PRS Lupple & Medi

"Varför inte? Hon älskar dig " Han bar väskan utan något besvär och såg på honom.
"Ska du ringa Alexander?" Han såg på hennes rödgråtna ansikte och log sorgset.
"Vad ska du göra om hon försöker rymma igen? Eller vägra äta?" Han öppnade dörren och bar upp väskan.

"Hon tror att hon älskar mig. Och vad hon vill ha, närhet på en nivå som kommer vara otroligt svårt för mig att inte skada henne. " Sa han tyst och torkade hennes kinder försiktigt och smekte henne lätt över håret.
" Jag måste det antar jag." Sa han tyst och ryckte på axlarna.
"Prata med henne tills hon inte rymmer eller tills hon börjar äta?" Sa han förvirrat, vad skulle han annars göra?

Han log och tog av henne skorna och drog filten om henne.
"Hon vet att hon älskar dig. Hon är som förtrollad av dig. "
Tristan såg på honom och lämnade sedan rummet.

Willow kunde höra röster prata och öppnade sakta ögonen.
"Vart är jag?" Hon såg upp i ett mörkt tak och kunde inte riktigt placera vart hon var.
"Är jag hemma?"

"Av idéen på mig." Sa han tyst och satte sig vid sängkanten och tog upp sin telefon och ringde Alexander som lovade att komma.

Dorian såg på henne när hon vaknade till. "Nej Willow, du svimmade igen." Sa han tyst. "Du är i gästrummet i mitt hus." Sa han och tände lampan i taket men dimmade ned det så att det inte lyste så starkt.
"Jag ringde Alexander, han kommer. " Sa han tyst.

Hon satte sig upp och såg på honom. Hon var svag och hon såg ut att svimma igen.
"Ut jag vill inte se er. Jag vill inte ha någon hjälp." Hon pekade på dörren och tårarna började rinna igen och hon skakade i hela kroppen.
"Jag vill att du går Dorian. Så fort Alexander har varit här åker jag med honom. Jag ska till London och jag ska hem!"

Tristan hade gått iväg och pratat ned sin far ochhade kommit tillbaka och så oroat på henne.
"Ska jag hämta någota tt äta till dig Willow? Choklad eller någon bakelse?"

Dorian såg på henne och suckade tyst.
"Det är för din skull, när du förstår kommer du förstå." Sa han tyst och gick mot dörren där han mötte Tristan.
"Gör ett försök." Mumlade han innan han gick ut från hennes rum och började irriterat vaka av och an, han såg sin mor i närheten och vek av och började gå någon annanstans där mötte han sin syster och bytte rum igen.

"Dorian." Sa hans far strängt och såg på honom. "Varför har du gjort Willow så upprörd? " Sa han nästan argt och Dorian ville nästan skrika.
"För hon vill tydligen ha en pojkvän. " Sa han lika argt tillbaka och Lathan tittade på honom.
"Var det då?" Sa han nästan anklagande och Dorian morrade. "Ni är knäppa, allihop." Klagade han innan han gick ut och satte sig i trädgården.

"Lämna mig ifred!" Hon kastade boken mot Tristian och hon såg på honom med tårfyllda ögon. Hon lade sig ner och kurade ihop sig. Gråten var i halsen och hon hulkade sig.
"GÅ SA JAG!" Hon släppte ut sina känslor och drog täcket över huvudet.

Tristan hade lämnat rummet och han såg på sin far och skakade på huvudet.
"Hon är upprörd. Låt henne vila och sen kanske vi kan göra något."

Dorian satt där ute en stund innan han gick in igen och gick ljudlöst mot hennes dörr, hon verkade fortfarande vara upprörd. Han suckade tyst och letade runt i huset tills han hittade blodet, han tog en påse och gick och satte sig i köket och började irriterat dricka det.
Hon skulle antagligen inte komma ut på ett tag och han ville ändå vara nära henne ifall hans familj skulle få för sig något som att radera hennes minnen.

Han stirrade blankt ut i fönstret och drack, funderade på vad bästa sättet att hantera detta på var.

Hon hade rest sig ur sängen för att hämta boken och låst dörren efter sig. Hon sjönk ner i sängen igen och hon drog täcket över sig och slöt ögonen. Huvudvärken bultade och hon kved svagt. Röster hunde höras bakom dörren och hon såg mot sänglampan.

"Hur är det min pojke?" Maria slog sig ner intill sin son och drog handen genom hans går.
"Varför hörde jag skrik från flickan? Är hon arg på dig?"

Dorian såg på Maria och gav henne ett litet leende.
"Arg och besviken. " Sa han tyst och stirrade ned i golvet.
"Hon vill vara mer än vän- hon vill ha en pojkvän. " Sa han trött och slöt ögonen.
"Det hon inte förstår är att jag är för gammal, för opassande och farlig för henne. " Sa han med en suck och öppnade ögonen igen.
"Och jag kan inte riktigt förklara varför för det skulle bara göra saken värre och hon verkar inte ens ha några misstankar." Sa han och tittade på Maria och kände hur hopplöst allting kändes.