PRS Lupple & Medi

Tristan ryckte på axlarna och såg efter honom och log.
"Jag vet att jag borde städa efter mig och jag ska ta bort det. Men sen ska vi hem för du måste göra i ordning frukost till henne." Han flinade och hoppade ner, städade undan liket och började ta sig hem till huset igen.
Han tog sig in i köket och stärkte på sig medan han vred på sig. Klockan måste var runt tre eller något och Tristan suckade .

Dorian såg på honom med ganska förvånad blick.
"Varför ska jag göra frukost åt henne?" Sa han och hoppade ned efter honom innan han började springa mot huset igen.
Han följde efter in i huset och sprang upp till sitt rum slängde kläderna i tvättmaskinen och tvättade av munnen och tog på sig nya kläder innan han gick ned till köket igen.
Han tittade mot hennes rum och ville sätta sig hos henne men han borde låta henne sova ostört men hon var så fridfull när hon sov. Han greppade tag i bordet i köket för att tvinga sig stå kvar.
"Om jag gör frukost åt henne måste jag äta den med henne. " Sa han trött som en förklaring.

"Säg attt du var uppe tidigare och åt tidig frukost." Tristan slog sig ner och log.
"Jag tänkte ifall du ville vara snäll och ge henne frukost på sängen. Som far sa till mig ska vi behandla henne som en prinsessa." Han log och drog handen genom håret.
"Jag tänkte iallafall det var en söt ide. Hon kommer lita på dig mer och det är det vi vill."

" Det är en bra idé." Sa Dorian med ett brett flin men slutade sedan flina.
"Att hon ska lita på mig och sedan är det jag som kommer bryta tilliten med den där jävla ritualen. Jag gillar det inte." Morrade han och kände sedan hur hans far kom in i rummet.
"Dorian. Tristan." Sa han och gick fram till dom.
Dorian slängde en blick på honom och vände sedan bort blicken.
"Far." Sa han kort och pillade irriterat med bordet.
Frukost på sängen? Gav inte det helt andra hintar? Dom hade redan gått över så många gränser. Höll alltid hand, hon kastade sig över honom då och då. Skulle inte hon få helt andra idéer om han gav henne frukost på sängen?
"Jag tycker att Tristan har en bra idé. Frukost på sängen. Ordna det Dorian." Sa Lathan lugnt men med en sträng ton. Dorian morrade till och ville kasta sig över dem båda.
" Jag tycker inte det är en bra idé. Hon kommer få för sig massa saker." Sa han lite klagande och slöt ögonen försökte samla sig.

"Och Hon är en människa. Ett mirakelbarn som är så ovanligt." Tristan såg på sig far och log.
"Far hur är denna natt?" Han såg på sin bror och flinade.
"Hon älskar dig, man ser det och jag tror vi kan fixa hennes minnen." Han drog med fingret längst bordet.
"Kraften kommer vara när vi dricker från henne så hon måste vara kvar Dorian. Trodde du visste det."

Lathan såg på Tristan och log.
"Bra tack, din då?" Sa han och såg sedan på Dorian och sedan på Tristan.
"Tyst nu Tristan, vi ska inte bli upprörda." Sa han och spände blicken i Tristan.
Dorian stod där, lyssnade och försökte hålla sig lugn.
"Rör inte hennes minnen." Morrade han argt och gjorde sig redo att flyga på Tristan.
" Så ni vill döda henne? Ni vill döda en oskyldig flicka som har hela sitt liv framför sig för att ni ska bli mäktigare? Det är sjukt." Fräste han.
"Jag förstår att du vill det Tristan, du är knappt hundra år. Men far du har redan mäktig. " Sa han och vände sig mot sin far.
"Varför måste hon dö? Vilka ska dricka av henne? Tio, tjugo varför bjuder vi inte in varenda jävla vampyr?" Fortsatte han och kände hur han började tappa allting.

"Hon måste inte dö Dorian." Tristan såg på sin far och svalde.
"Cermonin är för att väcka hennes krafter och att dricka en munfull är som dricka från hundra fullvuxna män. Ingen kommer orka tömma henne." Han försökte le.
"Hon kommer inte komma tillskada och jag lovar dig det. Som din bror."

Dorian såg på honom och morrade.
Han kände hur bordet han höll i började ge vika och han stod snart med en stor bit av bordet i handen.
"Dorian din mor älskar det bordet." Utbrast Lathan och tvingade Dorian att släppa taget om bordet.
"Om hon råkar bli tömd kan du alltid göra henne till vampyr."Viskade hans far i hans öra och Dorian morrade argt.
"Det är inte ett alternativ far. " Viskade han och ryckte sig lös från sin fars grepp och började springa, rakt ut i skogen som fanns vid deras hus han slutade inte springa fören han var djupt inne i skogen och han hoppade upp i det högsta trädet och satte sig där och tittade ut över det han såg.

Varför var alla så besatta av detta? Ritualen, blod, blod , blod , mirakelbarn , mirakelbarn, krafter hit och krafter dit. Varför fick hon inte behålla sina krafter själv? Varför hade hon kommit till just Venedig? Hon förtjänade bättre.
På sitt ord som bror, vad var det värt? Ingenting.

Lathan såg efter sin ena son och sedan på Tristan, han la en hand på Tristans axel.
"Det du säger är sant, men du har inte sett vad många vampyrer kan göra för skada. Din bror har sett det. Han har varit en del av det. Du anar inte hur många människor han har dödat, jag tror inte han vet själv och tanken på att Willow kan komma till skada ens lite är nog för mycket för honom. Vi behöver honom för detta, det måste vara med en vampyr som har koppling till mirakelbarnet under ceremonin. Vi måste gå långsamt fram. Få honom att förstå. " Sa Lathan lågt innan han gick ut från köket med bordet under armen.

Morgonen kom och Willow öppnade trött ögonen. Gnydde till och vände sig om. Medicinerna gjorde henne allt tröttare. Det röda håret låg utspritt på den stora kudden och hon satte sig upp, tog boken hon läst innan och började att läsa.
Hon kunde höra rop och slammer utanför men hon orkade inte se efter.
Varför hade hon sovit med kläderna på? Willow slutade att läsa och såg ner på kläderna och rynkade näsan.
Vem hade burit in henne? Hade hon inte åkt bil innan? Tankarna for inom henne men rycktes ur när hon hörde en knackning.
"Kom in." Hon gäspade och drog täcket över knäna.

Dem sista timmarna av natten satt Dorian i skogen i trädet och började först gå tillbaka till huset när soluppgången kom.
Han gick in i huset och stirrade på all människomat som fanns i kylen. De hade alltid det hemma för syns skull men nu var det så mycket mer. Han letade bland sina minnen för att komma ihåg någon kokbok eller kockprogram och när han väl fann dem minnena så började han göra ordning frukost. Ägg och bacon, smoothie och en fralla som även i hans ögon såg god ut. Han hällde även upp lite färskpressad juice i ett glas och ställde i ordning på en bricka. Han hörde hur Willow vaknade inne i sitt rum och väntade en stund innan han gick dit och knackade på.
När hon sa att han fick komma in så öppnade han dörren och log mot henne.
"Godmorgon sömntuta." Flinade han och gick fram och ställde frukosten på hennes säng.
"Hoppas du gillar det." Log han, han såg boken hon höll i och log ännu mer. Det var roligt och se att hon fortfarande läste den boken.