Borgen (sjunde året)

Åh, gud så bra kapitlet var! Oj, jag tror Miriam blev lite arg på Snape angående Malfoy. Eller bara irriterad.


“Säg inte att du redan har meddelat dem de ändrade planerna!” utbrast jag. “Varför ens lägga tid på att informera mig i så fall?” Jag märkte att jag kramade sönder kammen, som fortfarande var i mina händer, och slängde den ilsket ifrån mig på bordet. Det var så svårt nu. Tidigare hade jag bara kunnat … ösa min kärlek över Severus, på ett dyrkande och beundrande sätt, och vad jag saknade det. På sitt sätt hade det varit okomplicerat. Nu måste jag plötsligt bryta vapen med honom, trots att jag såg hur hans stora händer darrade när han frustrerat vred dem om varandra, så uppenbart rädd - ja, nästan skräckslagen över att jag skulle hamna i fara.
“Jag är ledsen, Miriam”, sa han lågmält. “Uppriktigt ledsen att det blir så här. På nyår var det fullt av gäster på Malfoy Manor och betydligt mindre risk att väcka uppmärksamhet. Nu, däremot, skulle vi verkligen hamna i rampljuset, både du och jag.” Han rös till, med sin ångest så tydlig i ögonens svärta då han fortsatte med ännu lägre röst: “Och den där herrgården är ett satans ställe, Miriam. Du anar inte vad som finns där.”
“Då är det bäst att du visar mig. Eller åtminstone berättar i klarspråk. Jag vill aldrig mer ‘skyddas’ från sanningen, Severus - aldrig, hör du det?” Hans rädsla gjorde ont i mig, men det var ändå omöjligt att fortsätta som det hade varit innan. Vi kunde inte bygga så mycket på hans överbeskyddande instinkt, hur extrem situationen än var.

Om du ser den gula delen: Jag älskar hur rättfram hon är! Det är ruter i henne! Bravo!



Nu undrar vad som ska hända hemma hos Malfoy. Bara vänta och se!

Mintygirl89




Kapitel 36 - Armé

Draco lyfte krampaktigt trollstaven och den stängda dörren svängde upp. Innanför den ledde ringlade trappor neråt i herrgårdens innandöme. Sakta trädde vi ner för de väl tilltagna trappstegen, och Draco tände små ängsliga facklor på väggarna allteftersom vi framskred. Den tunga, mättade doften av underjord blev alltmer påträngande.

Trots mitt medlidande för Draco och att han fick agera ensam utan sin fars stöd, tyckte jag det var skönt att Lucius hade lämnat oss. Kanske kände hans son rentav detsamma? Jag hade fått en märklig känsla vid åsynen av dem båda tillsammans.

Trapporna var inte raka, utan svängde hela tiden svagt nedåt på ett sätt som gjorde att all uppfattning om väderstreck försvann. Emellanåt delade sig också gången i två och vi måste välja en av de halvmörka tunnlarna. Jag hade aldrig hittat ut därifrån igen men Draco verkade, om än motvilligt, finna vägen. Vid det första vägskälet hade han kastat en skygg blick in i den högra gången, som om vetskapen om vad som fanns där inne gjorde honom illa till mods, men sedan hastigt fortsatt till vänster. Det var efter ett tag omöjligt att veta om vi befann oss under herrgårdsbyggnaden eller en bit ifrån. Till sist var vi framme vid en enorm, hårt reglerad dörr i tungt järn.

Severus tittade uppfordrande på Draco, som verkade ta sats innan han häftigt riktade trollstaven mot dörren och fick den att sakta ge efter. Med ett svagt jämrande gled den upp på glänt.

Genom Severus visste jag vad som väntade bakom den tunga dörren till bergrummet. Det var ingen överraskning på något sätt. Han hade gjort allt för att förbereda mig och noga förklarat vad tanken var med det som skulle möta oss. Ändå gick det inte att föreställa sig hur något sådant skulle se ut och upplevas.

Och vad jag var helt oförberedd på var det svagt krälande ljudet. Det trängde igenom den magiska barriären och fick huden att knottra sig. Om igen reagerade kroppen på sitt eget vis, omöjligt att förutspå. Varenda naturlig instinkt skrek åt förnuftet att vända och fly så långt som möjligt ifrån det som rörde sig, suddigt men urskiljbart, på den andra sidan.
“Vill du, Malfoy?”
Severus höjde ett frågande ögonbryn mot Draco, som med darrande underläpp höjde trollstaven och bröt den dimmiga vallen.



Grottan var enorm, med flera meter högt till den berggrund som utgjorde taket, och väggarna stupade tvärt ner i gropen, vilken var bred som flera hus på båda hållen. Och på denna omfångsrika yta huserade Voldemorts speciellt insatta armé, hämtad från de dystraste av skogar och de djupaste av hålor.

Tusentals mörka giftormar i olika längd och storlek täckte hela marken i en ändlöst krälande rörelse. Vi stod på en upphöjning, med ett lägre stängsel som skilde oss från dem nu när barriären var tillfälligt borta. De reagerade inte nämnvärt på vår närvaro, levde bara vidare i sitt krypande tillstånd, sin ringlande existens på grottans botten. Medan varje mänsklig instinkt brann i kroppen och ville få den att fly, lägga så långt avstånd som möjligt mellan sig och de livsfarliga reptilerna.

Men naturligtvis gjorde ingen av oss det, trots att mina knän osynligt skakade under klädnaden och Draco såg ut som om han skulle kräkas vilket ögonblick som helst. Jag insåg att risken att vi skulle spy i kors över Severus blankputsade skor var överhängande och fick skyndsamt fram, med tungan tjock i munnen: “Dags att få det gjort, sir.”
“Naturligtvis, Mona.” Han tecknade åt oss att gå bakåt några steg och tog sedan fram en liten flaska ur klädnaden, en behållare vilken han med en sväng på trollstaven gjorde nästan lika stor som en hel människa. Varken jag eller Draco kunde ta ögonen från honom när han gjorde i ordning en sorts pumpande anordning som satt på flaskans topp.
“Ormar matas vanligen med levande möss någon eller några gånger per månad”, hade han berättat för mig, “men med denna mängd kräldjur på samma begränsade utrymme skulle det, som du säkert förstår, bli mindre lyckat. Det är därför vi använder oss av min metod som alternativ.”
Fascinerat såg vi honom hantera behållarens pump och med hjälp av den, samt trollstavens magi, spraya ut moln av näringsgivande elixir över det slingrande havet. Den svaga belysningen från väggarnas facklor fångades dämpat upp av deras torra, repliknande skinn, och deras kollektiva rörelse stillades tusenfalt. De tycktes bli lojare, smälta näringen de fått till sig.

De borde ha varit i naturen, runnit fram som enskilda liv i frihet bland stenar och mossa. Istället befann de sig här, ålande kring varandra med ett syfte som var minst sagt tvivelaktigt. Kallade hit, en enda lydig massa. Det vände sig i magen igen och jag tordes inte se på Draco, som helt uppenbart delade mina känslor.
“Sådärja”, sa Severus neutralt, “nu är det klart för någon månad framåt.”
Jag hoppades i mitt stilla sinne att vi inte skulle behöva återvända hit innan dess. Men det var bara att hålla god min, när jag hade insisterat så starkt på att följa med. Nu förstod jag åtminstone meningen med massproduktionen av essensen. Ett motgift vars kraft ingen skådat skulle onekligen behövas mot denna armé. Severus stoppade tillbaka den återigen förminskade flaskan i sin klädnad och såg forskande på Draco.
“Tränar ni dem?” frågade han sakligt. Draco ryckte på de tunna axlarna och flackade med blicken över de nu trögflytande, matt skimrande vågorna nedanför oss.
“Han … han kanske gör det”, mumlade han. “Jag vet inte.”
“Du deltar inte?” Det fanns inget värderande i Severus röst. Förmodligen ville han helt enkelt veta hur det låg till. Draco ryckte återigen på axlarna och såg bort.
“Det finns inte så mycket jag kan göra”, sa han buttert. “Man måste ju kunna, ni vet…”
Innan Severus hann svara, stillade sig plötsligt havet. Det frös i en enda rörelse och med ens var det alldeles tyst i grottan. En tystnad så mycket mer onaturlig än det krälande ljudet, hur obehagligt detta än hade varit.

Alla tre stirrade på ormarna som likt en enda vilja, ett tusenhövdat periskop, vände sig mot ett och samma håll. De mångdubbelt små glittrande ögonen tycktes se mot oss, men ändå rakt igenom och förbi. Vi följde deras hängivna blick och vände oss långsamt om mot den enda ingången, dörren av järn.

Ormarnas fokus var riktat mot en enda person, och det fanns naturligtvis inga tvivel om vem detta var.

Ledaren över hären.

Han som kunde viska till dem.

Gud så bra kapitlet var! Men det är det ju alltid!

I alla fall så var det läskigt med ormarna! Jag är livrädd för ormar! Undrar hur det ska gå nu!

Men naturligtvis gjorde ingen av oss det, trots att mina knän osynligt skakade under klädnaden och Draco såg ut som om han skulle kräkas vilket ögonblick som helst. Jag insåg att risken att vi skulle spy i kors över Severus blankputsade skor var överhängande och fick skyndsamt fram, med tungan tjock i munnen: “Dags att få det gjort, sir.”

Om du ser den fetstilta delen av den gula texten: Hehe, det påminner mig om videon i spoilern!



Haha! I alla fall, så var kapitlet bra! Nu får vi vänta och se hur det ska gå.

Mintygirl89


96hpevanescence




Kapitel 37 - Viskning

Det var så märkligt.

Borde jag inte ha darrat av ängslan när han trädde in genom den mäktiga dörröppningen? Trollkarlen som var orsaken till all vår fruktan, alla säkerhetsåtgärder och förklädnader under så många år. Att plötsligt stå öga mot öga med den omtalade mörkermannen kunde ha väckt flyktinstinkten hos vem som helst. Men mina fötter stod stadigt kvar på marken, liksom förbundna med själva berggrunden och dess samlade kraft.

I stormens öga finns ett speciellt lugn.

Det fanns ändå ingenting jag skulle kunna göra om allt gick snett. Och i den sortens insikt existerar en säregen acceptans av ödet.

Mörkrets herre var varken speciellt mycket längre eller mer högrest än någon av oss, och på nära håll syntes hans ålderdom tydligt. Dessutom ägnade han varken mig eller Draco någon som helst uppmärksamhet. Efter en kort nick mot Severus var de svagt glödande ögonen helt inriktade på ormarna, som inte tvekade att besvara kallelsen. De rörde sig som en enhet efter de tunna läpparnas väsande viskningar på ett språk vars like jag aldrig hört, som om det stigit upp direkt från underjorden och krälat fram ur djupet under stenarna.
“Se på dem”, sa Voldemort med sin tunna röst. “De lyder minsta vink.” Vi var endast en publik för honom, åskådare till den makt han utövade. “Jag skulle kunna få dem att kasta sig över er i denna sekund”, fortsatte han mässande, “men vad skulle vara meningen med det? Lord Voldemort är barmhärtig och förnuftig. Denna armé ska spara sina krafter till det rätta, avgörande tillfället.”
Han gav dem en sista blick, nästan ömsint men vagt skiftande i rött, och viskade något som fick dem att stilla sig mot marken. De sänkte sina huvuden i rofylld undergivenhet och deras herre vände sig till borgens ledare.
“Du göder dem på det smidigaste sätt, Severus, och för det är jag tacksam. Men det finns endast en mästare de lyder och lyssnar efter.”
“Naturligtvis, herre.”
Om Severus blivit skräckslagen över det oönskade mötet, visade han inget tecken på det, utan höll god min. Draco såg desto mer tagen ut, hukande med axlarna som om han helst ville rusa därifrån. Men det gjorde han naturligtvis inte, utan stod kvar tätt bakom Severus med ett likblekt ansikte vilket han försökte hålla lika orörligt och neutralt som sin mentors. Något han misslyckades med ganska kapitalt.

Herren betraktade de två männen med kyla och beräkning. Till synes helt omedveten om hur nära han var en alldeles öppen källa till information som skulle kunna vända alla planer, rasera förtroendet för hans närmaste man och infånga en av de mest eftersökta, märkt av hans magi på sin bara hud. Men trots sin skarpsynthet, tycktes han återigen göra misstaget att se förbi det skenbart bräckliga och intetsägande för att istället fokusera sin energi på dem som verkade ha den styrande positionen. Männen, som han måste dominera och visa sitt ledarskap över.
“Draco, min gosse”, sa han medvetet svävande och tycktes njuta av att se hur den stackars pojken såg ut att vilja krypa ur sitt eget skinn vid tilltalet. “Så du tänker lämna denna maktens högborg för att studera?” Ett giftigt leende flög över hans reptilliknande ansikte. “Känner du då inte alls frestelsen att stanna kvar, så nära dessa magiska möjligheter?” Han nickade mot ormarna, som genast glimmade till med tusentals ögon mot honom i grottans halvmörker, och det märktes att han mycket väl visste svaret på sin egen fråga. Innan Draco hann öppna sina hårt hopbitna käkar fortsatte Voldemort: “Nåväl, ett par extra ögon och öron på Hogwarts är vi alla i kretsen väl förtjänta av. Eller hur, min unge vän?”
Den stackars Draco lyckades inte svara nu heller, och Severus kom till hans undsättning med neutralt hövlig röst: “Vi ska alla vara ett stöd för mr Malfoy på hans väg mot mer kunskap och erfarenhet.”
Herren nickade roat. Jag undrade plötsligt om han anade eller läste av att Elli var inblandad i det hela, och vid den tanken brände det för första gången till av skräck i bröstet. Må vara att jag - förvånande nog - inte var så rädd för egen del, men om oskyldiga ungdomar skulle få lida för mina påfund … för en sekund hakade Dracos och mina ögon i varandra, innan vi skrämt lät blicken fly vidare. Herren i vår närhet kunde känna av rädsla som ingen annan, vädra sig till och utnyttja den.
"Nåväl, nåväl." Voldemort verkade fortfarande road, som om hela situationen var ett skämt vilket han nådigt gav sin tillåtelse till. "Armén går ingenstans. De väntar här, underkastade naturens lagar." Han svepte sin docerande blick över oss alla tre, medan han hanterade sin trollstav som en pekpinne över bergväggarna. "Magin är egentligen ingenting annat än naturens, själva planetens samlade kraft hos de överlägsna individerna. De som är menade att behärska den. Vilket de också rättmätigt gjorde, under årtusenden och åter årtusenden. Men någonting gick fel. Allteftersom de underlägsna mugglarnas praktiska ersättningar, deras artificiella teknik utvecklades och tog över, började de förtrycka magikerna som har den sanna rätten till ansvarsfull makt. Och se på oss nu! Vi tvingas leva i det dolda, medan barbarerna tagit över och våldför sig på vår moder jord. De kommer att förinta den helt om vi inte återtar vår sant tilldelade roll i tillvaron. Se på denna eminenta armé, komna från självaste urberget! Se hur de lyder min viskning."

Han lät ett tyst väsande finna sin väg över de tusentals små skimrande huvudena, och de reste sig alla i sin fulla längd och styrka, i givakt på spetsarna av sina långa, glänsande kroppar. Ytterligare en svagt susande order från de smala läpparna fick djuren att samfällt lägga sina huvuden på sned, fixerat stirrande mot munnen som beordrade dem. Det var allt annat än naturligt om man hade frågat mig.

Men ingen lade någon speciell vikt vid min uppenbarelse. För herren kunde jag lika gärna ha varit osynlig, en anonym publik som lyssnade till hans visdom, och just nu var det naturligtvis bra att så var fallet.

Det ökade våra chanser att ta oss oskadda tillbaka.

Vilket megabra kapitel du har skrivit! Återigen kan jag känna av att det är kallt i luften på något sätt. Voldemort har något i kikaren och Draco är nervös. Usch! Ormar är inte mina favoriter! Minns att jag plågade mig för längesedan såg "Snakes on a plane", och den var superotäck!

I alla fall får du till den skrämmande känslan bra och jag håller nästan andan för varje rad jag läser.
Nu längtar jag redan till nästa kapitel. Det ska bli spännande att se hur det går.

Ett litet tips:

Om Severus blivit skräckslagen över det oönskade mötet visade han det inte med en min.

Den röda delen låter lite skum i mina öron när jag läser den högt. Jag skriver två alternativ, så kan du välja ett av dem. Och lägg gärna till ett komma-tecken.


Om Severus blivit skräckslagen över det oönskade mötet, höll han masken.


Om Severus blivit skräckslagen över det oönskade mötet, visade han inget tecken på det, utan höll god min.

I övrigt är det jättebra som vanligt. Undrar när, och om, vi får se Eugene igen. Känns som om det var längesedan. Men vi får se.

OBS! Detta är bara en teori som jag skriver.

Bara han inte avlider mitt i alltihop. Då blir det nog väldigt jobbigt för Snape. Han var ju så fäst vid honom.

Spoiler från "Quirrells första år på Hogwarts".

Mintygirl89




Kapitel 38 - Sköld

“Jag kan själv!”
Draco blängde mer än buttert på Severus efter medtransferensen. De två stora, fasta händerna vilade fortfarande på min respektive Dracos axel, och det var ett mindre under att jag hade lyckats behålla medvetandet den här gången med tanke på omständigheterna. Förmodligen var det i blotta förskräckelsen. Jag kunde fortfarande inte förstå att vi hade varit så nära Voldemort och ändå kommit därifrån utan att något hänt. Han hade betraktat oss nästan roat när vi slutligen tog adjö. Det var onekligen något med detta faktum som kändes olycksbådande.

Den stela upplevelsen att dinera med Lucius hade känts som en evighet, oändliga timmar på helspänn över att herren skulle dyka upp igen. Och jag förstod som sagt inte hur vi kunnat klara oss ur det utan att något avslöjades.

Lyckligtvis hade vi väntat med transferensen tills vi var utom Malfoys ägor, och då hade Severus som sagt insisterat på att ta med oss båda i sin egen magiska förflyttning. Vid närmare eftertanke är insisterat inte det rätta ordet. Han gav helt enkelt order, men det föll inte i god jord hos den unge herrgårdssonen.
“Jag är sjutton år och har klarat provet för länge sedan, sir!” fräste han upprört, men Severus svarade bara: “Inga diskussioner, Malfoy.” Så hade han helt sonika lagt sina händer på våra axlar och tagit oss långt bort från ägorna, till ett Hogsmeade där snön föll så tätt att den bäddade in de toppiga taken i total tystnad.

Draco ruskade irriterat flingorna från resmanteln, trots att nya hela tiden landade på honom som mjuka, retsamma små bomullstussar.

“Det här var inte nödvändigt!” fräste han. “Litar ni inte på mig, rektor Snape? Jag är ingen barnunge längre, om ni har missat det.”
“Mr Malfoy”, sa jag mjukt och borrade ner klackarna i snön för att stå stadigt, “det handlar inte om tillit. Självklart vet vi att du inte är något barn. Vi vill bara vara helt säkra på att komma fram ordentligt i de här osäkra tiderna, och professorn är den av oss som har störst erfarenhet av transferens än så länge.”
Draco såg på mig med en sorts tjurig acceptans.
“Varför behöver ni själv medtransferens?” frågade han plötsligt med ungdomens typiska vetgirighet.

Hjärtat brände till en sekund, men så for djävulen i mig.
“Åh, du vet”, sa jag och log mot honom. “Kvinnliga omständigheter …”
Han ryggade tillbaka, uppenbart livrädd att jag skulle få för mig utveckla ämnet. Av någon anledning fick det mig att tänka på Harry och jag kände ett stygn av saknad. Severus verkade tillfreds med hur jag löst situationen och han behöll för en sekund sin varma hand på min axel, med en sökande blick runt om i byn efter närmaste vägen till Korpens hus.
“Ditåt”, sa jag ivrigt och blev nästan förvånad över värmen som vällde upp i bröstet över att snart få se Jessica igen. Hon hade verkligen blivit en självklar del av vardagen.



Det var dock en mycket avvaktande Jessica som mötte oss i dörröppningen. Hon öppnade försiktigt och höll staven långt framför sig.
“Minst två meters avstånd och gärna mer, Snape”, kommenderade hon. “Alla tre.”
Severus rynkade förvånat på ögonbrynen.
“Vad är problemet, Raven?”
“Drakkoppor”, svarade hon kort. “Eller åtminstone tror de att det är vad som har brutit ut på skolan. Symptomen är liknande men det verkar ovanligt aggressivt. Flera elever ligger isolerade i sjukhusflygeln.” Hennes svartklädda arm viftade i riktning mot slottet till. “Det höll på att bli totalt kaos där uppe bara på de få timmar ni var borta, eftersom personalen … ja, många av dem drog ju givetvis öronen åt sig på grund av att sjukdomen är långt farligare för vuxna.” Det måste vara Dödsätarna på skolan hon syftade på, tänkte jag elakt och Jessica nickade svagt åt mig. “Men Pomfrey nappade åt sig tyglarna som en diktator”, fortsatte hon lugnt, “och nu sitter alla elever i karantän på sina sovsalar medan hon tar hand om de sjuka och genomför smittspårning. Husalferna får en del att göra med att distribuera maten till alla.”
“Kan inte alferna bli smittade?” undrade jag oroligt. “Och hur är det med de sjuka eleverna?”
“Vad jag vet bra efter omständigheterna”, svarade Jessica. “Unga brukar ju som sagt inte bli så …”
“Vilka är det?” avbröt Draco henne med oron lysande i de grå ögonen och jag förstod naturligtvis direkt vem han tänkte på. Jessica såg forskande på honom, uppifrån och ner. Som om hon tycktes överlägga med sig själv, men sedan knep hon bestämt ihop de tunna läpparna.
“Som du säkert förstår är det sekretess på namnen, Malfoy. Det är inget jag kan nämna så här utan vidare.”
“Men min … studiekamrat …”
“ … sitter i karantän på sin sovsal”, sa Jessica med en definitiv ton, “och där behöver hon förbli åtminstone i några dagar, skulle jag gissa. Så du får ge dig till tåls, unge man.”
“Då är hon inte sjuk i alla fall.” Dracos smala axlar sjönk ner en hel decimeter.
“Nej, förhoppningsvis inte.” Jessicas ton var sträng när hon fortsatte mönstra den unge mannen, som dock verkade rätt likgiltig för hennes kritiska blick. Han spanade uppåt slottet, och snön singlade ner som stjärnor i hans blonda hårsvall vilket tycktes större nu när ansiktet blivit ännu smalare och spetsigare än innan.
“Nå”, sa Severus rationellt, “det är väl bäst att vi beger oss dit snarast, om det är en sådan kris. Då behövs ledning med fast hand.”
Men Jessica skakade beklagande på huvudet och lät, även hon, de isblå ögonen söka sig mot silhuetten av Hogwarts.
"Det går inte att ta sig varken in eller ut från borgen just nu", berättade hon. "Dödsätarna har slagit en sköld omkring det, och alla ingångar är ju strängt bevakade av både dem, Dementorer och allsköns varelser.” Hon knyckte föraktfullt på nacken. “Jag slapp ut därifrån i grevens tid, för att kunna ta emot er. Tur att jag har tumme med de där herrarna.”
Hon vägde omsorgsfullt trollstaven i de finlemmade händerna.
“Rektorn måste väl ändå kunna ta sig in?” utbrast Severus. “Någon måste ju ta ledningen!”
Jessica log tvetydigt mot honom.
“Några klippor finns det ju trots allt där inne”, sa hon utan att nämna några specifika. “De kommer inte att låta något gå alldeles överstyr. En kommunikation via flampulver om viktiga beslut är säkert möjlig. Det är väl dessutom inte bra om ni i högsta ledningen drar på er åkomman, och så har vi ju ansvaret för den unge poj … ehum, mannen här.”
Severus såg sig om på den folktomma, igensnöade gatan och sänkte rösten.
“Vet herren?”
Jessica nickade bekräftande och stramade upp sig med ytterligare en blick på Draco innan hon svarade: “Han vet, och han stödjer aktionen. Samtliga elever har hunnit anlända innan terminsstarten. Det rena blodet får inte gå till spillo, så därför får heller inga elever resa tillbaka hem och ovetande råka sprida smittan till sina familjer. Utbrottet ska kvävas i sin linda, på plats.”
“Herren måste ha fått reda på det här redan när vi var på herrgården?” Jag kunde inte hejda mina ord. “De som nu bevakar skolan måste ju ha kontaktat honom direkt. Varför meddelade han oss inte?”
Det dröjde några sekunder innan Jessica tankfullt svarade: ”Han ville förmodligen skydda er från smittan. Den är som sagt betydligt farligare för vuxna individer, och ni befinner er i ledningsposition. Han ville att ni, liksom jag, skulle hamna utanför sköldarna. Du är värdefull för honom, Severus.” De båda skenbara Dödsätarna betraktade varandra intensivt, och mer än någonsin önskade jag lyssna till deras ordlösa kommunikation. Det var Draco som bröt tystnaden.
“Vart ska vi ta vägen?” frågade han och rösten darrade lite, trots att han försökte låta självsäker. “Ska jag åka hem igen?”
Jag vände mig om och såg in i de grå ögonen som hela tiden sökte sig upp mot slottet bakom den osynliga skölden. Tänkte på de ögonen i den ödsliga herrgården, där de flesta rum gapade tomma och enorma medan andra var till brädden fyllda med en vidrighet få skulle kunna föreställa sig. Och hur han på denna plats inte hade en enda människa som skyddade honom, inte ens hans egen far. Ingen som rådde på mannen med ormarna, den reptilliknande varelsen så besatt av lydnad och världsherravälde att den enskilda individen för honom endast var en spelpjäs för hans egna syften.
“Nej, mr Malfoy”, svarade jag i de andras ställe och kände mig mer beslutsam än någonsin under denna svåra tid. “Du ska inte åka hem igen.”

Alltså, det här blir bara bättre och bättre! Hur bär du dig åt för att göra det så spännande och mystiskt?! Ja, det är nog din egen hemlighet! Gillade några saker:

“Minst två meters avstånd och gärna mer, Snape”, kommenderade hon. “Alla tre.”
Severus rynkade förvånat på ögonbrynen.
“Vad är problemet, Raven?”
“Drakkoppor”, svarade hon kort. “Eller åtminstone tror de att det är vad som har brutit ut på skolan. Symptomen är liknande men det verkar ovanligt aggressivt. Flera elever ligger isolerade i sjukhusflygeln.” Hennes svartklädda arm viftade i riktning mot slottet till. “Det höll på att bli totalt kaos där uppe bara på de få timmar ni var borta, eftersom personalen … ja, många av dem drog ju givetvis öronen åt sig på grund av att sjukdomen är långt farligare för vuxna.”

Om du ser den fetstilta delen: Det får mig automatiskt att tänka på hur det är nu för tiden med pandemin och allt.

Oj, något säger mig att det vankas fara när Malfoy undrar varför Miriam måste ha medtranferens!






“Det här var inte nödvändigt!” fräste han. “Litar ni inte på mig, rektor Snape? Jag är ingen barnunge längre, om ni har missat det.”
“Mr Malfoy”, sa jag mjukt och borrade ner klackarna i snön för att stå stadigt, “det handlar inte om att lita på. Självklart vet vi att du inte är något barn. Vi vill bara vara helt säkra på att komma fram ordentligt i de här osäkra tiderna, och professorn är den av oss som har störst erfarenhet av transferens än så länge.”
Draco såg på mig med en sorts tjurig acceptans. “Varför behöver ni själv medtransferens?” frågade han plötsligt med ungdomens typiska vetgirighet.

Hjärtat brände till en sekund, men så for djävulen i mig. “Åh, du vet”, sa jag och log mot honom. “Kvinnliga omständigheter …”
Han ryggade tillbaka, uppenbart livrädd att jag skulle få för mig utveckla ämnet. Av någon anledning fick det mig att tänka på Harry och jag kände ett stygn av saknad. Severus verkade tillfreds med hur jag löst situationen och han behöll för en sekund sin varma hand på min axel, med en sökande blick runt om i byn efter närmaste vägen till Korpens hus.
“Ditåt”, sa jag ivrigt och blev nästan förvånad över värmen som vällde upp i bröstet över att snart få se Jessica igen. Hon hade verkligen blivit en självklar del av vardagen.

Gud, jag måste erkänna att jag blev kallsvettig när jag läste Malfoys understrukna replik! Men om du ser delen som är kursiv och understruken, blir jag lättad! Haha! Det är bra att Miriam har en reservplan!

Lite tips:


“Det här var inte nödvändigt!” fräste han. “Litar ni inte på mig, rektor Snape? Jag är ingen barnunge längre, om ni har missat det.”
“Mr Malfoy”, sa jag mjukt och borrade ner klackarna i snön för att stå stadigt, “det handlar inte om att lita på. Självklart vet vi att du inte är något barn. Vi vill bara vara helt säkra på att komma fram ordentligt i de här osäkra tiderna, och professorn är den av oss som har störst erfarenhet av transferens än så länge.”
Draco såg på mig med en sorts tjurig acceptans. “Varför behöver ni själv medtransferens?” frågade han plötsligt med ungdomens typiska vetgirighet.

Hjärtat brände till en sekund, men så for djävulen i mig. “Åh, du vet”, sa jag och log mot honom. “Kvinnliga omständigheter …”
Han ryggade tillbaka, uppenbart livrädd att jag skulle få för mig utveckla ämnet. Av någon anledning fick det mig att tänka på Harry och jag kände ett stygn av saknad. Severus verkade tillfreds med hur jag löst situationen och han behöll för en sekund sin varma hand på min axel, med en sökande blick runt om i byn efter närmaste vägen till Korpens hus.
“Ditåt”, sa jag ivrigt och blev nästan förvånad över värmen som vällde upp i bröstet över att snart få se Jessica igen. Hon hade verkligen blivit en självklar del av vardagen.

Jag skulle vilja ändra några ord, så det låter naturligt. Sedan vill jag flytta ner några dialoger en rad, så det inte blir en klump på några ställen.





“Det här var inte nödvändigt!” fräste han. “Litar ni inte på mig, rektor Snape? Jag är ingen barnunge längre, om ni har missat det.”
“Mr Malfoy”, sa jag mjukt och borrade ner klackarna i snön för att stå stadigt, “det handlar inte om att vi inte litar på dig/handlar inte om tillit.* Självklart vet vi att du inte är något barn. Vi vill bara vara helt säkra på att komma fram ordentligt i de här osäkra tiderna, och professorn är den av oss som har störst erfarenhet av transferens än så länge.”
Draco såg på mig med en sorts tjurig acceptans.
“Varför behöver ni själv medtransferens?” frågade han plötsligt med ungdomens typiska vetgirighet.

Hjärtat brände till en sekund, men så for djävulen i mig.
“Åh, du vet”, sa jag och log mot honom. “Kvinnliga omständigheter …”
Han ryggade tillbaka, uppenbart livrädd att jag skulle få för mig utveckla ämnet. Av någon anledning fick det mig att tänka på Harry och jag kände ett stygn av saknad. Severus verkade tillfreds med hur jag löst situationen och han behöll för en sekund sin varma hand på min axel, med en sökande blick runt om i byn efter närmaste vägen till Korpens hus.
“Ditåt”, sa jag ivrigt och blev nästan förvånad över värmen som vällde upp i bröstet över att snart få se Jessica igen. Hon hade verkligen blivit en självklar del av vardagen.


*Du får välja ett av alternativen jag har skrivit.
Nu längtar jag redan till nästa lördag.

Angående det du skrev i spoilern om Eugene:





Bonusspoiler från femte boken:

Mintygirl89




Kapitel 39 - Karantän

Skimrande svarta masker täckte nästan hela våra ansikten, när vi lämnade Jessicas bostad och började trampa fram i snön mot Hogsmeades huvudgata. Endast ögonen spejade ut från de uppdragna huvorna. Det vita täcket över ytor högt och lågt bäddade in byn i en ovanlig tystnad, men när vi närmade oss puben Tre kvastar hördes prat och sorl utanför entrén.

Det tog några sekunder innan jag kände igen Rita Skeeter. Hon stod precis vid ingången, iförd ett giftgrönt munskydd och ivrigt diskuterande med en trollkarl i färggrann klädnad och likaledes täckt ansikte. Ritas nylagda lockar och juvelbesatta glasögon glänste skarpt i skenet från lyktorna. Jag visste att hon hade rönt vissa framgångar med sin bok Albus Dumbledore - Livet och lögnerna, en 900 sidor lång historia som gjorde anspråk på att vara en biografi. Redan i somras hade hon blivit intervjuad i Daily Prophet om bokens kommande utgivning och då utlovat diverse skandaler samt avslöjanden. Dumbledore hade enligt henne både det ena och det andra i bagaget, alltifrån mörka familjehemligheter till ett förflutet med svartkonst. Jag hade aldrig brytt mig om att försöka få tag på och läsa eländet. Sedan Rita porträtterat både mig och Harry i reportage under fjärde respektive femte året, visste jag sanningshalten i det som kom ut ur hennes berömda snabbcitatpenna.

Severus och jag utbytte en enda blick över munskyddens svarta kanter, och i fullständigt samförstånd passerade vi den överfulla puben.



Mörkret började falla över den lilla byn och plötsligt kände jag tröttheten övermanna mig som ett klubbslag. Tak över huvudet och en säng med varma täcken tedde sig med ens oändligt lockande. Den kalla snön föll alltjämt och vi fick stampa den av oss ordentligt innan Severus öppnade dörren ovanför vilket det hängde en bild av ett avhugget svinhuvud. Det var denna tvivelaktiga dekor som fått ge namn åt puben, och jag försökte undvika att se direkt på det blodiga trynet, för att illamåendet inte skulle få makt över mig igen.

Inne i baren var det så skumt att det först inte gick att urskilja särskilt mycket, speciellt inte med den vita, av lyktorna upplysta, snön på näthinnan. Grova bord av trä skymtade fram som stora svampar uppväxta direkt ur jordgolvet, och den enda belysningen kom från de levande ljus som stod utplacerade på dem. Överallt tycktes det sitta folk, på varenda liten skabbig pall och vinglig bänk, samtliga med helt eller delvis täckta ansikten.
“Det har alltid varit så på det här stället”, mumlade Severus så tyst att bara jag kunde höra. “Många som önskar vara en smula vaga med sin sanna identitet.”
Den ende i rummet som inte dolde sitt ansikte var bartendern bakom disken, men han hade å andra sidan ett vildvuxet, långt hår och skägg samt glasögon som var så smutsiga att ögonen endast glimtvis skymtade fram. De hade en genomträngande, blå färg och påminde mig starkt om någon. Så kom jag på det: Dumbledore. En ovårdad version av den före detta rektorn på Hogwarts. Likheten var slående och jag måste ha stirrat, för Severus mumlade ännu lägre än tidigare: “Ja, det är Albus bror.”
Det hade jag inte haft en aning om. Man kanske borde läsa den där biografin trots allt, hann jag tänka innan jag slog bort den vansinniga tanken. Lögn och förbannad dikt. Jag var så trött nu att benen skakade och ville bara till en säng, i vilket skick den än var.
“Vad kan jag hjälpa er med?” undrade Dumbledore-kopian aningen moloket, medan han gned ett immigt glas med en grå trasa. “Här är trångt om saligheten och vi är nästan fullbelagda.”
“Vi tar vad ni har”, sa Severus kort och lät en glimmande hög av galleoner landa på disken, varvid den grå mannen tycktes lysa upp en smula.
“Något att dricka?” frågade han nästan vänligt, placerade det lindrigt rena glaset i ett ställ och hängde den grå trasan över axeln.
“Har ni pumpasaft?” föreslog jag förhoppningsfullt, plötsligt så törstig att barens tvivelaktiga hygien blev sekundär i sammanhanget.
“Vi tar det på rummen”, sa Severus och betraktade skeptiskt hur bartendern hukade ner sin långa kropp och grävde runt efter något längst nere i en fallfärdig kyl. Han rätade upp sig med viss möda och kom hukande fram mot oss, med den skrovliga handen knuten om en orangefärgad glasflaska.
“Det här är det enda jag har”, sa han lite ursäktande. “Vårt klientel brukar föredra andra drycker. Och tyvärr finns det bara två rum kvar i huset, vilka inte är de allra bästa, är jag rädd.”
“Vi löser det”, svarade Severus och tog emot flaskan trots mina längtansfulla blickar. Förmodligen tänkte han undersöka dess kvalitet innan det blev grönt ljus att dricka ur den, tänkte jag och suckade tyst medan vi begav oss mot övervåningen.



“Jag vill bo själv!” var det första Draco sa när vi kom upp i den lilla korridoren som var så trång att man inte helt kunde sträcka ut armarna på sidorna om sig. Han betraktade de två små dörrarna med bister min och drog irriterat i sin mask.
“Med den attityden borde jag sända dig direkt hem till din far - och råda honom att ställa dig i skamvrån”, brummade Severus men tystnade efter en blick från mig.
Jag vände mig mot Draco och sa, med illa dold trötthet:
“Du får din vilja fram, mr Malfoy, eftersom det är säkrast ur smittskyddssynpunkt. Rektorn och jag var ju nyligen på slottet, medan du kommer utifrån.”
Draco, som redan stod på så behörigt avstånd det gick i det begränsade utrymmet, flyttade sig genast ytterligare några decimeter från mig och Severus med skräckslagen min, men sa sedan:
“Ja … ja, det har ni rätt i, miss Prince. Och så kan ni diskutera, eh … ledningsgrejer i lugn och ro, sånt som det inte är meningen att en elev ska höra.” Han försökte sig på ett inställsamt leende bakom munskyddet, vilket besvarades så gott det gick av mig men bemöttes med ytterligare stränga hummanden från Severus.
“Nå pojk, så in med dig på ditt rum, då. Var uppmärksam på eventuella symptom, även om risken att du skulle ha drabbats är så gott som obefintlig. Och hitta för Merlins skull inte på något fuffens där inne. Känner du till några rengöringsformler?”
“Självklart, sir”, svarade Draco snabbt och slank in genom dörren innan han vände sig halvt om och mumlade: “Godnatt, då.”
“Godnatt, Draco. Vi ses imorgon”, sa jag och försökte lägga så mycket värme som möjligt i rösten, innan pojken försvann ensam in i sin tillfälliga karantän och stängde dörren om sig. Hur kändes detta egentligen för honom? Det måste ha varit en oerhörd anspänning att gå mot ett möte med Elli, en återförening med någon som betytt så mycket, och nu tvingas vänta utanför, praktiskt taget på målsnöret. Oavsett vad deras möte innebar skulle det ändå föra dem vidare på något sätt.
“Du ser trött ut, M. Behöver du vila?” Severus mjuka röst återförde mig från mina tankar och jag nickade tyst. Tillsammans gick vi in på det lilla hotellrummet samtidigt som en svag, knappt synlig strimma av månsken bröt igenom det snötyngda molntäcket utanför.

Nu äntligen har jag fått tid att kommentera! Kapitlet var lika bra som vanligt! Oj, Malfoy är på krigsstigen och vill bo själv, vilket gör Snape sur. Men Miriam/Metrimona verkar för trött för att argumentera, så Malfoy får sin vilja igenom.

Ja, nu ska vi se hur det går. Undrar om de får möta trion. Håller tummarna.
Då får vi se om hon berättar om Quirinus, och deras reaktioner. Samt hur chockade de blir när de får veta vad som hände vid sjön nära Eugens stuga.

Tips:

“Med den attityden borde jag sända dig direkt hem till din far - och råda honom att ställa dig i skamvrån”, brummade Severus men tystnade efter en blick från mig. Jag vände mig mot Draco och sa, med illa dold trötthet: “Du får din vilja fram, mr Malfoy, eftersom det är säkrast ur smittskyddssynpunkt. Rektorn och jag var ju nyligen på slottet, medan du kommer utifrån.”
Draco, som redan stod på så behörigt avstånd det gick i det begränsade utrymmet, flyttade sig genast ytterligare några decimeter från mig och Severus med skräckslagen min, men sa sedan: “Ja … ja, det har ni rätt i, miss Prince. Och så kan ni diskutera, eh ... ledningsgrejer i lugn och ro, sånt som det inte är meningen att en elev ska höra.” Han försökte sig på ett inställsamt leende bakom munskyddet, vilket besvarades så gott det gick av mig men bemöttes med ytterligare stränga hummanden från Severus.

Flytta ner några meningar en rad, så det inte ser klumpigt ut.

“Med den attityden borde jag sända dig direkt hem till din far - och råda honom att ställa dig i skamvrån”, brummade Severus men tystnade efter en blick från mig.
Jag vände mig mot Draco och sa, med illa dold trötthet:
“Du får din vilja fram, mr Malfoy, eftersom det är säkrast ur smittskyddssynpunkt. Rektorn och jag var ju nyligen på slottet, medan du kommer utifrån.”
Draco, som redan stod på så behörigt avstånd det gick i det begränsade utrymmet, flyttade sig genast ytterligare några decimeter från mig och Severus med skräckslagen min, men sa sedan:
“Ja … ja, det har ni rätt i, miss Prince. Och så kan ni diskutera, eh ... ledningsgrejer i lugn och ro, sånt som det inte är meningen att en elev ska höra.” Han försökte sig på ett inställsamt leende bakom munskyddet, vilket besvarades så gott det gick av mig men bemöttes med ytterligare stränga hummanden från Severus.

Mintygirl89


Refren




Kapitel 40 - Undersökning

"Draco skulle bara vara 'uppmärksam på eventuella symptom', medan jag måste undersökas grundligt?" Jag suckade och kunde inte låta bli att resignerat skratta till, men innerst inne var jag så nervös att hjärtat slog hårt mot revbenen. Severus och jag hade inte rört varandra på något som helst intimt sätt sedan avslöjandet om Richmond. Alltsedan den omskakande vetskapen var det precis som om marken mellan oss måste erövras och upptäckas på nytt.
“Risken för pojken är väldigt liten. Drakkoppor smittar vid nära och långvarigt umgänge”, svarade Severus bestämt, medan han med sin vanliga vaksamhet rörde trollstaven över rummets alla hörn i de förslutande rörelserna. “Hos dig, däremot, är det viktigt att upptäcka symptomen i dess allra tidigaste skede, varvid behandling i så fall kan sättas in av mig direkt. Du är unik i magiskt hänseende.”
“Jag kan förmodligen inte ens bli smittad av en sådan här åkomma”, försökte jag medan diverse helt motstridiga känslor krockade i mig och fick hjärtat att hamra än mer. Han var så nära, och snart var vi skyddade och kunde tala på riktigt, utforska varandra. Jag kom inte ifrån känslan av att vi var omskapade, förändrade. När han sänkte staven och vände sig mot mig tog jag till orda igen.
“Risken är i så fall större för dig, Severus. Som rektor har du träffat en massa människor på skolan, och du är ju dessutom lite … äldre än vad jag är.” Jag kikade försiktigt på honom, men han nickade bara tyst. “Det borde vara mest brådskande att få dig undersökt”, fortsatte jag. Insikten började sjunka in i mig att han kanske faktiskt var drabbad, av en sjukdom som i värsta fall kunde sluta på det hemskaste sättet. Och vid den fasansfulla tanken bleknade till och med Richmond i konturerna.

Att förlora honom, precis som jag hade varit nära att göra vid sjön i somras. Att inte få ha honom i mitt liv. Att han skulle …

Jag tog ett steg fram och började med händer, som darrade av trötthet och anspänning, ta av hans resmantel. Ylletyget var strävt mot fingrarna. Han blev med ens alldeles stilla och såg ner i golvets träplankor. När jag fått av honom det tunga plagget gick en skälvning genom hans kropp.
“Vänta”, mumlade han hest och frigjorde det vita skimret som svepte in mig och lät Miriams betydligt spädare gestalt framträda ur det fallande ljuset. Det var alltid en lättnad, oavsett situation. Som att bli befriad från något vackert men tungt - en åtsittande festklädnad, ett omfångsrikt smycke. Händerna rörde sig lättare, blev ivriga. Jag kunde plötsligt inte få veta fort nog, för ett hade den här tiden lärt mig: ovetskap är alltid det värsta alternativet.

Ett efter ett landade de olika klädesplaggen på en av de smala sängarna, svagt belysta av månskenet som inte helt lyckades bryta igenom. Severus stod alldeles stilla, nästan som fastfrusen, med ögonen helt dolda av de täta, sänkta fransarna. Jag insåg plötsligt att han var spänd, att det här var lika nervöst för honom som för mig. Försiktigt lät jag min ena hand stryka över hans bara rygg. Handen kändes så liten, men han reagerade kraftigt på dess beröring och märkbara darrningar gick genom honom.
“Tänd din trollstav”, viskade jag, “låt mig se ordentligt. Särskilt där du själv inte kan.” Han blev något distraherad av uppmaningen och i ljuset från staven började jag undersöka den lena ryggen, slät och vit som månskenet men också kraftigt ärrad sedan tidigare i livet. Och trots att jag kände de där skårornas vindlande vägar och brännmärkenas mörka områden in i minsta detalj, var det först nu jag hade vetskapen om vad skadorna faktiskt hade lett till senare. Hur de hade påverkat Severus i hans liv och val. Hur han hade velat härdas för att aldrig mer kunna känna smärta, bli osårbar och oövervinnelig. Men han var allt annat än oberörd och darrade svagt när jag försiktigt lät händerna löpa över ärrens sorgliga karta, på jakt efter något som avvek från det vanliga. Han hade aldrig lyckats bli iskall och sluten. Richmond hade plågat honom från dagen det skedde och sedan under hela livet, för längst där inne fanns ett hjärta som levde och älskade lika intensivt som någon annans. Som hade en stark medkänsla för andra individer, mig själv inräknad. Och fruktan steg i mig att jag skulle finna några spår av sjukdom på hans hud.

Men jag fann ingenting, och lättnaden var så stor att jag lutade min kind mot hans rygg, omfamnade honom med tårarna brännande bakom ögonen. Hans axlar skakade lätt och han grep tag i mina händer, kraftigt och okoordinerat, men lyckades trots det svänga oss runt mot varandra med sin vanliga smidighet.
“Du måste också undersökas”, sa han lågt och vädjande, men samtidigt mycket intensivt, “jag ber dig, Miriam, låt mig få veta att även du är utom fara.”
Den djupa rösten vibrerade genom mig och eggade mitt hamrande hjärta. Och när han lyfte sin blick och såg mig rakt i ögonen drog jag mina händer ur hans och började dra av min, nu något för stora, klädnad.



Månskenet kämpade hela tiden för att bryta igenom molnen och mörkret utanför det lilla hotellrummet, som var så väl förseglat att inte ens de trådslitna gardinerna behövde dras för. Det matta ljuset steg och sjönk oavbrutet, rörde sig i vågor över våra kläder och det oregelbundna landskap de bildade omkring oss. Svepte i sjok över vår bara, vinterbleka hud som annars alltid doldes under mörka tyger. Flimrade oroligt över våra undersökande händer. Händer på jakt efter tecken vi egentligen inte ville finna. Och varje beröring var som första gången återigen, brände motstridig och elektrisk genom oss båda.

Våra ögon var fullt fokuserade på att spana efter de fruktade spåren i det begränsade skenet från månen och trollstaven. Severus lyste med den längs min bara rygg, och när ljuset nådde svanken bad han om lov innan han varsamt förde ner underbyxornas svarta spetskant.

Ingen av oss hade tagit av våra masker.



“Det blir en annorlunda start på terminen.”
Vi låg i var sin smala säng och såg tankfullt in i rummets släckta eldstad, som snart skulle få tjäna som kommunikationscentral. Tanken var att eleverna under första dagen skulle få information och undervisas av elevhemsföreståndarna i sina respektive uppehållsrum, med utmätt avstånd mellan varandra, och därefter tillbringa fritiden på sovsalarna. Det var bara att hoppas att de här restriktionerna inte skulle behöva gälla särskilt länge och att utbrottet redan hade begränsats. Jag betraktade Severus ögon som rörde sig bekymrat över maskens kant.
“Vi kan nog ta av oss dem här inne, Severus. Eller vad tror du?”
Han vände på huvudet och såg på mig med misstänkt blanka ögon.
“Jag vill inte smitta dig. Och jag vill kunna vårda dig om du blir sjuk.”
“Samma här, Severus. Men vi kan nog inte undvika att smitta varandra ändå”, sa jag, själv förvånad över min saklighet. “Dessutom är jag säkert immun mot det här. Det finns bevisligen inte en droppe magi i mitt blod.” Theos ord där i skogen stod fortfarande klara i minnet.
“Det är sant att det skulle kunna vara till din fördel i det här fallet. Du är annars så oskyddad i den här världen. Jag har alltid velat ta bättre hand om dig”, suckade han och fortsatte med något av sin forna stränghet: “Förneka inte att du har farit illa, Miriam. Du har förlorat vikt under den här tiden. Jag kunde känna dina revben när jag undersökte dig …”
“Det är mitt ansvar att ta hand om mig själv och det vet du mycket väl”, avbröt jag skarpt men reste sedan ivrigt på mig, påmind om något alldeles ljuvligt. Severus låg kvar och lät sina sammetsögon vila på min månbelysta gestalt.
“Visst vet jag det”, sa han resignerat, “men det gör inte min önskan mindre, är jag rädd.”
Jag såg leende tillbaka på honom och började beslutsamt dra av mig masken.
“Du ska minsann få ta hand om mig. Det finns faktiskt något du kan ge mig här och nu, Severus. Vart tog den där flaskan med pumpasaft vägen?”

Och så kom vi till ro även denna natt, innan en terminsstart på Hogwarts som inte skulle komma att likna någon föregående. På andra sidan väggen låg en ung man, som nyss varit pojke, och vem vet vilka tankar som rörde sig i hans huvud. I ett gränsland mellan plikten, som oupphörligt kallade på honom, och de möten som den nu skyddade borgen kunde erbjuda.