Rollspel femte året

Fan, fan fan!!!! Det här gjorde ont, på riktigt, inte bara för att min plan var förstörd, inte alls därför faktiskt. Men att se Hermione så där ledsen. ''Hermione, vänta!'' hon hade sprungit ut ur caféet gråtandes, och jag spran efter henne. Jag hann ikapp henne utanför godisbaronen där jag slog armarna om henne och försökte krama hennes motstretande kropp.

- Gå härifrån, jag har ingen lust med dina fula lögner.
Jag sprang bakom ett träd och bara grät.
Jag ville inte att han skulle komma, men självklart gjorde han det.

Jag satt mig ned redvid henne. ''Förlåt Hermione, jag menar det verkligen. Jag har betett mig som skit, precis som jag alltid gör. Men nu ska jag vara ärlig. Ibörjan var min plan med vårt förhålande att jag skulle såra dig så mycket som möjligt, för att vi har ju inte direkt varit vänner förr om vi säger så. Men innerst inne så har jag alltid gillat dig. Jag menar tänk på det. Enda anledningen att jag hatar du, Potte och Weasley är för att jag är avundsjuk. En avundsjuk feg liten jävel. Jag förstår dig fullt ut om du hatar mig efter det här, det skulle jag också gjort. Men jag känner bara att jag måste få det här sagt. Jag älskar dig verkligen, förlåt att det blev såhär.''

Jag lyssnade på varenda ord, men nej.
Jag skulle inte gå på det här igen, inte igen.
- Alltså, jag tror jag behöver gå upp till slottet. Sa jag och vandrade sakta upp mot slottet igen.
Så vad skulle jag göra här näst, Ron var väl troligen jättearg på mej efter allt som han måste hört, nej, han var ingen att vända sig till..
Jag tänkte på Draco, vad skulle han göra nu?

Jaag sjönk ihop på marken. Så klart att hon skulle förlåta mig bara sådär. Men allt hade bara blivit så fel. Tårarna började rinna ner för mina kinder. Vem hade anat när de började skolan att Draco Malfoy bara två månader senare skulle sitta och gråta hejdlöst över Hermione Granger?

Jag hoppades att allt skulle gå över, men självklart gjorde det inte det.
Jag klarade inte av dom här dagarna så jag bestämde mgi för att skriva en lapp.

Draco, möt mig under bokträdet imorgon Söndag klockan två.
/Hermone
Sen bad jag en liten förstaårselev gå iväg med det.

Jag hade just läst klart brevet från Hermione, överlycklig var precis vad jag var. Hon hade inte pratat med mig på veckor, men nu, äntligen. Jag gick från uppehållsrummet redan 20 i två, jag kunde helt enkelt inte vänta! Aldrig förr i hela mitt liv hade jag varit såhär spänd pör nånting.

Jag väntade på Draco under bokträdet och han var där väldigt tidigt faktiskt.
- Draco, jag vill prata med dig.
Vad hände den där lördagen för en månad sen?

JJag suckade, tog ett djupt andetag och började berätta. Jag berättade allt om min onda plan, allt om hur de äkta känslorna hade varit nära att ta över, men att jag istället hade valt att agera som en Malfoy. Precis ALLTING berättade jag medan jag gång på gång sa hur mycket jag ångrade det hela, att jag bara ville ha henne tillbaka och att allt skulle bli som vanlugt.

Jag blev inte speciellt förvånad över att höra hans berättelse, men jag insåg att den var sann, men skulle jag, Hermione Granger, riskera att få ett krossat hjärta igen?
Men jag hade saknat honom så mycket, hans ord, hans beröring.
Jag visste inte.
- Jag vet inte..