Rollspel: Marodörernas tid

Remus vägrade att svara. Han bara fortsatte att skriva på pergamentet, doppade spetsen på fjäderpennan i bläck lite då och då. Sedan kände han sig dum. Han såg på Sirius, uttryckslöst. "Det gör ingenting", sa han och ett leende ryckte i hans mungipor.
Han förstod inte varför han flippat ut sådär.
Det var inte normalt alls. Depression kanske driver en till vansinne och snart blir man väl galen och hämndlysten.

jag såg på Remus, det var verkligen något som inte stämmer med honom.
"Remus..." sa jag försöktigt och mötte hans blick. "Jag kanske inte borde lägga mig i, men mår du verkligen bra? jag menar du har verkat så...konstig idag. är allt som det ska?" frågade jag försiktigt min vän

Remus suckade och föll ner på rygg. Han stirrade upp i taket med ett plågat uttryck. "Nej, jag mår inte bra!", sa han sedan. Han lade händerna över ansiktet och suckade. Allting hade blivit så fel. Nu visste han inte hur han skulle kunna gottgöra sina vänner.

(BRB. Måste ta och palla mig i duschen. Ser ut som Snape just nu xD)

(haha ok xD mobba inte Sev det är synd om honom ♥ )

jag såg på Remus. jag visste inte vad jag skulle göra.
"Är det nåot allvarligt? jag kanske kan hjälpa dig?" sa jag och försökte låta vänlig, och inte alls orolig, vilket jag var. jag gillar inte att mina vänner mår dåligt. och jag skulle nästan göra vad som helst för att få dem glada

"Jag vet inte", stönade Remus och satte sig upp igen. Han rullade ihop pergamentet och lade rullen på nattduksbordet. Han såg sedan på Sirius, som såg ovanligt orolig ut. "Oroa dig inte... det är nog bara något krimskrams", sa jag och försökte få honom på bättre tankar.

jag graskade Remus. och nickade sedan svagt.
"Om du säger det, Måntand." sa jag men var inte övertygad.
"Säg till om du vill prata. du behöver inte hålla allt hemligt och det kan faktiskt hjälpa att prata ibland." sa jag och såg på min vän och reste mig sedan.
"Ska du med ner och spela kort?" sa jag och log och hoppades att han kände sig lite gladare i alla fall

Remus ryckte på axlarna. "Jag kanske kan bidra med någonting, men gör mig en tjänst i sådana fall. Om jag flippar ur, slå mig!", sa han och log blekt.
Han reste sig upp och såg på Sirius innan han gick ner till sällskapsrummet.

"med nöje." sa jag glatt och gick efter min vän ner till de andra.
"Ne men kommer ni tillbaka? jag trodde ni nästan hade rymt" skrattade James
"Ja vi planerade att hoppa ut genom fönstret och flyga bort på ett moln." skrattade jag
"man kan väll inte flyga på moln?" sa Peter förvirrat och jag bara himlade med ögonen och började dela ut korten igen och såg på mina och anlade ett pokerface. jag hoppades Remus mådde bättre, sen såg jag på de andra två. James verkade må bra och jag såg på Peter, jan kanske var för elak mot honom? nej han måste väll lära sig nån gång. han kan väll inte vara hel korkad?

Remus slog sig ned bredvid Peter. "Jag hjälper dig, du vill väl inte förlora igen?", viskade han till Peter, så lågt så att bara han kunde höra det. Peter log emot Remus och förberedde sig inför spelet. Remus suckade och granskade Sirius som delade ut korten.

Jag hörde Remus viska till Peter och jag antar att jag hade fått bättre hörsel sedan jag blev en hund, men jag låtsades inte om det. Peter förtjänade väll att vinna någon gång. tänkte jag och la ett kort på bordet och tittade ut genom fönstret. jag undrade hur Regelus hade det, och om resten av min familj saknade mig.
"Tramptass...TRAMPTASS!" skrek James och jag ryckte till
"Vad?" frågade jag förvirrat
"Det är din tur!" sa han och jag nickade och slängde ett kort på bordet utan att ens titta efter vad det var för kort. jag sneglade på mina vänner. jag var avundsjuk på att de hade familjer som brydde sig om dem, även om jag alltid var välkommen hem till James och hans föräldrar så var inte det samma sak, jag slängde ett till kort och plötsligt smal det till. jag hörde det knappt.
"Sirius du förlårade. hur gick det till?" sa James och jag såg på honom
"Va?...jaha...det blir jätte bra..." sa jag och la bort resten av korten och såg åter ut genom fönstret.