Borgen (sjunde året)

Alltså så gudomligt bra kapitel! Hela avsnittet är fyllt med ångest på något sätt. Och Miriam och Snape får en stund tillsammans! Det känns som om hon oroar sig för sjukdomar och att han ska bli sjuk.
Vi får se hur det blir. Angående trion, får vi se vad som händer. Jag minns inte vad de gjorde under januari. Undrar hur länge hon måste vara Metrimona.

Tips.

Vi låg bredvid varandra i var sin smal säng och såg tankfullt in i rummets släckta eldstad, som snart skulle få tjäna som kommunikationscentral.

Jag tror ett a har ramlat bort.

Vi låg bredvid varandra i var sin smala säng och såg tankfullt in i rummets släckta eldstad, som snart skulle få tjäna som kommunikationscentral.

Jo en grej till.


Att förlora honom. Att inte få ha honom i mitt liv. Att han skulle …

Den delen får mig att automatiskt tänka på Kapitel 4 - Bord och vad som hände i sjön. Men jag gissar att det inte är så, utan har att göra med att hon oroar sig att Severus är sjuk.

Jätte bra, och jag gillar alla avsnitt som jag läst hitills och de stunder Sev och Mirre får ha tillsammans oavsett om hon är i sin normala form eller i sin förtrollande form så gillar jag de stunderna.

Trezzan


Mintygirl89 


Elzyii


Nepflite




Kapitel 41 - Vårtermin

Allt gick så fruktansvärt snabbt.

Redan när jag såg Flitwick komma in i vårt elevhem, åtföljd av två Dödsätare som stannade på behörigt avstånd bakom honom, förstod jag att något avgörande skulle hända. Visst har alla lärare varit mer eller mindre nervösa under höstterminen, och det har gjort mig ledsen att se hur de hela tiden sneglar mot sina bevakare, de svarta huvorna. Men jag såg på min elevhemsföreståndares ansiktsuttryck att nu var det allvar.

Elvira Faded, intalade jag mig, nu är du med om något historiskt, så behåll ditt fokus och lyssna på alla nivåer.

Flitwick harklade sig och det blev genast tyst, trots att vi var relativt många elever. Alla hade hunnit anlända inför starten på vårterminen och jag såg mer än någonsin fram emot att lektionerna skulle börja, trots omständigheterna. Eller kanske till och med på grund av dem. Det går att lära sig något av de flesta situationer, om man bara håller fokus och är medveten om att de som undervisar kan ha drivkrafter av olika slag. Eller begränsningar, som nu. Flitwick var så uppenbart besvärad av sina mörka följeslagare och hade helt klart föredragit att tala med oss utan att de stod och lurade i bakgrunden. Men han nämnde dem inte med ett ord.

"Madam Pomfrey har ett viktigt meddelande till alla på skolan", tillkännagav han. "Tyvärr har något tråkigt hänt för ett par av era kamrater." När han berättade om hur de låg isolerade i sjukhusflygeln och blev väl omhändertagna, spred sig viskningarna som en löpeld genom salen. Vilka kunde det vara? Saknade vi någon? Det slog mig, om igen att jag, trots att vi numera är relativt få, kände till långt ifrån alla namn i mitt eget elevhem. Men mina tankar gick direkt utanför dess blåtonade väggar.

Till Elli.

Under jullovet var vi bland det fåtal elever som var kvar här. Hennes två vänner från Slytherin var båda hemma hos sina familjer. Men Ellis föräldrar är ju inte i livet längre. Precis som jag hade hon ingenstans att åka, och vi var ju lite bekanta sedan tiden med Harry, Ron och Hermione, så det föll sig naturligt att vi började småprata. Något jag för det mesta inte är speciellt road av, men med Elli är det annorlunda. Hon säger alltid intressanta och kloka saker, både om människor och om idéer av olika slag.

När nu Flitwick med ovanligt pipig röst berättade om hur han skulle undervisa oss separat här i Ravenclaw, och att vi inte hade tillåtelse att gå utanför dess väggar, var alltså Elli den första jag tänkte på. Var hon en av de drabbade? Och om inte, hur hade hon det i Gryffindor, där hon så vitt jag vet inte har några vänner kvar? Jag vet fortfarande inte, och funderar skarpt på ett sätt att skicka henne ett meddelande. Kanske kan jag be någon att låna mig en uggla.

För sedan vår mentor meddelade oss nyheterna imorse har vi varit inlåsta här, strängt förbjudna att lämna elevhemmet. Flitwick undervisar oss i trollformellära, och försöker skämta om att vi kommer att hinna bli extra skickliga i hans ämne och få ett försprång där. Men jag längtar efter att få ta mig an de andra ämnena också. Och trots att det bara har gått några timmar av terminen saknar jag redan biblioteket. Nu när den här sjukdomen har kommit lös så vill jag lära mig allt som finns att veta om den. Vara beredd. De säger att den inte är lika farlig för unga, men vi kan ju sprida smittan. Jag vill inte göra min mentor sjuk. Borde vi inte ha skyddsutrustning? Dödsätarna är maskerade upp till tänderna, men inte vi. Det känns som om jag måste våga stå upp och ställa de här frågorna. Jag vet att Elli hade gjort det, och kanske också gör det nu i Gryffindor. Men här verkar jag vara relativt ensam om att tänka i de banorna.

När jag ser mig omkring på mina elevhemskamrater verkar det vara helt andra saker som oroar dem. Det viskas och tisslas, mitt i undervisningen - mest om hur det ska bli med quidditch och besök i Hogsmeade. Hur kan de tänka på det nu? Är de inte rädda att bli sjuka - eller för vad vakterna i svarta huvor kan tänkas hitta på? De som är posterade här i vårt elevhem ser ovanligt otäcka ut, högresta och klumpiga med ansiktena helt dolda av sina masker. Flitwick kan inte dölja de oroade blickar han hela tiden kastar mot dem.

För ovanlighetens skull är jag inte aktiv under lektionen, vill inte dra vakternas uppmärksamhet till mig. De har alltid varit intresserade av det jag åstadkommer, de fina studieresultaten och förtrollningarna jag kan utföra. Men nu känns det som om det är bäst att ligga lågt, precis som professor Raven sa till mig i höstas.

Vi sitter utspridda i vårt stora, blå uppehållsrum där det är högt i taket och gott om plats att hålla avstånd till varandra. Miriam sa alltid att det liknade ett kyrkorum. Men trots att vi har chans att skydda oss genom avståndet, verkar många inte vilja ta den möjligheten. Vi i Ravenclaw är relativt disciplinerade elever, men idag är det många som lutar sig mot varandra, viskar, hänger och klänger. Jag har aldrig begripit det där. För mig är det skönast att vara i en egen, fysiskt fredad zon. Kommunicera och lära sig av andra kan man göra ändå. Blir de inte distraherade när de sitter och puttar på varandra?

Men jag kastar delvis sten i glashus, för jag är själv inte helt fokuserad, i alla fall inte på undervisningen. Jag har dragit fram ett pergament ur skolväskan och funderar på vad jag ska skriva till Elli. Det kan hända att mina studieresultat är skyhöga, men någon författare eller poet har jag aldrig varit. Hur ska jag skriva så att hon … ja, helt enkelt förstår hur viktig hon är för mig? Att jag fann hennes sällskap under jullovet givande. Att jag hoppas hon är frisk och mår någorlunda väl i Gryffindor. De rader jag till sist lyckas få ner känns torftiga, men där nämner jag i alla fall det viktigaste.

Mina ögon spanar kring de utspridda eleverna och finner flickan som brukar fråga mig om hjälp med läxorna. Laura, just det, vilken tur att jag minns hennes namn nu när hon ska få göra mig en gentjänst och låna ut sin uggla. Fågeln som ska få flyga till Gryffindor med mitt meddelande.

Luna är den i Ravenclaw som brukar prata mest med mig, visserligen mest om DA under tiden jag var aktiv där, men hon har alltid varit en vänlig och behaglig person. För det mesta verkar hon dock gå omkring i sin egen värld, så att säga. Men nu slår det mig att hon inte finns här bland oss, och jag har en obehaglig känsla av att hon försvann härifrån flera veckor innan lovet började. Jag reflekterade inte över det då, för en del elever är ju lediga en längre tid ibland i anslutning till ferierna, men nu börjar jag undra. Elli kanske vet. Det där meddelandet måste verkligen komma iväg.

För ett kort ögonblick nuddar mina tankar vid det lilla timglaset som hänger väl dolt under klädnaden, längst ner på mitt långa halsband vilket jag aldrig, på några villkor, tar av mig. När allvarliga saker inträffar får jag alltid impulsen att använda tidvändaren, gå tillbaka och försöka förhindra omständigheterna. Men jag gav rektorn ett heligt löfte, svor en ed att aldrig någonsin utnyttja föremålet till något annat än att hinna delta i parallella lektioner. Att ändra historien kan ställa till med så många oväntade komplikationer. Och jag skulle aldrig gå emot rektorns vilja i detta. Min respekt för honom är alltför stor och han har gjort så mycket för mig.

Men jag undrar var han befinner sig nu och hur han ska leda skolan i den här situationen.

Först vill jag bara säga att jag älskar hur du lade till sjön i föregående kapitel!

Efter att ha läst från Elviras perspektiv, känner jag att det är en spänd stämning i luften. Jag undrar vad det är för speciellt med timglaset. har jag missat något?
Det får jag se när jag läser vidare.

Bra jobbat med kapitlet.

Mintygirl89 




Kapitel 42 - Beröring

Konturerna av Minerva McGonagall bleknade långsamt bort i den slitna eldstaden. Severus och jag såg tysta in i den ända tills de sista, milt grå spåren av henne förenat sig med aska och kol på den vittrade hällen. Så vände jag mig sakta om och såg på honom, där han satt på en repad gammal pinnstol bredvid mig. Till och med på en sådan möbel såg han ståtlig och allvarlig ut.
“Så, den första delen av dagen med undervisning i elevhemmen har alltså gått bra efter omständigheterna”, konstaterade jag. “Förhoppningsvis förstår eleverna allvaret och fortsätter hålla sig lugna."
"Det är nog bäst för dem", sa han lågt. "Dödsätare är utposterade i varje elevhem. Även om inte ens de skulle sätta sig upp mot Minerva … åtminstone tror jag inte det. Inte om det verkligen gäller."
"Hur kan det vara så?" undrade jag och tänkte på den respektingivande äldre kvinnan, som trots sin stränghet sett så uppenbart trött och sliten ut.
"De flesta av oss har haft henne som lärare en gång i tiden. Hon var inte att leka med, kan jag säga dig." Severus log lite halvt och reste sig från den knakande stolen. Jag följde hans exempel och vi sjönk istället ner på var sin smal säng. Halmen knastrade när vi satte oss och dess strån fastnade i våra eleganta klädnader. Jag var givetvis omvandlad till Metrimona igen, eftersom vi haft mötet med McGonagall via eldstaden. Nu bredde tystnaden ut sig, mer och mer elektrisk. I det här väl tillslutna rummet fanns inga iakttagande tavlor. Ingen som såg eller hörde oss. Mitt hjärta ökade hela tiden takten.
“Smidigt att Jessica kunde sätta sig i förbindelse med McGonagall så att hon öppnade en kommunikationsväg mellan oss”, sa jag till slut för att bryta den pirrade tystnaden med något positivt. “Korpen är kanske den enda som obemärkt kan ta sig genom sköldarna.” Jag log vid tanken på den lilla svarta fågeln vars vingar korsade de flesta gränser. Severus såg tankfull ut.
“Vem vet hur länge detta tillstånd kommer att vara”, sa han. “Nu får vi leva en timme i taget och noga kalkylera alla våra beslut.”
“Det är sant”, sa jag och kände mig överväldigad vid tanken på allt som måste övervägas trots att vi inte kunde planera mer än för timmar in i framtiden. Som alltid, när stress hotade att ta över, såg jag mig runt på de närmaste tingen och lät blicken vandra över spindelväven i rummets hörn. “Vi vet inte hur länge vi måste stanna här, så det vore på sin plats med lite rengöring av stället.”
Det prasslade ljudligt i halmen under madrassen när han vände sig mot mig. Intensiteten i hans genomträngande, mörka ögon fick mig nästan att sluta andas.
“Var sak har sin tid. Först och främst behöver vi undersöka dig. Regelbundet.”
“Dig … dig också, Severus”, hävdade jag och visste att jag måste framhärda i den nyvunna balansen. “Det är ännu viktigare med dig. Av uppenbara skäl …” Jag reste på mig i min säng och lät mina silkesklädda tår försiktigt landa på det iskalla brädgolvet för att få fäste. Metrimonas eleganta skor hade jag sparkat av när jag satte mig i sängen. Men Severus var på fötter ännu snabbare och riktade sin trollstav mot mig. Att befrias från glamouren var alltid oemotståndligt och jag lät det vita skimret ta över för en stund innan jag åter försökte räta på mig i de nu något för stora kläderna. Vi stod mitt emot varandra på de gistna golvplankorna och jag lade en hand på hans svartklädda bröstkorg. En liten, envis hand som både höll tillbaka och ville vidare. Hans närhet brände genom alla lager av tyg.

Vi såg på varandra och allt som hördes var en och annan svag vindpust av yrande snö mot fönsterrutan. Min blick vandrade mellan de svarta ögonen och den sällsynt fint utmejslade munnen. Jag hade ännu inte känt den mot min, inte i den omdefinierade världen. Hur skulle det vara nu? Det handlade egentligen inte om honom. Det handlade om vem jag var om det skulle kännas som innan - eller kanske till och med bättre än innan. Vem gjorde det mig till i så fall?

Mina funderingar avbröts av en häftig rörelse. Hans stora, varma hand grep om min smala handled och förde den exakt mot den plats där hans hjärtas slag kändes som starkast. Stillade den där.
"Miriam", viskade han plötsligt. "Jag saknar dig så mycket. Varje dag", tillade han och kramade om min handled medan han kupade sin andra stora hand över den.
“Jag saknar dig också, Severus. Varje dag”, andades jag och började darra när han med ens lossade sitt grepp om mina handleder. Känslan av tomhet var tusen gånger värre än den motstridiga, brännande känslan då vi rörde vid varandra.
“Jag saknar oss”, viskade jag och rösten bröts när jag fortsatte: “Du först. Låt mig undersöka dig. Jag kan inte förlora dig … inte igen.”
“Jag klarar mig”, mumlade han. “Ont krut förgås inte så lätt.” Men han stod stilla när jag började frigöra honom från klädnaden.
“Du är inte ond. Du är allt annat än ond”, svarade jag och kände plötsligt hur ögonen brände. “Låt mig röra vid dig. Låt mig se att du är lika frisk som igår kväll.” Genom mitt suddiga synfält fortsatte jag fumligt med de svarta tygerna och uppfattade att även mina klädlager lossades av varsamma händer.
“Så, så. Hur ska vi nu kunna se något?” viskade han ömt och strök bort mina tårar med tummarna bara för att avslöja sina egna våta ögon. Jag reste mig på tårna, tog stöd mot hans bara armar och tryckte mina läppar mot de glittrande fransarna. Och då rämnade någonting inombords, en fors av alla de undertryckta känslor jag innerst inne inte hade trott oss ha rätt till längre.

Jag ville ha Severus. Jag hade velat det sedan dagen då han stod upp för Elvira mot hennes mobbare. Då han visade godhet men samtidigt oändligt vemod. Jag mindes hur han stått där och stirrat sorgset framför sig efter sin insats för henne. Och det var då jag hade känt det första gången, även om jag inte hade förstått eller erkänt det för mig själv. Mannen framför mig drog mig till sig med en magnetisk kraft, på gott och ont, och det enda jag önskade var att vi skulle älska, äga och märka varandra. Att vi skulle återbetala vår eviga mänskliga skuld tillsammans, vilka synder som än orsakat den. Hans beröring var allt jag längtade efter. Ville känna den bränna min hud även om det skulle förtära oss likt helvetets eldar.

Med ivriga händer, som inte darrade det minsta längre, hjälpte jag honom med mitt linne, rev häftigt av det och drog hans fortfarande varsamma händer mot min rygg för att han med sina flinka fingrar skulle lossa behån. När det sista hindret äntligen avlägsnats var vi hud mot hud igen och allt brann, precis allt ända in till innersta kärnan men vi försvann inte, förtärdes inte. Våra läppar möttes och jag var äntligen ett med honom, långt inne i hans värld där lågor slickade mörkret och fick omvärlden att lysa med ett förklarat sken. Den eviga vägen mot återupprättelse.

Det var så här vi måste vidare. Lysande tillsammans. Inte hukade, kuvade eller böjda.

Mina hjärtslag dundrade genom bruset av elden, taktfast men otåligt bultande. Gav sig inte, frustrerat och ihärdigt, bankande som mot grovt trä … och plötsligt sjönk bruset undan. Det var någon som bultade på den stadigt förseglade dörren, en hes, frustrerad ung mansröst vilken krävde omedelbar uppmärksamhet.
"Öppna, sir, miss Prince! Ni måste öppna den förbannade dörren!"
Och elden försvann. Vi drog oss ifrån varandra, halvnakna och flämtade. Jag nappade skyndsamt till mig klädnaden och drog den om mig. Hade Draco fått symptom?
"Severus, fort, förvandla mig tillbaka!"
Han riktade omedelbart sin stav mot mig och slängde en blick över axeln mot dörren: "Vi öppnar om ett ögonblick, Malfoy, ha lite tålamod för Merlins skull!"
Men bultandet fortsatte och jag insåg att den ljuddämpande förseglingen på rummet fortfarande fanns kvar.
"Öppna nu, jag vet att ni är där! Hur länge ska jag sitta själv på det där loppätna rummet, jag klättrar på väggarna där inne! Vet min far ens var jag är?"
Äntligen var min förvandling komplett och Severus drog hastigt på sig en skjorta innan han slet upp dörren varvid Draco ramlade in och kanade över den trådslitna trasmattan.
"Du får ha en riktigt god ursäkt att ställa till med sådant här oväsen, Malfoy!" röt
Severus förgrymmat. "Berätta genast för mig, pojk, har du upptäckt några symptom? Annars kan jag hjälpa dig med det och ge dig en välförtjänt randning på
köpet."
Jag stirrade chockat på Severus och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men när Draco reste sig och förtvivlat såg på oss, med det blonda håret rufsigt över pannan, lutade jag åt det senare.
"Jag har inga symptom. Men hur länge hade ni tänkt att jag skulle sitta ensam där inne?" frågade han, nästan ynkligt, och verkade inte ha långt till tårarna. "Jag har rätt att få information om vad som händer. Hur går det på skolan? Och med mina studier?"
Mitt hjärta veknade ögonblickligen.
"Du har rätt, Draco. Vi förstår att det känns svårt. Förlåt att du fått vänta, men det har varit så mycket att stå i.”
Jag såg att även Severus försökte ta sig samman. Han drog i skjortans manschetter för att den skulle sitta lika strikt som alltid.
"Du måste förstå”, sa han strängt till Draco, “att när du gör ett herrans rabalder på det här viset, orsakar det oss stor oro. Vi trodde att något riktigt allvarligt hade hänt, och det håller inte nu när situationen är om möjligt ännu mer krisartad än tidigare. Det går ingen nöd på dig, Malfoy. Jag gissar att du har hållit husalferna på stället mer än sysselsatta. Vi, däremot, har haft en hel skola att starta upp inför terminen."
"Jag ber om ursäkt, sir … och miss Prince", sa Draco oväntat resonligt och det syntes att han försökte samla sig. “Men jag är ändå i min fulla rätt att ställa frågor här.” Han svalde ljudligt och drog med en finlemmad hand genom det rufsiga, blonda håret. Så såg han ut i den tätt yrande snön, mot det håll där borgen borde ligga, och tillade sorgset: "Hur ska jag kunna träffa min studiekamrat?"

Nu har jag äntligen fått tid och möjlighet att svara!

Åh, herregud! Snape och Miriam har en... ehem... väldigt speciell stund tillsammans! Och ännu mer herregud! De har nästan inga kläder på sig!



Oturligt nog ska Malfoy förstöra allt, så Miriam måste bli Metrimona igen. Visserligen knackade han, men ändå. Jag förstår att Snape blir arg. Nå, vi får se hur det går angående Malfoys studiekamrat. Undrar om han någonsin får veta att Miriam och Metrimona är en och samma person. Då blir det väl kalabalik kan jag tro. Och hur ska det gå när/om hon möter trion igen? Kommer hon att komma ihåg Quirinus kloka ord? Får de någonsin se Eugene igen? Vad ska hända om Voldemort får reda på att Snape har förälskat sig i en mugglare?

Puh, så många frågor, men inga svar! Vi får se hur det går. Om inget annat kan man ju fundera om Snape tänker på sin mamma. Det känns som hon är... bortglömd på något sätt. Vet inte varför, men det är så det känns. Hon har ju bara nämnts i Kapitel 5 - Återseende, men sedan inte mer. Jaja, vi får se.

Eh... hehe! Jag ska nog inte slänga sten i glashus!
Spoiler från "Tårar från himlen":



Inga tips den här gången, men jag har en liten fundering.

"Du får ha en riktigt god ursäkt att ställa till med sådant här oväsen, Malfoy!" röt Severus förgrymmat. "Berätta genast för mig, pojk, har du upptäckt några symptom? Annars kan jag hjälpa dig med det och ge dig en välförtjänt randning på köpet."


Om du ser det understrukna ordet: Vad betyder "randning"? jag har aldrig hört det förut.

Vänta, jag hittade en liten grej som jag vill tipsa om.

"Du får ha en riktigt god ursäkt att ställa till med sådant här oväsen, Malfoy!" röt Severus förgrymmat. "Berätta genast för mig, pojk, har du upptäckt några symptom? Annars kan jag hjälpa dig med det och ge dig en välförtjänt randning på köpet." Jag stirrade chockat på Severus och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men när Draco reste sig och förtvivlat såg på oss, med det blonda håret rufsigt över pannan, lutade jag åt det senare.
"Jag har inga symptom. Men hur länge hade ni tänkt att jag skulle sitta ensam där inne?" frågade han, nästan ynkligt, och verkade inte ha långt till tårarna. "Jag har rätt att få information om vad som händer. Hur går det på skolan? Och med mina studier?"
Mitt hjärta veknade ögonblickligen.

Flytta ner den röda delen, så det blir luftigt.

"Du får ha en riktigt god ursäkt att ställa till med sådant här oväsen, Malfoy!" röt Severus förgrymmat. "Berätta genast för mig, pojk, har du upptäckt några symptom? Annars kan jag hjälpa dig med det och ge dig en välförtjänt randning på köpet."
Jag stirrade chockat på Severus och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men när Draco reste sig och förtvivlat såg på oss, med det blonda håret rufsigt över pannan, lutade jag åt det senare.
"Jag har inga symptom. Men hur länge hade ni tänkt att jag skulle sitta ensam där inne?" frågade han, nästan ynkligt, och verkade inte ha långt till tårarna. "Jag har rätt att få information om vad som händer. Hur går det på skolan? Och med mina studier?"
Mitt hjärta veknade ögonblickligen.

I övrigt helt fantastiskt kapitel som vanligt! Om än att det blev... lite pirrigt! haha!

Mintygirl89 




Kapitel 43 - Elev

Draco Malfoy, den magiskt renblodige godsägarsonen, såg mer än malplacerad ut på den rangliga pinnstolen där han satt och uttråkat rabblade de trollformler han lärt sig under åren. Då och då drog han en hand genom den silverblonda luggen och spanade ut i riktning mot lärosätet, som nu var gäckande oåtkomligt för oss båda. Och Merlin ska veta att jag hade velat vara där, i ett klassrum, med en lektion som var förberedd sedan minst en vecka tillbaka. Som lärare ville jag tryggt kunna leda mina elever vidare i varje steg, alltid ha en grundstruktur att falla tillbaka på. Inte, som nu, improvisera fram något som skulle föreställa undervisning i ett ämne där jag visserligen hade teoretisk examen men inte var didaktiskt behörig. Av uppenbara skäl.

För jag skulle naturligtvis aldrig praktiskt kunna demonstrera några av de formler jag fick min uttråkade elev att återge. Och vi var ute på mycket tunn is, eftersom detta faktum inte fick avslöjas. Varje sekund jag tillbringade ensam med Draco var en risk. Men det hade varit nödvändigt, då Severus blivit inkallad till herren för vidare instruktioner, och Draco sagt ifrån att han skulle transferera sig raka vägen hem om vi lämnade honom ensam och sysslolös på hotellrummet.

Så nu var vi här, plikttroget iförda våra bokstavliga svarta masker samt roller - jag i någon sorts bräckligt undervisande position, han blasé och rastlös på sin hårda stol. Terminen kunde ha börjat bättre för oss båda.

Jag kände gränsen obevekligt närma sig, brytpunkten där det inte skulle gå att fortsätta med samma moment längre. Den finns alltid närvarande i klassrummet såväl som i enskild undervisning. Och ändå drog jag ut på det i det längsta, hoppades på ett naturligt avbrott med Severus återkomst, men ingen av oss visste hur länge han skulle vara borta.
"När kommer rektorn egentligen?" utbrast så Draco mitt i en harang av förklaringar kring en formel, och jag visste att det oundvikliga ögonblicket var inne. Draco stirrade uppfordrande på mig, två järngrå ögon över maskens svarta kant, och jag kände hur det brände till när han kom i kontakt med min inre gräns. Omedelbart sänkte jag blicken och gjorde mig oåtkomlig så gott det gick. Vid Merlin, Draco tycktes ha övat upp en förmåga till legilimering under sin frånvaro, och han kunde mycket väl vara skicklig. Kanske herren själv hade tränat honom? Det var inte alls lämpligt att vi spenderade tid tillsammans så här. Vad hade jag tänkt på som kastade mig in i detta? Hade jag tänkt förnuftigt överhuvudtaget?
"Varken du eller jag vet exakt tidpunkt när rektorn kan vara här igen", sa jag sakta till pojken framför mig och önskade hett att den efterlängtade mannen skulle träda in genom dörren.
"Verkligen? Eller är det bara något ni säger?" Jag kände hans läsning bränna mot mig igen och bröt omedelbart ögonkontakten.
"Mr Malfoy", sa jag bestämt till de röriga hyllorna ovanför hans huvud. De var täckta med allsköns gammalt bråte och spindelväv. "Mitt tålamod är stort, men jag svär att om du försöker läsa mig en gång till är det en enkel biljett rakt hem till godset för dig. Jag skämtar inte." Mitt hjärta bultade hårt och upprört.
"Förlåt, miss. Det kommer inte att hända igen." Ursäkten kom omedelbart, och jag tänkte att det hade mindre med min auktoritet att göra än det faktum att Draco, trots att han använt det som hot för att slippa vara ensam, inte till något pris ville hem. Inte nu, när mötet med studiekamraten fanns så gäckande nära. Jag kände mig yr av anspänningen i konfrontationen och hittade inte tråden igen. Att säga ifrån, att behöva visa ilska, kostade mig alltid energi som ingenting annat gjorde. Till min fasa kände jag även illamåendet smyga sig på och jag stirrade jagat ut bland snöflingorna.
"Miss Prince? Hur är det?" Hans röst lät oväntat mjuk och försiktig. Då jag inte svarade eller såg tillbaka på honom fortsatte han: "Jag gjorde faktiskt inte det där för att jävlas. Men jag är så trött på att inte få information, eller att få alldeles för mycket kunskap som jag inte vill ha." Jag hörde honom abrupt resa sig från pinnstolen och börja rota runt bland bråten i hyllorna. "Ni vuxna, ni tränger er in överallt, hela tiden. Berättar vad man ska göra och vem man ska vara. Att man har ett syfte … och det handlar ändå alltid om att göra som ni vill. Jag går inte på det där skitsnacket längre, förstår ni?"
Just precis, syftet. Det fick mig att tänka på vad Jessica under vår ridtur berättat om Draco och vad som var orsaken till själva hans födelse. Att inte känna medlidande med denne gosse var omöjligt. Jag vände mig mot honom och fångade hans blick, vilket fick honom att sluta plocka i hyllorna.
“Du är också nybliven vuxen”, konstaterade jag sakligt. “Jag tänker inte försöka tränga mig på dig, mr Malfoy. Respektera min gräns, så gör jag detsamma med din.”
Vi såg på varandra, och hans ögon skiftade i sina otaliga nyanser av grått. De ändrades så snabbt, precis som han själv med sina ständiga svängningar. Det gick aldrig att veta riktigt vad som skulle komma härnäst.

Nu ryckte han kort på axlarna, log ett snett leende och sa:
“Okej. Men jag orkar inte hålla på med trollformellära längre. Det är det vi håller på med hela tiden, inför den stora striden …” Han gjorde en obeskrivlig grimas och slängde plötsligt ur sig: “Jag önskar hela stridsskiten vore över. Kan vi inte bara få det gjort?”
Jag visste inte vad jag skulle svara. Min roll gentemot den unge arvingen, med det speciella syftet, var ytterst diffus. Officiellt var jag på den mörka sidan, eller snarare i utkanten av den, fri att agera neutralt. Och det var det spelrummet jag hade tänkt utnyttja, på alla sätt det var möjligt.
“Vad skulle du vilja bli, Draco?” frågade jag nu och kände mig uppriktigt nyfiken på det. “Om du tänker dig … en lugnare tillvaro, efter striden?” Jag hade ingen som helst aning om vad han skulle svara, och själv såg han också tveksam ut. Han sjönk ner på sin stol igen och lutade sig tillbaka, tycktes fundera.
“Jag vet inte”, sa han till sist. “Kanske …” Han såg på mig med plötslig skygghet i de grå ögonen, osäker på var han hade mig. “Jag tycker det vore intressant att jobba som botare.”
Jag hajade märkbart till, glatt överraskad och förundrad. Han ryckte genast på axlarna och försökte avfärda det hela, fast sedan glittrade hans ögon till, utmanande men också lite busigt. “Alltså, jag har egentligen ingen aning om yrke just nu”, sa han och log sitt mest vinnande leende, som om han ville övertyga mig. “Kan ni inte bara undervisa om något helt nytt? Allt det här med striden är jag tränad i sedan jag lärde mig gå, miss Prince. Jag är urless på det. Kan ni något udda ämne?”
Jag tordes absolut inte nämna latinet, på grund av associationen med Miriam, men så slog mig en annan idé: “Språk går ju inte att lära sig med magi. Jag kan en del franska.”
“Verkligen?” Han lutade sig ännu mer tillbaka, lade ena benet över det andra och såg uppfordrande ut. “Lär mig.”
Några sekunder blev jag provocerad av hans kommando, men sedan kunde jag inte låta bli att skratta till. “Alors, qu’est-ce que vous voulez apprendre, jeune homme?”
“Just det, precis så. Det kommer att låta bra om jag kan lite sånt där. När de … hm, planerade studierna börjar.” Han slängde en förväntansfull blick uppåt borgen och frågade: “Så, vad betyder det ni precis sa?”

Ännu en gång har du skapat ett bra kapitel, och det är trevligt att läsa det så här på morgonen... innan jag tar itu med städningen!
Inbillar jag mig, eller anar jag en spänd stämning mellan Malfoy och Miriam/Metrimona? Eller håller de på att rensa luften mellan varandra+? När jag tänker på saken, har de två alltid haft en kylig relation till varandra i de tidigare berättelserna. Vi får se hur det går.
Och vi får väl se om Eileen nämns igen. För det vore ju lite hemskt om Snape inte ägnar en tanke åt henne. Att han inte bryr sig om Tobias, är förståeligt, men om han vägrar tänka på sin mamma, känns det bara jobbigt. Ja, ja, nog om det. Det var bara en av de många funderingar jag hade, men du gör som du vill.



Nu ska vi se hu det går. Angående det du skrev om randning: Herregud!


Ja, jag fattar varför Miriam blir chockad! Tur att Snape inte gör slag i saken... hoppas jag!




Några tips.

Nu ryckte han kort på axlarna, log ett snett leende och sa: “Okej. Men jag orkar inte hålla på med trollformellära längre. Det är det vi håller på med hela tiden, inför den stora striden …” Han gjorde en obeskrivlig grimas och slängde plötsligt ur sig: “Jag önskar hela stridsskiten vore över. Kan vi inte bara få det gjort?”


Flytta ner den röda delen en rad, så det blir luftigt.

“Jag vet inte”, sa han till sist. “Kanske …” Han såg på mig med plötslig skygghet i de grå ögonen, osäker på var han hade mig. “Botare har jag funderat lite på.” Jag hajade märkbart till, glatt överraskad och förundrad. Genast ryckte han på axlarna och försökte avfärda det hela. Så glittrade hans ögon till, utmanande men också lite busigt. “Alltså, jag har egentligen ingen aning om yrke just nu”, sa han och log sitt mest vinnande leende, som om han ville övertyga mig. “Kan ni inte bara undervisa om något helt nytt? Allt det här med striden är jag tränad i sedan jag lärde mig gå, miss Prince. Jag är urless på det. Kan ni något udda ämne?”

Jag skulle vilja peta vid några meningar så det låter naturligt, samt flytta ner några meningar en rad.

“Jag vet inte”, sa han till sist. “Kanske …” Han såg på mig med plötslig skygghet i de grå ögonen, osäker på var han hade mig. “Jag tycker det vore intressant att jobba som botare.”
Jag hajade märkbart till, glatt överraskad och förundrad. Han ryckte genast på axlarna och försökte avfärda det hela, fast sedan glittrade hans ögon till, utmanande men också lite busigt.
“Alltså, jag har egentligen ingen aning om yrke just nu”, sa han och log sitt mest vinnande leende, som om han ville övertyga mig. “Kan ni inte bara undervisa om något helt nytt? Allt det här med striden är jag tränad i sedan jag lärde mig gå, miss Prince. Jag är urless på det. Kan ni något udda ämne?”

Nu får vi som sagt vänta på vad som komma skall.

Hej ♥

Det var längesen nu. Men eftersom det var längesen så finns det ju desto mer för mig att läsa! Så jag börjar på en gång!


Kapitel 33
Alltså deras kärlek ♥ Men jag blir också så glad att Mirre äntligen säger ifrån, för det var ju det här med kommunikation! Jag förstår ju Severus intentioner, men han kan tyvärr inte bara tuffa på utan att berätta för henne!

Det är också så fascinerande hur Miriam nästan omfamnar Metrimona som om hon vore helt separat från henne själv, eller det är åtminstone så jag läser in det och att hon är så mycket mer bekväm i sitt eget skinn (vilket ju givetvis är en bra sak!)

Kapitel 34
Fint kapitel av både dig och Trezzan!



Stallkänslan fångades verkligen och vi fick en fin stund mellan Jessica och Miriam, trots de tunga ämnena som avhandlades. Bland annat hela Draco-situationen och huruvida det är lämpligt att han och Elli skall studera ihop... Något jag anser superlämpligt Sen smärtade det mig att få reda på att Dracos födelse hade ett syfte </3 Och spännande med hela barn-dialogen! Undrar om det blir några Snape och Mirre-barn (men kanske inte just nu )?


Kapitel 35
Jag älskar verkligen de två första styckena, speciellt det andra om hur hennes fasad långsamt krackelerar av stressen, tröttheten och rädslan, allt som följer i ett krig. Men det är också så sorgligt med det här avståndet mellan Severus och Miriam, kärleken är där, men de vet inte hur de ska göra med det </3

Och sen har vi Draco </3 Det kommer göra honom gott att lämna Malfoy Manor och få fokusera på något annat än att Mörkrets herre sveper runt hans hem som en plågoande. Draco är ju trots bara 17 och borde inte behöva utstå det han dagligen säkert får vara med om.



Och nu är jag ruggigt nyfiken på vad de faktiskt ska göra i Malfoy Manor!

Kapitel 36
Okej, jag vet inte vad jag hade väntat mig, men verkligen inte ett rum fullt med tusentals ormar! Det var jättesnyggt hur du drog ut på hela avslöjandet vad det faktiskt var man skulle få uppleva. När jag läste om krälandet tänkte jag automatiskt på en gigantisk orm, men inte fler än det!

Och herregud, here comes Voldy!!

(En lite kul grej som jag fick vara med om nu när jag skrev Voldy, så ville autocorrect att det skulle stå Coldy xD Jag vet inte varför jag tyckte det var så kul, kan vara för att jag lider av sömnbrist.)

Kapitel 37
Åh vad han är vidrig . Du gestaltar honom bra och gör honom till en antagonist man vill tycka illa om.

Kapitel 38
“Jag kan själv!” Han låter som en trumpen treåring xD

Och spännande vändning med denna karantän. Det kan man ju lätt relatera till numera… Men stackars Draco som säkert måste varit jättetaggad på att träffa Elli igen Plus att hjärtat fortsätter att värka för honom, då han så uppenbarligen inte vill åka hem.

Kapitel 39
Väldigt observant av Mirre att på en gång förstå att Aberforth och Albus är bröder. Jag vill egentligen inte säga att Harry är ouppmärksam, för många gånger är han inte det, men just i det avseendet var han lite trög.

AAAAH givetvis måste Sev och Miriam dela rum!!!! Hade ju dock varit otroligt om Severus och Draco skulle ha en mysig liten sleep-over



Kapitel 40
åh. Blev lite besviken att avsaknandet av kläder inte eldade på dem mer. Jag är ju tyvärr fullt medveten att det kanske inte är deras prio ett just nu eftersom deras relation är lite… spänd. Men man kan ju alltid drömma… Det var ändå en väldigt fin scen där deras kärlek ändå skiner igenom.

Det var bara en liten grej i det här kapitlet jag inte riktigt fattade:

“Vi låg bredvid varandra i var sin smala säng och såg tankfullt in i rummets släckta eldstad”

Och ja, alla som studerat ska veta hur det känns att ha ett annorlunda skolår. Spännande att se hur Hogwarts kommer lösa det!

Kapitel 41
Åååh lite Elvira och en inblick i slottet!

Och vad fint att läsa om den gryende vänskapen mellan Elli och Elvira och hur Elvira bryr sig om Elli och att hon är den första hon tänker på. Men om man ska tro på Jessica så är ju Elli frisk och isolerad i Gryffindor-tornet. Men om man har läst om Ellis situation i Skam, så kanske det inte är den trevligaste upplevelsen…

Och så var det ju det här med Luna Räddnings-auktionen kan inte komma snart nog!

Kapitel 42
OMG OMG OMG så nära och så har vi Draco som förstör, din lilla j***a c***block

Nej sorry, I love him.



Anyway, det är väl inte konstigt egentligen att han stör. Men det “höll ju på att bli som förr”! Och gud vilken stress med att klä på sig och få på sig kläder igen xD Plus att det är otroligt att Draco inte fattade vad han vandrade in i.

Jaja, det finns fler tillfällen för Snape och Mirre, och jag vet ju inte hur länge deras pandemi kommer fortgå.

Kapitel 43
Jag är inte förvånad att Draco lärt sig legilimens och vilken tur att Miriam kan skydda sig från det!

Och jag älskar speciellt det här:

"Jag gjorde faktiskt inte det där för att jävlas. Men jag är så trött på att inte få information, eller att få alldeles för mycket kunskap som jag inte vill ha." Jag hörde honom abrupt resa sig från pinnstolen och börja rota runt bland bråten i hyllorna. "Ni vuxna, ni tränger er in överallt, hela tiden. Berättar vad man ska göra och vem man ska vara. Att man har ett syfte … och det handlar ändå alltid om att göra som ni vill. Jag går inte på det där skitsnacket längre, förstår ni?"
Just precis, syftet. Det fick mig att tänka på vad Jessica under vår ridtur berättat om Draco och vad som var orsaken till själva hans födelse. Att inte känna medlidande med denne gosse var omöjligt. Jag vände mig mot honom och fångade hans blick, vilket fick honom att sluta plocka i hyllorna.
“Du är också nybliven vuxen”, konstaterade jag sakligt. “Jag tänker inte försöka tränga mig på dig, mr Malfoy. Respektera min gräns, så gör jag detsamma med din.”
Vi såg på varandra, och hans ögon skiftade i sina otaliga nyanser av grått. De ändrades så snabbt, precis som han själv med sina ständiga svängningar. Det gick aldrig att veta riktigt vad som skulle komma härnäst.

Man kommer verkligen ihåg att han är tonåring, även om han rent tekniskt numer är vuxen.

Och Ooh la la! Klart han vill lära sig franska! Väldigt få tackar väl nej till en man som kan tala franska?



OCH DÄR var jag ikapp! Det var givetvis otroligt bra kapitel allihop. Jag älskar verkligen att läsa det du skriver och känslan du förmedlar i varje kapitel! ♥ Så för framtida kapitel hoppas jag Sev och Mirre hittar tillbaka till varandra igen, så vi kan få lite ljus i allt detta mörker!



Kram ♥

En ny berättelse är ute på Kreativitetsforumet - Huset Bloodthorn av Medi . Fick tips om den av Mintygirl89 , började läsa och blev fast. Den här texten passar om man gillar levande och detaljerade, lyxiga miljöbeskrivningar, vampyrer … samt romantik! Den finns där mellan raderna och jag kan varmt rekommendera denna historia.

Mintygirl89 


96hpevanescence




Kapitel 44 - Schack

Det finns många situationer och kombinationer i vårt liv som är mer eller mindre oväntade. Slumpen för oss till livsavgörande möten med människor, och att du möter någon vid ett specifikt tillfälle kan förändra hela ditt liv. Sådan är tidens gång och tillvarons gäckande gåtfullhet. Detta utesluter dock inte att vissa möten och kontakter i vårt liv är mer oväntade än andra.

Så sent som för ett år sedan, ja till och med någon timme sedan, hade jag aldrig i livet kunnat föreställa mig att sitta på ett slitet hotellrum och spela schack med Draco Malfoy, och ännu mindre att någon av oss skulle finna något nöje i det hela.
“Jag äger ut er. Fullständigt”, sa han triumferande och sopade bort mina vita spelpjäser från rutorna tillsammans med decennier gammalt damm. Brädet hade han fått tag på i hyllorna där han rotat omkring. Traditionell undervisning tröttnade han strax på och ville att jag skulle lära honom franska medan vi, som han sa, “gjorde något” samtidigt.
“Félicitations, monsieur." Jag log mot vinnaren och tillade: “Nu kan du ju roa dig med att plocka upp allt det du hävde ner på golvet.”
“Åh, ni är inte nådig, miss Prince. Jag darrar av skräck”, flinade han och svepte med sina långa fingrar raskt upp de små figurerna från golvplankorna.
Jag ville nästan inte erkänna för mig själv hur trevligt jag faktiskt hade. Det var en surrealistisk paus i tillvaron, ett väntrum mellan stationer. Den unge godsägarsonen hade tappert försökt lära mig spelets grunder för att det skulle bli någon form av utmaning eller spel oss emellan innan han bokstavligt sopade banan med mina hjälplösa spelpjäser. Eftersom jag saknade all sorts vinnarinstinkt gjorde det mig ingenting.
“Okej”, sa han nästan tålmodigt och förde elegant upp håret från pannan, medan han på nytt placerade ut pjäserna, dock bara de minsta denna gång. “Det finns en lättare variant man kan spela.”
“Med bara de små bönderna? De enkla men ack så viktiga tjänarna som bär upp hela samhället?” raljerade jag, som alltid extremt nyfiken på hans oförutsedda svar och reaktioner, men han svarade bara lugnt: “Lyssna nu, miss Prince. Så här fungerar reglerna.”
“D’accord. J’écoute.”
“Vad betyder det?”
“Att jag lyssnar på dig, högt vördade godsägarson.”
Dracos log mot mig igen bakom sitt munskydd och började förklara medan jag lade allt fokus på att begripa det han sa. Ytterligare några minuter senare satt jag likväl där med alla de små vita bönderna inträngda på min egen sida av brädet, utan möjlighet att ta sig framåt.
"Miss Prince”, suckade Draco och tog sig för pannan. “Lyssnade ni inte alls? Det här är ju ingen match för mig.”
“Nej, det är visst inte det", sa jag ursäktande. "Du förstår, jag glömmer att tänka strategiskt på vinsten för att jag sitter och tänker ut en levnadshistoria och personlighet åt varje liten enskild lantbrukare här på brädet. Titta på den där, till exempel. Han ser lite sliten ut, men ändå lycklig på något vis. Förmodligen bor han i ett litet torp. Tror du han har en stor familj att försörja? Små barn som klänger kring hans trötta fötter när han kommer hem efter sitt hårda dagsverke?"
Draco bara skakade på huvudet: "Jag ger upp." Men han log ett litet vemodigt leende och tillade: "Ni är verkligen … speciell. Undrar hur det känns att se världen som ni gör, miss Prince."
Jag begrundade hans uttalande.
"Det kan vara trevligt och spännande”, sa jag till sist. “Men det måste också vara en stor vinst att kunna se tillvaron logiskt, i rutsystem och strategier. Jag menar, det här spelet är ju inte gjort för att vara någon sorts leksaksfigurer. Det är inget dockskåp, direkt. Och det måste vara en särskild sorts aha-upplevelse att komma på olika matematiska eller strategiska lösningar."
Jag höll på att alldeles glömma bort våra roller som lärare och elev. Det gällde att vara vaksam, för hur trevligt det än var med Dracos sällskap - och jag måste erkänna att det var det verkligen - fick jag på inga villkor sänka min gard. Hans omständigheter var för komplicerade för att det skulle gå att lita på honom. Aldrig någonsin mer tänkte jag låta naiviteten förleda mig.

Försiktigt betraktade jag honom, där han satt och vände och vred på en av pjäserna. Kungen, naturligtvis. Han studerade den ingående i det bleka dagsljuset, med de smala brynen tätt sammandragna.
“Så märkvärdigt är det inte”, sa han nonchalant och placerade kungen på sin rätta plats, raden längst ner vid den lilla bokstaven E. “Och skolan kan ofta vara tråkig.” Han rättade till spelpjäsen så att den stod symmetriskt exakt i rutan. Så lyste han plötsligt upp: “Men ni är en okej lärare, miss Prince. Roligare än de andra i alla fall. Dem har det börjat växa mossa på för länge sen.”
Jag blev med ens generad, visste inte vad jag skulle svara. Det hade alltid varit svårt för mig att ta emot komplimanger och nu kom den dessutom från ett oväntat håll. Febrilt sökte jag efter något att säga.
“Du måste väl ändå ha haft någon lärare eller ämne du föredrog när du gick inne på skolan?” föreslog jag så, lättad över den naturliga vändningen i samtalet. Draco hade nu tagit upp kungens dam, vilken han vred och vände på som med den föregående spelpjäsen.
“Tja, rektor Snape var bra antar jag, på den tiden han undervisade i trolldryckskonst.” Draco studerade damen intensivt. “Och så fanns det en mindre klass, ett tillval som var ganska chill …”
“En liten grupp?”
“Något ditåt, ja. Latin. Det var okej.” Han såg fortfarande på damen, balanserade henne elegant i handen. “Läraren var rätt nice. Och …” Hans ögon blev med ens svårmodiga, längtansfulla.
“Hade du bra kamrater i den gruppen?”
“Jag antar det.” Han placerade försiktigt, nästan ömsint, damen på exakt rätt plats bredvid kungen. “Alltså, ni vet min studiekamrat, miss Jacobsson? Jag känner faktiskt henne sen tidigare. Hon gick i den klassen.”
Jag var extremt tacksam över mitt munskydd. Nu om någonsin var det av yttersta vikt att hålla masken och spela ovetande.
“Det är ju perfekt! Då är ni inte helt främmande för varandra”, sa jag käckt medan massor av tankar pilade runt i huvudet, exempelvis om Lucius visste vem som var sonens blivande studiekamrat. Elli hade ju faktiskt bott hos dem en tid sommaren innan sjätte skolåret. Det hade hon själv berättat för mig. Men det var bäst att hålla tand för tunga och inte avslöja att jag visste något om ungdomarnas historia tillsammans.

Draco verkade dock försvinna i andra tankar. Han strök långsamt med fingret över bokstäverna på brädet där kungen och damen stod placerade vid varandras sida. Jag hade aldrig tidigare lagt märke till att det finns både siffror och bokstäver på ett schackbräde, men nu framstod de för mig i all sin tydlighet. Särskilt de två som Draco oupphörligt rörde vid, med förströdda men varsamma strykningar, under kungens och damens rutor.

E och D.