Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Jättebra kapitel (som vanligt). Tur att Snape kom och räddade Miriam. Undrar om Miriam kommer få träffa Sirius? Skulle vara roligt. Men det är mest troligt att hon är i våningen med Snape. Jättebra kapitel som sagt. ♥

Super bra ♥ !

B u s Eller GODIS

GODIS

Sjukt bra som vanligt! =)
Man kände verkligen spänningen trappas upp och ett tag verkade det nästan hopplöst tills den som vi alla väntat på dök upp - Snape!

Behöver jag säga att jag som vanligt är helt trollbunden av dina beskrivningar? - Troligtvis inte, men jag gör det ändå!

Längtar att få läsa fortsättningen!

Bus eller godis

godis


Ändring: Pssst themarauder, bara så jag vet att du inte missar det

Bra, som vanligt...

Mintygirl89, tack för som alltid givande kommentar! Jag var ju väldigt spänd på vad du skulle tycka om de senaste kapitlen. Främst för att Quirrell nämndes, men också för att skurken Karkaroff dök upp. Är det inte lite Frollo över honom? Fast Frollo är nog värre ändå ... Nå, nu har han flytt iväg och historien fortsätter.

Viloss och c8aina, tack! Zendra, jag längtar efter uppdatering på Med Tankens Kraft



Tack Jade! ♥ Jag är ju väldigt förtjust i spekulationer om vad som ska hända. Vi får se om Sirius dyker upp!



Tack Eleven, verkligen superroligt att du läser och följer!



Trevligt med lite Halloween-mys i tråden. Det är ju första gången jag upplever den här sidan under Halloween!



Tack för oerhört efterlängtad kommentar. Jag är också trollbunden, av dina beskrivningar, ditt språk, din story om Andromeda och av dina kommentarer!



Yay, poäng till Hufflepuff!



Tack, så kul att du fortsätter följa! Nu kommer fortsättningen.


Kapitel 44 - Vittnesmål


När jag vaknade hoppades jag återigen, att Snape skulle finnas där. Sakta återvände jag från den drömlösa sömnen till sjukhussängen, och saknaden i mig växte i takt med medvetandet.

I sängen bredvid min, avskärmad, låg Harry och sov. Längst bort i rummet fanns Moody, mager och avtärd, också sovande i sin säng med det magiska ögat bredvid sig. Den verklige Moody.




Det som hänt på hans kontor igår, då alltihop avslöjats, var ytterst märkligt. Inför våra ögon hade den vi trott vara Moody förvandlats tillbaka till den han hela tiden varit: Barty Crouch Jr, som alla trott vara död sedan länge, efter ett år i Azkaban. Den verklige Moody hittade Dumbledore längst ner i hans egen magiska kista på kontoret, svag och under inflytande av Imperiusförbannelsen. Under hela läsåret hade Barty Crouch Jr använt sig av polyjuiceelixir för att anta Moodys skepnad. Det var han som var den trogne Dödsätaren på Hogwarts, som placerat Harrys namn i bägaren och gjort pokalen till en flyttnyckel. Återuppväckt från lamslagningen av Dumbledore hade han, under inverkan av Snapes sanningselixir, berättat hur alltihop gått till.

Han hade sluppit ut ur Azkaban genom att med hjälp av polyjuiceelixir byta skepnad med sin mor, när hon och Crouch besökte honom. Modern var döende och dog en kort tid efteråt i fängelset, med sin sons utseende och under hans namn. Crouch arrangerade moderns död som en stilla, privat begravning, men graven var tom. Barty Crouch Jr hölls under kontroll av sin far i hemmet, med hjälp av ett antal besvärjelser och Imperiusförbannelsen. Dag och natt bar han osynlighetsmantel och bevakades av husalfen Winky. Allt han ville var att återfinna Mörkrets herre.

Men någon råkade komma på hemligheten - Bertha Jorkins, när hon var hemma hos dem med papper som skulle skrivas under. Crouch fick kasta en stark glömskeförtrollning över henne, så stark att hennes minne fick en bestående skada.

Det var Crouch Jr som frammanat mörkrets märke på världsmästerskapen i quidditch, under en av sina få utflykter utomhus. Han hade börjat kämpa emot Imperiusförbannelsen. I ett obevakat ögonblick hade han stulit en trollstav - i själva verket Harrys - smitit från Winky och frammanat märket på himlen. Efter det hade Crouch avskedat Winky. Jag mindes att Hermione berättat om avskedandet och varit mycket upprörd över det, men hon hade så klart inte vetat den verkliga orsaken.

Voldemort och Slingersvans hade kommit till Crouchs hus där far och son nu var ensamma. Genom att tortera Bertha Jorkins, som de stött på i Albanien, hade de fått reda på att Crouch Jr befann sig i livet. Nu var det den äldre Crouch som fick lyda under Imperiusförbannelsen och till att börja med lät de honom utföra sitt arbete som vanligt, medan de satte sin plan i verket - den som Crouch Jr, i Moodys skepnad, utförde på Hogwarts. Den riktige Moody hade de fått tag i genom att övermanna honom i hans hem, och han hade hela tiden varit inlåst i rummet på botten av den magiska kistan för att förse Crouch Jr med hår till polyjuiceelixiret. Den andra nödvändiga ingrediensen, afrikanskt trädormsskinn, hade Crouch Jr som Moody stulit på Snapes kontor, under förevändning att han som Auror hade rätt att söka igenom det.

Slingersvans hade återvänt till Crouchs hus för att vårda Voldemort och hålla ett öga på Crouch, men efter ett tag hade Crouch börjat kämpa emot Imperiusförbannelsen och lyckats rymma. Voldemort hade sänt bud till Crouch Jr om faderns flykt och gissat att rymlingen skulle försöka ta sig till Hogwarts, vilket visade sig riktigt förmodat. Crouch Jr upptäckte sin far på Marodörkartan som han lånat av Harry den där natten, efter att ha varit på Snapes kontor. Crouch Jr drog på sig osynlighetsmanteln och gick ner för att möta sin far, som vandrade omkring i utkanten av skogen. Det var då Harry och Viktor Krum kommit gående och han fick avvakta, eftersom Harry inte fick röras av någon annan än Voldemort. När Harry sprang för att hämta Dumbledore, lamslog Crouch Jr Krum, dödade sin far, bar in honom i skogen och täckte honom med osynlighetsmanteln. När Harry och Dumbledore kom tillbaka gick Crouch Jr i en cirkel bakom dem för att möta dem framifrån. När han sedan skenbart som Moody sökte efter Crouch, ensam, hade han förvandlat kroppen till en benknota och begravt den utanför Hagrids stuga, iförd osynlighetsmanteln.

Dagen för tävlingen hade han erbjudit sig att bära in pokalen i labyrinten och förvandlat den till en flyttnyckel. När han tillsammans med lärarna patrullerat utanför labyrinten, under tävlingen, hade han kunnat se genom häckarna och göra allt lättare för Harry så att han skulle kunna vinna. Att han inte hunnit hindra mig från att nå fram var en ren slump. Jag hade kommit in ganska sent och oväntat.





Efter Crouchs bekännelse hade både jag och Harry fått komma med upp på Dumbledores kontor, där ännu en blek och tärd man, som jag aldrig sett förut, väntade på oss. Det visade sig vara Sirius Black, en man som jag visste jagades för fruktansvärda brott, men som enligt Harry och Dumbledore var oskyldig. Sirius var Harrys gudfar och de hade haft kontakt med varandra hela året, medan Sirius hållit sig gömd. Han var också en animagus och kunde anta skepnaden av en hund. Jag tänkte att det måste vara denne man som ungdomarna hemligt brevväxlat med.

Sirius hade fått veta allt om Barty Crouch och sedan hade jag och Harry fått berätta om vad vi varit med om i labyrinten och på kyrkogården. Det hade varit besvärligt men nödvändigt att berätta, och Dumbledores fenixfågel hade hjälpt oss genom att gråta sina läkande tårar över våra skador. Harrys ben och min vänstra hand hade blivit helt återställda.

Dumbledore hade kunnat förklara för oss vad det var som hänt, då Harrys och Voldemorts trollstav låst fast sig i varandra. Det kallades för Priori Incantatem, den omvända effekten av besvärjelsen, och var ett fenomen som uppstår när två trollstavar har samma kärna. Då fungerar de inte mot varandra, men om man tvingar fram en kamp mellan dem, tvingar den ena av dem den andra att stöta upp de besvärjelser den utfört, i omvänd ordning. Därför hade Cedrics skepnad kommit fram först, därefter den gamle mannen, Bertha Jorkins och Harrys föräldrar. De hade talat till Harry där inne i den gyllene buren, uppmuntrat honom att hålla fast förbindelsen.
– Jag vill säga det en gång till, hade Dumbledore sagt till Harry. Du har visat prov på större mod ikväll än jag någonsin kunnat förvänta mig av dig. Du har visat lika stor tapperhet som alla de som dog i sin kamp mot Voldemort, då han stod på höjden av sin makt. Du har axlat en fullvuxen trollkarls börda och varit den värdig. Även du, Miriam, har visat prov på stort mod och sinnesnärvaro. Du gjorde allt du kunde för att reda upp situationen med hjälp av de krafter som numera står till ditt förfogande. Om det du såg i din dröm stämmer, och det är mycket sannolikt - att svartälvan Adriana Eclipse dödades - bör förbindelsen mellan er vara bruten nu.

Harry hade tittat på mig med stora ögon. Han hade ju inte vetat. Jag hade tittat frågande på Dumbledore, som nickat bekräftande då jag drog upp den sönderrivna klädnaden och visade mitt ärr. Sirius hade flämtat till och Harry hade sett på det, sedan på mig, och fört handen till sitt eget ärr i pannan. Vi hade sett på varandra med ett nytt samförstånd.
– Jag har velat berätta det för dig hela tiden, Harry, hade jag sagt, men det har varit sekretessbelagt. Jag fick mitt ärr av svartälvan Adriana i en incident i julas och har haft drömmar, precis som du, men om det som hänt i älvornas värld.
– Så det var därför du tyckte om att vara tillsammans med oss, sa Harry.
– Inte bara därför, sa jag. Ni är väldigt trevliga också.
Sedan hade jag sett på de tre och sagt:
- Jag skulle önska, att vetskapen om mitt ärr tillsvidare kunde stanna mellan oss.
Det hade de gått med på och speciellt Harry verkade förstå det av hela sitt hjärta.
– Du kan dölja ditt ärr, sa han. Jag har önskat så många gånger att jag kunnat dölja mitt.
Sedan hade jag tänkt på Snape, som ju också visste hemligheten, och det på ett mer ingående sätt än någon annan. Dumbledore såg rodnaden som sköt upp på mina kinder och sa:
- De som vet om detta, gör det av en anledning. Låt det vara som det är, Miriam.





Från min säng kunde jag se konturerna av personerna som vakade runt Harry - Ron, Hermione, mrs Weasley, Bill och hunden som var Sirius. De hade naturligtvis varit hos mig också. När jag sjunkit in och ut ur min slummer, hade jag sett Elvira sitta ensam vid min säng. Dumbledore hade dock varit tydlig med att de inte fick ställa några frågor till oss, att vi inte var redo för det än, och jag var tacksam för det. Den enda jag längtade efter att få anförtro mig åt var inte här, eftersom han var verksam i olika viktiga ärenden med anledning av det som hänt.

Hjättebra!