What the shadows tell us [PRS]

Det var mitt under en dejt som Samuel hittade honom. Audrey hade lett dem genom stadens vindlande gränder, in på ett undangömt kafé där kaffedoften låg som ett tungt täcke i luften och jazz smög sig ur en raspig gammal grammofon. De hade skrattat, rört vid varandras händer över bordet. Men innan de ens hunnit beställa hade något fångat Samuels uppmärksamhet. En vägg – täckt av svartvita fotografier och gulnade tidningsurklipp. En slags hyllning till stadens förflutna. Han hade låtit blicken glida över bilderna utan egentlig tanke, tills ögonen fastnade på någonting. Eller snarare – någon. Där. Mitt bland bleknade porträtt av gamla borgmästare, fabrikarbetare och fotbollshjältar – stirrade ett bekant ansikte tillbaka – självsäkert och arrogant. Med händerna i fickorna, som om han ägde hela världen. Samuel kände hur blodet drog sig undan från ansiktet. Det var han. Samma kille som hade skadat och hotat Audrey. Artikeln handlade om någon löptävling, men det var inte prestationen som etsade sig fast i Samuels minne. Det var namnet. Andrew Draven.

Det hade varit förvånansvärt enkelt att leta reda på honom efter det. Och tre dagar senare stod Samuel i utkanten av en ödslig skog. Han hade förföljt Andrew, lärt sig hans mönster. Vart han gick. När han gick. Och viktigast av allt – när han var ensam. Han skulle inte använda våld, hade intalat sig själv att det här inte fick sluta som i den mörka gränden. Inga slag. Inget blod. Han skulle bara prata med killen. Men när han hörde stegen i fjärran, när han såg den välbekanta figuren komma joggandes mellan träden – klädd i en tunn löparjacka, mössa neddragen och hörlurar i öronen – då väcktes någonting inom Samuel. Och han följde efter.
Andrew stannade till vid en klippavsats, tog ur hörlurarna ur öronen och lutade sig framåt. Han andades tungt, lät ångan från munnen virvla upp i kylan och hörde inte stegen bakom sig förrän Samuel bara stod några meter ifrån honom.
”Helvete!” flämtade Andrew och ryggade tillbaka. Han skrattade till, men leendet dog snabbt ut när han såg det mörka i Samuels blick.
”Vad vill du?” väste Andrew, mer irriterad än rädd.
Samuel blinkade inte. Rösten var låg, kontrollerad när han svarade:
”Jag vill att du betalar. För vad du gjorde mot Audrey.”
Först såg han förvirrad ut, men snart förändrades någonting i Andrews ansikte. Som om det plötsligt gick upp för honom vad det här handlade om. Han slängde ur sig en kaskad av svordomar, spottade fram Audreys namn, och när han började kallad henne det ena fula ordet efter det andra, tog det inte lång tid innan Samuel var över honom. Fylld av ett raseri han aldrig känt tidigare. Han slog, hårt. Andrew försökte dra undan honom, men Samuel grep tag i hans jacka. Den andre vred sig, försökte slå sig fri, men Samuel höll honom som i ett järngrepp. De rörde sig i en dödsdans, två silhuetter i snöns virvlar, tills Andrews föll baklänges, in i ingenting. Armarna flaxande – men marken var borta under honom. Samuel såg paniken i hans ögon precis innan han försvann ner för stupet. Sedan - ett kras, ett knak och… tystnad. Samuel stod kvar. Hjärtat bultade mot revbenen. Han stirrade ner.
 Sedan backade han. Ett steg. Ett till. Och sedan började han springa. Det hade varit en olycka. Andrew Draven föll. Han tappade balansen och… föll. Nej. Vem försökte han lura? Andrew hade inte fallit. Han hade blivit knuffad. Samuel ökade farten. Plötsligt tacksam över alla tidiga mornar som han hade dragit sig upp ur sängen och sprungit en runda innan de andra på skolan ens hade vaknat. Han svängde av stigen och tog en genväg genom björksnåren. Insåg då att snön hade börjat falla igen. Och snart skulle alla spår vara borta…

När Samuel klev genom korridoren några dagar senare kändes det fortfarande som att det stod "Mördare" i röd tusch över hans panna. Men allt på skolan fortsatte som vanligt. Ingen verkade ana något. Ingen viskade bakom hans rygg. Nej, allt var lugnt. Eller… nästan. För när han kom in i matsalen såg han något som fick honom att snubbla till. Dagens tidning. Och på framsidan – ett foto på Andrew, med samma självsäkra och dryga ansikte. Men det handlade inte om någon löpartävling den här gången. En tjugoåring hade hittats... mördad. Samuels hjärta rusade. Skulle polisen storma in och gripa honom vilken sekund som helst? Fanns det något – minsta lilla – som kunde binda honom till platsen? Han drog ett djupt andetag. Han måste hålla sig lugn. Hålla masken. Vara sitt vanliga, glada jag.
Med en ansträngd normalitet hämtade han lite gröt och gick bort till bordet där Audrey redan satt. Han lutade sig fram, gav henne en snabb kyss på hjässan och slog sig ner bredvid. Alla visste att de dejtade nu. Han behövde inte längre dölja sina känslor för den här fantastiska tjejen.
"Godmorgon," sa han mjukt. Såg sedan tidningen i hennes händer. Och chocken i hennes ansikte.
"Vad har hänt?" frågade han lågt, trots att han redan visste.

Audrey stirrar förbluffat ner i tidningen framför henne. Hon kan inte greppa det hon läser, hur kan han ha dött? En mängd med olika känslor fyller henne. Rädsla, som hon känt när hon sett hans bild i svartvitt. Lättnad, för att hon aldrig kommer behöva stöta på honom igen.. han kommer aldrig kunna göra henne illa mer. Han kommer aldrig göra någon annan illa. Skadeglädje.. av att han fått det han förtjänat, det hon velat ge honom många gånger, men aldrig vågat. Hon kan inte undgå att undra vem det varit som begått det här brottet, vem hon har att tacka. Men också vad den personen kanske behövt genomgå i händerna av Andrew. Hon tar ett djupt andetag medan blicken stryker sig över sin föredetta pojkvän, som nu inte lever längre. Artonåringen har många gånger försökt ignorera sättet som hennes pappas kompis och Andrew skadat henne på, inte tänka på det.. inte låta det påverka hennes vardag. Men ja, det är riktigt svårt. Det går inte att bara tvinga bort. Det är omöjligt. Varje dag tänker hon på det, och det har gett henne en rädsla för män som hon aldrig kunnat få bort.
Hennes blick stryker sig lätt över matsalen. Andrew har gått på den här skolan, det var så de först träffades. När hon fyllde sexton och han var arton. Det är nog några av eleverna på skolan som kommer känna igen hans bild.. som kommer se på henne och undra vad hon tänker. Kanske de till och med skulle tro att hon gjort det.. nej, varför skulle de göra det? Hon fortsätter att stirra ner i texten. Hon läser den om och om igen, som att någon spelar ett spratt på henne. Hon tar ett djupt andetag och sluter ögonlocken ett slag. Det är så många olika känslor som drar i henne.. men en känsla som hon saknar är sorg.. hon är inte ledsen över det hela. Chockad, men hon känner ingen som helst sorg för Andrew. Är det underligt?
Snart känner hon hur någon lämnar en liten kyss på hennes hjässa. Hennes mörka ögon glider upp mot personen, och ser snart Samuel framför sig. Hur ska hon förklara detta för honom? Audrey ser hur han sätter sig ner bredvid henne, och synen av honom gör henne lättad..
”Godmorgon,” säger hon och ser ner på tidningen i hennes händer. ”Åh.. jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det,” fortsätter hon och ser in i hans mörka, varma ögon.
”Den här mannen är mitt ex.. han har blivit.. mördad,” säger hon tyst och ser ner i tidningen. Det känns väldigt overkligt.
”Det känns så overkligt,” fortsätter hon.

"Oj..." Samuels röst var låg. ”Är du okej?” Han såg på henne. Audrey verkade inte direkt ledsen. Hennes ögon var vidgade, ansiktet lite blekt, men det fanns inget riktigt spår av sorg där. Bara chock. Förvirring. Och kanske… en smula lättnad? Samuel kände hur något stramade i bröstet. Inte skuld. Inte ånger. Nej, det han kände var en sorts triumf. Det var över. Andrew var borta. Killen som gjort henne så illa. Som försökt kontrollera henne, som manipulerat och brutit ner henne, som trodde att hon var något han ägde – han fanns inte mer. Och det var Samuel som hade dödat honom... Han hade gjort det för hennes skull. För att hon skulle få andas igen. Leva. Och han skulle göra det igen. Det visste han nu. Om det krävdes, skulle Samuel göra det tusen gånger om. Utan att tveka... Andra skulle kanske aldrig förstå – säga att det han gjort var fel. Oacceptabelt. Men de hade inte sett vad Audrey varit med om. Vad Andrew gjort mot henne. Vad han hade hotat att göra igen, där vid klippkanten – med det där självgoda flinet på läpparna. Så, nej. Han ångrade ingenting.
Samuel sträckte ut handen, och lät fingrarna svepa lätt över Audreys handrygg. Lutade sig sedan närmare, så pass nära att han kunde känna doften av hennes hud, och hans blick sjönk mot tidningen i hennes händer. De stora rubrikerna skrek om mord, om en kropp vid klipporna. Men hade de en misstänkt? Hade någon sett dem vid stupet? Eller hade någon sett honom följa efter Andrew de där dagarna innan? Någon som noterat hur han dykt upp på olika platser, hur han hållit sig i bakgrunden — inte nära nog att väcka misstanke, men tillräckligt för att se vart Andrew gick, vem han träffade. Samuel hade varit försiktig. Skorna hade han kastat. Kläderna hade tvättats två gånger innan han stoppade in den långt in i garderoben. Ändå fanns risken. Det gjorde det alltid.
"Vet de…”. Han svalde. "Vet de vem som gjorde det?"
Texten var fylld av klichéer. “En tragedi.” “Chockerande dödsfall.” “Polisen är förtegen.” Men det som inte stod där var viktigare. Inga namn. Inga vittnesuppgifter. Bara spekulationer.

Vad skulle Samuel tro om han fick reda på lättnaden som Audrey känner? Skulle han se henne som känslokall, som någon galen? Eller skulle han vara förstående, om hon berättade allt det Andrew gjort mot henne? Hon vet inte.. hon har alltid trott att den jämnåriga killen är en pacifist, att han aldrig skulle gå till fysiskt våld, kanske han skulle bli äcklad över faktumet att flickan han dejtar är glad över att ett ex är död? Mördad? Hon vet inte riktigt hur mycket hon ska berätta för honom.. för hon vill att han ska tycka om henne, samtidigt som hon alltid försöker vara ärlig med sig själv och andra.
”Ja, jag är okej.. bara chockad. Han var aldrig särskilt snäll.. oftast väldigt elak, han har varit vidrig.. och en del av mig känner sig lättad, tycker du att jag är galen?” Svarar hon och ser in i hans mörka, varma ögon. De har umgåtts väldigt mycket de senaste dagarna, och hon trivs otroligt bra med honom. Det finns sån kemi mellan dem, och hon vill inte riskera att förlora det. Hon ser ner på deras händer, hur han stryker fingrarna över hennes handrygg, och hon blir alldeles varm inombords. Hon känner sån värme från honom, sån passion, långt ifrån den kyliga och otrevliga känslan hon fått av sitt ex. Hon lämnar en kyss på hans läppar. Om lärarna skulle se kanske de skulle skälla ut dem, men hon vill ändå ge honom en. Sedan lägger hon huvudet lätt på hans ena axel.
”Nej, de verkar inte ha någon aning..” Berättar hon och ser ner mot tidningen. ”Jag hoppas att de aldrig kommer få veta det. Nu.. nu kan han inte göra någon mer illa.” Säger hon tyst och ser upp på Samuel med ett svagt leende på läpparna.