Life in Nacra - PRS Emma07 och SiriusLupin

Jasper skakade på huvudet som för att avfärda hennes försök att säga något, ville på ett vis inget hellre än att få prata med henne ifall att det här skulle gå åt skogen. Men hon behövde spara alla sina krafter till det här. Till att ta sig igenom födseln och slå den här jäkla sjukdomen. Det var ändå en lättnad att höra att kvinnan tycktes tro att det skulle gå fort, även om det lät länge i Jaspers öron - men kanske var det så lång tid en förlossning brukade ta? Eller mer? Han hade inte minsta aning. Han strök försiktigt med fingertopparna över hennes hand.

Janets leende blev bredare, vågade släppa fram det mer nu när han var bevisligen glad över beskedet. Det var minst sagt en otrolig lättnad att höra det och det kändes som om hon först nu vågade glädjas fullt ut åt det barn hon faktiskt bar inom sig.
"Jag älskar dig mer än något annat." Svarade hon först leendes, lade en hand emot hans kind innan hon fortsatte svara.
"Jag började ana det några dagar efter att ni rest iväg, men säker var jag inte förrän för ett par dagar sedan." Svarade hon, hade inte vågat vara helt säker i början.

Florence såg trött på honom, kände hur det även skedde en förändring i henne under dem timmarna sedan han kom hem. Som hon inte kämpade lika mycket för kändes som hon bara blivit värre. Kanske hade dem rätt med hon krävde mycket energi. Hur oftare dem behövde byta ut tygerna för hålla henne något sval.
''Ers höghet, är det något som ni undrar nu för när det väl är tid för födseln kommer vi inte kunna svara på något.'' Frågade läkaren, ganska glad att han fanns för lugna henne istället för någon främling.

Flyttade sin ena hand mot hennes kind med ett leende på läpparna. Kunde inte riktigt sätta ord på sina tankar och känslor. Var otroligt lycklig men i den stunden var det verkligen bara en chock, och rädsla över att inte vara tillräcklig. Leendet på läpparna och pussade hennes panna. Fortfarande handen på hennes mage.
''Vilken tajming vi kom hem idag då.'' Flyttade på en hårslinga som fallit ner.

Än en gång så tvekade Jasper, visste knappt vad han skulle fråga över. Fanns så mycket frågor som snurrade i huvudet men ändå kändes ingen riktigt rimlig att ställa, som om allt bara var snurriga fragment.
"Hur.. Jag menar vad händer när det är så pass tidigt? För barnet?" frågade han, förstod själv vilken snurrigt ställd fråga det var men han visste knappt hur han skulle formulera sig bättre så fick bara hoppas att läkaren skulle förstå andemeningen i hans fråga.

Janet var så otroligt lättad över att reaktionen blivit så mycket bättre än vad han hade vågat hoppas på, hade i sin rädsla föreställt sig det värsta. Att han varken skulle vilja veta av henne eller ett barn, även om hon ju förstått hur orimligt det hade varit. Men rädslan hade ändå funnits där men var nu som helt bortblåst.
"Ja, verkligen. Usch, jag hoppas verkligen att allt går bra för dem båda." sade hon med ett stråk av oro i rösten.

Läkaren såg från honom till hon som hade främst koll på födseln innan han såg åter mot kungen. Harklade sig lite, kunde nästan känna hans oro. Om det var för barnet henne eller något annat gick inte att lista ut. Tillslut tog kvinnan till ord, nog de första riktade till kungen och inte till drottningen.
"Ers kungliga höghet.Trots jag inte varit delaktig i processen eller håller koll på alla tider och sådant så skulle jag, utifrån min kunskap säga att det självfallet finns risker men att barnet är tillräckligt stort att klara sig. Men kan behöva extra mycket tillsyn och närhet. Den tiden nu är något av det viktigaste." Hon nickade lite med huvudet mot hans håll för att visa upp att han var den som bestämde. Ville ändå han skulle fokusera på det positiva även om mycket än kändes negativt, kanske skulle det få henne att kämpa lite mer av att han var stark.

Axil tog lätt tag i hennes hand, gav den några pussar. Kunde inte förstå den turen han hade att fått henne, att av en slump få möta på henne och inte vilja skilja sig från henne på länge. Snart skulle säkert oron och rädslan att bli förälder slå till. Han hade inga bra förebilder och kändes inte riktigt som hon heller hade de bästa.
"Verkligen..men du kan knappast haft det lätt att ta hand om henne och finnas vid hennes sida? Men du blev inte sjuk eller så?" Var allt mycket konstigt som fanns men att drottningen var så sjuk kändes.. helt omöjligt. Hade sett olika som drabbats av döden och rädslan han fick av att se henne kändes som det mörkret smög sig närmare.

Orden lugnade honom åtminstone något, även om det här var så otroligt långt ifrån hur Jasper egentligen tänkt sig sitt barns födelse. Visst hade han ju räknat med att han skulle vara orolig, men inte att han skulle behöva vara så här pass oroad över Florences liv. Inte att han skulle riskera att förlora henne. Han nickade uppskattande mot kvinnan, men utan att svara något riktigt på det - var alltför fokuserad på oron och vad som låg framför dem. Eller henne rättare sagt. Kramade än en gång hennes hand i sin, och ju mer självaste födseln närmade sig försökte han stötta henne så gott han nu kunde även om han kände sig helt hopplöst ohjälpsam.

Janet log litet för sig självt av hans små pussar, hade verkligen saknat hans små, söta gester. De här små sakerna som verkligen påminde henne gång på gång om varför hon älskade honom.
"Det var inte det lättaste jag har gjort, men mest för att det är jobbigt att se henne må så dåligt." Svarade hon uppriktigt, det var nog i det psykiska som det jobbigaste satt. Att först inte riktigt ha vetat vad felet var. Oron för vad det kunde var. Skakade sedan lätt på huvudet åt hans fråga.
"Nejdå, jag mår bra. Förutom lite illamående men det är nog bara att räkna med." fortsatte hon mjukt, det var då ingen sjukdom utan kom helt garanterat från det som växte i hennes mage.

Kändes som det tog otrolig lång tid, måste ha varit mörkt ute när han kom hem men nu tycktes solens tidigaste strålar lysa genom fönstret i deras kammare. Kändes inte som hon hade mycket energi kvar när kvinnan vände upp blicken till dem.
"Det är dags nu." Sa hon lugnt, nog fanns det en rädsla i hennes kropp om något gick fel.
"Är du verkligen säker? Ska vi inte vänta ett tag till? Försöka få-" Läkaren hann inte avsluta sin mening innan hon fäste blicken på honom. Han förflyttade sig till andra sidan av drottningen där endast en ur tjänstefolket var kvar. En ung kvinna, säkert samma ålder som drottningen
"Därför jag inte vill ha män I rummet." Mumlade hon för sig själv innan hon riktade fokus mot drottningen. Kändes som det redan tagit en evighet av smärta och trötthet samt stress. Hostade till och tog sig om bröstkorgen, hörde flickans röst som försökte lugna henne när Florence fäste blicken mot Jasper. Visste inte hur mycket kraft hon hade kvar i kroppen. Ville kämpa för hans skull, kunde inte lämna honom ensam inte efter allt han hade genomlidit. Ville alltid finnas hos honom men samtidigt hade hon ingen kraft att kämpa medan tårarna rann. Om det sista hon kunde göra var att ge honom ett barn var det värt det, att se till så han inte blev ensam igen. Hennes skrik av smärta som dog ut när det blev svårt att andas. Förstod nog inte riktigt vad som hände förens flickan informerade att bebisen var född. Hur hon höll om drottningens hand medan tårarna rann. Borde de inte ha hört skrik om barnet var fött? Försökte se mot kvinnan men hon hade lämnat hennes sida tillsammans med läkaren.  Försökte i utmattningen och paniken få fram några ord när tillslut den tystnaden som legat i luften avbröts av ett barns gråt.
"Bra-" fick hon tillslut trött fram innan det blev mörkt för hennes. Tjänsteflickan som ropade till sig läkaren, att paniken inte än var över utan något var fel med Florence. Den äldre kvinnan som än höll fokus på bebisen innan hon klev åter mot dem efter virat upp barnet för värma den.
"Ers kungliga höghet. Ni vet jag nämnde förut, det finns inget mer ni kan göra för er drottning men er son behöver er." Sträckte fram byltet med det gråtandes barnet till kungen.

Axil hade nog inte förstått hur mycket han hade saknat henne förens de var där tillsammans. Kunde inte släppa den överraskningen som var bebisen. Hade nog hållit handen mot hennes mage nästan hela tiden. Tröttheten efter en sån resa till att komma hem och bara vilja spendera tid med henne. Ändå fanns alltid den oron över vad som skedde i kammaren. Vände upp blicken mot fönstret innan han drog sig ur sängen. Behövde kolla till sin vän för något kändes inte riktigt rätt. Hur viktig vilan än var för Janet med allting som hände så kunde hon nog inte heller släppa sin vän ur tankarna.
"Tänker att vi går ner? Har ändå gått ett bra tag?" Föreslog han, krånglade sig på med skjortan medan såret på armen bultade

Det kändes som en fruktansvärd väntan i att inte kunna göra något, inte kunna göra mer för att hjälpa henne. Inte kunna stötta henne mer än vad han gjorde, även om han också gjorde sitt absoluta yttersta i det. Gjorde allt vad han kunde, försökte sitt bästa i att ge henne all sin energi men det kändes ändå inte som om han gjorde närapå tillräckligt mycket. Det tycktes ha gått en hel evighet innan det lilla barnet äntligen, äntligen kom ut. I samma stund som Florence tycktes bli än mer illa däran - och såklart höjde hans oro med det - så räcktes det lilla barnet över till honom, tog det i sin famn och beundrade storögt det gråtande byltet i sin famn. Han var perfekt, inget annat än helt perfekt.

Janet var otroligt glad att ha honom hemma igen, även om allting med Florences sjukdom förstås dämpade det hela en aning än ifall allt hade varit frid och fröjd här hemma. Hon nickade lite lätt åt sin älskades ord.
"Ja, gärna." Det kändes som om det redan hade gått lite väl länge sedan hennes sista besök, även om hon ju var i mycket goda händer.
"Är det säkert att någon inte ska ta en titt på din arm först?" frågade hon med en något oroad blick mot förbandet om hans arm.

Kvinnan log mjukt emot kungen och hans son.hoppades verkligen att allt skulle gå bra med drottningen men troligen var det bara utmattningen av ha fött barnet. Han verkade också må väldigt bra.
"Vill du jag ska tömma korridoren utanför? Så ni kan sätta er i ert lugnt rum innan vi låter klockorna ringa? Samt finns det någon ni vill ha hos er nu? Kan försöka ordna något litet åt honom att äta, vet inte om drottningen kommer ha möjlighet för det på ett tag" Frågade hon, kastade en blick mot sängen där läkaren tog sina tester och åter blev främsta vårdgivare. Flickan som suttit bredvid höll på med att blöta trasor igen hörde lågt hur läkaren mumlade att hon behövde få I sig något men att drottningen mådde bra under omständigheterna. Nog behövde hon sova ut ett tag och samla mer krafter. Hoppades det värsta var över

"Det tror jag inte behövs, ska nog lägga ett nytt förband runt bara. Kungen fick även han skada men jag tror inte att han bryr sig så mycket om det nu." Sa han och log mjukt emot henne, strök handen över hennes arm mot hennes kind för ge en liten kyss innan han klev undan. Letade fram någon av hans rena men slitna skjortor och drog av en remsa. Hade problem nog att ta emot sådan hjälp, var så van att sköta skadorna och annat helt själv. Stod med ryggen mot henne medan han ordnade med såret. Ville inte utsätta henne för obehagliga ting om det gick att undvika, hade nog inte sån koll heller vad hennes gräns gick. Rullade ihop den andra tygbiten som hade torkat och la ner den i fickan innan han tog hennes hand. Hur gärna han ville vila och njuta där med henne. Visste inte vad som lurade om hörnet men där och då behövde de gå till sina vänner. Rörde sig ut ur rummet och långsamt mot deras kammare

Det lilla livet i hans famn hade fått Jasper att för några sekunder glömma allt det som hände runtom honom, och ryckte smått till av kvinnans röst. Såg lite lätt förvirrat upp på henne innan hjärnan hann ikapp öronen och han faktiskt hängde med på vad hon sade för något. Skakade sedan på huvudet åt hennes fråga.
"Nej. Jag vill inte lämna henne." svarade han, anade på dem att det tycktes som om vila vore det bästa för henne men det tog ändå emot att lämna henne. Rädslan för att förlora henne hade varit så stor, så närvarande och han ville inte lämna hennes sida förrän han med egna ögon kunde se henne piggare igen. Även om han ju innerst inne förstod att det kvinnan erbjöd kanske var ett gott alternativ också.

Janet var inte helt övertygad, men anade ändå att han hade snäppet mer erfarenhet än henne i det hela. Hon litade till fullo på hans omdöme. Besvarade mjukt kyssen och följde honom med blicken där han vände sig om, väntade tålmodigt innan hon lätt kramade hans hand i sin och började gå emot rummet där de lämnat kungaparet.

Hon nickade lätt, hur gärna hon ville trycka på att han borde ta den tiden med sin son och inte oroa sig för mycket för drottningen utan släppa det hela så skulle hon inte göra det. Det var kungens önskan och om han vägrat följa deras order innan så var det ingen idé att göra det då. Lämnade kungen och prinsens sida för att prata lite med flickan lågt och ge henne uppgift att hämta några saker.
"Det är inte en allvarlig blödning men jag tror hon kommer bli piggare om du hämtar det, nämn inte detta till någon utan göm det under flera trasor.'' Skickade iväg flickan och närmade sig drottningen igen, hon hann inte säga något innan läkaren tog till ord.
"Ers höghet, hennes tillstånd har inte försämrats eller förbättras än, men jag lovar er att hon kommer bli bättre. Det finns medicin, nog skulle hon vakna till och bli bättre. Men den är ganska stark och därför inte velat göra något innan barnet var fött eller innan ni kom hem, så skulle behöva ert godkännande eftersom ni är hennes man.''

Flickan vid namn Thalia skyndade sig snabbt förbi dem som väntade om än längre bort än tidigare. Frågorna som flög förbi medan hennes blick var sänkt i marken för undvika avslöja något. Återvände snart mot rummet med en korg om armen men hindrade sig när hon såg två personer som inte varit där när hon gick. Mannen som var påväg att knacka men hindrade sig när han såg henne.
''Thalia... förstår du inte kan avslöja något men finns det möjlighet att du frågar kungen eller drottningen om vi kan göra något. Janet och Axil.'' Han klev undan från dörren, hade nog pratat med henne max två gånger och då under alla intervjuer han hade hållit. Flickan såg mellan dem två, kände nog mer Janet efter sett henne vid drottningens sida under den senaste tiden. Nickade tillslut snabbt innan hon slank in genom dörren så smalt det gick och stängde den. Räckte över korgen innan hon vände sig mot kungen. Neg och höll blicken mot kungens fötter.
''Ers ku-k-kungliga h-höghet-'' Hon tog ett djupt andetag för hindra sitt stammande. "Eran vän befinner sig utanför och frågar om de kan göra något.'' Fick hon tillslut fram, fortfarande stammande men något mer självförtroende. Hon höjde blicken mot hans ansikte men slog snabbt ner blicken igen.