PRS Lupple & Medi

Hon kom ner till rummet hon sett vara upplyst och såg Dorian sitta i en biten läderlappsfåtölj.
"Jag somnade intesant? Jag är rätt hopplös." Hon gick fram och såg på vad han läste.
"Så gissa vad? Vi glömde kolla på klänningar, äta och se bilder." Hon skrattade.
"Minus 50 för mig eftersom det var mitt fel. Men varför är du uppe så sent? Saknar du gå på hustak igen?"

"Du somnade." Flinade han och nickade.
"Sjutton också. Men vi har morgondagen också." Sa han och la igen boken och la den i sitt knä.
"Okej minus femtio till dig." Log han och skrattade lågt.
"Ja faktiskt, hustak är det bästa." Flinade han och såg på henne.
"Och du då? Du borde fortsätta sova." Sa han leendes och hörde hur hela familjen försökte röra sig från sina nattliga aktiviteter till sina rum för att försätta charaden. Det var ju alltid något.

Hon gäspade stort och nickade.
"Kan du visa mig mitt rum och kanske se till att jag tar min medicin med?" Hon log och log mot honom.
"Men först vill jag sno boken jag läste i ditt rum." Hon log mot honom och stärkte på sig.

"Absolut." Sa han och reste sig upp och höll ut handen åt henne.
" Okej du är välkommen att sno den." Flinade han och gick förbi köket det medicinen fanns och tog med den och gick sedan upp med henne till sitt rum. Fyllde ett glas vatten och gav över vattnet och medicinen när dem väl var inne i hans rum.

Hon tog hans hand och gick längst den mörka korridoren och hon såg sig om.
När de väl var tillbaka i rummet tog hon medicinen och tog boken i sin hand och kröp ner. Log mot honom och såg sedan allvarlig ut.
"Inga tak fasoner nu." Hon såg strängt på honom innan hon gäspade .

Han såg på henne och flinade lätt.
"Inga tak fasoner, jag ska gå upp och sova." Sa han lugnt och släckte ned hennes rum förutom hennes sänglampa.
"Somna om, vi syns imorgon."Viskade han och gick mot hennes dörr.

Hon somnade om kort efter och hade glömt lampan på och hade boken i handen.

"Sover hon?" Hans bror kom ut med en påse blod och räkte över den.
"Ta den du måste vara utsvulten." Han såg på hennes dörr och log.
"Imorgon behöver du vara noga med henne. Mor vill se henne så gärna."

Han slängde en sista blick på henne innan han gick ut och stängde dörren om henne och möttes av sin bror.
"Hon sover. " Sa han och såg blodet och tog emot den med ett brett flin.
"Åh du anar inte." Mumlade han och gick mot köket och hällde upp i en kopp och började dricka.
" Noga? Hur menar du?" Sa han fundersamt och fortsatte fylla på tills blodet var slut och suckade tyst. Han var nöjd men han behövde jaga. Han behövde dricka från en människa. Det var så mycket mer mättande.

"Jag anade att du var hungrig." sa han lugnt och gick efter sin bror.
"Jag menar med mor. Om du inte håller koll på henne kan hon slänga sig över Willow och överösa henne med gåvor. Du vet hur hon är. Hade det inte varit för far hade hon säkert haft små vampyrbarn."
Han skrattade lågt medan han drog fram en påse med blod själv.
"Dorian? Gillar du Willow för den hon är eller för hon är mirakelbarnet?"

Dorian såg på honom och skrattade lågt.
"Du vet lika väl som jag att inte ens far kommer kunna hindra mor från att höja Willow till skyarna." Sa han med ett flin och nickade sedan sakta.
"Där har far i alla fall kunnat stoppa henne." Sa han med ett brett flin på läpparna men han slutade att flina när nästa fråga kom.
Dorian vred obekvämt på kroppen och sänkte blicken.
"Gillar henne? Vad pratar du om?" Sa han och försökte låta irriterad. Vad var det för jäkla fråga? Vad spelade det för roll vad han tyckte och varför? Hon var människa. Och efter den där nedrans ritualen skulle Willow hata allt som hade med honom och hans familj att göra. När hon fick reda på sanningen skulle hon fly. Han tvingade bort sina tankar och gick iväg och sköljde ur koppen innan han ställde den i diskmaskinen.
"Sluta vara så nyfiken." Muttrade han argt.