Halvblodsspelen pj/thg

Supermegabra!!

jättebra

Kapitel 22, dag 7

Karriäristerna stannar precis under trädet jag sitter i, och börjar prata. Dom pratar om deltagarna, stridskonst och gudarna.
"Apollon verkar vara väldigt dryg, eftersom hans barn är det"
"ja, jag stör mig så jäkla mycket på den tjejen!"
Dom pratar om mig, och det känns lite oroväckande att dom har ställt in sig på mig, men jag blir arg också. Varken jag eller pappa är dryga!
Jag får först för mig att jag ska stjuta dom, men inser snabbt att då kommer dom döda mig.

Helt plötsligt ekar ett kanonskott och jag hoppar till och ramlar nästan ner från trädet. Mina öron håller på att ramla av, för Ares högljudda barn har börjat att skrika.
"Andy är död!!" "Andy är död, Andy är döööööd!!"
Jag kollar ner och på marken ligger Hades son med några bär i handen.
"Ät inte dom där bären!" Hör jag Hades dotter säga. Jag trodde att jag aldrig någonsin skulle lyssna på en karriärist, men hon har rätt.

Helt oväntat kollar Poseidons son upp mot mitt gömsälle med sina havsgröna och väldigt kalla ögon. Jag trycker mig mot stammen för att smälta in, och Poseidons son vänder bort blicken.
"Kom, nu går vi"
Dom tar Andys packning och börjar att gå bortåt. När dom är utom synhåll klättrar jag ner från trädet och springer några hundra meter bort så att svävaren kan hämta kroppen.
Jag funderar på om jag ska springa tillbaka till trädet och fortsätta bo kvar där eller om jag ska börja gå åt andra hållet för att slippa stöta ihop men karriäristerna igen.
Jag börjar gå åt motsatt håll, bland stora lövträd och enorma granar.
Inget speciellt händer förutom att jag hittar en bäck och fyller på vattenflaskan. Jag nynnar på sånger och dansar dåligt, men ingen kan ju se mig.
Efter att ha gått otroligt länge, genom lövskog, barrskog och lite djungel kommer jag till en skog med äppelträd. Jag hittar ett ganska litet träd men med väldigt täta grenar som jag slår läger i. Jag tar ett äpple och delar på det. Äpplet ser ut som vanligt, men jag vågar ändå inte äta det.

Jag rycker loss en liten bit av äpplet och kastar den till en liten fågel som letar efter mat en bit bort. Fågeln skyndar fram till äppelbiten och äter upp den. Den verkar må bra, så jag tar en försiktig tugga.
Inget händer och jag fortsätter att äta med god aptit.
Jag plockar hela väskan full med äpplen innan jag fortsätter att gå, för jag inser att fler kan hitta hit pågrund av äppeldoften.

Jag slår läger i en stor barrskog med gigantiska granar. Jag är jättetrött och bestämmer mig för att vila en stund, men jag somnar istället.

Jag står på en stor sandbank mitt ute i ingenstans. Solen steker och det gör ont att ha ögonen öppna.
"ta det lungt och var försiktig, om du gör det vinner du"
Jag vänder mig om, där står pappa i ett solgult skynke med sandaler och en krans av guld i håret.
Jag nickar försiktigt och pappa bleknar bort.

Jag sätter mig försiktigt upp och ser mig omkring. Jag minns inte riktigt vad som hände innan jag somnade, jag minns bara Andy som dog av dom där bären.
Jag kollar lite längre upp i trädet, och på en gren hänger en spånsorgåva. Jag klättrar snabbt upp till grenen och tar med den ner. Förväntansfullt öppnar jag burken. Det första jag hittar är en lapp från Michael.
Det står att jag är en latmask och att jag måste börja döda. Jag kommer inte kunna döda någon.
Burken innehåller också ett stort stycke vitt bröd. Jag tar en stor tugga och njuter, jag har redan blivit hungrig.
När jag öppnar väskan har mer mat försvunnit. Innan jag somnade var väskan full med äpplen, nu är den halvfull. Jag stoppar ner bödet och ser mig misstänsamt omkring. Det rör sig ingenstans och jag ser ingen. Jag suckar och jag kan inte sluta fundera på vem det är som tar min mat.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Förlåt för väldigt dåligt kapitel!!!

Det var superbra!!

Super!!

SuperTarty

SUPER!!!!!!

Kap 23, dag 8

Jag somnar, utmattad, rädd och jag drömmer om enorma högar med glass. Det jag inte vet är att jag har besök.

Medans Mira sover kommer en gestalt fram bland några träd en bit bort.
gestalten smyger fram mot Mira som rofullt sover, klättrar upp bredvid henne och öppnar smidigt hennes ryggsäck. Hen tar upp ett äpple, men råkat olyckligtvis stöta till Mira och hon är påväg att vakna. Personen hoppar snabbt ner från trädet och springer därifrån.

Jag vaknar och ser en gestalt skynda iväg. Jag hoppar snabbt ner från trädet och springer mot gestalten.
Personen springer upp bland några klippor som är våta av dagg. Jag hasar upp på en klippa och följer efter den mystiska mattjuven. Personen halkar och jag närmar mig.
Pesonen har luva på sig så jag ser inte vem det är, vilket gör mig irriterad. Jag vill veta vem det är!
Jag når fram till personen och ska precis rycka av luvan, men då tacklar personen omkull mig och jag faller mot marken.
Huvudet dunkar och när jag reser mig upp är personen borta.

Jag börjar att gå tillbaka mot mitt träd. Mina kläder är söndertrasade, blöta och leriga. Mina byxor är nästan bara tygstycken. Jag river loss en bit av byxbenet och knyter det runt huvudet som ett pannband.
Jag känner mig som en riktig överlevare, som rymt från distrikt 10 och Octavi-ANUS idiotiska barnbarn och lever i skogen.

Jag bryter loss en pinne och använder det som ett spjut eftersom pilbågen är kvar vid trädet.
Jag stödjer mig på det och kommer sedan på att jag har kniven på mig, så jag sätter mig ner på en stor sten och täljer pinnen till ett spjut.
På vägen mot trädet stöter jag på en flock flamingos, och jag testar att kasta spjutet. En flamingo faller ihop och dom andra flamingosarna flyger iväg i panik.
Jag skyndar fram till flamingon och plockar upp den. Den är tydligen inte död som jag trott, för den biter mig i handen och jag slår till den.
Sedan drar jag ut spjutet och slänger flamingon över axeln.

Jag fortsätter att gå mot trädet, med hopp om att hitta tillbaka till trädet innan kvällen.

Jag är törstig, jag måste ha vatten. Jag tänkt inte på det innan men nu känns det tydligt. Hela halsen är som en öken och munnen som torra och döda löv. Jag börjar att springa för att snabbt hitta vatten. Flamingon tappar jag, men bryr mig inte särskilt mycket.

Efter en timme är jag helt slut, jag skulle inte ha följt efter den där personen.
Plötsligt känner jag mig illamående och yr.
Efter ett tag tappar jag medvetandet, utan att ha en aning om vart jag är.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~


TACK!!!!!!!!!!!!!!

Bra!!

Superbra!