What the shadows tell us [PRS]

Det var som att kliva in i en annan värld. Ljuset var varmt och dämpat. Skratt smälte samman med tonerna från jazzbandet som stod på den lilla scenen längst bort i rummet. Samuel tittade sig omkring i lokalen med en nästan barnslig förundran. Han visste genast att det här var ett ställe Ellis skulle älska, och kunde nästan se sin vän framför sig, sittande vid baren, avslappnad med ett glas i handen och en cigarett som han nonchalant balanserade mellan fingrarna. Tanken fick Samuel att le brett innan hans ögon drogs mot Audrey igen, som just tagit av sig sin kappa. Hennes hår – jordgubbsblont, nästan rött i det här ljuset – föll som en kaskad över hennes rygg, och för ett ögonblick såg hon nästan overklig ut, som om hon hörde hemma i en scen från en film.
”Brukar du gå hit ofta? Med Edmund, eller någon annan?”, frågade han.
Medan de gick mot ett litet bord i en hörna där musiken dämpades något, smög sig Samuels hand ner till hans knogar. Huden var sprucken, smärtan dov men påtaglig. Han drog fingrarna längs såren. Det skrämde honom hur lugn han kände sig – att han inte kände någon ånger efter det han gjort. Han var ingen våldsam person. Han hade aldrig slängt ur sig elaka ord eller gjort något som kunde orsaka skada. Men när den där mannen plötsligt la sina händer på Audrey, exploderade något inom honom. En rasande kraft han inte kunde hålla tillbaka. Han hade inte tvekat. Hans nävar hade slagit hårt och snabbt. Och om det behövdes, skulle han göra det igen. Och igen. Och igen. För nu gick Audrey framför honom – trygg och oskadd – och det var det enda som betydde något.
När de slog sig ner vid ett av borden sökte sig hans hand långsamt under bordet. Fingrarna flätade sig varsamt samman med Audreys och han kände hur värmen från hennes hand spred sig genom hans.
”Det känns som att det finns så mycket mer i den här staden som jag inte har sett än,” sa han tyst, aningen generad. ”Skulle du vilja visa mig?”



Ellis satt tillbakalutad på stolen medan han lät cigaretten snurra mellan fingrarna. Ett flin lekte över hans läppar när han hörde Edmund ropa triumferande från badrummet.
”Bra jobbat” ropade han tillbaka, drog sedan ett djupt bloss och vände blicken mot fönstret där regndropparna fortfarande rann som små floder längs glasrutan. Han undrade var Wesley gjorde nu. Var han på sitt rum? Eller var han ute, omgiven av andra vänner – någon som fick honom att skratta det där smittsamma skrattet som Ellis älskade att höra? Och om han inte var med vänner, vem var han då med... någon han dejtade? Tanken fick Ellis mage att vrida sig i en smärtsam knut. Det var löjligt, det visste han, att plåga sig själv så här. Wesley var hans vän. Bara hans vän. Och ändå hade något förändrats – något som Ellis inte kunde ignorera längre, oavsett hur mycket han försökte. Visst, han hade varit attraherad av killar förut – som den där killen han kysste på sin första fylla, vilket hade känts både spännande och förvirrande. Men Wesley? Det var annorlunda. Skrämmande... Ellis skiftade rastlöst på stolen och drog handen över ansiktet, frustrerad. Det var vid såna här tillfällen han verkligen saknade sin morbror. Han kom alltid med smarta och lugnande svar som fick allting att verka mindre kaotiskt. Men morbrodern hade varit borta i flera år nu, och Ellis var ensam med dessa känslor som han knappt kunde reda ut själv. Eller var han det…?
Just då kom Edmund stapplade ut, klädd i Ellis kläder och med sina egna prydligt vikta i händerna, och Ellis kunde inte hålla sig. Ett kort skratt undslapp honom.
”Perfekt vikta. Jag är seriöst imponerad”, sa han och flinade stort medan hans blick följde Edmund när denne sjönk ner i soffan, fumlade lite innan han till slut hittade en bekväm position. Kanske kunde han fråga honom? Men vad skulle han ens säga? Hur började man ens en sådan konversation?
”Eddie. Kan jag fråga dig en sak?”, sa Ellis till slut. Han visste redan nu att han skulle ångra det här, men vad fan. ”Du sa att jag var olyckligt kär i... ja, du vet vem.” Han lutade sig tillbaka i stolen igen, försökte spela oberörd. ”Så, vad betyder det egentligen? Hur vet man om man är kär i någon? Du verkar ha koll på sånt, med din första pojkvän... och nu med Henry?”.

Värmen kittlar vid Audreys hud, och kontrasten mellan kylan från utomhus och värmen från puben får en rosig färg att glida över hennes kinder. Det är en oerhört härlig stämning på puben, med glada skratt och musiken från det talangfulla jazzbandet. Det är välkomnande, och hon har aldrig stött på en enda otrevlig människa på den här puben, vilket får henne bara att älska den ännu mer. Puben skiljer sig från så många andra i byn, och i det mörker som pågår i världen just nu är det precis vad folk behöver. Hon vänder blicken mot Samuel igen och låter den stryka sig över hans ansikte. Det varma ljuset från lamporna får honom att lysa upp på ett otroligt vackert sätt, och hon har lite svårt att slita blicken ifrån honom. När han frågar om hon går hit ofta så nickar hon lite med ett leende på läpparna.
”Det är min favoritplats i byn. Har dragit hit Edmund några gånger, har däremot inte riktigt fått med dem andra hit än. Eddie hade varit rätt skeptisk när jag berättat om det för honom, men när vi kommit hit hade han älskat det. Jazz är lite av hans guilty pleasure,” Förklarar hon. Hon har även tagit med ett par dejter, men puben hade inte riktigt varit deras grej så att säga.. men det känns onödigt att berätta för Samuel, det är ingenting han behöver veta. Hon hänger upp sin kappa och slår sig ner i en av sofforna vid ett hörn. ”Det här är mitt favoritbord också, lite mer avlägset.” Säger hon öppnar sin handväska för att ta ut en hårklämma för att sätta upp sitt långa, lockiga hår med. Audrey ser ner mot deras händer, och när han flätar samman deras fingrar så kramar hon försiktigt om hans hand. Värmen sprider sig genom honom, och hon glömmer helt bort det som hänt tidigare under kvällen. När han sedan undrar om hon kan visa mer av staden som skolan ligger så nära, så nickar hon ivrigt.
”Gud ja, det finns en hel del spännande. Många av butikerna och pubarna har stängt ner, men lyckligtvis är de bästa kvar,” säger hon med ett leende och låter sina fingrar försiktigt börja massera den andres hand. ”Du kanske borde plåstra om dina händer.. knogarna ser rätt otäcka ut.”
Angelica är fokuserad på Samuels stackars händer när en stor, äldre man kommer gåendes mot dem med ett leende på läpparna och ett litet anteckningsblock i händerna, och en penna vilandes i fickan på hans skjorta.
”Godkväll Ms Abbot, vilket trevligt sällskap du verkar ha med dig idag.” Säger han och låter blicken glida mellan Audrey och Samuel.
”Hej Mr Davies, det här är Samuel. Samuel, det här är Mr Davies. Han äger puben,” säger hon med sin hand fortfarande sammanflätad med den unga mannen bredvid sig.
”Trevligt att träffas Samuel, vad får det lov att vara idag?”

När Edmund väl funnit en bra position i soffan så kommer han på att han faktiskt fryser. Han suckar högljutt för sig själv, men ser snart att en filt ligger vid ärmen på den mjuka soffan. Den påverkade artonåringen drar snabbt till sig den, och försöker få den att räcka ner till hela kroppen.. det är lite svårt, krångligt, men tillslut ligger han bekvämt och varm i soffan. Hans mörka ögon stryker sig över killen som sitter där vid skrivbordet med sin cigarett vilandes mellan fingrarna. Han verkar djupt nere i tanke, och Edmund kan inte undgå att undra vad det är han tänker på.. vad det är som bekymrar honom. Ibland önskar han att han kunde läsa tankar, men han vet att det troligen skulle såra honom mer.
”Vad är det du tänker på? Du verkar.. spänd.. och frustrerad,” får han ut sig med hes röst och stryker en hand genom sitt lockiga hår. Det är uppenbarligen någonting fel, och han har ingen aning om han är tillräckligt nykter för att vara till någon hjälp för sin vän, även om han väldigt gärna skulle vilja det. Edmund rynkar på ögonbrynen när den andre sedan undrar om han kan fråga en sak.. det känns allvarligt. Han blir aningen nervös över vad det är som kan bekymra honom, om han listat ut att Edmunds känslor kanske inte alls har någon koppling till Henry.. han hoppas verkligen inte det. Men så kommer frågan, och han blir minst sagt förvånad. Han hade absolut inte förväntat sig att Ellis skulle fråga något sådant.
Artonåringen funderar en stund, osäker på vad han ska svara på det hela.
”Det kan nog vara olika för alla.. jag kanske inte borde ha sagt att du är kär i honom, men det är bara den känslan jag har fått,” börjar han och drar en hand över ansiktet, det är ett rätt jobbigt samtal.
”Jag antar att jag bara kan utgå från min egna erfarenhet och vad det betyder när det kommer till mig. Jag känner mig alltid pirrig när jag är med.. ja, Henry då.” Fortsätter han tyst och biter sig lätt i underläppen, han hade nästan varit påväg att säga Dig.. väldigt skönt att han lyckades undvika det.
”Jag känner mig exalterad över att vara med honom, mitt humör blir så mycket bättre bara jag lägger ögonen på honom. Samtidigt gör han mig otroligt nervös för jag vill inte göra bort mig framför honom. Jag tänker på honom flera gånger varje dag, när jag läser någonting så blir det ofta så att jag finner något jag skulle vilja dela med mig av till just honom.. Jag känner mig svartsjuk, även om det bara är att plåga mig själv. När han ler så lyser det på något sätt upp min dag..” Förklarar han tyst, och viker undan med blicken.

Samuel kände sig märkligt hemma här. Det var något med atmosfären som fick honom att slappna av, kanske var det det glada sorlet, eller det varma ljuset som omgav dem. När Adurey berättade om Edmund och hans "guilty pleasure" skrattade han mjukt. Det var lätt att förstå att hon verkligen älskade den här platsen – och det blev ännu mer tydligt när hon nämnde sitt favoritbord.
”Jag vill gärna se fler av dina favoritställen,” sa han och såg på henne med uppriktig nyfikenhet. Han ville veta mer om Audrey, om de saker som gjorde henne glad, de små detaljerna som formade vem hon var. Och han ville upptäcka dem tillsammans med henne...
En värme spred sig genom hans kropp när hon började massera hans hand med sina fingrar. Det var en så enkel gest, men ändå så intim.
"Det ser värre ut än vad det är," sa han tyst, med blicken fäst vid de ömmande knogarna. En lättnad fyllde honom när han såg att de åtminstone inte blödde längre. "Det känns knappt. Jag klarar mig tills vi åker tillbaka till skolan." Han såg upp på henne med ett leende och övervägde just att luta sig fram och stjäla en ny kyss när det hördes steg som närmade sig. En äldre man kom gående med ett vänligt leende på läpparna, och Samuel kände sig lätt generad när Mr. Davies hälsade på honom.
"Trevligt att träffas," sa han, och märkte att hans röst var något blygare än han hade önskat. ”Gärna något varmt att dricka, till oss båda. Kanske kaffe? Te?”. Han vände blicken mot Audrey och kramade lätt handen som vilade i hans. ”Vad vill du ha?”



Ellis satt tyst medan Edmund pratade. Det var något fint med sättet han talade om Henry – så öppet och ärligt. Ellis hade aldrig kunnat ana att hans vän kände så starkt för den andre, aldrig ens övervägt att de kunde vara något mer än bara vänner. Men uppenbarligen fanns det något mellan dem som han hade missat.
”Pirr i magen, tankar som aldrig slutar snurra… Det låter mest jobbigt. Att bry sig om någon så mycket” sa Ellis och drog ett djupt bloss, höll kvar röken tills det brände i lungorna, och släppte sedan ut den i en långsam ström som försvann mot taket.
”Och sen då? Vad händer om det inte är ömsesidigt? Är det bara att hålla allt inombords och hoppas att det går över?”. Han log, med det med ett leende som inte riktigt nådde ögonen. För det Edmund beskrev – hans sätt att tala om Henry – liknade på sätt och vis det han själv kände för Wesley; tankarna på Wes som ständigt fanns i hans huvud – hur ett leende från honom fick hela världen att stanna till. Men också den brännande svartsjukan, den som slog till varje gång han såg Wesley skratta med någon annan, som om de hade en bit av honom Ellis aldrig skulle få. Om det var kärlek eller något annat, kunde han fortfarande inte säga.
Ellis förde cigaretten mot läpparna igen, men när han upptäckte att fingrarna darrade lätt valde han istället att fimpa den i askfatet på skrivbordet. Med en smidig rörelse reste han sig och började obekymrat knäppa upp skjortan. Han lät den glida av axlarna och släppte den slarvigt på stolen bakom sig.
"Så… alla de där grejerna du sagt om Henry. Känner han samma för dig?" frågade han medan klädde av sig, tills han stod där i bara underkläder och ett enkelt linne på överkroppen. Han gick vidare till sin garderob och rotade fram sin morgonrock. Lät frågan hänga i luften medan han drog på sig plagget och styrde stegen mot badrummet. Dörren gnisslade till när han lämnade den halvöppen, precis lagom för att Edmund fortfarande skulle kunna höra honom.

Audrey hoppas verkligen att den unga mannen bredvid henne tycker om och trivs på den lilla puben. Det är ju en av hennes favoritställen, och det vore mysigt om de kunde uppskatta den tillsammans, gå dit flera gånger, kanske till och med dansa på det lilla dansgolvet. Hennes möra ögon stryker sig över hans ansikte, han vill se fler av hennes favoritställen.. ett leende sprider sig över hennes läppar, det är inte så många som varit intresserad i det förut, så det får det att kittlas inom henne.
”Jag visar dig gärna, även om staden är rätt liten så finns det många gömda ställen som är helt perfekta,” säger hon med ett leende. Det känns märkligt, hon kan inte riktigt sluta le över hela situationen. Ett litet leende, men ett genuint. Hennes blick glider ner mot deras händer, hon har rätt små händer och de ser mindre ut i jämförelse med hans. Hon ser på honom aningen skeptiskt när han säger att han klarar sig tillbaka till skolan.
”Hm.. jag antar att det får vänta lite. Nu kan du iallafall få njuta av min exemplariska handmassage,” svarar hon skämtsamt och blickar in i hans mörka ögon. Det känns fint att vara runt honom, hon känner sig säker, och det är väldigt mysigt. Han har fått veta en väldigt stor hemlighet om henne, och hon är tacksam över att han inte gjort en större grej utav det. Hennes blick flackar mellan Mr Davies, pubens ägare, och Samuel som verkar en aning blyg av den plötsliga sällskapen. Audrey ler mot den äldre mannen och kramar om Samuels hand tillbaka.
”Jag kan ta en kopp te,” säger hon och låter blicken landa på killen bredvid sig.
”Okej tipp topp, vad kan det vara för den unga herrn?” Undrar Davies med ett leende på läpparna. Han verkar ha fattat att han stört lite i deras konversation, han har nog insett att de två är på en liten dejt.

Hela tiden Edmund pratar så undviker han att se in i Ellis ögon. Han är rädd för att om han ser in i de där klar blåa ögonen så kommer vännen att lista ut att en del av det han säger är en lögn. Att det inte alls är Henry som han har starka känslor för.
”Hm jo, det är väldigt jobbigt,” instämmer han och drar en hand över ansiktet. Han vill så gärna finnas där för Ellis, allt han kan, men det är samtidigt väldigt svårt för honom att prata om det hela. Tillslut låter han blicken landa på sin vän, och han märker lätt hur hans leende är på gränsen till påklistrat. Uppenbarligen är det ett svårt samtalsämne för honom också. Han tar ett djupt andetag, och nickar åt det han säger.
”Ja, jag antar det.. du behöver inte hålla allt inombords, kanske du kan prata med honom? Men så småningom kommer det att gå över, det är jag säker på,” säger han med ett svagt leende på sina läppar. Han är inte helt säker på det han säger, men han måste intala sig själv det. Det måste vara så, han måste komma över Ellis förr eller senare.. och kanske det rätta sättet för det är att satsa på Henry? Han känner inte alls lika starkt för klasskamraten, kanske det är elakt att låta det gå något längre.. samtidigt så ser han inte riktigt någon annan utväg. ”Jag vet inte vad Wesley känner, men jag är säker på att han skulle lyssna på dig och ha förståelse.. han är inte.. tja, någon som skulle döma.” Fortsätter han och börjar frenetiskt att pilla med filten som vilar över honom. Nej, han har lite svårt att läsa av Wesley, om den långa mannen känner detsamma för Ellis, eller om han är intresserad i någon överhuvudtaget. Han pratar aldrig om det, men Edmund vet att han var tillsammans med en tjej längre tillbaka i tiden, när de inte gick på den här skolan. Samtidigt så verkade Wes aldrig riktigt väldigt intresserad i någonting. Men han är däremot helt säker på att Wesley aldrig skulle döma någon för att de är attraherad av samma kön, det är iallafall den känslan han fått över alla år han känt honom.
När Edmund sedan märker hur Ellis börjar knäppa upp sin skjorta så viker han genast undan med blicken och bestämmer sig för att stirra upp i taket istället. Han blir bara väldigt generad, även om det är en helt naturlig sak när man är bekväm med sina vänner. När Ellis frågar om Henry så rynkar han lite på ögonbrynen, som att han kommer i djup fundering.
”Jag tror det.. det var han som berättade det först, att han gillar mig, och han som först kysste mig.” Berättar han.

"Te blir bra för mig också", svarade Samuel med ett litet leende och la till ett lågmält "tack" för att vara artig. När pubägaren försvann bort mot köket för att fixa deras beställning, såg Samuel tillbaka mot Audrey. Han märkte att hon fortfarande verkade lite kall, och utan att tveka vände han deras händer, så att hans omslöt hennes. Gnuggade sedan försiktigt hennes fingrar mellan sina för att värma dem.
”Det låter som att du har en hemlig karta över alla de bästa platserna här”, sa han och kunde inte låta bli att dra på munnen när han såg Audreys leende; det var som om hennes glädje smittade av sig på honom. Han tänkte tillbaka på gårdagskvällen, när han hade frågat om hon ville gå ut med honom. Det hade känts som ett språng ut i det okända, som att kasta sig från en klippa utan att veta om det fanns vatten eller sten nedanför. Men nu, när de satt mittemot varandra i den varma puben, med de dova ljusen och den låga sorlet från andra gäster runtomkring, kändes det som det mest självklara beslutet han någonsin tagit.
"Jag är verkligen glad att du tackade ja igår," sa han, nästan utan att tänka. Samuel såg ner på deras händer, försökte dölja nervositeten som smög sig på. Kanske var han naiv, tänkte han. Kanske var det här bara en av många dejter för Audrey, en kväll som hon skulle glömma i mängden. Men det kändes inte så. Och Samuel kunde inte låta bli att hoppas att hans magkänsla hade rätt den här gången. För om den inte hade det, visste han inte vad han skulle göra med alla dessa känslor som redan börjat växa.


Att berätta för Wesley om hans känslor? Jo, tanken hade slagit Ellis många gånger. Men varje gång de varit ensamma och ögonblicket känts rätt hade det alltid slutat på samma sätt: han fegade ur. Det var ironiskt, och det visste han. Här var han, killen som brutit mot så många skolregler att han tappat räkningen, som kunde ställa sig inför en hel klass och leverera de mest dräpande kommentarerna utan att blinka. Och ändå… när det kom till känslor, till att säga något så enkelt som ”jag gillar dig”, då backade han ur. Varje gång.
Edmund hade säkert rätt. Wesley var den typen som kunde prata med vem som helst, som inte verkade döma någon. Men… tänk om han hade fel? Ellis kunde inte ta risken. För om Wesley inte förstod, vad skulle det göra med deras vänskap? Tanken på att Wesley skulle sluta lägga en arm om hans axlar när de träffades i korridoren, eller undvika att vara ensam med honom – den tanken var outhärdlig. Det var nästan värre än att bli avvisad. Och därför hade han inte sagt någonting. I stället stängde han in känslorna i samma lilla låda som han alltid använde för saker han inte kunde hantera, tryckte undan dem och låtsades som om de inte existerade. Och kanske, intalade han sig själv, kanske var det bättre så…
Ellis sköljde ansiktet och kände hur det kalla vattnat fick hans tankar att skingras för en sekund. Genom den halvöppna dörren hörde han Edmund berätta om hur Henry verkade känna samma sak för honom, och om hur det varit Henry som tagit initiativet och kysst Edmund.Han gav ifrån sig ett tyst hummande ljud innan han snabbt torkade ansiktet med en närliggande handduk.
”Det är ju bra…”, sa han kort och eftertänksamt. ”Då antar jag att vi kommer se mycket mer av Henry framöver?”. Ellis kunde inte låta bli att undra vad detta skulle innebära för deras lilla sällskap. Skulle Henry bli en del av det? Han visste inte varför den tanken störde honom. Det var inte det att han inte ville att Edmund skulle vara lycklig. Tvärtom. Och det var inte heller något fel på Henry – vad Ellis visste. När Samuel kom till skolan hade de välkomnat honom med öppna armar, och Ellis hade inte känt något annat än glädje över att se hur gruppen växte och förändrades. Men det här... Det kändes annorlunda. Märkligt på ett sätt han inte riktigt kunde sätta fingret på.
Efter att ha borstat tänderna och fräschat upp sig för kvällen kom han ut från badrummet. Han drog av sig morgonrocken igen och släppte den på stolen där hans kläder redan låg. Klev sedan upp i sängen och drog täcket över sig. På grund av den ömmande ryggen fick han ligga mage och hålla upp överkroppen genom att luta sig på underarmarna.
”Så… kommer du att berätta om dig och Henry för de andra? Om det blir något mer mellan er?”.

Det står ett brinnande ljus mitt på bordet framför de två ungdomarna. Audrey känner ett oväntat lugn när hon är med Samuel, som att hon kan trappa ner för engångsskull. Vanligtvis brukar hon ha så många tankar på en och samma gång, men just nu, den välkomnande puben, så lyckas mannen framför henne hålla henne på en bra nivå. Nu har hon nog visat sin personlighet rätt väl för den andre, men hon är ändå rädd för att han ska tröttna på henne, att hon blir för mycket. Hennes blick glider ner mot deras händer, när han försiktigt börjar gnugga hennes fingrar mellan hans. Ett mjukt leende sprider sig över hennes läppar. Det flammande ljuset framför dem kastar ett väldigt fint ljus över Samuels ansikte, och på något sätt ser han ännu vackrare ut.
”Hm.. ja, det kan man nog säga. Det är väldigt få personer jag presenterar de bästa ställena till, men du är någon jag gärna skulle besöka dem med,” säger hon med ett leende och blickar in i hans mörka ögon. Många ställen har hon såklart besökt tillsammans med sin bror, Cecilia, Ellis, Wesley och några små dejter, men det finns några ställen som hon inte riktigt hunnit med att presentera för dem. Det är få personer som hon vill dela de ställena med, men alla personerna i deras lilla vänskapsgrupp är några av de få. Hon höjer lätt på sina ögonbryn när hon får höra att han är glad att hon tackade jag under går kvällen. Hennes leende blir lite större och hon nickar instämmande.
”Jag med, jag trodde inte du skulle vara intresserad i mig,” erkänner hon tyst. De har bara känt varandra i ett par månader, det finns nog mycket de inte vet om varandra.. men ändå har de två lyckats finna intresse i varandra. Den unga kvinnan flyttar sig lite närmre, och lämnar en kyss på hans tilltalande läppar. Med tanke på att de sitter i hörnet och ingen lägger märke till dem så skadar det inte att kyssa honom. Audrey drar sig tillbaka lite och ser in i hans ögon.
”Det finns nog mycket jag inte vet om dig.. har du några läskiga tendenser jag behöver vara orolig över?” Frågar hon skämtsamt med ett leende på läpparna. ”Du sa att jag kunde få provköra din bil med dig.. det är ett stort plus.”

Edmund vet att han inte kan säga till Ellis att det kanske är bättre att berätta för Wesley om sina känslor.. han själv är ju inte ärlig, han kommer inte berätta för mannen i badrummet bredvid. Ellis kommer nog aldrig få reda på hans känslor för honom.. men det är annorlunda, Edmund vet att han aldrig kommer ha en chans på att bli mer än vänner med Ellis, medan det faktiskt kanske är så att Ellis har det, kanske Wesley känner något tillbaka. Han sluter ögonlocken ett slag med rynkade ögonbryn. Tanken är jobbig, bara att höra personen han gillar prata så om någon annan är jobbig, men tänk då tanken att se dem tillsammans. Han stönar tyst och gömmer ansiktet i händerna, han är så frustrerad på sig själv. Varför kan han inte bara tänka på Henry, en kille som faktiskt gillar honom på det sättet? Så småningom kommer känslorna för Ellis att tyna bort, det måste de.
”Ja, det kommer ni nog, men jag lovar, jag ska försöka att inte bli odräglig,” säger han med lättsamhet i rösten, även om han har ångest som gnor inuti honom. Han för bort händerna från ansiktet när han sedan ser att Ellis kommer tillbaka ut från badrummet, och rör sig mot sin säng. Artonåringen drar sin filt upp över halva ansiktet och burrar ner sig i soffan, så att han nu bekvämt ligger ner. När han hör hans fråga så höjer han lite på ögonbrynen, och ser tillslut bort mot sin vän.
”Jag vet inte.. Audrey kommer få reda på det rätt snabbt, även om jag inte säker någonting så listar hon ut det.. Sen vet jag inte. Jag vet inte hur de andra skulle reagera,” svarar han eftertänksamt och pillar lite med filten. ”Jag tror varken Wesley eller Cecilia skulle döma. Känner inte Samuel lika bra.. men tror inte han skulle göra det heller.” Fortsätter han och biter sig lätt i underläppen. Men vad vet man? Det är fortfarande olagligt. Han vet att han och Henry aldrig kommer kunna hålla i handen i skolkorridoren, eller sitta nära varandra på en av bänkarna på skolområdet, det är synd, men det finns ingenting man göra åt.

Ett nytt leende tog form på Samuels läppar när Audreys sökte sig till hans. Deras fingrar flätades samman igen, som om det var det mest självklara i världen och Samuels fria hand svepte över hennes kind, mjukt och långsamt, som om han smekte ytan på något dyrbart. Sedan lutade han sig framåt och hans andetag blandades med hennes. För ett ögonblick blev världen tyst omkring dem och när deras läppar möttes denna gång var det som om allt annat föll bort.
När han till slut drog sig tillbaka, bara så mycket att deras pannor kunde vila mot varandra, sade han med en viskning:
”Varför då? Jag menar, du är otrolig. Du är stark, smart, vacker. Och jag gillar verkligen att vara med dig”. Han hade börjat inse att Audrey inte var van vid att höra sådana ord, inte utan en dold agenda. Och det smärtade honom. Hennes pappas vän och alla de andra männen som inte bara underlåtit att se hennes värde, utan som också förminskat henne, tryckt ner henne. Och de fanns fortfarande där ute, ostraffade. En mörk tanke började gro inom honom, som en skugga som långsamt sträckte ut sina klor... Han kunde nästan se dem framför sig, de där männen. Leende, skrattande, helt omedvetna om det lidande de orsakat. Förtjänade de verkligen att gå vidare som om ingenting hänt? Som om Audreys smärta bara var en parentes i deras liv?
"Läskiga tendenser?" Samuel rynkade pannan som om han seriöst övervägde frågan. Tja, det var ju det där med rösterna i hans huvud, och de märkliga synerna inne i biosalongen. Och, just det, att han tidigare den kvällen hade slagit en man medvetslös. Men annars? Absolut ingenting att oroa sig för… Han lyckades hålla ansiktet neutralt och lade till en överdrivet fundersam min.
”Jag är en katastrof i köket," sa han och skrattade till generat. "Jag bränner bokstavligen allt jag försöker laga.”. Han ville så gärna berätta om allt för Audrey, Men nej, det här var inte rätt tid. Inte rätt plats.


”Jag tror inte du behöver oroa dig för Sammy. Han är som en lydig hundvalp, oförmögen att göra någon förnär”, svarade Ellis med lätt sarkastisk ton. Jo, saker skulle definitivt förändras, på fler sätt än han kanske var redo för. Inte nog med att Edmund och Henry funnit varandra. Nu verkade det dessutom som om något var på gång mellan Audrey och Samuel. Och Ellis försökte ignorera det lilla stinget av avundsjuka som växte inom honom. Hans vänner verkade ha hittat något som kändes avlägset, nästan oåtkomligt för honom – någon att vara nära, att dela sina tankar och känslor med.
Han vände sig långsamt på sidan, stödde huvudet på handen och betraktade Edmund som burrat ner sig under filten. Det var trevligt, tänkte han. Oväntat trevligt att ha honom här. När Ellis var ensam hade Wesley en tendens att tränga sig in i alla tankar, och i de stunderna gjorde han vanligtvis allt för att distrahera sig själv. Han kunde försvinna in i en bok, fast han ofta behövde läsa om samma meningar flera gånger för att verkligen ta in dem. Andra gånger satte han på musik – högt, så högt att tonerna dränkte ut varje tanke som försökte tränga sig fram. Kanske hade Edmund rätt , en dag skulle han kanske kunna komma över Wesley och se honom för vad han en gång varit – en vän och inget mer. Ellis ville desperat tro på det. Det skulle vara så mycket enklare om han kunde stänga av känslorna som låg och pyrde, om han kunde hitta tillbaka till den där platsen där allt var okomplicerat.
Till slut sträckte han sig efter sängbordslampan och med ett knappt hörbart klick släcktes den. Rummet omslöts av ett mjukt, kompakt mörker, endast brutet av de dämpade ljuden från regnet utanför fönstret. Han lät kroppen sjunka djupare ner i madrassen medan han drog in underarmarna under kudden och lät dem vila där. Lade därefter ner huvudet med en lätt suck.
”Förresten, Eddie… Har jag nämnt att rödvin ger några av de värsta baksmällorna?” sa han i mörkret och hans läppar formade sig till ett roat flin.

Det är så stillsamt. Även om den läckra musiken når dem, så är det dovt och tar inte för mycket uppmärksamhet från ungdomarna. Det är som att deras lilla hörn är en gömma, de kan höra musiken men ingen annan kan se eller avbryta dem. Audrey kan bli rastlös i stillsamma stunder, men Samuel har på något underligt sätt lyckats få henne att varva ner, och hon njuter verkligen av stunden mellan dem. Trots att de tidigare suttit ute i kylan och haft ett jobbigt samtal sinsemellan så är de nu inne i värmen, och njuter av varandras sällskap. Hon känner hur hans hand glider upp över hennes kind, en fin kontakt, varsam och enkel. Hon besvarar hans kyss, hon vill inte att kvällen ska ta sitt slut. Artonåringen höjer lätt på ögonbrynen när hon hör vad han säger, otrolig, stark, smart, vacker,. Hennes mörka ögon blir aningen större, för hon hade inte förväntat sig det svaret.. och faktumet att det låter så genuint får hela hennes kropp att bli varm, och en rodnad stryker sig över hennes lätt fräkniga kinder. Samuel är en väldigt genuin, snäll person, och det känns betryggande att han tänker så om henne. Ett leende vilar på hennes rosiga läppar och hon ser ner på deras händer.
”Tack.. det är nog inte många som skulle beskriva mig på det sättet, men det värmer att du säger det. Och jag gillar verkligen att vara med dig också,” säger hon sanningsenligt och lutar sin panna lätt mot hans.
Audrey lägger huvudet på sniskan medan hennes blick stryker sig över hans ansikte. Värmeljuset som står på bordet får Samuels ansikte att lysa på ett väldigt vackert sätt, en varm färg som får honom att se ännu bättre ut. Katastrof i köket? Hon kan inte undgå att skratta till medan hennes fingrar försiktigt börjar pilla med hans. Hon är varsam med det lilla lekandet, hans hand kan ju fortfarande göra ont.
”Jaså? Hmm.. vi kanske får ha matlagningslektioner då,” säger hon med ett svagt leende och ser ner på det varma ljuset och deras händer. ”Jag är lite duktig på att laga mat, så du kan bli min nya elev.”

En tystnad faller över rummet, en tystnad som Edmund inte riktigt är förberedd på. Med tanke på samtalet de haft så har han en väldig tyngd mot bröstet, som verkligen inte vill ge sig iväg. Han kan inte undgå att tänka på vad Ellis skulle säga eller tänka om han berättade ärligt om sina känslor.. det är en oerhört stor rädsla, och han är rädd för att förlora honom som vän. Men det är väl naturligt.. precis som han är rädd för sina känslor för Ellis, så är Ellis rädd för sina känslor för Wesley. Det stinger till i hjärtat på honom och han drar filten över hans halva ansikte medan han stirrar upp i taket. Hur skulle det vara att inte ha några känslor alls? Det känns som att han har alldeles för många känslor, ovanligt många och påträngande. Det är så många tankar inne i hans skalle att det är fruktansvärt svårt att reda ut dem. Det verkar som att Edmund inte är den enda som är djupt nere i sina egna tankar, med tanke på tystnaden så känns det som att även Ellis funderar på ett och annat. Han drar händerna över ansiktet och burrar ner ansiktet mellan soffryggen och en av kuddarna, som att han försöker gömma hela sig själv. Åh vad han önskar att han kunde få stopp på sina känslor för sin vän, allt hade varit så mycket lättare då, och han skulle kunna ge Henry en ärlig chans. Nu tänker han försöka, men djupt inuti honom vet han att det kanske inte skulle vara snällt mot hans andra vän, som faktiskt funnit sig kär i Eddie.
När han hör Ellis lätta stämma i mörkret så rynkar han på ögonbrynen och skakar lite på huvudet för sig själv.
”Nej.. det har du inte nämnt,” säger han med ett lätt skratt medan fingrarna pillar med filten. ”Det är du som kommer behöva dras med en sliten Edmund som är bakis på rödvin,” påpekar han därefter och himlar lätt med ögonen. ”Godnatt Ellis.”

Morgonen därpå rycktes Ellis ur sömnen av ett ihärdigt bankande. Han rynkade pannan, vred sig på sidan och tryckte ner ansiktet i kudden, som om han på det sättet kunde stänga ute både ljudet och verkligheten. Men knackningarna gav sig inte, och ett klagande stön slapp ur honom när han till slut öppnade ögonen.
Den ömmande ryggen protesterade när han till slut lät benen glida ner över sängkanten och drog sig upp till sittande. Han vände blicken mot dörren. Vem kunde vilja honom något så här tidigt? Ellis drog upp handen för att gnugga tröttheten ur ögonen, men mitt i gesten fastnade blicken på något i soffan. En gestalt, delvis dold under en filt. Edmund. Minnena från kvällen innan vällde över honom. Han mindes hur han hittat Edmund i skolans kök – märkbart berusad och i ett tillstånd som gjorde det omöjligt att lämna honom ensam.
Fragment från natten fladdrade förbi; Edmunds som berättade om kyssen med Henry, hur hans vän hade hjälp honom att tvätta såren på ryggen, och hur han själv hade suttit bredvid och hållit Edmund sällskap i badrummet medan han kämpade mot kväljningarna. Minnena fick Ellis att småle och skaka roat på huvudet. Men ljudet från dörren avbröt hans tankar, den här gången en lite försiktigare knackning men fortfarande otålig.
”Ja, ja, jag hör dig,” sa han lågt, nästan för sig själv, och reste sig med en djup suck. Han förde handen genom sitt rufsiga blonda hår och svepte med blicken efter kläderna han slängt på stolen kvällen innan. Han drog åt sig morgonrocken, knöt skärpet runt midjan och gick till dörren.
När han öppnade, redo att mumla någon sömnig klagan över hur personen väckt honom, fick det som väntade utanför hans hjärta att slå ett extra slag, och han blev genast piggare.
”Wes?”

Det är ett plågsamt sätt att vakna upp på när man är fruktansvärt bakis. Nu hade Edmund inte sovit särskilt bra alls under natten, snarare hemskt, men ändå. Han har nog fått in två timmar sömn innan bankandet på dörren börjar. Han gnyr till och gömmer ansiktet i händerna och han har nästan lust att springa till badrummet och kräkas igen.. små minnen börjar komma tillbaka till honom, vad som hänt under kvällen innan. Hur Ellis sett honom fullare än någonsin tidigare. Hur mycket han gjort bort sig.. hur han kräkts framför personen som han gillar. Det får honom att sucka djupt, och ångesten börjar genast att dra i honom. Fan, en klump bildas i hans mage och han kan känna ett hårt tryck över sin bröstkorg. Det verkar som att universum verkligen har någonting emot honom, som tvingar honom få sån ångest efter att han haft så märkliga drömmar. Han minns inte jättemycket.. bara en okänd man som försökte prata med honom, han hade inte sett mänsklig ut, eller levande kanske är rätt ord. Han hade varit blek, kroppen hade inte haft samma.. hur ska man förklara det? Och sedan hade han känt ett hemskt tryck mot bröstkorgen, vilket fått honom att sätta sig upp med ett ryck, alldeles kallsvettig. Plus nu när det bankar på dörren så känner han en bländande huvudvärk och hela kroppen är slö, han mår också fruktansvärt illa. Eddie sätter sig upp i soffan när han ser Ellis gå mot dörren och öppna den. Det är uppenbart hur hans vän skiner upp när han ser att det är Wesley som står där, med ett aningen panikslaget ansiktsuttryck. Edmund rynkar på ögonbrynen och glider ner i soffan igen, han vill gömma sig, han vill inte att någon ska se honom på det här viset. Så han drar filten över hans ansikte och kniper ihop ögonen. Han önskar att han kunnat få Ellis att lysa upp på det sättet.. men det kommer han aldrig kunna.

Wesley känner stressen glida över honom. Han fortsätter att banka på dörren till sin bästa väns rum. Ellis rum ligger närmre än hans egna, och han behöver verkligen komma undan ett tag. Han drar frustrerat en hand genom sitt mörka hår och ser sig omkring, orolig över att någon lärare eller rektorn ska komma och skälla ut honom.. han behöver gömma sig. När Ellis väl öppnar dörren så lägger han axlarna på sin vän och puttar försiktigt, men stressat in honom i rummet, sedan stänger han dörren efter sig med ett foten.
”Åh gud.. någon korkad elev har sprungit runt och letat efter mig.. jag vet inte varför de gör det, allt jag sa är att världens kortaste djur är smartare och att han ser ut som en blobfisk.. plus lite annat. Tycker det var rätt åt honom med tanke på vad han sa till mig.” Säger han och andas tyngre. Hans blick stryker sig över rummet och han går längre in för att lugna ner sig lite. Sen så hade han ju också faktiskt tänkt prata med Ellis om en annan sak.. han är oerhört nyfiken på vad hans vän velat den där kvällen under skolfesten. Enda anledningen till att han inte kommit under dagen efter var att han inte ville ge Ellis ännu mer bakisångest, plus så hade det nog inte lett till någonting. Wesley sätter sig ner på den andres säng och låter blicken glida mot den jämnåriga killen med ett finurligt, stolt leende. ”De är rätt långsamma de där blobfiskarna.. hoppas han har dåligt minne också,” muttrar han och ser sig omkring i rummet.