PRS Lupple & Medi

Hon kunde inte hålla tillbaka ett leende när Dorian kom in, lade undan boken och gjorde sig tillrätta i sängen.
"Sömntuta? Jag sov för jag hade tagit sömntabletter. Jag kan ju inte vara en nattgalen -takhoppande galning." Hon skrattade mjukt och såg på maten och såg upp.
"Det ser underbart ut. Du är en mästerkock är det du studerar till?" Hon tog upp en gaffel och började att äta.
"Så gott!" utbrast hon medan hon såg på honom.
"Din hemlighet Dorian?"

" Det är viktigt att sova, skönhetssömn du vet." Flinade han och skrattade lågt.
"Nej du borde undvika det." Log han och såg på henne.
Dorian flinade lätt av hennes ord. "Nej det studerar jag inte. " Sa han lugnt, men la det i minnet. Kanske vore det något att studera till längre fram? Nu gick han som sagt bara några strö-kurser för att hålla sig sysselsatt.
"Vad roligt." Sa han med ett leende lekandes på läpparna men när hon frågade om hans hemlighet slutade han genast le och började fundera. Vilken hemlighet? Men drog slutsatsen att hon menade maten.
"Åh bara massa kärlek." Flinade han och drog handen igenom håret.

"Det var underbart." Hon hade ätit upp och hon log mot honom.
"Jag ska bara gå och ta en dusch sen ska jag se mig om." Hon flyttade på brickan innan hon reste sig ur sängen. Kastade en blick på honom och log mjukt.
"Tack Dorian för att du är du." Hon ställde sig på tå och placerade en kyss på hans kind medan hon log.
"Vi ses om en stund." Hon försvann in i badrummet och ett klick hördes innan vattnet sattes på.

"Gör så." Sa han och log mot henne, kände hennes kyss och misstänkte att om han kunde rodna så skulle han göra det nu.
"Vi ses." Sa han tyst efter henne innan han tog hennes bricka och ställde in allt i diskmaskinen och kände hur hans tankar sprang iväg med honom.
Han tänkte på Willow och han, och enbart på Willow och sedan ceremonin. Hur i helvete skulle han få henne att gå med på det? Och hur skulle han få henne att vilja bli skyddad efter? Hur skulle han hålla tilltiten intakt.

Efter en halvtimme kom hon ner i en ljusgul sommarklänning med vit spets.
"Dorian kan du visa mig er trädgård? Den ser så vacker ut." Hon gick fram och tog tag i hans hand medan hon drog sig mot honom.
"Det skulle vara fantastiskt att se den så snälla." Hon log och drog handen genom det fuktiga håret.

"Dorian älskling." En kvinnoröst hördes från dörröppningen och där stod en kvinna med vackra drag och såg på Dorian. När hon Såg Willow log hon bredare.
"Nämen Dorian vem har vi här? Middag nu?"

Dorian såg på henne när hon kom ned i den ljusgula klänningen och tappade nästan hakan. Hon var så vacker. Han kramade hennes hand försiktigt och log.
"Absolut jag kan visa dig trädgården. " Sa han lugnt och drog med henne mot bakdörren när han kände av sin mors närvaro. Han svängde runt och skakade på huvudet men hans mamma hade redan börjat prata.
"Mor, detta är Willow. En vän. Alexander tittar över hennes mående. Hon har mått dåligt. " Sa han med ett leende. Han hade betonat ordet vän och även slängt in Alexander i mixen för att poängtera att rådet var inblandat.

" Willow, detta är min mor. Låt oss titta på trädgården." Sa han och öppnade dörren ut och nästan tvingade ut Willow ur huset. Hans mor var en fantastisk person men väldigt annorlunda mot de andra som Willow hade träffat.

"Oj jasså en vän?" Maria log och drog handen genom sitt hår och log efter dem.

Wilow såg över sin axel och log på Dorian.
"En vän? Nu blir jag sårad." Hon spelade sorgsen men tog hans hand och började gå. Hon saknade korset.
"Så får jag fråga en sak? Har Alexander fått reda något om min hälsa? Kan jag få åka hem snart? Jag mår mycket bättre redan."

Dorian såg på sin mor med ett leende innan han stängde dörren efter sig och såg på henne.
Blev hon ledsen på riktigt?
"Det är väl vad vi är." Sa han lite tystare, lite försiktigt och höll hennes hand och började gå.
Märkte av att hon inte hade korset på sig(?) och tittade bort. Han ville inte påminna henne igen, det hjälpte ju även honom från att hålla sig borta från henne. Hur kunde han göra så att hon förstod att korset faktiskt var en säkerhet i sig för henne?
"Fråga på." Log han och började gå med henne runt trädgården. De hade väldigt mycket mark runt sitt hus och trädgården var magisk. Mycket växter, träd, buskar, prydnadssaker även någon fontän.
" Jag vet inte Willow, han har inte hört av sig ännu. " Sa han och såg på henne. Det vore ju bra för henne att åka hem men han visste också att det aldrig skulle hända. Inte på den närmaste tiden. Vore det inte bättre om hon bara visste sanningen så kanske hon frivilligt skulle stanna när hon väl förstått den?

Hon såg på honom.
"Trodde du gillade mig mer än vän." Hon hade börjat gå och såg sig om i den massiva trädgården medan hon flämtade till-.
"Så du har inte hört något?" Hon log lite sorgset.
"Men jag har inte svimmat och medicinerna hjälper så jag tror jag kan åka hem dagen efter balen. Inga problem." Hon slog sig ner på en bänk intilll en syrenbuske och slöt ögonen.
"Dorian?" Hon drog in luft i lungorna.
"Kan du lära mig att dansa?"

Han såg på henne och vände bort blicken. Mer än en vän? Var det vad hon ville?
" Willow du borde inte vilja att jag gjorde det." Sa han allvarligt och lutade sig lite mot ett träd och lyssnade på henne.
" Vi får se vad Alexander säger när han har provsvaren." Sa han lugnt och vände undan sin blick. Tittade åt hennes håll och såg henne sitta och blunda intill en syrenbuske. Han log svagt och nickade.
"Ja?" Sa han och hörde sedan hennes fråga och skrattade lågt till.
"Dansa? Vad vill du lära dig för dans?" Sa han fundersamt men också nyfiket. Dansa med henne, det skulle vara väldigt ansträngande.