Spellbound [bubbles & jackies]

Theodore tar tacksamt emot pinnen och sätter ner den i marken innan han sakta och plågsamt börjar dra sig uppåt. Han flämtar till av smärtan som skär genom benet men lyckas ändå ta sig upp på fötter med kvinnans hjälp. Långsamt börjar de gå och för varje steg hugger det till, men han griper bara hårdare om pinnen och stapplar vidare. Fast besluten om att inte skrika.
”Theodore… men de flesta kallar mig Theo”, svarar han när den unga kvinnan frågar vad han heter. Det låter lågt och lite darrigt, men han lyckas ändå fråga. ”Vad är ditt namn?”.
Regnet fortsätter falla, blöter ner dem och enstaka salvor av åska hörs i fjärran. Han undrar om ett ännu värre oväder är på väg mot dem och känner sig lättad över att de inte längre befinner sig till sjöss. Under en av hans första skeppsresor hade en man svepts över bord. Han hade varit en oerfaren matros. Ena sekunden hade han varit där. Och andra sekunden var han borta. Stormen hade nått en fruktansvärd styrka, och han mindes fortfarande hur gröna vattenåsar vältrat upp och kastat sig mot det rullande fartygets sida. Besättningen var panikslagen, men hans farbror hade behållit sig lugn. Hade inte låtit sig inte nedslås. Bara gått omkring på däck, väderbiten och givit sina mannar order. Och han är övertygad om att han har farbrodern att tacka för att han inte ligger på havets botten just nu.
”Hur långt är det kvar dit vi ska?”, undrar han efter att de gått ett tag, och just då uppenbarar sig en enslig stuga framför dem i skogen. Den ser ut att vara i sämre skick än de hem han var van vid, men det finns något oerhört charmigt över det lilla huset.

Theodore. Det ska Hazel nog kunna komma ihåg. Nu har hon inte världens bästa minne, hon har många skavanker om hon får säga det själv, men namn brukar fastna snabbt inne i skallen på henne. Nu vet hon inte riktigt kommer att behöva komma ihåg hans namn så länge, det här är troligen den enda gången som de kommer att möta varandra, men ändå.
”Okej Theo, trevligt att träffas… även om omständigheterna kanske inte är de bästa,” säger hon och grimaserar för sig själv. Nej, uppenbarligen är omständigheterna inte de bästa. Ibland kan hon kläcka ur sig konstiga saker lite här och var, munnen lever sitt egna liv ibland. Hazel ser upp mot honom när han undrar hennes namn. ”Jag heter Hazel.” Berättar hon med ett svagt leende. Det är uppenbarligen svårt för Theodore att röra sig framåt, trots hennes hjälp och stödet från pinnen, det måste göra fruktansvärt ont. Tänk att vildsvin kan göra sådan skada, men det skulle nog vilket djur som helst göra om de tror att man är ett hot mot dess barn.
Vinden sliter och drar i hennes mörkblonda lockar medan regnet öser ner över dem när de rör sig i skogen mot den lilla stugan. Vädret gör det inte direkt lättare att ta sig fram, tyvärr. Men det tar inte så lång tid förrän de når fram till den slitna gamla hålan. Den är som sagt sliten, men ljusen inifrån och blommorna som växer runt omkring får det att se väldigt välkomnande ut. Även om det är hennes brors stuga så stannar också hon där. Hazel har inte gift sig, vilket förväntas av henne från alla typer av människor. Just nu har hon däremot inget intresse i det, och har definitivt inte funnit rätt man till det. Hazel har även en dålig erfarenhet när det kommer till kärleken, eller ja.. åtminstone romantiska relationer.
”Det är inte så mycket direkt.. men den är rätt trevlig,” säger hon syftandes på stugan och håller upp dörren så att Theodore kan ta sig in i värmen. Det enda som håller det varmt där inne är de levande ljusen och brasan som står mitt i stugan. Milo skakar av sig innan han följer efter in i stugan, även om han mycket väl skulle behöva torkas av så har Hazel lite annat att tänka på. Hon hjälper mannen ner på en stol innan hon börjar plocka åt sig det som kommer behövas för att förhindra infektionen av såret. ”Det kommer att göra ont när jag tvättar det och syr igen såret, men det kommer att vara värt det.”

”Trevligt att träffas, Hazel”. Det stämmer att omständigheterna inte är de bästa, men Theodore känner sig oerhört tacksam över att hon hjälpt honom. Kanske hade han fortfarande befunnit sig uppe i trädet om hon inte dykt upp, och vem vet hur länge han hade suttit där? Hade han ens orkat gå tillbaka till staden med ett skadat och blödande ben? Han hade vandrat en bra bit in i skogen innan han stötte på vildsvinssuggan och hennes unge.
När de väl kommer fram till stugan har ovädret tilltagit ytterligare i styrka, och Theodore börjar fundera över hur han ska klara av att ta sig hem efter att kvinnan vårdat hans ben. Han har trots allt lovat farbrodern att vara hemma innan middagstid. Sakta haltar han in genom den öppna dörren och slår sig ner på stolen som Hazel visar honom till. Det är en otrolig lättnat att äntligen få sätta sig ner efter att ha hoppat på ett ben genom skogen, och utmattad efter ansträngningen tar han några djupa andetag och lutar bak huvudet mot ryggstödet innan han ser sig omkring.
”Det är mysigt här inne. Mycket trevligare än värdshuset vi bor i”, säger han, och det är sant. Visst är stugan sliten och lite nergången, men rummet de befinner sig i är ändå omsorgsfullt inrett och betydligt mer hemtrevlig och ombonat än världshuset i den lilla staden. Utanför kommer regnet nu i kraftiga skurar som slår mot fönstret. Vatten rinner nerför rutorna och vindbyar får trädens grenar att skrapa mot glaset. Theodore tycker om regn. Vet inte riktigt varför, men det dämpar liksom allt. Det får honom att sänka axlarna och pulsen att slå lite lugnare. Det sprakande ljudet från brasan och lågorna från stearinljusen som kastar fladdrande skuggor över väggarna ger också en lugnande effekt. Men det är ett lugn som genast försvinner när han ser alla redskap som Hazel plockat fram.
”Tror du din make har någonting emot att jag är här?”, frågar han för att skingra tankarna. För Theodore har redan sett flera tecken på att det bor fler i stugan. Bland annat kläderna och skorna innanför dörren som med all säkerhet är för stora för kvinnan framför honom.

Det är skönt att komma in efter vistelsen i den stora stormen. Vid det här laget har knuten på Hazels huvud blivit lösare och kinderna rosiga av den piskande vinden. Kläderna är dyngsura, och hon skulle bra gärna byta om och göra sig en kopp te, men hon har ju någonting betydligt viktigare att göra. Hon sätter sig ner på huk framför Theodore för att ta en närmre titt på den djupa såret, innan hon börjar tvätta av alla redskap så att de ska vara extra rena. Nu brukar hon alltid tvätta av dem efter användning och de är långt ifrån smutsiga, men det är bättre att vara säker än osäker. Ett leende växer upp över hennes läppar när han nämner att stugan är mysig, hon håller med. Det är faktiskt Hazel som varit noga med att göra det hemtrevligt. På utsidan ser det väldigt slitet och lite nergånget ut, men på insidan är det så mysigt att hon skulle kunna stanna där inne dagarna i ända.
”Ja, stadens värdshus är inte så trevligt tyvärr. Är ni på besök här?” Undrar hon medan hon gör i ordning en tvättad trasa som är dränkt i alkohol för att rengöra såret. Det är inte så många som bor i värdshuset om de inte är på besök, eller håller på att flytta in i staden. Hazel kan inte riktigt förstå varför någon skulle vilja flytta in i det lilla samhället, det finns betydligt trevligare städer i världen. Nu har staden en viss charm i sig, men ändå. ”Nu kommer det att göra lite ont.. Men jag ska försöka att vara snabb.” Hazel ger honom ett ursäktande leende innan hon börjar rengöra såret, vilket troligen gör så att det verkligen svider. Däremot är det här inte någonting i jämförelse med att hon ska sy igen såret så småningom. Det kommer också göra riktigt ont.
Den unga kvinnan skrattar tyst till när Theo undrar om hennes make har någonting emot att han är här. Kanske mannen kommer döma henne för att hon inte är gift, det är vissa människor som gör det nämligen.
”Åh nej.. jag är inte gift. Det här är min brors stuga.” Berättar hon med ett varmt leende på läpparna och hänger upp trasan hon använt för att tvätta såret. Hazel tar sedan upp nål och tråd för att sy igen såret. Hon skulle kunna använda sina magiska krafter, men än så länge tänker hon inte göra det. Vem vet vem den här mannen är, han skulle mycket väl kunna vara en ut av de som jagar häxor. Man vet inte vem man ska lita på, Hazel litar inte ens helt på sin storebror om hon ska vara ärlig. ”Men han kommer inte att ha någonting emot det. Och även om han nu skulle ha det så skulle han aldrig kasta ut dig härifrån i ditt skick.”

”Ja, vi kom med ett skepp tidigare idag”, svarar Theodore när hon frågar om han är där på besök. ”Jag har rest mycket de senaste månaderna och tycker om att utforska alla nya platser som jag besöker”, fortsätter han för att på något sätt förklara hur det kommer sig att han befinner sig djupt inne i skogen en regnig dag som denna. Han berättar hur han tycker att alla städer har en egen, speciell charm och personlighet – även den lilla hålan som de nu befinner sig i. Det han däremot inte berättar för Hazel är att utforskandet är ett sätt för honom att hantera allt fasansfullt han ser under sina resor. Theodore har flera gånger bevittnat hur häxor jagas som djur och genomlider långa förhör för att sedan dömas till döds efter att ha ansetts skyldiga till diverse trolldomsbrott. Och det är ofta på grund av hans egen farbror. Theodore själv ser det hela som sin plikt – att befria världen från ondska. För det var just vad häxor är – onda. Alla berättelser han hör, alla böcker han läser, säger samma sak; att häxor står i förbund med den Onde och använder övernaturliga krafter för att skada oskyldiga människor. Men det betyder inte att han gläds åt jakten likt vissa andra jägare. Han har sett barn peka ut sina egna föräldrar och hur vänner vänt varandra ryggen, och chansen är stor att det även kommer att ske i den här lilla staden, som verkar så lugn och fridfull på ytan…
Theodore rycker till när trasan kommer i kontakt med hans sår och det svider ordentligt. Han ser hur den snart blir rosa av blod och en bitter doft av alkohol fyller luften. Försöker att inte ge ifrån sig några ljud. Tittar bort från såret mot ett skåp, som verkar vara fullt av flaskor och örter. Farbrodern hade förklarat att häxor kan läka sår med örter, och att de oftast gör det tillsammans med besvärjelser. Men Hazel har inte använt magi, och framstår för honom som en ung kvinna med kunskap inom medicin, snarare än en häxa.
”Förlåt mig…. jag borde inte ha förutsatt att du var gift”, säger han artigt genom häftiga andetag när hon äntligen flyttar trasan från hans ben. ”Men jag är glad att han inte tänker sparka ut mig. ”. Han ger ifrån sig ett lätt skratt, och när hon sedan börjar sy sliter smärtan i honom. Allt han vill är att rycka bort benet, men tvingar sig själv att sitta kvar. Börjar snart känna sig yr och tror för en stund att han ska tappa medvetandet, men lyckas på något sätt hålla sig vaken genom att ta ett hårt grepp om kanten på bordet intill stolen han sitter på.

”Jaså? Skulle också gärna resa omkring om jag kunde,” berättar Hazel med fokuset på såret som hon försöker hjälpa läka. Om det hade varit någon som hon känner väl, någon hon litar på, ja då skulle hon använt de örter hon har undangömda i stugan. Hon skulle ha visat sina krafter, men i lägen som dessa behöver hon vara försiktig. Mannen reser omkring till nya platser, är det bara för att han vill se så mycket som världen som möjligt, eller är det för att han jagar häxor? Det är bättre att vara säker än osäker. Nu verkar Theodore vara en trevlig man, men man vet aldrig. Kanske han är en av de som bränt sådana som henne på bål. De som torterat häxor för att få ut information från dem, för att de ska bedra sina egna. Hazel minns fortfarande skarpt hur hennes vän blivit bränd på bål. Hennes skrik ekar i hennes öron, och även om hon försökt komma åt henne och försökt få dem att sluta så funkade det inte, och hon hatar sig själv för det. Hon skakar lite på huvudet åt sig själv, såja. Det är inte dags att gå ner i det där hålet nu, att läka såret är betydligt viktigare. ”Vilka är det du reser med?” Undrar hon med blicken fäst på såret medan hon syr ihop det. Det tar lång tid, även om hon är tillräckligt skicklig för att kunna göra det snabbt och samtidigt bra, så vill hon än en gång vara säker på att allting blir helt perfekt.

Den unga kvinnan skickar upp ett leende mot honom och hon skakar lite på huvudet.
”Det är ingen fara, det är flera som förutsatt det. Det är väl kanske normen egentligen,” säger hon och ger Theo ett ursäktande leende pågrund av smärtan som hon får honom att lida igenom. I slutändan så kommer det däremot att vara värt det, så hon tvivlar på att han skulle ångra sig. ”Är du gift?” Undrar hon efter en liten stunds tystnad med fokuset fortfarande fäst på tråden och nålen i hennes händer. Hazel är skicklig nog att kunna diskutera och prata medan hon använder sig av läkekonsten, så det är inga problem för henne att fortsätta hålla konversation med Theodore under tiden. ”Gud nej, han har brutit ett ben rätt nyligen också. Så om han nu mot förmodan skulle vilja sparka ut dig så skulle han verkligen inte kunna det.”

”Jag reser med min farbror och hans sällskap”, förklarar Theo. Han grimaserar av smärta och lutar huvudet mot nackstödet innan han fortsätter tala. Försöker tänka på vad som helst förutom nålen i hans ben.
”Faktum är att han bjudit in alla till ett stadsmöte imorgon förmiddag. Du är förstås välkommen, Och din bror, om han kan färdas med sitt skakade ben… Det kommer hållas i en stor samlingslokal som ligger i södra delen av staden.”. Vid det här laget har Theo hört sin farbror tala ett flertal gånger, men han förundras fortfarande över mannens förmåga att fånga sin publik. Det finns alltid åhörare som är skeptiska till deras besök och hans metoder, men innan mötena är slut brukar även de mest kritiska vara villiga att lyssna på honom. För även om flera häxjägare kommit och gått före dem, är det få om lyckas vinna invånarnas förtroende som Theo farbror. Han har något som många saknar. Charm, intelligens, och ett vackert utseende på det. Och Theo kan inte annat än att imponeras över honom.

När Hazel frågar om han är gift skakar han på huvudet.
”Nej, det har inte blivit så”, svarar han. Det hade funnits en del kvinnor i Theos liv som han både åtrått och brytt sig om. Men hittills bara en kvinna som fått honom att vilja satsa sitt hjärta, och kanske skulle de varit gifta nu om inte farbrodern tagit med honom på en resa till andra sidan landet. För när Theo väl kom tillbaka hem, tre månader senare, var hon trolovad med någon annan…
Att se kvinnan som han en gång älskat i armarna på en annan man hade verkligen krossat honom, och det var efter den dagen som han bestämt sig för att bli en jägare. Han ville komma bort. Långt bort. Och det kändes då som den perfekta lösningen. Han fick se världen och samtidigt gjorde han världen en stor tjänst – farbroderns ord, inte hans.

Hazel skulle gärna ut och resa själv, utforska olika städer runt om i landet. Upptäcka nya saker, träffa nya människor. Än så länge är det endast denna stad som hon vistats i, hon känner instängd. Även om hon bryr sig om och älskar många i staden så suktar hon att få komma bort från den, där ingen känner henne, där hon får börja om på nytt. Det finns trots allt många människor som hon också ogillar, folk som vill göra henne, och folk som henne illa. Folk som vill se dem lida och slänga bort dem som att de inte vore människor.
”Jag avunds dig nästan, skulle också gärna resa till olika platser.” Den unga kvinnan är trots allt väldigt nyfiken av sig, och det känns som att det finns något ställe där hon kan trivas bättre och känna sig säkrare. Dock så ser hon inte framemot att lämna sin bror, de vänner som hon skaffat sig eller Milo som hon älskar med hela sitt hjärta. Hon undrar om det varit svårt för Theodore att lämna sitt hem och rest till sjöss. När mannen sedan berättar att hans farbror bjudit in till stadsmöte så rynkar hon ihop ögonbrynen och ser upp mot honom i en sekund, men tvingar tillbaka sitt fokus till såret. ”Jaså? Vad är det för stadsmöte? Vad handlar det om?” Det är ovanligt att människor som nyss anlänt till den lilla staden kallar till stadsmöte, men hon är nyfiken på vad det kan handla om, samtidigt som hon djupt där inne känner sig aningen rädd.

Hon nickar åt det Theodore säger, att det inte blivit av att han gift sig. Hazel har haft en del förhållanden under åren, men flera ut av dem har gjort henne mer ont än gott. Det har hänt flertalet gånger att hon blivit slagen, men det har också gått längre än så. Därför har hon avvaktat med förhållanden ett litet tag, tillit är inte någonting hon har mycket av tyvärr.
”Jag förstår,” säger hon med ett svagt leende. Det känns inte riktigt rätt att ställa följdfrågor om det, vem vet, kanske det är någon som sårat Theodore också. Att dela med sig det till en främling kan nog kännas lite avskräckande. Efter en stund så sänker hon händerna och granskar såret som hon nu sytt färdigt, innan hon ser upp mot mannen med ett leende på läpparna. ”Sådär. Det kommer såklart att göra ont ett litet tag, men det kommer definitivt inte bli infekterat. Du borde också kunna gå på det, åtminstone hyfsat.” Hon reser sig upp och börjar söka efter rena trasor, när hon finner dem så börjar hon vira dem runt mannens ben så att det ska hålla sig rent och hjälpa honom att ställa sig upp.

Theodore kan se hur den unga kvinnan får något drömskt i blicken när de talar om hans resor, och något säger honom att hon sällan lämnar den lilla staden som de befinner sig i.
”Det borde du. Det finns en hel värld där ute som bara väntar på att bli utforskad. Jag önskar att jag kunde erbjuda dig en plats på vårt skepp, men jag tror inte de andra skulle uppskatta att jag tog med en främling ombord”, säger han, och tillägger snabbt;
”Inget illa menat mot dig, förstås. Men det är oroliga tider och många är misstänksamma mot folk de inte känner… ". En blixt lyser upp hela rummet med ett iskallt vitt sken, följt av en åskknall. Det låter nästan som om någon river himlen i två bitar. Theodore gillar vanligtvis mörka moln, regn, åska. Väder som passar om man vill stanna inne hela dagen. Men nu börjar han undra han hur han ska kunna ta sig tillbaka till staden innan middagstid.Och vad händer om han inte dyker upp som han lovat? Kommer hans farbror verkligen ge sig ut för att leta efter honom? I det här ovädret? Eller tror han att Theodore funnit skydd någonstans och valt att stanna där tills stormen lugnat sig?
”Det är därför vi är här...”, fortsätter han och blir plötsligt mer allvarlig. Lutar sig närmare som om han inte vill att någon annan än Hazel ska höra hans nästa ord, trots att de är ensamma i rummet.
”Det sägs att det finns häxor i de här trakterna, och min farbror har kommit hit för att erbjuda sin hjälp. Er borgmästare har bjudit in hela staden till ett möte imorgon för att han ska kunna presentera sig och berätta varför han är här”.

När kvinnan lindat en trasa runt såret testar Theodore att röra benet. Det gör fortfarande fruktansvärt ont, men han tror sig ändå kunna stödja sig mot det, åtminstone någorlunda väl, om han tar det mycket försiktigt.
”Hazel, jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig. Ett tag var jag rädd att jag skulle bli hemskickad imorgon med ett amputerat ben”.

Hazel har full förståelse för att Theodore och hans farbror inte kan ta henne ombord deras skepp. Under dessa tider så vet man inte vem man kan lita på, hon själv har svårt att lita på andra. För närvarande är det bara två, kanske tre, personer som hon känner att hon kan känna sig säker vid. Hon måste vara riktigt nära folk om hon ska kunna lita på dem till fullo, till exempel hennes bror och en vännina till henne. Båda två vet om att hon är vad folk kallar häxa, men hon vet att de allra skulle vända henne ryggen.
”Nej nej, jag förstår såklart att du inte kan erbjuda mig en plats. Om jag varit i din position hade jag inte heller velat det.” Förklarar hon med ett svagt leende på läpparna. ”Men någon gång ska jag komma i fund med att resa, när nu det blir.” Hazel höjer på blicken när hon ser den stora blixten utanför den behagliga stugan. Hon har väldigt länge tyckt om åskan, men hon förstår inte riktigt varför. Nu skulle hon däremot inte uppskatta att vara ute i ovädret medan åskan bullrar för fullt, men när man är inomhus så finns det något tilltalande med det. Det är mysigt, och hon minns hur hon många kvällar brukade sitta tillsammans med sin bror och mamma vid brasan. Även om stormar som dessa kan vara farliga för deras lilla stuga så kände hon sig alltid säker i sin mors famn, hon saknar det något förskräckligt. Den unga kvinnan har än en gång förlorat sig in i sina tankar, vilket hon själv inser är rätt oartigt, men hon hoppas på att Theodore inte har någonting emot det. Hon väcks inte upp från sin saknad förrän mannen börjar berätta om varför han och hans farbror kommit till staden. Leendet på hennes läppar försvinner sakta men säkert när den andre nämner häxor. Hazel har lust att svära högljutt, men det kan hon ju inte göra. Hon tittar in i hans mörka ögon och nickar långsamt på huvudet. Hon hade, av någon outgrundlig anledning tyckt att Theodore varit väldigt trevlig att prata med, och hon har inte haft något problem med att hjälpa honom.. men nu känns det långt ifrån bekvämt.
”Jaså? Jag har hört de ryktena också,” berättar hon och borstar av sig lite. ”Är din farbror och du något bra på det då? Ert jobb är rätt fascinerande ändå.”

”Åh det är ingen fara, jag kunde inte direkt ha lämnat dig där ensam,” svarar hon och gnager sig i underläppen. En liten del av henne hade nu velat ha lämnat honom där ensam med tanke på vad det är för yrke han har, men samtidigt så är hon tyvärr inte så elak. Hazel blickar ut mot det piskande regnet och vindarnas vrål, nej det ser verkligen inte trevligt ut. ”Vill du ha något varmt att dricka? Om jag var du så skulle jag inte gå ut i det här vädret.” Hon blir lite arg på sig själv att hon erbjuder det, egentligen borde hon kanske bara kasta ut honom.. men än en gång, han är inte så elak.