PRS Lupple & Medi

"Vi får se imorgon." Han såg sedan på honom och med ett sorgset leende på läpparna.
"Oh Dorian du förstår inte hur mycket hon älskar dig. Hon avgudar dig."
Han gick med honom.
"Förestell människorna är grus. Mirakelbsrn är diameter och Willow är en smutsig oslipat diamant. När ritualen är över kommer hon vara i större fara än någonsin."
Han hade gått mot en dörr och öppnade den.

" Det finns inget hos mig att älska. När hon väl inser det. Ja då finns det inget ingen kan göra." Sa han trött och skrattade sedan åt hans ord.
" När ritualen är över kommer hon oavsett vad hon är och vilken fara hon än är i kontakta polisen. Tror du på allvar att hon skulle vara okej med massa vampyrer runt henne som offrade en oskuld och sen gör nått konstigt med henne för hennes livskraft? Hon är smart inte nån galen tjej som är missnöjd med sitt liv." Sa han och följde efter mot dörren.
"Att skydda henne efter ritualen är en sak vi aldrig kommer kunna göra för hon kommer sticka." Sa han och klappade sin bror på axeln innan han sprang upp till sitt rum och ställde sig vid fönstret och tittade ut.

"Då kommer de andra vampyrerna att döda henne. Vi måste skydda henne." Han såg på honom och log svagt.
"Sen har jag en ide. Hon måste säkert ta mer blodprover." Han skakade på huvudet.
"Varför inte be Alexander ta bort hennes räddsla? Hon kommer förr eller senare ge dig en käftsmäll."
Tristan såg på sin bror.
"Det är ju bra att hon får sova om kvällarna. Det går inte att rööra sig i huset annars. "

" Genom att binda fast henne? Hon kommer inte förstå. Hon kommer vara rädd. Hon kommer inte vilja bli skyddad." Sa han trött- varför förstod ingen detta? Självklart behövde hon skyddas men det gick inte och skydda någon som inte vill bli skyddad.
Dorian tittade på honom och suckade tyst. "Det är hon som kommer bli skadad då. "Sa han tyst och funderade.
"Visst det kan han göra men då kommer han ändra en av hennes grundläggande rädslor. Det är väldigt kränkande på hennes personlighet." Sa han tyst.
"Hon sover. " Sa han med ett leende.

"Jag sa inget om att binda fast henne." Han flinade.
"Varför har du sådana tankar om henne?" Tristan boxade till sin broder och nickade.
"Men jag ville bara se om du ville det. Men om du vill få handen mosad varje gång så för all del." Han öppnade dörren till trädgården och klev ut, sträckte ut armarna och drog in luften.
"Så vad ska ni göra imorgon?" Han vände på sig och synade Dorian med ett leende.
"Själv ska jag göra i ordning några saker för balen och hålla ett öga på mor"

Dorian såg på honom och morrade dovt. " Börja inte." Sa han irriterat och blängde på honom. Varför hade han tänkt så? Vad var det för fel på honom?
" Jag vill helst inte vara där inne alls eftersom det är jävligt jobbigt. " Mumlade han och klev även han ut från huset till trädgården.
" Jag vet inte, vad hon vill antar jag. Hon gillar och ta bilder så antagligen det." Sa han tyst och flinade sedan till.
"Låt mor hjälpa dig med förberedelserna för balen. Hon älskar att inreda då kanske hon inte är så fokuserad på Willow." Sa han med ett större leende på läpparna.

Han nickade.
"Vill du jaga? Du måste ha mer blod om du ska klar dig en dag med henne." Han började springa och såg över axeln. Tristan var snabb och han var snart inne i Venedigs mitt och såg sig om efter ett offer. Detta var hans favorit plats.
"Så Mor ska hjälpa mig? Men det är nästan tre veckor kvar."

Dorian sken upp när han blev tillfrågad om att jaga.
"Åh ja!" Utbrast han och började springa efter honom. Hans bror var snabb men Dorian var också väldigt snabb så inom kort var han bredvid honom i Venedigs mitt och började själv söka efter ett offer.
" Det är väl dumt och tro att mor kommer hålla tassarna borta från Willow oavsett hur mycket distraktioner vi ger henne." Sa han och såg sedan en man stå själv vid en gränd och han började springa och hade snart armarna runt honom och tänderna i hans hals och började dricka.
Det var så jävla gott. Det krävdes all hans styrka att inte tömma mannen helt. Han rispade upp sitt finger och strök sitt blod över såret och det läkte på bara nån sekund. Han vände mannen om och ändrade hans minnen och beordrade honom att gå hem.

Dorian hoppade upp på ett hustak och fortsatte söka. Han ville ha mer. Tänderna blottade och han sökte med alla sina sinnen.

Tristan hade flörtat till sig en kvinna och drack nu av henne i en mörk gränd och kastade sedan bort kroppen. Han hittade sin bror och hoppade upp.
"Jo sant och därför ska ni in till stan imorgon. Jag kan hålla Mor upptagen okej?" Han skrattade och torkade bort blodet från läpparna.
"Tror du hon misstänker något? Om vad vi är?"

" Du borde inte lämna kroppar efter dig." Muttrade han och blev kastad bakåt i tiden i sina minnen när han jagat som mest. Hans far brukade säga att man kunde följa liken för att hitta honom.
Han såg sedan på sin bror, han var yngre så han förstod på ett sätt och han själv hade alltid haft ett jäkla samvete.
"In till stan? Hon tyckte om båtarna, kanske borde vi åka båt."Mumlade han fundersamt och skrattade lågt.
"Nej hon tjatar om att jag ska äta och grejer. Men hon kan mycket väl ha misstankar hon är en smart tjej så att säga." Sa han med ett snett leende och fann sedan en tjej som var på tok för full och faktiskt gick runt och grät för sig själv.
Han hoppade ned från taket och gick fram till henne, tröstade henne lite innan han drog in henne i en gränd och började dricka av hennes blod. Det var lättare att sluta denna gången och upprepade samma procedur som med mannen innan han hoppade upp på taket till sin bror igen.