Over the rainbow [PRS]

Helt ärligt så har det nog lite av en ära att få kika in i Yuxuans rum, och en ännu större ära att få stiga innanför de stora, vita dörrarna. Han hade sällan folk därinne, eller rättare sagt aldrig. Därför var det väl kanske en smula underligt hur perfekt allting var därinne. Det fanns liksom inte ett endaste dammkorn i luften och vartenda litet hörn var skinande rent. En vanlig människa hade nog låtit det bli åtminstone en gnutta stökigt så småningom, speciellt om det aldrig var en annan levande själ som satte fot därinne. Men tjugoåringen var ju inte en vanlig människa, bokstavligen. Han var istället en överdrivet välorganiserad varulv med dålig självsyn, vilket nog var så långt ifrån vanlig människa man kunde komma. Nåväl, det kvittade, han tänkte inte bli som sin lillebror även om det förmodligen hade passat honom betydligt bättre. Vem förvandlade ens sitt rum till en enda stor lya av kuddar och täcken? Det såg ju för bedrövligt ut, stökigt och allmänt kaotiskt.

”Tycker du? Jag gillar att hålla rent efter mig, du tycker inte att det är överdrivet?” Frågade den äldre och rodnade svagt. Bättre blev det inte heller när Madison kupade händerna runt kinderna på honom och blickade in i de mörka ögonen. Kinderna hettade till ännu värre och Yuxuan hade återigen lust att sjunka genom golvet. Hur i allsin dar kunde hon tycka om honom? För det första var han extremt pinsam och rodnade i princip hela tiden, för det andra hade han en grymt tråkig personlighet och för det tredje var han inte ens mänsklig.
”Min läpp är bättre”, svarade tjugoåringen utan att tveka och pillade lite med den yngre kvinnans tröja, medan ögonen strök sig över henne. ”Och..du får mer än gärna kyssa mig”, fortsatte han med ett brett leende på läpparna efter att hon placerat de där små kyssarna över kinderna på honom. ”Det blir dock betydligt lättare om du kommer lite närmare”, påpekade Yuxuan därefter med glittrande ögon och gnagde sig själv löst i underläppen, så att såret inte skulle öppna upp sig igen. Merlin, det som rörde sig bakom pannbenet på honom där och då var verkligen inte vackert, men helt ärligt så tvivlade han på att Madison hade bättre tankar hon. Skyllde han fortfarande på fullmånen trots att den var flera veckor bort? Absolut.

Det spelade ingen roll för Yuxuan hur Madisons rum såg ut, för oavsett om det var stökigt, rent eller något mellanting, skulle han fortfarande tycka om henne lika mycket som han gjorde där och då. Däremot blev han lite nyfiken, han hade ju bara sett hennes rum när han hjälpt henne flytta över sina grejer från det enda gästrummet till det andra, där den mjukare sängen befann sig. Förmodligen var det väldigt hemtrevligt, med alla hennes garnnystan och andra saker att pyssla med. Det doftade säkert också alldeles underbart därinne, med tanke på att artonåringen hade sovit där i flertalet nätter vid det laget.
”Det kvittar”, svarade den äldre av dem och studerade de kristallblå ögonen, för att sedan fortsätta vidare ner till de röda, fylliga läpparna. Hur han lyckats hålla sig borta från henne en hel vecka var verkligen ett mysterium, för nu fanns det inte en chans i helvetet att han skulle kunna göra det. Ändå visste han innerst inne att hon var alldeles för bra för honom, men i den stunden orkade han inte lyssna på de där negativa tankarna. Skuldkänslorna skulle ändå komma krypandes under morgondagen.

När Madison tog av sig koftan, så att hon bara hade på sig sitt svarta nattlinne, blev tjugoåringens öron alldeles röda. Han hade aldrig velat ha någon såhär mycket innan och ändå hade han aldrig känt sig blyg på det sätt han nu gjorde. Men de tankarna gled snart åt sidan när hon satte sig i grensle över honom.
”Varför skulle jag knuffa bort dig? Det är snarare du som kommer behöva knuffa bort mig”, svarade Yuxuan med ett litet skratt och drog henne lite närmare intill sig. Med armarna slängda runt midjan på henne besvarade han sedan kyssen, väldigt försiktigt och varsamt. Men självbehärskningen räckte inte långt och det dröjde därmed inte länge förrän de blev betydligt djupare och mer intensiva, betydligt mer än de varit när de suttit nere i vardagsrummet.
Händerna gled så småningom över ryggen på henne och upp till början av nattlinnet, där de tog ett stadigt grepp om det sköra tyget, redo att slita det itu. Kanske hon skulle bli sur på honom om han förstörde hennes kläder? Tänk om hon inte ens ville gå längre än såhär?
”Blir du arg om jag förstör ditt nattlinne?” Undrade han mumlandes mellan kyssarna och lutade sig tillbaka en aning, så att de kunde se varandra i ögonen. ”Jag lovar att köpa ett nytt till dig..” Smidig som alltid.

Det är någonting Madison inte kan tro på, att hon ser ut som en gudinna. Hennes självbild är tyvärr inte särskilt bra, vilket kanske inte blivit tydligt för den två år äldre mannen än. Hon har haft problem med maten enda sedan hon var liten och kräktes upp maten hon fått i sig i flera år. Nu gör hon inte det längre, eller ja, åtminstone inte lika ofta. När hon hon var sjuk och såg sig själv i spegeln så såg hon någonting som inte är sant, men det kunde hon själv inte förstå. Det här är däremot ingenting som hon tänker ta upp nu, verkligen inte, det var bara en tanke som flög iväg på mindre än ett par sekunder.
”Du ser visst så bra ut,” mumlar hon sanningsenligt med den ena handen nergrävd i de mörka lockarna och den andra strykandes över hans överkropp. När han sedan börjar lämna små kyssar över halsen på henne så känns det som att huden ska brinna upp. Ja, Yuxuan ser så bra ut, som en riktig gud. Madison kan inte förstå varför i helskotta han vill vara med henne av alla människor, men hon klagar verkligen inte.

När den andre lyfter bort henne så glider artonåringen ner på sängen och stirrar upp i taket. Hjärtat har aldrig dunkat så hårt, och hon har aldrig haft så många fjärilar i magen som rör sig så förskräckligt. Madison vänder blicken mot Yuxuan när han springer runt och kollar i skrivbordet och sedan badrummet.
”Det är nog lugnt annars också, går på pillret, men har dagen efter piller också,” berättar hon och drar en hand genom de långa lockarna. Ja, egentligen har de ingenting att oroa sig över om nu den andre inte har någon, det kommer att fungera iallafall. Madison sätter sig upp när han kommer gåendes med förpackningen. När han sedan säger att hon är tusen gånger smartare än honom så frustar hon till. Åh herregud. ”Det vet vi bägge två inte är sant.” Svarar hon och tar kondomen ifrån honom, bara för att börja sätta på den själv. Det tar inte lång tid för att den ska sitta på, vilket leder till att hon ställer sig bredvid honom och för sina läppar mot hans respektive. Huden brinner över hela henne när de rör vid varandra på det här sättet, det är fullkomligt galet men oerhört fantastiskt.

Kanske det är så att de bägge två har dålig självbild, men Madison kan inte förstå varför den äldre mannen har dålig syn på sig själv. I hennes ögon så är han verkligen perfekt, och hon vet att han måste ha varit väldigt populär både på Hogwarts och som läkarstudent nu. Men hon förstår ändå, det sitter där inne i hjärnan och spökar. Det spelar ingen roll hur fin andra anser en vara, hur perfekt andra ser en som, det kommer ligga kvar där eftersom att man nästan alltid är sin egna största kritiker. När hon själv ser sig själv i spegeln så har det ofta hänt att hon blir illamående, det kan vara så att hon hatar varje liten del av sig själv. Hon kan inte förstå varför någon skulle vilja vara med henne, än mindre någon som Yuxuan. I hennes ögon så är hon verkligen inte värd den två år äldre mannen.. nej, ibland tänker hon att hon förtjänar det fysiska och psykiska våldet som Matthew kommer med, trots att hon vill se sig själv som självständig och någon som står upp för sig själv. Madison önskar att hon aldrig tänkte så negativt om sig själv, hon har hört många gånger från Loui och William att hon inte förtjänar att göra det, att hon borde vara stolt istället. Och vissa dagar så gör hon det, känner sig stolt och skulle aldrig acceptera att någon skulle göra henne illa. Men andra dagar så går hon tillbaka till våldet, kanske för att hon tycker att hon inte förtjänar något bättre.

”Okej.. jag tackar inte nej till att bli kallad smart,” svarar hon med ett litet skratt. Det är inte ofta folk säger att hon är smart, så hon uppskattar det när folk väl gör det, även om hon inte riktigt kan tro på det själv. Kyssarna blir mer och mer intensiva och hon känner hur rodnaden stiger över kinderna när hennes rygg glider ner mot den mjuka madrassen. När Yuxuans ena hand sedan glider ner över kroppen på henne så blir kinderna alldeles rosiga, och det känns som att huden ska brinna upp vilken sekund som helst.
”Mhm..” Svarar hon, Madison tvivlar på att hon kommer vilja att han ska sluta, men det är bra ändå. Artonåringen rör sig mot honom i takt medan fjärilarna hysteriskt flyger runt omkring i magen på henne. Det här är laget, så här varm har hon inte varit tidigare. Hon slingrar benen omkring honom. Det där lilla bettet över halsen gör att det kittlas lite, men det har hon absolut inget problem med. Madisons ena hand glider upp i hans mörka lockar medan hon gnager sig hårt i underläppen under tiden. Det är som att deras kroppar passar perfekt tillsammans, hur förstår hon verkligen inte.

Paniken spred sig genom kroppen på Yuxuan där han satt på badrumsgolvet. Han kunde klart och tydligt känna hur benen skiftade under huden och snart spottade han ur sig en munfull med blodiga tänder. Ansiktet begravde sig i händerna på honom och han släppte ut en högljudd snyftning. Varför hände det här? Varför nu? Fullmånen var som sagt tre veckor bort och det borde inte ens ha varit möjligt för honom att genomgå någon form av kroppslig förändring på det sätt han nu gjorde.
”Det är inte ditt fel”, kraxade den äldre och sänkte händerna när ryggkotorna sköt i höjden. ”Ja-jag vet inte varför det här händer”, fortsatte han genom sammanbitna tänder och lutade sig framåt, bara för att spotta ut ytterligare en munfull med tänder. Klorna skrapade över kaklet och tjugoåringen släppte ur sig ett smärtfyllt skrik när revbenen knäcktes. Axlarna hoppade därefter ur led och djupa skåror blev snart synliga över golvet, där vad som brukade vara naglarna hade grävt ner sig i plattorna. Nej, han hade verkligen ingen aning om varför det här hände. Det kunde inte vara Madisons fel, det bara kunde inte vara det. Visst hade han känt sig smått från vettet eftersom han suktade så förskräckligt efter henne, men det kunde inte vara det som dragit igång den här röran.

Med kroppen alldeles förvriden av smärta och ögonen fulla av tårar, dunkade Yuxuan huvudet mot dörren. Händerna var hårt knutna och han försökte få kontroll över andningen, vilket inte gick något vidare. Snart svartnade det framför ögonen på honom och han släppte ur sig ytterligare ett skrik. Smärtan var nästan omöjlig att hantera vid det laget och tjugoåringen hade ingen aning om vart han skulle ta vägen. Naglarna grävde sig ner i huden på honom och tårarna slingrade sig nerför de bleka kinderna.
Händerna som greppat efter golvet började knaka och omvandlas till tassar, och resten av kroppen följde snabbt i dess spår. Luften fylldes i samband med detta med både kvidande läten, skrik och morranden. Sedan blev det helt plötsligt knäpptyst inne i badrummet, med undantaget av utmattade andetag. De gula ögonen slogs långsamt upp och flackade runt i det skinande rena rummet. Tjugoåringen hade ingen aning om varken vart han var eller vem han var, utan allt han kunde urskilja var hjärtslagen utanför den stängda dörren. Och snart var han där, med klorna grävandes i det vita träet och tänderna blottade. Lyckligtvis var alla dörrar i huset stadiga och tillräckligt tjocka för att hålla till exempel varulvar utom räckhåll, men Yuxuans klor lyckades ändå skapa så pass djupa märken att ögonen kunde kika ut i sovrummet, som han desperat försökte ta sig ut i. Mänskligheten var som bortblåst och allt han ville göra i den stunden var att få fatt i Madison.

Madison har gråtit hysteriskt många gånger i sitt liv, speciellt när hennes mamma gick bort och sedan varje gång hon tänkt på den snälla kvinna. Andra anledningar är bristen av vänner, hatande tankar om sig själv och när Matthew slagit henne. Men det här, det är någonting helt nytt. Det här ligger nog nummer två på den listan, och hon vet inte hur hon ska hantera det. Även om Yuxuan säger att det inte är hennes fel så känns det verkligen som det pågrund av det som hänt tidigare. Artonåringen lutar huvudet mot badrumsdörren medan tårarna rinner ner över kinderna på henne. Hon vill hjälpa till, men hon tror inte att det finns någonting hon kan göra. Alla de skriken som den två år äldre mannan släpper ut sig får det att göra så ont i bröstkorgen att hon inte vet vad hon ska göra av sig själv. I ett försök att blocka skriken så trycker hon händerna mot öronen och gömmer ansiktet mellan sina knän. Kanske hon borde gå, men det skulle bara kännas helt fel. Hon vill inte lämna den andre själv på det sättet, inte när han går igenom sån fruktansvärd smärta. Madison gnager sig hårt i under läppen och naglarna gräver ner sig i vaderna på henne. Det blir ett jack i läppen och det börjar blöda, men det är inte någonting hon märker. Hon märker inte heller när naglarna tränger igenom huden på hennes ben och det även börjar blöda där. Paniken bara växer och växer.. tänk att en sån fantastisk stund avbryts till det här på bara några sekunder.

Skriken får tårarna att fördubblas i mängd och faktumet att han dunkar huvudet mot dörren som separerar dem två gör ingenting bättre. Madison vill bara kunna hålla om honom, finnas där för honom, men hon ser inte hur det är möjligt. Tillslut blir det knäpptyst, och det är inte förrän då som artonåringen slår upp ögonlocken. Hon sväljer hårt och vänder blicken mot dörren.
”Yuxuan.. kan jag komma in?” Madison hade förväntat sig att han skulle komma ihåg henne, att det skulle bli som det varit under fullmånen förra veckan, men så blir det inte. Hon hör hur den andre gräver mot dörren och blottar tänderna. Madison skriker till när hon får syn på honom och hoppar snabbt upp på fötter, det är uppenbart att han inte har kvar sitt medvetande, och det gör henne otroligt rädd. Hon vet att Yuxuan aldrig skulle göra henne illa om han är i sunt förnuft, men nu är han inte det så hon vet inte vad hon ska ta vägen. Gryffindoreleven backar långsamt mot dörren ut i hallen ifall hon skulle behöva fly ifrån det här rummet. Hennes trollstav är i gästrummet som hon sover i, och det skulle vara väldigt trevligt att ha den till hands just nu.

Med ett litet stön slog Zhìyuan upp ögonlocken, med båda armarna slingrade runt Loui och näsan begraven bland de mörkblonda lockarna. Till en början kunde han inte förstå varför han vaknat till, men så snart öronen fokuserade sig lite hördes ett jävla oväsen genom korridoren utanför. Eller för en vanlig människa hade det nog inte varit mycket till oväsen, men artonåringen hade väldigt känsliga öron. Han satte sig upp i sängen efter att ha lirkat sig loss från pojkvännen och gnuggade sig i ögonen. Vad fan var det som förde ett sånt liv?
Fötterna kom i kontakt med det stökiga golvet och han tassade försiktigt bort mot dörren, där han pressade örat mot det vita träslaget och höll andan. Det kom mycket riktigt utifrån korridoren, eller snarare bortifrån Yuxuans rum. Ögonbrynen rynkade sig en smula och han backade undan några steg. Okej, det här behövde helt klart undersökas.
Med ytterligare en gäspning letade Zhìyuan rätt på ett par mjukisbyxor som han hastigt drog på sig, för att sedan smyga ut genom de stora dörrarna och tyst stänga dem efter sig. Klockan var en bra bit över midnatt, så han kunde verkligen inte förstå vad det riktigt var den äldre brodern sysslade med. Det lät nästan som om han var i full färd med att förstöra sitt eget rum, men det skulle han aldrig göra. Och med aldrig menade han verkligen aldrig, det där rummet var den äldres egna lilla palats.

Artonåringen vandrade långsamt genom korridoren, förbi de stora fönsterna där man tydligt kunde se hur snön dalade ner från den mörka himlen. Desto längre bort från sitt eget rum han kom, och därmed närmare Yuxuans, drog sig ögonbrynen samman. Det lät verkligen som om någon höll på att riva stället.
”Yuxuan?” Den yngre brodern knackade försiktigt på dörren och tog några steg tillbaka. Inget svar. Han kliade sig själv löst i nacken och gnagde löst i underläppen, medan de mörka ögonen flackade. Vad skulle han göra? Han kunde ju knappast lämna situationen som den var, för det var ju uppenbarligen någonting som inte stod rätt till. Så efter att ha testat om dörren var olåst, vilket den inte var, riktade han en av fötterna rakt mot låset och sparkade på det flertalet gånger, tills det slutligen gav vika.
Zhìyuan visste inte riktigt vad han väntat sig skulle dyka upp bakom dörren, men scenen som mötte honom var inte ens i närheten av vad han föreställt sig. Ansiktet blev genast vitt som ett lakan och han skyndade sig in i det välstädade rummet bara för att greppa tag om handleden på Madison. Därefter släpade han den jämnåriga flickan med sig ut genom dörren och smällde igen den efter sig, just som den äldre brodern bröt igenom badrumsdörren.
”Vad fan..vad hände?!” Frågade han lätt panikartat och pressade ryggen mot det vita träet. Det hade varit en dålig idé att slå sönder låset, nu var allt som stod mellan dem och en mordisk Yuxuan hans blotta vikt och ett par tånaglar som grävde ner sig i golvet.

Det är nog dags att lämna rummet, Madison inser det själv. Men av någon anledning så står hon där fastfrusen och ser på hur mannen han gillar försöker riva sönder badrumsdörren för att komma åt henne. Vad tänker han göra om han når fram? Göra henne illa? Troligen. Ändå så står hon där med stora strömmar av tårar rinnande ner över kinderna. Mascaran har börjat rinna ner tillsammans med tårarna och vid det här laget måste hon se helt förskräcklig ut. Hela kroppen darrar och hon kramar om täcket som hon har virat runt omkring sig. Vad håller hon på med? Artonåringen ruskar på huvudet för sig själv och rör sig mot dörren igen för att försöka lämna rummet. Det är däremot låst och med tanke på att hon skakar så mycket så är det svårt för henne att låsa upp dörren. Hon känner en enorm lättnad när hon hör hur någon är på andra sidan dörren, och lättnaden blir bara större när hon ser Zhíyuan komma in springandes. Madison tvekar lite på att gå med honom, mest för att hon inte vill lämna Yuxuan ensam.. men hon inser ju att det inte skulle leda till någonting positivt om hon stannar.

Hon ställer sig bredvid Zhíyuan, upp mot dörren för att försöka att hålla Yuxuan undan. Hon gömmer ansiktet i händerna och släpper ut sig en snyftning. Jösses vad patetisk hon känner sig. Hon kan inte hjälpa den två år äldre mannen på något sätt, och det lite som att det är hennes fel att det hela börjat.
”Jag vet inte.. vi.. umgicks lite och sedan förvandlades han och nu.. jag vet inte,” svarar hon med darrande röst. Umgicks, ja, det är väl ett sätt att beskriva det som, men vad de gjorde är väl uppenbart med tanke på att hon är naken och bara har ett täcka runt kroppen. Madison drar frustrerat en hand genom de mörkblonda lockarna medan tårarna fortsätter och fortsätter att rinna. ”Jag vet inte vad vi kan göra,” lägger hon tyst till och trycker sig mot dörren i ett försök att hålla den stängd. I den här formen så väger Yuxuan betydligt mer än dem och han är starkare.

Umgicks? Så de hade med andra ord legat med varandra. Det var ju nästan pinsamt uppenbart, särskilt eftersom Madison bara hade ett täcke virat runt sig. Zhìyuan kunde inte låta bli att himla med ögonen medan han desperat försökte att hålla dörrarna stängda. Grejen med Yuxuan var att han var både lång och tung i vanliga fall, vilket betydde att han var väldigt svår att hålla undan i sin fyrbenta form. Dörrarna riktigt skakade bakom dem vid det laget och man kunde klart och tydligt höra hur träet var påväg att ge vika.
”Ni hade sex, jag är inte dum i huvudet”, påpekade artonåringen och pressade tillbaka en av dörrarna, som nästan var påväg att glida upp. De mörka ögonen gled mot den jämnåriga flickan bredvid honom och han skakade lätt på huvudet. Det fanns nog ingenting de kunde göra, förutom att hålla dörrarna stängda så länge de förmådde.
”Tja, för det första är det nog bra om vi håller dörrarna stängda så länge vi klarar av att hålla emot den här klunsen”, började slytherinaren och grimaserade. ”Men..det bästa skulle nog vara att bekämpa eld med eld”, fortsatte han ansträngt och sneglade ner över sina mjukisbyxor. Utan att tveka krånglade han av sig dem och virade dem hårt runt handtagen på dörrarna, vilket höll dem stängda för stunden. Nu skulle det inte hålla länge, men det var helt klart bättre än ingenting.

”Okej, gå till mitt rum, väck Loui och se till att både stänga och låsa dörren efter dig, okej?” Sade Zhìyuan och placerade ena handen över axeln, bara för att bryskt dra den ur led med ett hemskt läte. ”Jag ska fan sätta mig på den där idioten”, fortsatte han med ett kvidande läte och slöt ögonlocken. ”Och ge honom en rejäl käftsmäll..” Artonåringen gled ner mot golvet, med darrande ben och små tårar glittrande i ögonen. När rumpan väl fick kontakt med det svala golvet vände han sedan de där brännande ögonen upp mot Madison och drog lätt på munnen.
”Ta hand om dina sår också, de ser inte vidare bekväma ut..” Han drog hastigt en hand genom de mörka lockarna och tog några djupa andetag, innan benen i ryggen brakade samman. Bekämpa eld med eld, som sagt. Klorna lämnade djupa repor i golvet under och ett flämtande rymde den mellersta Huaze brodern. Enligt Yuxuan var det tvärt omöjligt att förvandlas utan att fullmånen stod högt på himlen men tja, det var det inte enligt de där böckerna han jämnt gick och hade näsan begraven i. Nu kanske han hade fått för sig att det hela var en skröna, men Zhìyuan hade blivit nyfiken efter att ha snokat runt en varm sommarkväll. Och det hade visat sig att det inte alls var så omöjligt som tjugoåringen trodde, det krävdes bara lite viljestyrka och teknik, eller tydligen ett bräckligt sinne. Tack Merlin att artonåringen inte hade ett bräckligt sinne som sin äldre bror, för då hade de haft problem.

Allt Zhìyuan hoppades på i den stunden var att resten av hushållet skulle fortsätta sussa sött och inte vakna till av röran uppe på den fjärde våningen. Ryggen var fortfarande pressad mot dörren och andetagen blev mer och mer ansträngda allteftersom sekunder släpade sig förbi. Yuxuan var bra nära på att bryta sig genom de stängda dörrarna vid det laget, vilket gav artonåringen panik. Förvandlingen tog fan hundra år och han hade verkligen inte tid med det. Tårarna slingrade sig nerför de bleka kinderna och han torkade irriterat bort dem, medan benen fortsatte att knaka under huden på honom. Tillslut kunde han inte sitta upprätt längre, utan böjde sig framåt med ett smärtfyllt stön. Klorna grävde ner sig i golvet och ryggkotorna sköt åt alla håll, ungefär samtidigt som tänderna ramlade ut tillsammans med en rejäl mängd blod.
Dörrarna skakade återigen till när den äldre brodern slängde sig mot dem, och slytherinaren vände upp de brännande ögonen mot taket. Skulle han dö nu? Nej, nej, han skulle inte dö. Trät hade inte gett vika än och han kunde äntligen känna hur förvandlingen greppade tag i honom mer bestämt. Flertalet skrik rymde artonåringen, som vred sig i smärta. Det gjorde så ont att det svartnade framför ögonen på honom och sinnet sviktade, men som tur var dog medvetandet inte bort helt.

Efter att förvandlingen äntligen var över, ruskade Zhìyuan på sig och släppte ur sig ett bedrövat läte. Dörrarna sviktade framför honom och byxorna slets itu, varpå han nästan genast rammades av en mordisk Yuxuan. De föll båda två till golvet i en enda stor hög av ben och päls, bara för att snart komma upp på benen, öga mot öga. Han hade aldrig sett den äldre brodern bete sig på det här sättet innan och det var, minst sagt, skrämmande. Tänderna var blottade, dregel droppade ner över golvet och ögonen såg spritt språngande från vettet ut.
Till en början stod de bara där och glodde på varandra, men sedan brast det där lugnet och tjugoåringens tänder grävde ner sig i nacken på lillebrodern, som gnydde till. Som tur var lyckades han relativt enkelt slingra sig loss från den andres grepp, men det hjälpte inte i längden. Tänderna var snart nergrävda i huden på honom igen och han gengäldade gesten genom att drämma till Yuxuan med baktassen. Och så höll det sedan på, de rev och slet i varandra som galningar, samtidigt som de rörde sig närmare och närmare Zhìyuans rum i en enda stor boll av päls, ben, tänder och klor. Det lät även något alldeles förskräckligt, med morranden och ylanden och gud vet vad för underliga läten de hade för sig.

Precis som innan, var Yuxuan klart och tydligt ute efter Madison. Eller kanske både Madison och nu även Loui. Han kastade sig gång på gång mot de stängda dörrarna, bara för att bli bortsläpad av Zhìyuan, som haltade något alldeles förskräckligt. Även den äldre av dem hade ådragit sig en del skador, men han var alldeles för borta för att ens inse det.
Yuxuan! Ta sig själv samman och lägg ner nu! Morrade artonåringen och bet tag i den andres svans, varpå denne släppte ur sig ett skärande, gnällande läte. Men det hjälpte inte, för efter att ha sparkat till lillebrodern över nosen, var han tillbaka på dörren. Dörren som hade flera små hål i sig och stora, långa klösmärken.