PRS Lupple & Medi

Hans svar gjorde henne sorgsen och hon reste sig.
"Åh okej." Hon såg på honom och hon trängde sig förbi honom och hon började gå mot huset igen med tårar som rann ner. Hon hade försiktigt gått fram med att hon gillade honom men han kännde inte samma sak. Hon flydde in på sitt rum och stängde dörren efter sig och hon började leta efter sin resväska och började sedan att slänga ner kläderna.

Dorian såg på henne när hon reste sig och gick in till huset. Han kunde nästan känna att hon grät. Han slöt ögonen och svor för sig själv. Han gick efter henne och knackade försiktigt på dörren. Kunde höra hur hon packade ned saker.
"Willow, låt mig förklara." Bad han, han kunde ju lätt öppna dörren men tänkte att det var ohövligt.

Vad skulle han säga? Jag är för gammal, jag är farlig, du har ingen framtid med mig? Har du otur så kommer min familj döda dig eller så råkar jag göra det? Väldigt frustrerande var det eftersom hon behövde veta sanningen men å andra sidan var sanningen inte speciellt rolig att höra.

Hon slet upp dörren med rödgråtna kinder och såg på honom, väskan i handen. Korset låg på sängen och hon såg på honom.
"Du är bara en vän? Jag vill då hem. Jag." Hon bet ihop och trängde sig förbi honom och gick ner för trapporna och ut genom dörren. Hon började gå längst vägen och drog väskan efter sig med gråten i halsen.
Hur idiotisk hade hon låtit sig bli? Att bli kär så snabbt i en man som säkert bara ville ligga med henne.

Han lät henne tränga sig förbi innan han gick efter henne, han kom ju ikapp ganska fort även om han inte sprang.
"Willow, stanna." Sa han och ställde sig framför henne.
"Berätta för mig vad du önskar att vi ska bli eller vara? " Sa han allvarligt och såg på henne.
"Du är en fin tjej, du är fantastik. Jag är bara inte det." Sa han allvarligt. Varför kunde hon inte bara förstå?

Hon stannade upp och såg på honom med en sorgsen blick.
"Nä det ser jag. Du är en man." Hon kunde inte låta bli att le men såg bort.
"Jag trodde du.. Ja." Hon ryckte på axlarna.
"Var mer som en vän. Jag gillar dig mer som en vän ." Hon snörvlade.
"Men om du inte känner likadant så kör mig till Venedig."

Han log smått. "Ja jag är en man som inte kan vara en pojkvän till dig." Sa han tyst och såg på henne.
" Men jag skulle vilja, i ett annat liv hade jag utan tvekan varit det. Men nu Willow kan jag bara vara en vän. En riktigt bra vän. Jag vill inte att du ska åka. Låt oss ha riktigt roligt de sista dagarna och sen när du åker hem kan jag vara en riktigt bra historia för dig att berätta för dina vänner om. " Viskade han och strök försiktigt bort hennes tårar.

Willow kunde inte få tårarna att sluta att rinna när hon såg på honom. Hon skakade på huvudet.
"Nej jag vill hem nu. Jag har inga vänner så varför vänta?" Hon trängde sig förbi honom och gick irriterat vidare på skogssigen.
"Låt mig vara Dorian du vill ändå bara vara vän." Hon satte handen mot hjärtat medan hon gick och kramade hårt. Hjärtat slog hårdare men hon gick vidare.

Dorian såg efter henne och hörde hur hennes hjärta slog hårdare, så som det brukade göra innan hon svimmade.
"Willow, en dag kommer du förstå detta bättre." Sa han efter henne. Och började sedan gå efter henne.
Han blev lite orolig när hon sa att hon inte hade några vänner och han ville väldigt gärna fråga vidare om det men valde att inte göra det.

" Är inte det bättre? Om vi skulle bli nått mer skulle det bli knasigt när du väl åker hem." Tillade han och såg på henne. Hon måste ju förstå detta nån gång. Att bara vara tillsammans eller vad hon nu ville de sista dagarna innan hon åkte hem så skulle det ju göra ännu ondare sen. Eller?

"Förstå vad?" Hon släppte väskan och snodde runt- Kinderna var blöta av alla tårar medan hon torkade bort dem.
"Förstå vad Dorian? Du vill bara vara min vän så varför försöka?" Hon stapplade till och ögonen föll tillbaka. Hon vacklade till och föll ihop på marken.

"Vad ska jag göra med dig?" Tristan var vid dem och såg på henne.
"Hon kommer att dö av ett brustet hjärta om du fortsätter." Han tog väskan och log sorgset.

Dorian såg på henne och ville nästan skaka henne för att han var så frustrerad varför kunde hon inte förstå? När hon sedan vacklade till var han framme och tog emot henne så hon aldrig träffade marken.
" Jag visste att du skulle svimma." Viskade han mot henne och bar upp henne i famnen och började sedan gå mot huset.

Dorian såg på Tristan med ilsken blick. "Börja inte du också. Hon vill nått jag inte kan ge henne." Sa han frustrerat.