Rollspel: Marodörernas tid

(James)
Jag kände hur upprymd jag blev innombords, jag älskade verkligen våra utflykter.
- Klart att natten är välkommen, snart tror jag att hornen växer fram på mig, sa jag med ett upprymt skratt.

(Sirius)
- Härligt Måntand, det var länge sen sist, sa jag lika upprymt som James.

(James)
- Ja faktiskt en månad sedan om man ska vara exakt, kära Tramptass, sa jag och knuffade till honom med ett skratt.

Remus suckade. De båda killarna var som bröder. Tvillingar kanske.
"Ni trivs med det har jag märkt!", sa han sedan.
"Nattliga, spännande utflykter." sa han. Smärtsamma förvandlingar!, tillade han tyst för sig själv.

(James)
- Trivs med det? Jag älskar det, lite äventyr gör skolan bättre, sa jag med ett självsäkert flin och tittade efter ett par tjtjer som gick ut ur salen.

(Sirius)
- Nattliga spännande utflykter, gillar jag, sa jag med ett skratt.
Jag är verkligen glad att du berättade det för oss om ditt lilla problem. Det känns väll bättre när vi vet eller hur? Eller har du ångrat dig att du berättade för oss?, sa jag med ett leende mot Remus

"Vilken hemlighet?", frågade Remus och såg osäker ut.
Sirius skulle snart se igenom hans fasad och hitta oron som fanns inom honom. Han oroade sig inför natten. Fullmånen oroade honom oftast. Men killarna var för... entusiastiska.

(Sirius)
- Om din förvandling förstårs, Måntand.
Vad trodde du vi prata om?, sa jag förvirrat.
Jag mena ångrade du att du berättade för oss om din förvandling?
Vill du hellre vara ensam?
Är det egentligen okej med dej? Du ser orolig ut.

(James)
Jag satt och följde samtalet mellan Sirius och Remus.
- Ångrar du dej verkligen, Måntand?, sa jag undrande.

"Nej då, inte alls.", sa Remus och bet sig i läppen. "Det lovar jag. Att vara ensam under... förvandlingen är obehagligt. Men ni tänker tydligen inte på vad ni kanske riskerar. Pågrund av det...", sa han.

(James)
- Riskerar, kvarsittning menar du?, sa jag med ett skratt.

(Sirius)
- Det är riskerna som gör det roligt Måntand.

(James)
- Och hur det än är med riskerna så skulle jag alldrig lämna dej, där ute ensam. Du är min vän.

(Sirius)
- Ja exakt, vi överger dej aldrig Måntand, aldrig, så tänk inte ens på det, sa jag med ett leende.

Remus nickade. Han hade inte menat bestraffning. Men han ville inte gå in på några detaljer.
"Tack...", sa han och det kändes dumt att bara säga det så enkelt, ett simpelt tack var ingenting.

(haha nu är jag tillbaks och jag vill tacka Therese enu en gång ♥ du gjorde ett toppen jobb som Sirius)

Jag kände hur någon rann längs ryggen och förstod att det måste komma från drycken,men log ändå. jag hade fått min hämnd. och jag längtade verkligen till kvällen. det skulle bli ett välkomnande avbrott. jag slängde i mig lite mat och hörde hur några tjejer satt och fnissade och jag himlade med ögonen. hur mycket jag än tyckte det var kul så störde det mig mer, jag hade hellre haft ett seriöst förhållande. men de tänker jag inte säga högt! jag vaknade ur mina tankar och såg på mina kamrater.
"Så vad ska vi hitta på för skoj i kväll. vart ska vi bege oss?" sa jag med låg röst

Remus ryckte på axlarna. "Det får vi väl se!", sa han. "Men nu, Sirius. Får du gärna hälla vatten över mig!", sa han och såg på Sirius med ett leende.