PRS Vidomina & Lupple
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple
Användare | Inlägg |
---|---|
Vidomina
Elev |
Astral drog av sig huvan så det mörka håret syntes. Det var lättare att se och höra de runt omkring honom. Han ville inte missa ljuden, det som sades. Först när han såg grenarna slingra om Melanie, som för att skydda henne lade Astral märke till att han inte andats, inte fullt ut iallafall. Han lyssnade så intensivt, på varenda ord som sades.
Astral hoppade till när Melanie satte sig rak upp, men nyfikenheten tog över och ha vågade ta en kliv åt hennes håll för att ta sig en närmare titt. Rösten tillhörde inte henne. Sådär lät inte Melanie. Den har var gammal, uråldrig. Var det samma röst som han hade hört vattnet tala? Han böjde sig fram för att se in i Melanies vakna, men samtidigt inte vakna, blick. Inget av det hon sa verkade rimligt i hans öron. Profetiorna? Vilka då? Prinsessan? Han hade ett vagt minne om något tillfälle då Melanie berättat om sitt förflutna, men det verkade suddigt nu. Han kunde inte förstå det till fullo. "Följa kartan som vattnet visar..", härmade han i en viskning och ställde sig upp igen för att se över axeln mot det rinnande vattnet. Vid blotta synen av det verkade inte som något annat än ett rinnande vatten, men han kände det. Han kände dragningskraften, kände något som väckte sig i honom och förklarade, visade honom vägen. Han visste att han skulle följa den. "Bland de släta stenarna och där de äldsta av oss står med jämnt mellanrum..", mumlade han och försökte förstå vad det kunde vara för en plats. Astral tänkte på alla platser de passerat. Dit han själv varit. Släta stenar? Jämnt mellanrum? Var det möjligt att rösten talade om..? Astral bestämde sig för att inte fundera, utan agera. Han var rädd att rösten skulle försvinna, alldeles för snabbt innan han hade fått alla svar. Bestämt såg han mot Melanie som rasat ihop på marken igen. Han gick fram till henne och plockade försiktigt upp henne i sina armar. Han bad en tyst bön att hon inte hade ont och att hennes ork fanns kvar. När tuppen den tredje dagen kommer gala..? Tankarna snurrade i honom, men han påminde sig återigen att inte ta tag i de nu. Målet var att följa kraften, kartan som vattnet visade. Så drog han in ny luft i lungorna och satte fart, så fort han kunde med Melanie i sitt grepp efter vattnet. Han skyndade sig längst det och kunde höra hur rösten tog över honom och vägledde hans steg. De fortsatte att röra sig efter vattnet, förbi träden, mot de äldre, större träd. De närmade sig den del av skogen där de mest urgamla träd växte, där inga människor eller varelser, så vitt Astral visste, vistades. Han kände hur kraften från vattnet avtog. "Nej, gå inte..! Led mig. Snälla, led mig.", flämtade han och såg sig om, efter ett tecken. 15 apr, 2020 20:36 |
Lupple
Elev |
Melanie kände som om hennes mun smakade barr och det var ovanligt men så fort hon kände Astrals värme igen så släppte hon helt tanken på smaken och färdades i trygghet allt längre bak bland fotoalbumen. Hon bläddrade och bläddrade, men kunde inte riktigt greppa det som visades och det var irriterande, så irriterande. Men sången som omslöt dem båda från alla sidor lugnande henne och hon försökte visa tålamod. Men sången förändrades, den var mer långsam och gåtfull - nästan glömsk. Någonstans så visste hon vart de var, de var bland de heliga stenarna i den heliga gläntan men hon kunde inte förklara detta för Astral.
Vattnet tystnade men sången fortsatte i det lugna, nästan harmoniska takt och ett litet leende spreds sig i det bleka, trötta ansiktet. Men så hörde hon det, hon hörde ugglan hoa, tre klara och vänliga hoande. Ugglan befann sig på en klippa högre än träden och lystes upp av fullmånens kalla men starka ljus. Månskenet sken ned över klippan, till slutet av floden där de platta stenarna stod- i en vacker formation. Nästan som någon slags tron. Träden lät vinden ruska deras tunga och många grenar. Det var ett behagligt men ändå kusligt ljud som uppfattades men Melanie kände och visste att det enbart var vänner här, dock var de uråldriga vänner. i solemnly swear that I am upp to no good ;) 15 apr, 2020 20:48 |
Vidomina
Elev |
Han flämtade när han stod med Melanie i sitt grepp och såg sig om, letade febrilt med blicken. Men ingen röst som sa något. För ett ögonblick kände sig Astral övergiven. Men så såg han.. fullmånens kalla med starka ljus. Som sken ned över klippan till slutet av floden där det platta stenarna stod. I formation. Ett tecken..!
Han förstod med ens att han behövde ta sig dit. Han kikade på Melanie, som för att se om hon skulle hålla med honom, men bestämde sig för att lita på sin instinkt. Han gick med långsamma, men bestämda steg mot stenarna. Fötterna i det svala vattnet och närmade sig stenarna. "Melanie, vi är snart där.", flämtade han och kände hur han själv var trött i kroppen av ansträngning. Det värkte i muskler och leder. Kroppen gjorde allt för att säga åt honom att stilla sig, men Astral lyssnade inte. De närmade sig stenarna. Och när han stod där med Melanie i sitt grepp tippade han huvudet bak för att se upp mot den stjärnklara himlen. Det var en vacker syn. Astral försökte höra. Men ingen röst. I utmattning lade han henne ner på en av stenarna och sjönk ner på knä bredvid henne. Där rann vattnet så grunt, så det var inte tillräckligt för att störa honom att han blev blöt. "Melanie, jag behöver din hjälp..", suckade han och gömde sitt ansikte i sina händer. Han tänkte på uppdraget, föremålet, Iona, soldaterna de hört i skogen. De susade förbi i tankarna. Han suckade och sjönk ihop. "Nu då? Snälla, nu då?" 17 apr, 2020 21:43 |
Lupple
Elev |
Det tog inte lång tid fören hon kände den hårda men ändå otroligt bekväma stenen under sig. Det kalla, friska och kraftfulla vattnet som var vidrört av hennes fingertoppar. Månens fulla sken som lyste ned över henne och sakta men säkert började hennes röriga minnen försvinna iväg och låsas in igen och Melanie steg upp ett trappsteg i taget tills hon var vid medvetande. Samma stund som hon fann sig i kontroll över sina tankar, sin kropp hela sitt jag så slog hon upp ögonen. Deras färg var inte klar som den brukade, de var fortfarande nästan matta men hon kunde le. " Tack Astral, att du förde mig hit." Viskade hon med kraxande röst och slöt ögonen igen. Hon var långt ifrån utvilad och hon skulle inte ens kunna plocka varken bär eller frukt från skogen på det rätta sättet för att få all kraft som fanns i dem att uppenbara sig. Det var bland det första man lärde sig och hon skakade besviket på huvudet. Hon behövde vila, precis här där hon var några dagar till. Än en gång öppnade hon ögonen och lät dem forskande vandra över Astral och kunde märka att han verkade besvärad. " Vad gör dina tankar så besvärade?" Frågade hon med en svag, kraxande röst men den genuina oron syntes över hennes ansiktsdrag. "Du kan berätta." Försökte hon säga med en starkare röst för att inte verka lika svag som hon faktiskt var i denna stund.
i solemnly swear that I am upp to no good ;) 17 apr, 2020 21:59 |
Vidomina
Elev |
Det var mycket nu. För mycket, men trots det tänkte han inte visa sig mer sårbar för Melanie.
Tankarna om föremålet, händelsen i slottet, Ingham, allt det gjorde sig påmint. Det var för mycket att ta itu med. I försök att glömma det för en sekund suckade han och släppte händerna från ansiktet för att känna på det svala vattnet. Astral kupade sin händer för att fylla det med vattnet och sedan skölja det över hans ansikte. Det var skönt. Då upptäckte han ur tyst det var. Där i skogen, i gläntan. Inga röster, inga steg. Någonstans var han ju glad övre detta, de hade kommit undan kungens vakter och soldater, men samtidigt.. de var ensamma. Astral kände en saknad efter den där rösten, den där närvaron. Som hade lett honom hit. Återigen började känslorna göra sig påminda i honom och han skakade frustrerat på huvudet som för att skaka bort tankarna. Men då hörde han Melanies röst. Astral hade inte märkt att hon vaknat och sett på honom. När deras blickar möttes suckade han igen och kände sig hjälplös igen. Det var hemskt att se henne i detta tillstånd. "Melanie..", viskade han och svalde. Han såg mot henne och iakttog hennes blick. "Din blick.." Astral noterade hennes matta syn. Men det var hennes fråga som kändes mest. "Mina tankar.. mina..", ekade han och vände bort blicken igen för att stirra på sin spegelbild i det rinnande vattnet. "Jag.. jag har misslyckats.", suckade han tungt. "Jag.. orkar inte. Jag trodde.. jag menar.." Han famlade efter orden utan att hitta de. Hur skulle han förklara för Melanie att allt han stått för, identifierat sig med, allt Astral trodde han var bra på.. inte var det längre? Hela hans liv hade han vandrat, jagat, men till vilken nytta? Det gnagde i honom att det här uppdraget steg honom över huvudet. På ett nyktert plan visste han ju att det bara var ett uppdrag. Men varför hade det känts så viktigt att lyckas då? Han skakade på huvudet igen och såg mot Melanie. Beslöt sig för att det inte var läge att berätta. Inte nu. "Vilan gör dig gott, Melanie." Han pressade fram ett litet leende i försök att övertyga henne om att allting var okej. "Sov du. Det blir bra." 18 apr, 2020 14:01 |
Lupple
Elev |
Hans ord om hennes blick, fick henne att le svagt, så svagt så svagt. Försiktigt riktade hon ned sitt huvud för att kunna studera sin spegelbild. Hon såg härjad ut, och sakta skakade hon på huvudet och såg tillbaka på honom. " Snart kommer jag vara tillbaka, ögonen är det första och oftast tydligaste tecknet på överansträngning. " Försökte hon förklara med en så lugn ton hon kunde åstadkomma. Det kändes viktigt att se till att Astral inte oroade sig för henne. Hon var redan på det bästa stället för sig och hon var skyddad, vilket även han var så länge han stannade här- vid hennes sida.
Men så började han prata och hon lyssnade noga på det som sades, det besvärade henne att han verkade så upprörd, ja nästan förstörd. Hon ville ta sig fram och krama om honom men hade inga krafter för att göra det. "Du har inte misslyckats. " Viskade hon, och försökte låta allvarlig- sanningsenlig. "Jag vet att det är svårt för dig att tro på detta just nu. Men föremålet är inte en bra sak." Viskade hon och krånglade av sig sin väska och sin jacka. " Och han på tronen, han som skickade hit dig. Han är ingen vän till skogen, och förr var vi väldigt betydelsefulla." Sa hon och försökte le mot honom, försökte få honom att se det ifrån den ljusa sidan. Jackan lyckades hon lägga vid kanten av bäcken för att den inte skulle bli blöt och hon lyckades få upp väskan. "När du är redo borde du titta igenom den största boken som finns där i." Viskade hon innan hon sjönk ned lite mer och slöt ögonen men var långt ifrån att somna. " Allt kommer bli bra." Sa hon och man kunde höra i hennes röst att hon verkligen trodde på det. i solemnly swear that I am upp to no good ;) 19 apr, 2020 14:32 |
Vidomina
Elev |
Astral stirrade stint mot sin spegelbild. För många känslor och tankar västes i honom. Röster som alla på någon sätt skulle förklara sanningen för honom. Sanningen om vem han var, vad som hade hänt, vad han hade gjort. Och ingen av rösterna var särskilt uppmuntrande. Han suckade igen i försök att tysta de. Han lyckades inte. Men Melanies röst igen.. Hennes ord fick honom att vakna upp ur de. Han såg mot henne med en trött blick. Inte alls i närheten av Melanies tillstånd. Men han var trött. Han försökte förstå vad hon sa. Han gillade inte att hon talade om Ingham. Det var fortfarande för känsligt för honom. Han knöt sina nävar när hans namn lämnade hennes läppar. "Ingham..!" En vrede brusade i honom. Men så hörde han igen. Hon hade talat om sin väska. Den väska hon alltid burit med sig. Astral såg oförstående ut på henne. "Vad..", började han, men bestämde sig för att hon inte skulle svara. Han skulle ta reda på det själv, vad hon menade. Astral ville skona henne att slösa på energin. Han nickade. "Bok.. Största boken..", mumlade han och bilden han skapat i huvudet av boken fick honom att lugna sig. Det var uppfriskande att få fokusera på något annat för ett tag.
Astral sträckte sig efter väskan hennes och drog den nära för att sedan öppna den. Han stack ner en hand och kände efter något som skulle likna hennes beskrivning- den största boken. Fingrarna famlade över allt möjligt bråte, saker som Melanie kanske samlat på sig, tänkte Astral, och lyckades tillslut känna efter en bok. Han lyfte upp den och stängde igen hennes väska utan att se på. Nyfiken granskade han den. Den såg gammal ut. Den mörka pärmen var utnött. Det stod något inristat på den också. Han kisade för att kunna urskilja orden. Han lyckades inte förstå och valde att öppna boken istället. Den var tjock. Flera sidor, i papper som med tiden gulnat. Astral blickade över orden, ritningar. Vad var det för en bok egentligen? Fokuserat började han granska orden. Han hade kommit ihåg påminnelsen som rösten, som genom Melanie, talat. Om Melanies vaknande. Han kom att hitta en illustration av något som verkade visa platsen Melanie talat om. Plötsligt spred sig en kår genom hans kropp. Det verkade vara en ritning av exakt samma plats som de befann sig på. Astral såg sig om och sedan på bilden igen. Jo, det stämde överens. Men så såg han, det skiljde sig åt. Det var flera personer där. Astral eller Melanie syntes inte. Men där stod flera. Om de var människor visste Astral inte. Men de stod bredvid varann. Vid stenarna. I jämna mellanrum..! Astral flämtade och svalde, ivrig på att förstå. "Melanie... Melanie.. Jag har hittat något!" 19 apr, 2020 18:00 |
Lupple
Elev |
Melanie ville berätta att ingenting skulle lösas när man var ilsken, hon försökte verkligen få fram orden men det var för svårt. För ansträngande, uppenbarligen hade hon talat för tidigt och för mycket. Det nästan smärtade i halsen och att halvt sitta, halvt ligga där hon nu var med ögonen slutna var verkligen det bästa för henne och hon hörde sig själv önska i huvudet att här kunde hon stanna för alltid. Det var tryggt, det var vackert och det var otroligt kraftfullt. Varenda luftpartikel i denna glänta var laddad med så mycket kraft att det nästan var overkligt. Och sången? Den var vackrare än hon någonsin tidigare hade hört, hon visste att hon kände igen sången men hon kunde inte förstå den. Hon kunde inte nå tillbaka till sitt riktiga, uråldriga språk som det sades att träden gett dem.
Hon var på väg att somna när hon hörde vad Astral utbrast. Hon slog förvirrat upp ögonen och såg på honom, såg hans iver och förstod inte alls vad han pratade om. " Astral, förklara." Viskade hon svagt, hoppades att han skulle förstå, att han skulle förtydliga det han tydligen har hittat. Hon kunde inte alls förstå vad som enligt honom verkade viktigt. i solemnly swear that I am upp to no good ;) 19 apr, 2020 18:38 |
Vidomina
Elev |
"Här, i boken..! Jag ser något. Det är platsen. Det är..". Han höll boken nära sitt ansikte för att ta sig en närmare titt. "Det var det här rösten sa, det var det här rösten talade om för mig. När jag hörde rösten så talade den om för mig att leda dig till platsen med de släta stenarna..", han såg på Melanie med en ivrig blick. "Det är här, Melanie!" Han såg sig om. "Om jag bara förstod vad det stod.." Han återgick till att se i boken igen. Blicken for snabbt över varje bokstav eller tecken. Astral försökte förstå. På ett plan tyckte han sig göra det. Han kände igen sig, som om han en gång förstått språket, något glömt som gjorde sig påmint igen. Så såg han något och flämtade. Osäkert såg han på Melanie. "Var.. Var har du fått tag på den här boken, Melanie?"
Astral svalde igen. Han hade läst sitt namn. Det stod om honom. Som om någon berättat om honom, hans historia.Han läste om hans vandringar, om hans strider. varför stod det om honom i texten? Astral stängde igen boken och såg på henne med en aning oroad blick. Han var inte säker på att han skulle tro det han läst. Var det en ibillning? En önsketanke? Ville Astral bara hitta en lösning att hjälpa Melanie? Astral var inte säker på att det längre handlade om föremålet. "Melanie.. var har du hittat den här boken?", kraxade han igen. 19 apr, 2020 20:27 |
Lupple
Elev |
Melanie såg på honom en aning oroad men hon kände sig betydligt mer orolig än vad hon såg ut att vara. Rösten? Vad tusan pratade han om? "Rösten?" Kraxade hon osäkert och svalde hårt. Kanske var han galen? Hon försökte förstå, försökte hitta en förklaring men hans fortsatta prat denna gången om boken fick henne att för stunden lägga tanken om att höra röster på is. Hon såg på boken och svalde lite, platsen? "Ja allt som är viktigt finns i den boken." Viskade hon, det mindes hon att hennes mamma sagt. Upprepade gånger, och hon visste att det var sant. Hon skrattade lågt, ansträngt och såg på honom. "Mitt folks bibliotek såklart, den är urgammal. All information i den boken har blivit överförd från generation till generation. Den första nerskrivningen står inristad i stenarna." Viskade hon och log, pekade mot klippan bakom sig i en svag rörelse. Hon såg på honom, förstod att något i boken fått honom att reagera. Hon försökte förstå ännu en gång men allt kändes så förvirrat och knappt märkbart skakade hon på huvudet. "Det var bland annat den jag hämtade när vi var vid de gamla ruinerna. "Viskade hon igen, kände sig nästan anklagad. Vad var felet?
Hon svalde hårt, försökte andas behärskat. "Astral, prata med mig. "Viskade hon och såg på honom. "Vad är så viktigt men den boken? För dig menar jag."Viskade hon. Den var viktigt för henne, den bar hela hennes folks historia, sen dag ett och hon visste att det fanns värdefull information i den. Men mest av allt betydde den mycket eftersom hennes mamma hade skrivit den och det var Melanie som skulle skriva om den för att inte låta historian glömmas. "Jag tänkte att du skulle se bilderna som beskriver föremålets kraft. Men du har hittat något helt annat." Viskade hon med orolig röst. "Du borde inte kunna förstå den såpass bra för att få en sådan reaktion. " Försökte hon förklara, hennes minne svek och hon kunde inte förstå. Hon hade bara små små bitar av hela pusslet och hon var långt ifrån att kunna sätta ihop det. i solemnly swear that I am upp to no good ;) 19 apr, 2020 20:49 |
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple
Du får inte svara på den här tråden.