Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Som vanligt älskar jag denna storyn! ♥

Skönt att Miriam kunde göra att Harry kände sig mer förstådd och inte så ensam med att ha ett sånt där ärr.
Väldigt bra att du tog tid att beskriva Crouch del i allt, det gjorde resten väldigt klart.

Längtar redan efter nästa kapitel!
(Hoppas såklart på att Snape gör entré igen! )

Jaaa bääst!

Wow! Vilken rå porträttering av Snape du får till! Jag har precis börjat läsa - och avskyr egentligen Snape, klarar knappt av att läsa storys med honom, men jag gör ett försök... Du har ett väldigt bra språk, kan arbeta med formuleringarna, men ska bli intressant att se hur det utvecklas genom kapitlena!
En sak jag direkt slås av är att det känns lite stressat. Som att man vill skynda fram till händelserna fastän det är uppbyggnaden som gör att händelserna blir så bra! Det är många som gör liknande misstag och jag har också varit där. Det är ju roligt att skriva om de stunderna som man ser så levande i sitt huvud... Men hur ska man få de levande om man inte berättar och bygger upp dem?

Kommit till kapitel 15 nu, och får avsluta där för dagen men tycker att man ser en märkbar skillnad i sättet du skriver på! Nu är det lite mer uppbyggnad och allt springer inte förbi. Det är jättebra! Spännande med Snape och att vi får sen en annan sida av honom! Ska se till att läsa resten ikväll efter middagen

Ett underbart och sorgligt kapitel! Som du skrev, är det lite Frollo över Karkaroff!

Men varför blir du spänd. Du vet att jag gillar din berättelse! ♥ Visst, jag blev paff över att du nämnde Quirinus, men du tackade för att jag berättade hur det var i boken!

Nu längtar jag till nästa kapitel!

Jättebra kapitel! Jag är i Spanien, så har egentligen inte tid, men jag kunde inte låta bli.

Tack c8aina för din kommentar, betyder lika mycket som alltid ♥



Som alltid älskar jag din kommentar! Ja, nu har Harry sett ärret, så nu är han inte ensam om det längre.

Vad bra att du uppskattade delen om Crouch. Det var ju tvunget att berättas på något sätt, och jag hittade inget annat sätt att lösa det än med den relativt långa resumén, eftersom jag inte ville dröja kvar i det.

Miriam hoppas också att Snape ska göra entré igen!
♥



Älskar att du läser och följer! ♥



Det kan inte sägas nog många gånger: tack! Vi har ju tagit det mesta via uggla, men det är så sjukt spännande med din respons ... Det har gett så mycket inspiration och jag tänker nu oavbrutet på hur man kan göra med uppbyggnad. I det följande kapitlet blev det mest att jag stoppade in lite extra meningar med personbeskrivning, så det märks ingen revolutionerande förändring, men sådant här tar ju tid. Jag har ju förstått att det också handlar mycket om när, var och hur saker avslöjas i storyn. I det jag skriver nu försöker jag verkligen tänka på det.

Jag tar gärna emot exempel på ställen där det känns stressat och kunde utvecklats mer, och även exempel på ställen där det fungerar bra

Tack igen, hoppas på och längtar efter mer respons, om du vill/kan!



Tack! ♥ Ja, visst vet jag att du gillar den! ♥ Och som sagt, kapitel 42 blev bättre med förändringarna, samt mer i enlighet med boken.



Wow, väldigt smickrad att du inte kunde låta bli att gå in, när du var i Spanien! Hoppas du hade det jätteskönt där!

Kapitel 45 - Tvivel

- De väcker dem om de inte håller klaffen!
– Varför är de så högröstade? Det kan väl inte ha hänt någonting annat?
– Det är Fudge och McGonagall, men vad grälar de om?
De viskande rösterna väckte mig ur min halvslummer. Jag kunde se hur de vakande rörde sig oroligt runt Harrys säng. Elvira var inte där längre, antagligen förvisad ner till sovsalen på grund av sin ringa ålder.

Upprörda röster och steg närmade sig utanför och dörren slogs upp. In trädde trolldomsministern Cornelius Fudge, allvarligt myndig med svart överrock och ett mörkt plommonstop, som han hastigt svepte av sig. Efter honom följde en upprört darrande professor McGonagall och - det brände till i bröstet av lycka - Snape.

Fudge drog skärmen runt Harrys säng åt sidan med ett bestämt ansiktsuttryck. Jag var tacksam att jag tackat nej till skärm runt sängen. Det hade varit tillräckligt med avskärmningar ändå på sista tiden.
– Var är Dumbledore? frågade Fudge uppfordrande.
– Inte här, sa mrs Weasley argt, med en hand beskyddande på Harrys arm. Det här är en sjukhusflygel!
I samma ögonblick uppenbarade sig Dumbledore i dörröppningen. Hans resliga gestalt uppfyllde den helt i någon sekund, innan han beslutsamt trädde in i rummet.
– Vad har hänt? undrade han strängt. – Varför kommer ni hit och stör? Minerva, du förvånar mig, jag bad dig ju bevaka Barty Crouch.
– Det är ingen idé att bevaka honom längre, Dumbledore! Det har ministern här sett till!
Professor McGonagall såg rasande ut. Snape fyllde i:
- När vi informerade Mr. Fudge om att vi hade fångat den Dödsätare som var ansvarig för händelserna i kväll, ansåg han tydligen att hans personliga säkerhet var hotad. Han insisterade på att kalla hit en Dementor, som kunde följa med honom in på slottet. Han tog med sig honom in på kontoret till Barty Crouch …
- Jag sa åt honom att du inte skulle gå med på det, Dumbledore! utropade McGonagall. Att du aldrig skulle tillåta en Dementor att sätta sin fot här inne på slottet …
Hon fortsatte att berätta om hur Dementorn, så fort den kommit in i rummet till Crouch, kastat sig över honom och gett honom Dementorskyssen, vilket kort och gott innebar att hans själ sugits ut genom munnen. Nu var han inte längre kapabel till att avge något vittnesmål.

Dumbledore vände sig mot Fudge och stirrade skarpt på honom, men trolldomsministern höll stadigt med båda händerna om sin hatt och försvarade sig:
- Det är väl inget mysterium varför han dödade de här människorna? Enligt vad Minerva och Severus har berättat för mig tycks han ha trott att han gjorde alltsammans på Du-vet-vems order!
– Lord Voldemort gav honom mycket riktigt order om det han gjorde, Cornelius, sa Dumbledore. De där människornas död var inte målet i sig. De ingick bara i den stora planen att återuppliva Voldemort och ge honom hans fulla kraft tillbaka. Planen lyckades. Voldemort har återvunnit sin kropp.
– Skulle Du-vet-vem ha återvänt? utbrast Fudge. Helt orimligt. Nu får du väl ändå ge dig, Dumbledore!
Jag bara gapade. Trolldomsministern trodde inte på det!
– Som Minerva och Severus säkert har talat om för dig, sa Dumbledore, hörde vi Barty Crouch bekänna allt. Under inflytande av Veritaserum berättade han för oss hur han smugglades ut ur Azkaban, och hur Voldemort - som av Bertha Jorkins fått veta att Barty fortfarande levde - kom för att befria honom från hans far och sen utnyttjade honom för att fånga Harry. Planen lyckades, säger jag ju. Crouch har hjälpt Voldemort att återvända.
– Nej vet du vad, Dumbledore, sa Fudge med ett skevt leende, du kan väl inte på allvar tro en sådan sak? Crouch kan säkert ha trott att han handlade på Du-vet-vems order, men att ta en sådan galning på orden …
- När Harry, miss Silver och Cedric rörde vid trekampspokalen i kväll fördes de direkt till Voldemort, vidhöll Dumbledore. Harry och miss Silver bevittnade lord Voldemorts återfödelse. Jag ska förklara alltihop om du kommer med upp på mitt kontor. Ikväll kan jag inte låta dig fråga ut dem, är jag rädd.
Fudge kastade en blick på mig och Harry, fortfarande med det skeva leendet. Så vände han sig åter mot Dumbledore:
- Du menar alltså … att du är beredd att tro på vad de här ungdomarna säger, Dumbledore? Tro dem rakt av?
– Visst tror jag på dem, sa Dumbledore. Crouch bekännelse, Harrys redogörelse och miss Silvers berättelse stämmer alla överens och förklarar tillsammans allting som har hänt sedan Bertha Jorkins försvann förra sommaren.
Men Fudge återtog, obehagligt leende:
- Så du är beredd att tro att Lord Voldemort har vänt tillbaka bara för att du har lyssnat på en galen mördare och två ungdomar som … ja, för att vara ärlig, Dumbledore … inte är helt pålitliga.
Vad menade han? Jag stirrade på honom där han stod, mycket rak i ryggen, medan han menande knyckte på nacken åt mig och Harry till. Men Harry verkade förstå för han utbrast plötsligt:
- Ni har läst Rita Skeeters skriverier!
Fudge rodnade lätt, men tappade inte ansiktet, utan fortsatte, vänd till Dumbledore:
- Det kanske jag har. Jag kanske har upptäckt att du, Dumbledore, har hållit mycket tyst om vissa fakta både om den här pojken och den här unga kvinnan.
Hjärtat nästan stannade i bröstet på mig.
– Pojken är ju ormviskare, eller hur? Får underliga anfall mest hela tiden. Och den unga kvinnan här bar sig ju åt som en fullständig galning vid tävlingen. Rusade tydligen rakt in i labyrinten, efter vad jag har förstått, utan att vara deltagare där.
– Jag var tvungen att ta mig in till Harry på en gång, för att hindra honom! protesterade jag. Svartälvorna hade kidnappat mig och jag hade precis fått reda på planen!
– Kidnappad av svartälvor? Fudge såg sig omkring på de andra med en blick som om de skulle hjälpa honom att hålla en galning lugn. Sedan vände han sig till mig och talade långsamt och tydligt som till ett litet barn:
- Hur kom det sig då att ni inte istället kom och varnade någon av oss?
– Därför att läktaren var på andra sidan och jag visste inte hur mycket tid jag hade för att varna Harry! Allt jag tänkte på var att snabbt få tag på honom!
– Häckarna i labyrinten är tydligen brända och svedda som en tunnel rakt igenom, sa Fudge strängt. Den unga kvinnan har använt sig av magi som var otillåten i tävlingen. Det har skrivits en del om hennes krafter och att det har experimenterats med dem här på området … men det har hållits väldigt tyst om vilka krafter det gäller och var hon har för bakgrund. Ska vi då lita på vad hon berättar för historier? Eller på pojken, med sina underliga utbrott?
– Syftar du på de smärtor Harry haft i sitt ärr? frågade Dumbledore kallt.
– Du medger det alltså? Att han haft attacker, drömmar … hallucinationer?
– Harry är lika klar i huvudet som någon av oss, Cornelius, sa Dumbledore bestämt, och det är miss Silver också. Hon är utbytesstudent från Sverige och har bedrivit studier i latin och trollformellära hos oss. Vad gäller Harrys ärr har jag en teori om att det ger honom smärtor då lord Voldemort är i närheten eller känner starka och avgörande känslor.

Dumbledore nämnde inte mitt ärr. Sannolikt var det för att skydda både mig och dem från uppmärksamhet. Länken mellan mig och svartälvorna var ju ändå bruten, och det skulle vara katastrofalt om någon började försöka utforska mer om min bakgrund. Dessutom verkade det ju som om Fudge ändå inte ville tro det vi sa - varken om Voldemort eller om svartälvorna.
– Du får förlåta mig, Dumbledore, sa han nu överlägset, men jag har aldrig hört talas om förbannelseärr som varnar …
- Jag såg faktiskt när han kom tillbaka! Det var Harry, som kämpade för att komma upp ur sängen men hölls tillbaka av mrs Weasley. Jag, däremot, kunde resa mig i min fulla längd från sängen, utan att någon hindrade mig.
– Jag såg exakt samma sak som Harry! sa jag och såg Fudge stint i ögonen. Varför tror ni inte på oss?
Fudge såg överlägset på mig, lät sin blick dröja vid mitt vågiga utslagna hår, långa vita nattlinne och bara fötter.
– Vi kan ge er namnen på Dödsätarna! återtog Harry. Lucius Malfoy …
- Han blev rentvådd! protesterade Fudge. En gammal renblodig släkt som donerar en avsevärd mängd pengar till välgörande ändamål!
– Macnair! fortsatte jag.
– Samma sak där och han arbetar ju för oss på Ministeriet!
– Avery … Nott …
- Crabbe … Goyle …
- Ni upprepar bara namnen på dem som blev friade för tretton år sedan! fräste Fudge. Det kan ni ha hittat i gamla rapporter från rättegångarna, som är offentlig handling. Dumbledore, pojken här berättade ju någon galen historia i slutet på förra skolåret också! Han har fått alltför mycket uppmärksamhet och unga människor är sårbara för sådant, de vill ständigt ha mer och hålla sig i rampljuset … och de drar till sig andra, som tror att de med sitt sköna unga yttre och sin fantasi kan få en del av kakan … han svepte värderande med blicken över mig igen, farligt nära ärret under nattlinnet.
– Voldemort är tillbaka, vidhöll Dumbledore bestämt och försökte fånga trolldomsministerns blick som dröjde vid mig, uppenbart distraherad. Om vi accepterar det och vidtar nödvändiga åtgärder kan vi rädda situationen. Först måste vi ta Dementorerna från Azkaban …
- Aldrig! Fudge slet ursinnigt blicken från mig och skrek mot Dumbledore: - Jag skulle bli sparkad direkt!
– Ni har placerat Lord Voldemorts farligaste tjänare under bevakning av varelser som kommer att börja tjäna honom i samma ögonblick han kontaktar dem, sa Dumbledore. Voldemort kan erbjuda dem fler nöjen än du. Det kommer att bli svårt att kämpa mot honom. Vi måste även skicka sändebud till jättarna, räcka dem en vänskapens hand, för att de inte ska gå över på mörkrets sida.
– Dumbledore, folk hatar jättarna … Fudge hade nu, långsamt, börjat backa längre och längre bort, medan han sa med låg men tydlig röst: - Om jag gjorde något sådant, vore det slutet på min karriär.
– Om du gör detta, Cornelius, sa Dumbledore med flammande blå ögon, så kommer du att bli ihågkommen som den modigaste trolldomsministern någonsin.
Men Fudge stirrade misstroget på honom.
– Detta är vansinne, viskade han, medan han drog sig ännu några steg åt dörren till.
– Det verkar som om vi kommit till en skiljeväg, sa Dumbledore stilla.
– Du går för långt … , började Fudge och tog ett fast grepp om sin trollstav, jag har gett dig för stor frihet här på skolan … med varulvar och halvjättar … om du tänker motarbeta Ministeriet …
- Jag tänker endast motarbeta lord Voldemort, sa Dumbledore. Vi förblir på samma sida, om du tänker göra detsamma.
– Men han kan inte ha återvänt, mumlade Fudge. Det kan han ju bara inte …

Då steg Snape fram, svartklädd och allvarlig som alltid. Hela energin i rummet ändrades. Jag följde honom hängivet med blicken, då han drog upp den vänstra ärmen på klädnaden och blottade sin underarm med det mörka märket, som orsakat honom och Karkaroff så mycket oro. Fudge backade ännu mer då han såg den svarta, inbrända bilden.
– Där, sa Snape strävt. Där ser du. Mörkrets märke. Det är inte lika tydligt som det var för en timme sen då det lyste svart, men man kan fortfarande se det. Varenda Dödsätare fick det här märket inbränt av Mörkrets herre. Det var ett igenkänningstecken oss emellan och hans medel för att kalla oss till sig. När han rörde vid märket på vilken Dödsätare som helst, betydde det att vi ögonblickligen skulle förflytta oss och dyka upp vid hans sida. Mitt märke har blivit allt tydligare under årets gång. Karkaroffs också. Varför flydde Karkaroff ikväll, tror du? Vi kände båda hur märket brände. Vi förstod båda att han var tillbaka. Karkaroff fruktar hämnden från Mörkrets herre. Han förrådde alltför många av de andra Dödsätarna för att vara säker på att han skulle välkomnas tillbaka.

Jag kunde inte ta ögonen från märket på hans arm, eller från honom. Fudge däremot stirrade med motvilja på det och vände sig sedan till Dumbledore:
- Jag vet inte vad du och din personal håller på med, men nu är det nog. Jag kontaktar dig imorgon så får vi diskutera hur skolan ska skötas. Nu måste jag tillbaka.
– Men, herr minister! utbrast jag spontant och förtvivlat, för jag hade trott att detta Snape avslöjat, om något, inte gick att förneka. Hur kan ni ignorera det professorn visar er? Det går ju inte att blunda för det! Snälla ni!

De båda männen vände sig mot mig. Snapes svarta ögon flammade, djupt från botten, även om hans ansikte förblev orörligt. Fudges ögon, däremot, var som is, och han sa nedlåtande:
- Det är inte alla som låter sig förledas av ert oskyldiga yttre. Kan inte någon föra kvinnan till hennes säng? Och, tillade han vänd mot Harry, här är din vinst. Ett tusen galleoner. En stor påse guld landade på Harrys sängbord.
– Ge dem till Miriam istället, sa han genast.
– Tack, Harry, men nej, sa jag lika snabbt.
Fudge gjorde helt om och försvann ut genom dörren.
Att visa honom mitt ärr skulle ha varit meningslöst.

Du är ju fantastik på att skriva!!

Du är så bra på att skriva. Älskade kapitlet lika mycket som alltid!

Ja, det var jätteroligt i Spanien. Förutom att det regnade tre dagar (inte i rad). Men det var roligt ändå.

Längtar efter fortsättningen på kapitlet! Nu fick jag en idé till min bok (som har bytt handling, hehe) så nu måste jag skriva ner den. Som sagt, jättebra och längtar supermycket. ♥♥

Såå himla braaaaa! ♥

Jätte bra kapitel!!!