hennes för det ska fungera intesant?"

Dorian såg bakom sig när han såg sin syster, han hade känt av henne ett tag men kunde ju inte visa det utan var tvungen och se henne för att kunna hantera något.
"Min syster är väldigt envis. Gå och beställ glass, jag pratar med henne. " Sa han och släppte taget om hennes hand och gick fram mot Armelle.

"Armelle, varför är du här?" Sa han lågt, sansat och med ett brett leende. Han och Armelle brukade komma väldigt bra överens.

Lathan såg på sin son och nickade lite.
"Kanske, kanske inte men ritualen fungerar inte om inte hon är en villig deltagare. Därför är det viktigt att alla behandlar henne som en prinsessa så hon kommer vilja hjälpa oss att hjälpa henne." Sa han tyst och studerade ut genom fönstret.
"Kanske. Hon rymde från Dorian när han varit på hennes tak trots att hon bjöd in honom i sitt rum. Hon följer sin instinkt." Sa han tyst.
"Varför intresserar detta dig så mycket pojk?" Sa Lathan fundersamt och vände blicken mot sin son.

"Okej." Hon gick iväg och ställde sig i kö och köpte sedan en glass och slog sig ner och iaktog Dorian på avstpnd. Hon såg sedan mot en fåntän och log lite.

"Far bad mig. Så du gör henne villig till ri.. Du vet vad jag menar?" Hon såg sorgsenn ut.
"Hon är söt och jag ser att du gillar henne." Hon log.
"Mor kommer hem ikväll så akta dig för henne. Annars blir du av med henne." Hon skrattade mjukt och klappade honom på axeln.
"Jag är längre bort så hon inte ser okej."

an log bara och nickade.
"Ja så sant och sen kommer hon inte få lämna oss. De andra kommer döda henne." Han drog en hand genom det svarta håret.
"Ingen speciell anledning. Har aldrig sett ett mirakelbarn förut. Hon är väldigt söt må jag säga. " Han log och lämnade rummet.

Dorian såg på henne och skakade på huvudet.
"Jag vill inte vara delaktig i den där saken. Jag är bara intrasslad med henne." Sa han lite upprört och vände undan blicken.
"Gillar henne? Sluta Armelle hon är människa." Sa han tyst och skrattade sedan.
"Mor kommer älska henne." Sa han tyst och nickade.
"Långt bort kära syster, hon är väldigt uppmärksam." Sa han ärligt och gick sedan tillbaka mot Willow och ställde sig i kö bredvid henne.
"Armelle är bara så nyfiken och orolig. Efter alla gånger du svimmat. Hon vill hjälpa men hon ska lämna oss ifred." Sa han lugnt och klappade Willow försiktigt på ryggen.

Lathan såg efter honom men sa inget. Det var en väldigt speciell och känslig situation.

Hon log mot Dorian och gjorde plats med honom.
"Hur är huvudet föräten? Jag kastade boken på dig och jag ber om ursäkt. 30 poäng som tröst."
Hennes ögon gnistrade och hon log.
"Efter balen så måste jag hem. Jag kan inte bo kvar i Italien även om jag skulle vilja det." Hon lade sin hand över hans. Hon såg in i hans ögon och hörde kyrkans klämtande. Det hade börjat bli sent men solen var fortfarande uppe.
"Vi borde gå kanske. Jag vill ha bra foton."

Han såg på henne och skrattade lågt.
" Det är helt okej, jag skulle vilja ge dig 30 poäng för att du har en sån bra kastarm." Sa han med ett leende. Han kände hennes varma hand över sin kalla och log svagt.
"Jag vet." Sa han bara och hörde kyrkan och såg på henne men nickade.
"Låt oss gå." Sa han och reste sig upp och började gå mot kyrkan den var inte långt borta.

"Vad har vi hittat på för poängsystemm egentligen?" Willow skrattade medan hon åt glassen medan de gick.
"Du har liksom 50 eller sådant och jag har 30?" Hon åt upp det sista och höll kameran i ett fast grepp medan hon såg på alla människor.
"Oj så många det är egentligen."

"Ingen aning det var din idé." Sa han och skrattade lågt och gick med henne mot kyrkan. Det tog emot i hela kroppen att gå mot den och att gå in i den. Det skulle vara smärtsamt och obehagligt men han hade lovat även om det skrämde honom.
"Du kommer nog ikapp." Flinade han och såg sedan runt sig och nickade. "Det är en fin kyrka och en fin stad." Sa han och gick upp på trappan till kyrkan och öppnade dörren försiktigt och lät henne gå in först.

"Sant." Hon vände sig om och såg fundersam ut.
"Du kanske har sett kyrkan så många gånger. Du kan vänta utanför. Ingen fara Dorian jag kommer inte skaffa 100 poäng bara sådär." Hon smekte hans kind och vände sig om, gick in i kyrkan och började fotografera medan hon hörde mjuk musik och hon blev genast lugn.

Han såg på henne med ett brett leende. "Ja jag väntar här och du skaffade dig nog dem där 100 poängen nu." Log han och gick ned från trappan och försökte ställa sig så långt bort från kyrkan som möjligt fast ändå stå utanför. Han tittade sig omkring och kunde se sin syster en bit bort och gav henne ett lättsamt leende.