Rollspel: Marodörernas tid

Remus såg undrande på Sirius. Nu var det någonting med honom. Var det sådär han betedde sig emot dem. Frånvarande och förvirrad? Kanske det.
"Peter, din tur", sa Remus och såg att hans vän klurade på vilket kort han skulle lägga.

Jag hörde mina vänner långt bort. och jag hatade när jag började tänka för mycket. jag försökte koncentrera mig på korten men det gick verkligen inte. Peter la ett kort och jag såg att han höll på att vinna men sa inget. han måste väll också få vinna någon gång. James försökte att inte bli besegrad av Peter och jag log. hoppas Peter vinner! tänkte jag och la ett kort som skulle se till att jag förorade igen. men det spelade mig inte så stor roll. jag såg på ett gäng tjejer som kom in genom dörren, de fnissade och jag hade lust att bara kasta ut dem. jag orkade verkligen inte med dem. jag vände bort blicken och såg ut genom fönstret igen.
"Jag ger upp" sa jag och la ner mina kort och James såg förvånat på mig men jag bara ryckte på axlarna

Remus rynkade misstänksamt pannan. Men återgick till spelet. Han försökte vara så dålig som möjligt och lyckades ganska bra också.
Han kom på sig några gånger med att se på Sirius, som verkade ha tankarna borta i det blå.
"Vad funderar du på Sirius?", frågade han sedan.

jag ryckte till och såg sedan på Måntand.
"Lite mycket att tänka på bara." svarade jag med ett lätt leende.
"Vad tänker du på då?" frågade James
"Tjejer och..." började jag
"Då förstår jag" sa James och stötte en armbåge i sidan på mig. jag log men igentligen ville jag skrika åt honom att han inte alls fattade. han hade bara utgått från att jag tänkte på det sättet. jag undrar vad han skulle säga om jag sa att jag var trött på tjejerna och att jag egentligen bara ville ha ett tryggt förhållande? han hade säkert skrattat och trott att det var ett skämt! och de skulle säkert inte heller förstå det där med min familj. de hade sina föräldrar som älskade dem, mina hatade mig. men jag log och låtsades att allt var bra och att de inte skulle förstå något. jag ville inte tynga dem med mina problem.

Remus förstod att det inte var tjejerna Sirus syftade på, men han tänkte inte berätta vad han hade för teori. "Nå, det ser ut som att vi har en vinnare. Grattis, Peter Pettigrew!", sa han och skrattade när han såg Peters förvånade ansikte.

jag såg på Peter som log stort och jag kunde inte låta bli att le smått.
"Grattis, Slingersvans." sa jag och försökte låta som om jag var glad på riktigt. det verkade ha funkat. undra om det är Mpntands fel att jag började tänka så här mycket? det måste det vara, dumma honom! tänkte jag. men jag kunde inte vara arg på mina vänner, det går bara inte! jag tittade upp i taket och hoppadse att de skulle komma på något vi kunde göra

Remus kände sig skyldig till Sirius beteende. Det var hans fel, han kunde inte tänka sig något annat själ. Han klappade Peter på axeln. "Du är ju bra på det här, Wormtail!", sa han och Peter flinade belåtet.

"Men vad är det med er två idag?" sa James och jag såg på honom, han stirrade på mig och Remus.
"Va? det är väll inget! men till skillnade från dig så har vi en hjärna att tänka med!" svarade jag och försökte le

Remus höll upp händerna och försökte se oskyldig ut.
"Jag har fullmånen att skylla på!", sa han och låg nervös ut.
Sedan flinade han elakt emot Sirius.
"Sirius planerar mord!", sa han och skrattade ondskefullt.

"Kan du läsa mina tankar?" sa jag och spelade förvånad. det kändes bra att kunna skämta lite i alla fall.
"Ni två är hopplösa" sa James och jag kunde inte låta bli att skratta.
"Kommer från Bamib." sa jag och han såg surt på mig
"Jag har inte loppor i alla fall." jag såg sårat på honom
"Jag har inga loppor!" protesterade jag och såg lite argt på honom men sa inget mer. det är intressant hur snabbt de kan få mig på bra humör. tänkte jag och log igen. Peter såg förvånat på oss men log fortfarande efter att han ahde vunnit.