HBTQ+ Klubben
Forum > Off Topic > Klubbar > HBTQ+ Klubben
Användare | Inlägg |
---|---|
Arivle
Elev |
Skrivet av kokoskatten: Jag går gärna med här! Men då jag är väldigt osäker på vad jag "är" eller identifierar mig som så får det gärna vara tomt vid mitt namn Jag skulle tro att jag antagligen är Ace eller demisexuell och aromantisk eller demiromantisk. Men jag vet inte egentligen. Varmt välkommen! c: 27 jun, 2020 15:15 |
Pixelow
Elev |
Hej! Jag är en osäker prick som gärna vill gå med i klubben!
Det får gärna stå tomt vid mitt namn då jag är osäker på typ allt just nu 27 jun, 2020 22:29 |
Arivle
Elev |
Skrivet av Pixelow: Hej! Jag är en osäker prick som gärna vill gå med i klubben! Det får gärna stå tomt vid mitt namn då jag är osäker på typ allt just nu Självklart, välkommen! c: 28 jun, 2020 10:51 |
Annabeth the Chaser
Elev |
Hej! Jag skulle vilja gå med
Sedan har jag också en fråga som jag tänkt lite på, hur känner man sig som ett visst kön? Jag är tjej på samma sätt som jag råkar vara kort och ha blå ögon, men det är saker som liksom bara finns där, det som gör mig är ju personligheten och det har ju inte så mycket med det andra att göra. 29 jun, 2020 23:04 |
Tonks/Luna
Elev |
Skrivet av Annabeth the Chaser: Hej! Jag skulle vilja gå med Sedan har jag också en fråga som jag tänkt lite på, hur känner man sig som ett visst kön? Jag är tjej på samma sätt som jag råkar vara kort och ha blå ögon, men det är saker som liksom bara finns där, det som gör mig är ju personligheten och det har ju inte så mycket med det andra att göra. Känner och känner, jag antar att du undrar hur någon kan vara trans. Jag är cis, jag kan ha fel, jag kan ha rätt, men så här uppfattar jag det. För det första känner man sig inte som ett kön, man är. Man går inte omrking och känner sig som en tjej/kille, och sen väljer att "byta". Det finns något som kallas dysfori. Det är typ som en psykisk sjukdom. Det finns två olika varianter. Fysisk och social dysfori. Den fysiska gör att det känns fel att vara i den kroppen man är i. Den sociala gör att det känns fel när andra ser en som det kön "man föddes med"(man föds som sig själv, och man är den man är. ALltså föds inte en transkvinna som kille, hon föds som en tjej i fel kropp. Man kan inte säga annat kön än sitt biologiska heller, för det finns biologiska skillnader och likheter) Tänk dig att du vaknar på morgonen, går upp, tittar dig i spegeln, och det känns fel. Att det inte är du som tittar tillbaka på dig, bara ett skal som du lånat. Dina föräldrar hälsar på dig, säger ditt namn, och det känns fel. Det är inte ditt namn. Alllt känns fel, du lever ett liv som inte riktigt är ditt. Det här är väldigt ytligt, men du kanske förstår ändå. Jag skulle kunna försöka gå in djupare. Varför stava rätt när man kan stava fel? 30 jun, 2020 09:53 |
Choixpeau
Elev |
Skrivet av Tonks/Luna: Jag är också cis men utifrån mina kunskaper tycker jag att du förklarade det bra.Skrivet av Annabeth the Chaser: Hej! Jag skulle vilja gå med Sedan har jag också en fråga som jag tänkt lite på, hur känner man sig som ett visst kön? Jag är tjej på samma sätt som jag råkar vara kort och ha blå ögon, men det är saker som liksom bara finns där, det som gör mig är ju personligheten och det har ju inte så mycket med det andra att göra. Känner och känner, jag antar att du undrar hur någon kan vara trans. Jag är cis, jag kan ha fel, jag kan ha rätt, men så här uppfattar jag det. För det första känner man sig inte som ett kön, man är. Man går inte omrking och känner sig som en tjej/kille, och sen väljer att "byta". Det finns något som kallas dysfori. Det är typ som en psykisk sjukdom. Det finns två olika varianter. Fysisk och social dysfori. Den fysiska gör att det känns fel att vara i den kroppen man är i. Den sociala gör att det känns fel när andra ser en som det kön "man föddes med"(man föds som sig själv, och man är den man är. ALltså föds inte en transkvinna som kille, hon föds som en tjej i fel kropp. Man kan inte säga annat kön än sitt biologiska heller, för det finns biologiska skillnader och likheter) Tänk dig att du vaknar på morgonen, går upp, tittar dig i spegeln, och det känns fel. Att det inte är du som tittar tillbaka på dig, bara ett skal som du lånat. Dina föräldrar hälsar på dig, säger ditt namn, och det känns fel. Det är inte ditt namn. Alllt känns fel, du lever ett liv som inte riktigt är ditt. Det här är väldigt ytligt, men du kanske förstår ändå. Jag skulle kunna försöka gå in djupare. Sedan finns det ju personer som helt enkelt inte identifierar sig med konceptet av kön, lite som du beskriver. Det brukar kallas för agender, alltså icke-kön. Många som är agender använder pronomina hen eller de/dem, men det är såklart valfritt. Sedan kan en vara t.ex. demigirl eller demiboy, om en tycker att ens identitet är övervägande åt ett av de binära könen men inte så pass att en är helt trygg med att identifiera sig med det. Jag vet en person som är demigirl som kallas för hon/henne av sina närmaste vänner men föredrar om folk som inte känner henne så väl använder hen. Detta kan, som alltid när det har med identitet att göra, vara väldigt olika från person till person. Det jag ville säga med det är att en inte nödvändigtvis måste känna en stark obekvämlighet med det kön en tilldelats vid födseln eller att tydligt dras mot en specifik könsidentitet, utan det kan också vara så att det helt enkelt inte spelar någon roll för en eller att ingenting passar. Så du får helt enkelt fundera på vad du tror att du skulle vara mest bekväm med. Det skadar ju inte heller att om en funderar på om en t.ex. skulle kunna ha en specifik könsidentitet att under en tid be folk omkring sig att använda andra pronomen för att testa på och se hur det känns. aaaaaa 30 jun, 2020 11:23 |
Annabeth the Chaser
Elev |
Skrivet av Choixpeau: Skrivet av Tonks/Luna: Jag är också cis men utifrån mina kunskaper tycker jag att du förklarade det bra.Skrivet av Annabeth the Chaser: Hej! Jag skulle vilja gå med Sedan har jag också en fråga som jag tänkt lite på, hur känner man sig som ett visst kön? Jag är tjej på samma sätt som jag råkar vara kort och ha blå ögon, men det är saker som liksom bara finns där, det som gör mig är ju personligheten och det har ju inte så mycket med det andra att göra. Känner och känner, jag antar att du undrar hur någon kan vara trans. Jag är cis, jag kan ha fel, jag kan ha rätt, men så här uppfattar jag det. För det första känner man sig inte som ett kön, man är. Man går inte omrking och känner sig som en tjej/kille, och sen väljer att "byta". Det finns något som kallas dysfori. Det är typ som en psykisk sjukdom. Det finns två olika varianter. Fysisk och social dysfori. Den fysiska gör att det känns fel att vara i den kroppen man är i. Den sociala gör att det känns fel när andra ser en som det kön "man föddes med"(man föds som sig själv, och man är den man är. ALltså föds inte en transkvinna som kille, hon föds som en tjej i fel kropp. Man kan inte säga annat kön än sitt biologiska heller, för det finns biologiska skillnader och likheter) Tänk dig att du vaknar på morgonen, går upp, tittar dig i spegeln, och det känns fel. Att det inte är du som tittar tillbaka på dig, bara ett skal som du lånat. Dina föräldrar hälsar på dig, säger ditt namn, och det känns fel. Det är inte ditt namn. Alllt känns fel, du lever ett liv som inte riktigt är ditt. Det här är väldigt ytligt, men du kanske förstår ändå. Jag skulle kunna försöka gå in djupare. Sedan finns det ju personer som helt enkelt inte identifierar sig med konceptet av kön, lite som du beskriver. Det brukar kallas för agender, alltså icke-kön. Många som är agender använder pronomina hen eller de/dem, men det är såklart valfritt. Sedan kan en vara t.ex. demigirl eller demiboy, om en tycker att ens identitet är övervägande åt ett av de binära könen men inte så pass att en är helt trygg med att identifiera sig med det. Jag vet en person som är demigirl som kallas för hon/henne av sina närmaste vänner men föredrar om folk som inte känner henne så väl använder hen. Detta kan, som alltid när det har med identitet att göra, vara väldigt olika från person till person. Det jag ville säga med det är att en inte nödvändigtvis måste känna en stark obekvämlighet med det kön en tilldelats vid födseln eller att tydligt dras mot en specifik könsidentitet, utan det kan också vara så att det helt enkelt inte spelar någon roll för en eller att ingenting passar. Så du får helt enkelt fundera på vad du tror att du skulle vara mest bekväm med. Det skadar ju inte heller att om en funderar på om en t.ex. skulle kunna ha en specifik könsidentitet att under en tid be folk omkring sig att använda andra pronomen för att testa på och se hur det känns. Tack för svaren! Jag tror jag förstår vad ni menar. 30 jun, 2020 11:33 |
Arivle
Elev |
30 jun, 2020 19:43 |
Leoney
Elev |
Min farfar frågade nu vid middagen hur det går med killarna
Well, ja jag är inte lesbisk, men jag lutar mer åt en lesbisk pansexuell än ”mittemellan” pan Vill ju liksom inte rätta heller eftersom jag inte kommit ut än... Amicis 30 jun, 2020 19:59 |
Pixelow
Elev |
Skrivet av Leoney: Det var obekvämt (jag satt ju bredvid dig...) Det heteronormativa samhälle vi lever i tar knäcken på migMin farfar frågade nu vid middagen hur det går med killarna Well, ja jag är inte lesbisk, men jag lutar mer åt en lesbisk pansexuell än ”mittemellan” pan Vill ju liksom inte rätta heller eftersom jag inte kommit ut än... 30 jun, 2020 20:26 |
Du får inte svara på den här tråden.