Förbjuden Romans (Professor/Elev)

Tack ♥
Ja jag vet, men jag har en anledning till att göra som jag gjorde mot henne, har snart skrivit klart nästa kapitel ^^

Kommer nästa kapitel ut idag ?

Nej gud, stackars Penelope!! Annars jättebra, som vanligt!

Kanske det kanske, om jag får färdigt det så kanske ni får ett till idag Om ni vill?

Ja det är sjukt synd om henne, det är det verkligen.
Aw, tack

Nordanhym

Vi vill gärna ha ett nytt kapitel idag(okej, inte gärna JÄTTEGÄRNA).

Iallafall om det är färdigt!!

Precis fått klart nästa kapitel så jag lägger upp det på en gång!
Tror VERKLIGEN att ni kommer GILLA detta!
Snälla, Kommentera och Tumma om det är så att ni gillar det!



~Kapitel 19~

Jag vet inte hur länge jag suttit där, men minst två timmar, när det börjar regna. Himlen öppnar sig och regnet öser ner. Mitt hår klibbar sig mot min panna och rygg, det lyser i en klar lila/röd färg mot mina kläder av svart tyg. Mina kläder droppar av vatten och jag fryser. Men jag kan inte resa på mig, det är som om min kropp är gjuten i betong. Det låter som om någon går på bron, men det är nog bara regnet tänker jag innan jag begraver mitt huvud i mina armar lutandes mot mina uppdragna knän med det stora stenblocket bakom min rygg.

”Miss Lovegood?” hör jag någon säga, jag tittar upp, jag känner igen den där rösten så väl. Rösten jag under sex år har memorerat och spelat upp i mina tankar så många gånger om... Det är professor Snape, han har kommit fram till mig och står i det ösande regnet, hans kläder droppar och hans hår ligger platt mot hans huvud. Han ser gudomlig ut med vattendroppar som droppar från hans ögonbryn och väldefinierade näsa.
”Mm?” mumlar jag fram, mitt hjärta dränkt i sorg.
”Är det något som är fel?” frågar han och han låter nästan orolig. Jag skakar på mitt huvud, jag vill inte att han ska veta. Vill inte att han ska se, vill inte att någon ska veta eller se...
”Varför, om jag får fråga, sitter ni ute i regnet, och gråter?” frågar han och hukar sig framför mig så att hans ögon hamnar på nästan samma nivå som mina. Jag ser på honom med mina rödgråtna ögon.

Jag räcker honom brevet, det är fuktigt från mina tårar som landat på det och de få regndroppar som lyckats falla på det. Han läser det snabbt och ger sedan tillbaka det till mig medan han ser på mig. Hans ansikte har knappt ändrats men ändå ser det ut som om en sorg sveper över det. Han sätter sig jämte mig på den blöta marken och lutar sin rygg mot samma sten som jag. Som om det var något han gjorde varje dag, som om han alltid gör så. Men jag vet, professor Snape gör inte så. Han skulle aldrig sänka sig ner till den nivån, sänka sig så att han är i samma höjd som en liten gråtandes Ravenclaw elev. Mitt hjärta dunkar så hårt, från sorg, från smärta, från alla panikartade tankar som flyger genom mitt huvud, från kaoset som virvlar inom mig. Kaoset som kommer när man förlorar det man älskar ovillkorligt, ens familj.

Jag vet inte vad som händer men jag lutar mig mot honom, lägger mitt huvud på hans axel och lägger min arm över hans bröstkorg. Efter två sekunder av tvekan lägger han sin arm om mina axlar och flätar ihop sina fingrar med varandra så att jag är omsluten av honom. Jag kan inte sluta gråta och det gör inget, jag vill bara släppa ut allt. För en gångs skull ska jag bara vara jag, inte spela stark, inte låsa undan smärtan... För en gångs skull. Jag gråter in i hans svarta rock, jag kan känna varje andetag som rosslande letar sig ner i hans expanderande lungor. Kan höra hans hjärta slå under mitt öra men inget av det spelar någon roll just nu.

Efter ett tag slutar mina tårar att rinna, det finns inga fler tårar jag kan spilla. Min kropp skakar fruktansvärt våldsamt och mina tänder slår i varandra när min haka åker upp, ner, upp, ner, upp, ner...
”Miss Lovegood...” Jag suckar och säger innan han hunnit säga något mer,
”Penelope, jag heter Penelope, jag har redan hört dig säga mitt namn. Jag heter Penelope, Severus.” Jag känner att han drar ett djupt andetag innan han fortsätter att prata. Jag undrar om jag gick för långt nu...?Att kalla honom för Severus...
”Penelope... Om du inte vill bli riktigt sjuk föreslår jag att du går in och byter kläder, sätter dig framför brasan och blir varm, dina läppar börjar bli blå och du skakar.” Hans ögon ser ner på mig, en droppe som runnit från hans bleka panna ner för hans säregna vackra näsa faller ner och landar på min kind när jag ser upp på honom.

Jag ler varje gång han säger mitt namn, även om det är ett ytterst litet leende som förmodligen inte ens syns.
”Jag vill sitta kvar här, det regnar inte längre ändå, men du kan gå, om du vill..”
”Miss Lo.. Penelope... Jag tänker inte lämna dig ensam här.” Hans ögon är välmenande och hans ansikte har ett strängt uttryck, nästan ett argt uttryck över att han hörde mig säga att han kan gå och lämna mig ensam.
”Severus, vad är det här?” frågar jag och lutar mitt huvud bakåt så att jag kan se hans underbara ansikte i dess helhet.
”Vad menar du?” frågar han och ser ner på mig, hans ansikte är grovt och har hårda linjer men hans ögon, hans ögon dansar, för mig...

Ohhh , nu börjar det hända grejer!!

Superbra!!!!

Det här var bland det gulligaste jag läst. punkt.

Hehe, trodde nästan att du skulle gilla det hihih


Aww, yay!!